Life of Ingela

Jag och maken har under många år pratat om att ta med våra grabbar till typ Aushwitz/Birkenau. De överlevande blir färre och färre och snart finns det inga kvar som själva kan berätta om förintelsen.Vi har dock ansett att våra pojkar varit alldeles för unga. Fram tills idag. Nu är det snart 19 och 21 år och de anses vara så pass mogna och redo att få vara med och påverka Sveriges framtid i valet den 9/9-2018. Med just detta i tanken kände vi att just precis nu var dags att ta med hela familjen på vår största historielektion. Vi var på väg. På studieresa. Mellan mina söner. På den platsen är jag alltid rikast i världen. Alla kategorier. Take off mot Krakow. På transfern mellan hotellet och Aushwitz visades en film om det vi hade framför oss. Det var ingen mjukstart direkt. Om man säger så. Allvaret slängdes rakt i ansiktet på oss. Framme. På med hörlurar. Och så in under den berömda skylten. ”Arbeit macht frei” – Arbete ger frihet. Den berömda skylten i järn som hänger i det som var det största koncentrationslägret under natzityskland, Auschwitz/ Birkenau. Som senare även blev det största förintelselägret. Auschwitz valdes ut som läger pga av att kaserner redan fanns på plats och var uppbyggda för den polska armen innan. Men när dessa inte räckte till längre så byggdes även Birkenau. Utanför Block 11, Dödens hus. Där avrättningar till slut skedde på löpande band. Bl.a. vid den här väggen där de sköts. Eller de olika Dödscellerna. Eller Mörkerrummet. Eller tex stå fyra människor tätt, tätt, tätt tills nån stupar av ren utmattning. Blocken som kallades sjukhus inga sjukhus. Där fick man ingen behandling så man blev bättre. Där dog man ännu fortare bara. Så ingen ville dit. Ingen sökte vård. Alltid Uppställning före och efter en hård arbetsdag för fångarna. Räkning för att se att alla var på plats. En gång fick alla stå uppställda i 19 timmar för att en fånge hade försökt rymma och försvunnit. De fick stå där tills de hade hittat rymlingen. Efter 19 timmar. Utan mat och dryck. Här i lägret dog de flesta av svält, utmattning och sjukdomar. Genomsnittstiden för en fånge var ca 3 månader. Innan den avled. Innanför här ligger en av de första gaskamrarna. Tillsammans med två ugnar. Dit blev de nerlurade i tron att de skulle avlusas och tvättas. Utan några kläder på sig alls blev de sedan gasade till döds och sedan brändes de i ugnarna i rummet intill och sedan kunde alla i lägret se hur deras aska steg ur skorstenarna upp i skyn. På vintrarna landade askan på snön som mörka prickar rakt framför de andra fångarna. Det tog ca 30-40 minuter innan alla hade dött och ”städarna” kunde komma in och rengöra rummet så att det var klart för användning till nästa omgång. Människorna i chock under gasens makt som började skrika, försökte ta sig ut, började klättra på väggarna, spydde, kissade på sig, kvävdes. Att se sin mamma, pappa eller sitt eget barns dödsångest… och inte kunna göra någonting. Att komma in där nu…..att känna….jag såg hemska bilder framför mig….men ändå kan man ju inte alls förstå det vidriga. Bara ana en endaste liten uns. Men jag kunde känna ångesten, fortfarande efter 70 år kändes det som om man kunde skära med kniv igenom den! Auschwitz avklarat under förmiddagen. En kort paus. Sen drog vi vidare till Birkenau, tre km bort. Sinnebilden av Birkenau. Som jag har sett på film. Här kom alla tågen in. In till Lägret som blev till en enda stor förintelse av människor som nazizterna ansåg inte passade in i deras liv. Att det gick tokigt i Tyskland vid den här tidpunkten var enligt SS soldaterna alla andras fel. De själva hade ingenting med den saken att göra. Därför skulle judarna med flera förintas. Det var här på birkenau som det systematiska mördandet började på allvar med gaskamrar som hade kapacitet att döda ca 1000 personer åt gången. I såna här vagnar transporterades de. I tron om ett bättre liv. Från Polen, Sovjet, Rumänien, Norge, Ungern mfl. Utan mat och vatten fick de stå där i vagnarna i flera dagar. Inte ens ett fönster att kunna öppna. Soldaterna hade innan påstigningen av tåget lockat med ett nytt liv i öst. Ett bättre liv- så packa med er det viktigaste och kom med. Men vid upplevelsen i vagnen måste fångarna ha börjat ana oråd. Skräcken! Rädslan! Väl ute på perrongen började den så kallade sorteringen. Familjer splittrades. Obönhörligt. Du till vänster- du till höger. Vänster var till gaskammaren. Direkt utan att ha passerat gå egentligen. Med ett falskt löfte om att de bara skulle tvätta av sig för att sedan återse sina familjer. Efter några år visste nog alla vad det betydde att gå mot gaskamrarna. Så otroligt läskigt! Att se sina familjemedlemmar knalla iväg. För att aldrig mer återses. Eller ovissheten att aldrig få veta. Hur mår de? Vad gör de? Fryser de ihjäl? Svälter de? Dör de? Av utmattning? Höger var till barrackerna. Packningen fångarna hade med sig tog tyskarna själva. I hela området hann det byggas ca 300 byggnader som inrymde ca 100 000 människor åt gången. Innan frigivningen januari 1945 och tyskarna hade förstått att de skulle förlora kriget, så började de att riva lägret. Bränna ner hus och dokument. Då var var ca 7000 fångar kvar i lägret. Vad hände med dem då? Vart tog de vägen? Utan nånting? Var börjar man då liksom? Hur mycket orkar man? Så det vi ser här är rester och åter rester av träbyggnader från den manliga fångsidan. Endast skorstenarna är kvar. Här är trappan ner till gaskammaren. Längst ner på bilden. Där gick de alltså ner. Raka vägen ner till sin egen död. Hit kom de som soldaterna ansåg inte kunde jobba eller göra nytta för soldaterna själva. Såsom gamla, sjuka, svaga, handikappade, gravida kvinnor och små barn. Och de som sedan blev utmattade och sjuka. Och de som Dr Mengele ansåg sig ha forskat klart med. Och de som levde kunde hela tiden se en aldrig sinande ström av rök från skorstenarna. Sovplatser. Byggda för fyrapersoner på varje brits. Men som i verkligheten innehöll upp till 6-7 personer. De svagaste längst ner. Som inte orkade klättra upp. De starkaste där uppe. Där låg de i löss, skabb, diarrér och spyor, värme och kyla. På vintern ca fem grader kallt i husen pga helt oisolerade och 10 cm öppen spalt mellan tak o vägg högst upp. Tänk er doften här inne. Och så dödsångesten på det. Dödsångesten som varenda liten individ gick omkring med hela tiden. Den kunde man nog också känna doften av. Kroppar som lider. Ögon som har slutat glittra för länge sen. Hjärtan som brast redan på perrongen. På toaletten fick man gå två gånger om dagen. Om man hade tur. På dessa grusgångar gick vi. På samma gångar som spred sån skräck för 70 år sedan. På samma gångar som gav ca 1,5 miljoner människor ett de som inte går att föreställa sig. Människor av kött och blod. Precis som du och jag. En tagen och rörd familj. En tyst bussresa tillbaka mot Krakow. En middag på Main Square mitt i Gamla Stan. Tid för eftertanke. Reflektion. Samtal. En mycket fin stad för övrigt. Efteråt. Tittar på mina killar. Känner sån enorm kärlek för dem alla tre. Bara tanken på att nån skulle ta dem ifrån oss under såna här omständigheter gör att mitt hjärta blöder. Fanns det nån som kunde hålla deras hand när de var rädda och ledsna? Fanns det nån som kunde trösta? Hur ensamma och utlämnade skulle de vara? Bara för att de inte passade in i normen för vad tyskarna ansåg vara rätt. Otroligt hemskt! Våran guide var toppenbra! Samtidigt som jag förstår att varje Guide har sin egen tolkning. Och sin egen berättelse. Jag skulle vilja gå en gång till. Bara för att få höra mer. En annans tolkning. Det finns egentligen inga ord för att förklara det som hände då. Förintelsen av så många människor. Jag har bara försökt lite grann. Försökt att med mina egna ord få ner mina första reflektioner. Sen får samtalen fortsätta. Det viktigaste är nu att det aldrig får hända igen! Aldrig, aldrig nånsin. En viktig resa med min familj. Jag är så glad att vi gjorde den. All kärlek!

Tänk vad dofter kan göra med en människa. Dofter som etsar sig fast i sitt inre och helt plötsligt, när man minst anar det, så känner man igen den. Doften, som tar en tillbaka flera decennier, rakt tillbaka till barndomens minnen. Jag har en speciell doft som är så stark för mig. Nej, förresten två. Båda kommer från tiden med mormor o morfar. Den första är när jag känner doften av nytänd brasa i kaminen. Då minns jag det varma köket hemma i Rafeloukta hos mormor o morfar. Varmt både av gränslös kärlek och nytänd ved. Den andra är när vi startar vår båtmotor här på landet, och jag känner doften av när den puttrar igång. Då slängs jag återigen tillbaka. Jag känner doften och minns plötsligt alla våra skoterturer med hela mammas familj. Mostrar och morbröder, ingifta och äkta, kusiner i alla åldrar och fina mormor o morfar. Varje skotermotor doftade precis som vår båtmotor. Jag var 10 månader ung när mamma och pappa valde att sätta mig på ett flygplan helt i händerna på en flygvärdinna. Jag var således 10 månader när jag flög själv för första gången. Den första följd av många många fler. Från Arlanda till Gällivare. Där en av mina mostrar tog emot mig med öppna armar, med en följande bilfärd på ett par timmar för att anlända Jokkmokk eller Porjus.Mamma o pappa hade ingen semester den sommaren och behövde helt enkelt jobba. Och ingen barnvakt fanns i närheten. Därav det valet. Sen flög jag ensam resten av min barndom av bara farten. Utan problem. Med en såndär UM-skylt hängandes runt nacken. Vi skojade om att UM stod för utan mamma- skylt. Vad den står för i verkligheten är forfarande oklart. Nästan varje sportlov var jag i luften. Det fanns inga direktflyg ända till Gällivare så jag var även tvungen att byta flyg, antingen i Luleå eller Umeå. Till slut kände jag piloternas och flygvärdinnornas personalrum utantill då det var där jag fick vänta tillsammans med dem på nästa flyg. Planet till Gällivare var oftast ett pyttelitet propellerplan med ett litet skynke mellan passagerare och cockpit. På lutningen av det skynket kunde jag hela tiden se om vi var på väg upp eller när vi hade vänt och vi var på väg ner. Påskloven var ofta hela familjen med upp till Lappland och mormor o morfar.

Vi packade våra skotersläp med ved och renskinn, mat och dryck, pimplar och isborrar. Jag och min ett år äldre kusin fick tolka på våra miniskidor efter skotrarna och doften av motor etsade sig än mer fast. Så otroligt roligt det var. Vi ramlade och vi tog oss upp. Vi fick snö i varenda öppning av kläderna och vi var uppe igen.

Fantastiska minnen som jag bär med mig i djupet av mitt hjärta.

Jag minns det som om att solen hela tiden självklart sken på oss under varje sådan härlig skotertur, även om det kanske inte var så. Men jag ser mina mostrar framför mig sittandes på renskinnen i solen. Elden sprakade och korvar grillades, kaffe kokades. Och vi barn som fick provköra skotrar över isarna .

Samma sol som sken på oss då, är samma sol som skiner på oss just nu.

Nu, när jag skapar nya härliga minnen.

Med min egen härliga familj. Med doften av barndom i näsan varje gång vi startar båten.

All kärlek!

Efter två dagars idogt kämpande med fasadtvätt, skrapande och målande av fönster, dörr och gästhus så är jag helt slut i min tappra kropp. Ojoj. Vilket slit. Men det blir fint. När det blir klart. Dag 1: Det här lilla gästhuset kallas för ”Calles hus”. För det här lilla huset tog han i besittning från första stund kan man säga. Det är där inne han bor. Och det är där inne han typ lever i när han är här. Men just nu är han inte här. Så kan man säga. Kväll 1: Vi tog en otroligt kort tur med båten. Med solnedgång och lite fiske. Och ni vet, den där känslan när man helt enkelt känner livet i sig. Den. Dag 2: Frulle på trappan är semester ändå. Medan maken var i Västervik och besiktade båt-trailern. En stund för mig själv. Sen stod målning på agendan. Hela dagen. Kolla, vilken skillnad! Kväll 2: Och har man slitit så hårt i två dagar så badar man sen i havet. Så är det bara. Man liksom bara hoppar i. Inga konstigheter. 24 grader i havet var det denna kväll. Fantastiskt. Och typ vindstilla. Och helt myggfritt. En dubbeldusch kom flytande. Jag vill och jag vågar. Vågar ta min alldeles självklara plats här i världen. Som inte alls var lika självklar när jag tragglade mig fram som en ung tjej, på väg att bli kvinna. Då var det tufft. Så väldigt…..tufft. Tex med alla ”borden” som vi tjejer, eller jag, jag kan ju bara prata för mig själv egentligen, hade att följa. Och om jag tyckte annorlunda än flocken….ja listan kan göras lång. Så att säga. Men det var en annan tid då. Nu är det en ny tid. En ny generation människor tar sig an framtiden. Redo att göra om. Göra rätt. Som 46 åring försöker jag så gott jag bara kan. Försökte även som tonåring. Jag önskar så att jag som 15 åring hade styrkan som jag har nu. Som en fortsättning på min tanke om att vi kvinnor har all rätt i världen att ta just våran egen plats här på jorden, så ägnade jag sedan Kvällen åt att lyssna på Katarina Wennstam. Herregud,Så klockrent. Så på pricken. Jag ber er, kvinna som man, pojke som flicka, helt enkelt du människa av detta universum, ta en timme av ditt dyrbara liv och lyssna på vad denna människa har att säga. Lyssna på varenda minut. På vartenda ord. Ända till sista meningen. Tack Katarina! You nailed it! All kärlek!

Storebror hämtade lillebror efter att den yngre hade slutat på jobbet. Sen drog de mot kusten. Båda sönerna kom alltså till landet i helgen!

Otroligt vad just det kan göra med en människa.

Glädjen och lyckan som sprider sig som en varm våg ända inifrån märgen och ut till den finaste ådra. Hjärtat svämmar fullkomligen över av kärlek och en så otroligt stark känsla av att vilja ”ta hand om”. Få rå om.

Man gör sig plötsligt till och tillagar en massa god mat som man vet tycks om. Man bäddar sängarna med rena, fräscha lakan. Tänder en liten lampa i rummet så det ska kännas lite mysigt att komma in. Ibland Lägger man fram en ren handduk.

Jag tittar på dem i smyg. Ofta. Och jag kommer på mig själv med att bara le. Ett leende som uppkommer i sin renaste form av ren och skär kärlek.

En underbar fredag som snart övergår till lördag.

En lördag där vi tar båten till Loftahammar sjökrog för en smarrig lunch. Och en tankning av båten.

Mina tre bästa personer i världen. De gör mig till världens rikaste. Alla dagar i veckan.

Den tyska flaggan visar sig vara den största vajande flaggan av alla flaggorna i hela gästhamnen. Vågat av den flaggan på nåt vis ändå. När den åkte ur fotbolls VM så det bara sjöng om det genom att till och med komma sist i gruppen där Sveriges flagga kom etta.

En svanfamilj skyddar sina fem svanungar med allt vad deras fjädrar bara kan. Och jag förstår dem. Skulle göra precis likadant. Med varenda liten cell försvarar jag när det behövs.

Det blir kväll igen och den yngre tackar för de här 24 timmarna. Ett helt dygn iallafall. Får man vara glad för. Frihetskänslan med eget körkort. En lång kram. En puss på kinden. Han tar bilen och åker hemåt. Det har verkligen varit ett härligt dygn.

De två som är kvar sätter på tvn i uterummet. Ytterligare en fotbollsmatch ska spelas. Slutspelet har börjat.

Själv går jag ner till bryggan. Sätter mig.

Tid för eftertanke. Reflektion. Tacksamhet för det som finns och för det som är.

Och så ett glas vin.

Balans när det är som allra, allra bäst.

All kärlek!

En liten minisemester. På ett dygn ungefär.

Först drog jag till landet direkt efter jobbet. Där fick jag en hel eftermiddag för mig själv. Chillade i solskenet. Asså, hur mysigt?

Tog en promenad.

Packade sen min lilla korg med lite mat och knallade ner till bryggan.

Sen låg jag där en stund.

Och läste lite. Och lyssnade på skvalpet. Asså, det här med vattenskvalp. Herregud så underbart ljud det är i öronen.

På kvällskvisten dök brorsan med sin finfina familj upp efter sin första dag på Astrid Lindgrens Värld i Vimmerby. De checkade in i stora gästhuset alla fem och hoppades på en god natts sömn för att orka med dag nummer två på ALV dagen efter. Och på deras andra dag hade jag tänkt hänga med.

De hade väl sovit sådär men en snabb frulle satt fint innan avfärd.

Dessa ville åka med faster. Vi hade väl iallafall passerat Lofta Kyrka efter sisådär tio minuter innan Victor frågade första gången om det var långt kvar. Och det var det ju. Stackarn.

Framme. På med solkräm och sen in!

En paus i skuggan var ett måste då och då under hela dagen.

Och David hade fått sig en bysse. Men enligt honom var det en röjsåg som han gick omkring med. Självklart med tillhörande läte. Skitnöjd. #gårdsbarn

Killevippen!

Plötsligt la jag märke till hur otroligt många, framför allt fäder, hade stoppat in hörlurar i sina öron. Aha. Klockan närmade sig 16. Matchstart för Sverige i måste-matchen mot Mexico.

Me vi drog till törnrosdalen istället. Utan hörlurar. Däremot fick jag direktsändning via telefon hemifrån när det var dags för Granen att sätta straffen. Det var nära att jag skrek högt rakt ut där jag satt med Tengil framför mig på scenen, men jag nöjde mig med att bara höja näven i luften i all tysthet.

Vi hann med föreställningar både hos Bröderna Lejonhjärta och hos Ronja. Till och med två hos Skorpan och Jonatan. Den sista var både läskig och som många vet sorglig. Och det var en hel del av oss vuxna som faktiskt gnuggade oss i ögonen på slutet. Fint ändå.

Törnrosdalen. Ibland måste man bara göra saker som man inte vågar. För annars är man en liten lort.

Och så avslutade vi dagen med att höra att Sverige utklassade Mexico och vann med hela 3-0!

Otroligt ju! Redo för åttondelsfinal på tisdag kl 16.00.

Sen kramades vi och sa hej då till varandra på parkeringen. En bil åkte söderut. En bil åkte norrut.

Tack för en mysig och härlig dag! Jag älskar er!

Efter en jätteskön midsommarhelg tillsammans med de bästa, vaknar jag upp med känslan av världens största baksmälla. Fullständigt nockad.

En unken, jäkligt äcklig känsla tar sakta över hela mitt system. I hela mig.

Vad är det som händer? I mitt eget land?

Svenskar som bara vräker ut sitt hat med rasistiska kommentarer och hot mot både enskild individ och hans familj och egna barn. Allt detta mot en av de killar som representerar vårt fina, härliga svenska landslag i fotbolls VM i Ryssland.

Man kan ha en dålig dag på jobbet, både som spelare eller barnskötare på en förskola, och självklart få konstruktiv kritik för nåt man kunde ha gjort annorlunda. Inget konstigt med det alls. Det liksom tillhör livet.

Men när det går över till att det skulle handla om människors hudfärg eller ursprung. Då förstår jag ingenting. Att hota en människa och dennes familj, att skriva så otroligt korkade saker…..jag kan inte för mitt liv begripa att det ens är möjligt.

Hur liksom känns det när man har skrivit klart den där hatande kommentaren, för det har ju ändå tagit några minuter av dennes liv i anspråk, …och bara ska trycka ”send”? Känner man sig nöjd med sig själv? Känner man, wow- så jäkla bra gjort av mig- nu har jag verkligen bidragit med nåt bra för den här killen. Känner man stolthet över sig själv? Sådär stolt att man ringer hem till mamma och berättar vad man just har gjort. Eller är det nåt man bara gör, i tron att man är dold bakom en skärm? Lika illa hur som. Men fegast bakom en skärm.

Kan inte förstå.

Hur kan det finnas så mycket hat? Var kommer allt detta hat ifrån? Vad har dessa stackars individer fått för mycket, eller för lite av här i livet, för att ha så enormt med hat inom sig att de bara måste hota andra människor pga hudfärg?

Vad är det?

Nu i skrivande stund är hoten till den här fotbollsspelaren polisanmälda. Bra! Och hela det svenska landslaget med Janne Andersson i spetsen har markerat och sagt sitt i ämnet med ett brandtal som hela laget står bakom, för att nu bara fokusera framåt och ladda inför matchen mot Mexico nu på onsdag. Bra!

Och många många många med mig har under dagen idag lovebombat denna fina spelare på hans sociala medier, han som dessutom är ambassadör för föreningen Locker room talk, UF företaget som vann Zlatans pris på fotbollsgalan för sitt enorma arbete för jämställdhet och för en schysst attityd hos unga killar.

Den unkna och äckliga känslan i kroppen börjar så smått att försvinna genom att se all denna kärlek som finns och sprids bland oss andra. Oss andra som inte känner detta hat mot andra människor. För vi är rätt många. Men vi är alldeles för tysta. Om vi ser till att våga ta ställning och ser till att både synas och höras, först då kan vi göra skillnad.

Vi behöver börja, precis som vanligt, vid köksbordet här hemma. Med samtal om värderingar och om allas lika värde. Prata kärlek. Sprid kärlek. Var kärlek.

Jag säger som Astrid Lindgren,

”Ge barnen kärlek, mera kärlek och ännu mera kärlek, så kommer folkvettet av sig själv.”

Jag har sen flera år tillbaka velat ta våra söner till auschwitz/birkenau. Men de har varit för små. Nu, när båda två i höst får äran att rösta för första gången i sina liv, känner jag att det är dags.

Så nu är resan bokad.

I juli åker hela familjen. För att med egna ögon få se. Se det som snart ingen överlevande kan berätta om.

All kärlek!

Hur är livet för en student-morsa under en sån här period i livet för sitt barn?

Självklart helt olika beroende på vem man frågar. Jag kan bara tala för mig själv.

Jag har varit med om två stycken studentperioder tack vare mina två underbara söner. En för två år sedan, och en alldeles nyss. Det har varit två stycken totalt olika studentveckor pga att sönerna såklart är så olika varandra. Inget rätt eller fel, bättre eller sämre än de andra veckorna. Bara olika. Precis som det ska vara.

Så är det ju med barn. Trots att de oftast är stöpta i samma form så att säga, så kan deras personligheter bli så väldigt olika. Och man har som förälder ingen som helst aning om hur man ska hantera de olika situationerna som uppstår med jämna mellanrum, när man upptäcker att det jag gjorde med den ena inte funkar med den andra.

Utan nån som helst manual är det bara att försöka testa sig fram. Se vad som liksom funkar med just det här barnet.

Och hur man väljer att hantera sina barn har väl nånstans med sin egen ryggsäck och barndom att göra. Vad man själv har för erfarenheter. Som vuxen här har man ett enormt ansvar. Vad vill jag föra över till nästa generation? Vad vill jag att de ska ta med sig genom livet?

När årets studentperiod tog sin början visste jag från start att den skulle se helt annorlunda ut än vad den gjorde för två år sedan.

Hur skulle jag hantera denna? På vilket sätt?

Jag vet att jag har väldigt mycket att jobba på som mamma. Blir aldrig fullärd. Men jag gör alltid mitt allra allra bästa, och ibland blir det inte helt bra. Jag är den förste att erkänna det. En av alla utmaningar jag har med mig själv i mitt moderskap gäller när mina söner ger sig ut i natten. Den biten har jag som allra svårast att hantera. Och jag är övertygad om att det här handlar om min egen ryggsäck. Mina erfarenheter. Det jag i min barndom har upplevt. Jag har pratat med dem båda två och de vet varför jag är som jag är. Så vi försöker visa ömsesidig repekt för varandra.

Jag har tyvärr haft alltför få egna verktyg för att kunna hantera det som hände, och ibland fortfarande händer inom mig när de är ute. Jag trodde i min enfald att allt var färdigbearbetat. Sen länge. Men ack så jag bedrog mig. När sönerna började ge sig ut blev det som en Flashback. Som en iskall projektil rakt in i hela mig.

(Samtidigt som jag tillhör den sortens förälder som anser att barn inte ska dra runt på stan vind för våg hur som helst iallafall. Det har ingenting med min barndom att göra. Med det är en helt annan historia.)

Jag vill veta var de är. Jag vill veta om och när de byter ställe. Jag vill veta vilka de umgås med och jag vill att de skickar sms när de är på väg hem.

För var ska jag börja leta om nån av dem inte kommer hem? Då är stan jävligt stor plötsligt. Vem ska jag ringa? Har jag ens ett nummer jag kan ringa? Om jag har fått ett sms som ändå säger jag tar 01.50 bussen hem. Eller ett sms där det står jag är hos xxx eller jag är på Platå. Då har jag ett litet mindre område att söka igenom. Om det skulle behövas.

Det är nog min största rädsla. Att nåt skulle hända dem. Tex oprovocerat våld, eller för mycket av saker och ting som kanske sätter de själva eller vännerna i otrevliga situationer.

Nu börjar de bli så pass stora att de själva har börjat bygga upp en helt egen verktygslåda för att kunna hantera svåra och tuffa och provocerande situationer som kan uppstå under en kväll/natt på stan. Och jag känner mig bra mycket lugnare nu än tidigare.

Nyfikenheten för det däringa kvälls/nattlivet har från början varit bra mycket större för den yngre än för den äldre. Så kan man säga. Därför har således min egen utmaning självklart varit större vad gäller hans nyfikenhet i dessa frågor genom åren.

När intresset började för några år sedan var det som allra svårast för mig. Och så då även för lillebror. Jag var nog inte så rolig alla gånger. ( lät sonen läsa igenom inlägget innan publicering. Han tyckte jag kunde ta bort ordet ”nog” 😂)

Självklart ville killen även vara med på hela studentveckan. Och alla andra skivor innan dess. På allt som bara gick. Och jag ville inget hellre jag heller. Självklart skulle han uppleva det här. Det är ju verkligen skitkul! Once in a lifetime det här med studenten ju.

Under vardagsnätterna går inga bussar. Så jag har kört. Varenda natt har jag varit chaufför. Som så många gånger förr. Hämtat vid 2-3 hugget. Plockat upp en, ibland två, av alla ungdomar i stan med en vit mössa på huvudet. Och jag har inte varit ensam bil har jag sett. Det har varit nästan som rusningstrafik under nätterna på vägen. Och jag blir så jäkla glad över att det finns så många föräldrar som ställer upp på sina ungdomar en sån här vecka. Trots att man ska vara på jobbet ett par timmar senare.

Och jag som har svårt att sova över huvud taget när de är ute i svängen, för det har jag ff även om jag är lugnare, har knappt sovit en blund på hela veckan. Så att säga. Men det har det varit värt! Varenda osoven minut har varit värt för att se hur lycklig sonen har varit.

Som mamma ska jag ju bara igenom det! Så enkelt är det. Rakt in i kaklet bara. Det som utmanar växer man av. Och som jag har vuxit. Och växer fortfarande.

Jag kämpar på. Jag lovar.

All kärlek!

Stort tack till er alla som ville fira Calles stora dag tillsammans med honom och oss igår.

Det är gästen som gör festen och det gjorde ni verkligen med besked, vilket betyder väldigt mycket för Calle och hans familj.

En glad, lycklig, lättad, trött och en smula sliten student ramlade in ungefär vid 4-hugget i morse efter ett par hysteriska veckor med bal och sen studentveckan som lite pricken över I:et och så själva studentdygnet som grädden på moset.

Hans bästa tid i livet.

Ett stort varmt och innerligt tack till var och en av er!

All kärlek!

Killen som typ för en blinkning sen, på darrande ben, gav tomten napp och nuttis i julklapp. Killen som typ nyss hade de gosigaste kinderna, de rundaste låren och de charmigaste armvecken, har nu vuxit upp till en ung och fin vuxen medan mamman knappt hunnit med.

Plötsligt en morgon vaknade jag upp, och ungen visade sig vara all dressed up, redo för en champagnefrukost i trädgårdsföreningen.

Klockan var 06.45 fredagen den 15 juni och dagen hade just tagit sin början.

Calles dag hela dagen!

Katedralskolan.

EK15A’s tur att springa ut genom porten för allra, allra sista gången. Känslan! Får gåshud.

Vi är så stolta över dig älskade unge!

AIK- märke på armen, Sveriges landslagströja lagom till fotbolls VM, kepsen bak o fram. Så våran Calle!

Lättnaden liksom.

Brorsor. För livet.

Stora och små kusiner.

Han kom hemförandes av farbror med familj med fin och hög skönsång till en väntande stor församling.

Välkommen hem Calle!

Presentöppning.

Sen började klockan närma sig dags för att åka in till Scandic vid stångån för att äta ytterligare lite mat. Sista gången tillsammans med klassen och mentor.

Och där drog han. Lämnade gäster och mingel.

På väg mot stan. På väg mot framtiden. Sin egen framtid. För att erövra sin plats i världen.

Pappa och jag älskar dig över allt annat och vi är sååå stolta över dig Calle!

Allt blir vad du gör det till. Du har precis alla möjligheter. Och vi kommer alltid att finnas här för dig.

En riktig jävla skitdag. Från början till slut. En utmanade dag på jobbet och sen har det liksom bara fortsatt. Det är bara att rita ett stort svart kryss över hela den här onsdagen.

Nu när klockan snart slår 23.00 så kan jag nästan bara skratta åt hela skiten.

Man får helt enkelt bara bryta ihop och komma igen. Kavla upp ärmarna och kämpa sig igenom. Och det är en rätt skön känsla. Att veta att man gör det. Känslan av att styrkan finns där. När den som mest behövs. Tårar rinner för en stund och man sliter ändå på. För vem gör det annars? Man bara måste. Det är genom såna här prövningar man växer. Samtidigt som man nånstans ska lära sig nåt av det som händer.

Försöker just nu, liggandes här i min sköna säng, lista ut vad det är universum vill att jag ska ta till mig av just den här jäkla dagen. Kanske att jag ska lita på mig själv. Kanske att aldrig ta något bara för givet. Kanske att det är dags att börja kasta skräpet som aldrig nånsin mer kommer att behövas. Både inombords och utombords. Kanske nåt helt annat.

Och att det sen finns vänner som ställer sig bredvid när det stormar som mest. Utan att tveka. Då rinner tårarna igen.

I morgon är en annan dag. Och på fredag är det studenten som gäller.

Heja livet!