Månad: mars 2024

Ibland känner man sig under isen. Under the weather, som engelsmännen säger. Ibland vill man bara gråta.

Och det är ok.

Att gråta känns helande. Att låta tårarna rinna, att släppa ut det som vill ut, är renande och helande för både knopp och kropp.

Att inte släppa ut det som känns instängt lagras inombords. Känslorna läggs lager på lager som ett skydd mot det som känns jobbigt och utmanande. Andningen blir påverkad. Det blir tungt och svårt att andas rätt. Det samlas gammal, unken luft i lungorna som aldrig kommer ut, pga att utandningen är för kort och inte tar med sig allt. Tänk er en gammal källare där luften aldrig vädras ur. Och man kan ju bara ana hur kroppen mår med det i systemet.

Att gråta är inte farligt. Att gråta är inte ett tecken på svaghet. Att gråta är det inte bara kvinnor som behöver.

Att gråta hjälper dig att släppa på spänningar. Att gråta hjälper dig att läka din kropp. Att gråta hjälper dig att få fatt på dina känslor. Man behöver inte alltid veta varför man gråter. Men genom tårarna kan man få lite vägledning och insikt i vad de betyder. Om det är oro, ilska, rädslor, stress, lycka, sorg, ensamhet, glädje eller nåt annat.

Tillsammans med magkänslan och tårar kan man hjälpa hjärnan på traven att hänga med.

Ibland kan gråt skrämma andra människor som finns i ens närhet. Och de reagerar på sitt inlärda sätt. Kanske till och med, med ilska eller irritation. Men det får stå för den individen. Som ännu inte har förmågan att kunna ta emot dina tårar med kärlek.

Att lägga ansvaret där det hör hemma, är en av livets utmaningar.

All kärlek 🧡

Att säga nej kan vara en ordentlig utmaning.

Konsten att säga nej till det man inte vill, inte mår bra av, inte känns ok har inte alltid varit jättelätt för mig. Konsten att säga nej när ens egen gräns för vad som är rätt eller fel har passerats kan vara en oerhört svår sak att göra.

Orsaken till det kan vara massor så klart. I mitt fall har jag fått kämpa med skuld o skam- rädsla och dåligt samvetekänslor när jag ibland har velat säga nej. Istället för att ha tillgodosett mina egna behov, har det varit viktigare för mig att tillgodose andras. Fast nu när åren har gått, jag har blivit klokare och livet har gett mig oändligt med erfarenheter så inser jag att egentligen har det kanske inte just varit viktigare, även om jag har intalat mig det. Innerst inne kanske det till och med har varit det enklaste. För att jag helt enkelt har haft en utmaning i att stå upp för mig själv.

Det är en av alla saker jag skulle ha sagt till mitt yngre jag om jag hade kunnat gå tillbaka i tiden- våga säg nej tjejen, stå upp för dig själv!

Det är en av fördelarna med att bli äldre, känslan av tryggheten i mig själv.

Men vad är det egentligen jag har varit rädd för? Kan inte svara på det. Säkert har oron för reaktionen hos motparten varit en drivande faktor i min rädsla för att säga nej.

Men så tänker jag, nu när jag har blivit en klokare och äldre kvinna, att reaktionen hos den andra står för den individen. Och dens ryggsäck.

Jag tänker att det är inte bara en konst i att säga nej. Det är även en konst i att kunna ta emot ett nej. Och det finns det många som behöver träna på.

All kärlek 🧡