Ser på min man

Sitter här i soffan. På landet. Brasan sprakar med sin sköna doft och sitt hemtrevliga ljud. Min man står i köket. Skär upp lite ost. Jag smygtittar på honom från där jag sitter. Det bränner en smula under ögonlocken.

Tänker. Känner. Vad mycket vi har gått igenom. Han och jag. Under våra 22 år tillsammans har vi hunnit med en hel del. Kan man säga. Glädje. Skratt. Ilska. Lycka. Tårar. Sorg. Flyt. Oflyt. Stress. Uttråkenhet. Besvikenhet. Förväntan. Spänning. Livet helt enkelt. Listan kan göras oändlig.

Vi har lärt oss mycket. Om varandra. Genom varandra. Framförallt tillsammans och genom våra underbara barn.

Var på Ica maxi tidigare idag. Lönelördag. Massor av småbarnsfamiljer. Med sina små fina bebisar i kundvagnarna. Och jag kände ända inifrån hjärtat – var rädda om er, ta vara på tiden, lär känna ditt barn – låt ditt barn lära känna dig – hoppas att ni alla föräldrar förstår och lär er att alla barn beter sig bra, om de kan. Gör de inte det, är det ditt ansvar som vuxen att ta reda på varför. Och handla därefter.

Maken och jag har lärt oss den hårda vägen. Som många andra. Vi har lärt oss att när ett barn uppvisar någon form av frustration så har vi missat nåt. En frustration som inte blir lyssnad på, eller blir sedd och bekräftad övergår rätt fort till att bli en bubblande vulkan av känslor. Som barnet/människan har svårt att härbärgera och hantera. Till slut brister det. I form av vad som helst. Oftast som aggression. Mot sig själv eller andra. Det är alldeles för lätt att lägga allt ansvar på det lilla barnet….och kalla det för problembeteende…..när det i själva verket är vi vuxna som gör barnets beteende till ett problem. Det är ju istället nu vi vuxna behöver vara just vuxna, och tänka. Hur kan jag hjälpa? Vilken hjälp behövs? Vad ser jag för mönster? Och det svåraste av allt, se på sig själv, vad bidrar jag med? Hur kan jag som förälder förändra mitt eget förhållningssätt för att stötta och hjälpa mitt eget barn?

På en studiedag för några år sedan, arbetade mitt arbetslag på jobbet fram en sk Barnsyn. En Barnsyn, som för övrigt även kan kallas för Människosyn för i grund och botten handlar det om hur vi ser på människan, inte bara barnet. Vi/jag tror stenhårt på att varje barn/människa gör sitt bästa utifrån sin egen förmåga. Stenhårt. Vår Människosyn handlar bl.a. just om att försöka förstå vad som står bakom varje barns beteende. Både kortsiktigt och långsiktigt. Vilket betyder att varje barn behöver ett individuellt bemötande från oss vuxna. Alla barn behandlas således olika efter dess eget behov.

Förra veckan hade vi ett föräldrarmöte. Ett föräldrarmöte där vi återigen poängterade vår Barnsyn. Ett dokument vi håller levande och som styr hela vårt synsätt oavsett alla styrdokument och mål vi behöver jobba efter. Barnsynen är helt grundläggande.

Och jag sa till föräldrarna på vår förskola, att vi kan vara hur många vettiga vuxna som helst runt deras barn ( och pekade leende på oss pedagoger ), men att det är de som föräldrar som är de allra, allra viktigaste. Deras anknytning är A och O. Det är de som föräldrar som är de absolut viktigaste för sina barn. Vi på förskolan är enbart ett schysst komplement. Tillsammans kan vi självklart hjälpas åt – men det är föräldrarna som är viktigast.

Och det var det jag tänkte på idag, när jag vandrade runt bland mjölk och färska räkor på Ica och alla stressade småbarnsfamiljer – att det är ni som är viktigast. Ta vara på det! Låt ingen annan nånsin få er att tro nåt annat. Ni kan!

Och det är det jag tänker på när jag nu tittar på min man. När han står där vid bänken och skär upp ost till oss två.

Vi har gått igenom en hel del genom åren. Tacksam över att han fortfarande står vid min sida.

All kärlek ❤️

Få vara en del i en annans liv är ren o skär lycka

Åh herregud vilken underbar helg som har passerat. En helg som jag hade sett fram emot så himla mycket. Sådär mycket att jag knappt ville gå från jobbet i fredags för då skulle allt typ snart vara över. Tack till mina kollegor som erbjöd sig att byta pass med mig så att jag ens kunde komma iväg. Ni är bäst.

Först datenight med maken fredagkväll på Toso i Göteborg. En magisk upplevelse med fantastisk mat, skön inredning, fantastiska drinkar och suverän service. Ett måste om ni har tänkt besöka Göteborg. Men boka i tid. Kan vara låååång väntetid på bord.

Och sen en stilla öl på Upper House på Gothia Towers innan läggdags. Så himla mys helt enkelt. Att få vara en del i en annan människas liv är så stort. Att ge varandra tid i varandras sällskap, att vilja vara med varandra och få dela upplevelser och skapa minnen tillsammans. Det är stort. Att få finnas för en annan människa. Även om det är riktigt skönt att få vara ensam nån gång ibland. Men ni fattar.

Sån skön säng att jag knappt ville sova. För då hade jag ju inte känt sängen. Efter tidig uppgång och suverän frukost drog vi vidare mot nästa trevlighet.

Mot Kämpersvik och ett femtio årsfirande av rang. Stort tack Fredrik för att vi fick vara med och fira denna fantastiska dag med dig och din härliga familj.

Väl framme i lilla underbara Kämpersvik och Fredrik och Carinas mysiga sommarställe packades väskor med mat och dryck för en lunch ute på klipporna.

Fredrik.

Gubbhyllan hemma i huset.

Vilket magiskt ställe.

Gumhyllan.

Bad och bastu.

Man fick sicksacka en smula mellan brännmaneterna i det tiogradiga vattnet. Fick dock tips av de äldre rutinerade bastubadarna som redan satt i bastun när vi kom ner, att man inte ska försöka gnugga bort svedan om man bränt sig av en brännmanet. Man ska visst ta en kniv och försöka som raka av svedan/trådarna från maneten. Bra tips.

Och det är ju det här igen. Sån enorm stark känsla att få vara en del i de här tre människornas liv. Få tillhöra i ett sällskap där man helt o hållet kan vara sig själv. Och känna att allt är helt ok. Lyckan. Kärleken. Värmen.

Han och jag.

Liten skaldjursbuffé från grebbestad kom fram. Så klart. Är man på västkusten så är man. Med havskräftor från himmelriket, krabbor fyllda med rom, otroliga räkor, ostron som jag inte vågade prova etc. Asså. Så underbart gott.

Som vi åt. Som vi drack. Och åt igen. Födelsedagsbarnet själv drog av en skön melodi en bit in på kvällen. Till gästernas förtjusning. Gåshud.

Vid två hugget var jag den förste att nanna kudden. Tror nyblivna femtioåringen la sig strax innan sex på morgonen. Otroligt.

Återigen! Ett stort rungande tack till både Fredrik och Carina för er enorma gästvänlighet och otvungna generositet de här dagarna. Ni är fantastiska! Och jag är så glad och tacksam över att ni hade barn i magen precis samtidigt som vi, den där varma sommaren 1997. 21 år senare står vi här.

Jaha. Så var den här helgen över.

All kärlek ❤️

”Lyft utta’ bara helvete!”

Bästa förutsättningarna ändå för en av de tråkigaste stunderna på typ hela året. Det får man ge universum iallafall. Och känna otroligt med tacksamhet för.

Det brukar vara iskallt och blåsigt, lågt vatten, vågigt och helt enkelt ganska jävligt. Och fruktansvärt tråkigt.

Men i år! Vilken grej! Rena naturupplevelsen! Nästan lite mysigt till och med.

Alla ni som är gifta med en duracellkanin vet hur det är, att det aldrig är fråga om om nya idéer för att lösa saker och ting kommer. Utan mer att man liksom går och väntar på när idéerna börjar komma, eller man behöver inte ens vänta, man vet att de kommer. Och man vet att den idéen som man tog beslut om och bestämde innan man började med aktiviteten, absolut inte är den man avslutar själva aktiviteten med. Och då vet man även att det har hunnit snurra massor av idéer mellan både början och slutet också. Man bara vet det. Ni som vet, vet.

För att ta upp en brygga behövs det lite attiraljer. Efter några års slit och erfarenhet och tankeverksamhet över detta har vi hittat ett ganska så smidigt sätt ändå att tillsammans få upp detta schabrak. Med några justeringar på plats och självklart några nya idéer så har det funkat. Med fyra individers varierande styrka. Och dessutom har under alla år vädrets makter verkligen inte varit på vår sida. Så kan man säga.

Lågt vatten så att lyftet blir skyhögt från vattenytan till fasta bryggdelen. Tungt som ett as. Blåsigt och regnigt som gör det alldeles iskallt om händer och så för stackarn/stackarna som ska vara i vattnet. Och vågigt som gör att få loss de båda bryggorna från varandra blir ett äventyr bara i sig. Och noggrannheten att inte tappa varken verktyg eller muttrar eller skruvar i vattnet med frusna fingrar. Ni kan tänka er humöret en sån dag. Men vi har tappert kämpat på. Tack älskade barn för era insatser dessa dagar!

Men i år! Vad hände? I år dessutom bara med tre individers varierande styrka.

Värmen! Solen! Vindstilla! Kav lugnt! Högt vatten! Och självklart lite nya idéer!

På ett litet kick var ca 300kg x 2 brygga uppe. Samt 100 kg landgång.

💪🏻💪🏻

One down. One to go.

BAM!!

Och för er som undrar varför vi håller på så här och kånkar två ggr om året, för allt ska ju ner på våren också, är att när isen lägger sig här i viken så har den makten och tar nästan med sig allt i sin väg. Vi har sett fasta bryggor som ser ut som plockepinn efter en vintersäsong. Eller att man får leta bryggdelar som har hamnat hos grannen. Och det får byggas nya eller vara lite krokiga, sneda och vinda den sommaren.

Vi vill inte behöva bygga nytt. Valet är enkelt. Men hur vi ska lösa situationen när våra två bärare inte kan hjälpa till längre pga egna liv…..den ekvationen har inte gått ihop ännu. Men för sjutton. Lovar att tusen idéer har kommit och gått innan dess.

All kärlek!

Skrattar fortfarande 😂

Hos frisören. Jag sätter mig i stolen och får ett svart förkläde hängandes över mina axlar. Det svarta över axlarna och det kritvita ljuset från typ strålkastarna i taket, gör att jag ser ju obeskrivligt blek ut i spegeln.

Hon ställer frågan, jaha, vad önskar du idag?

Först och främst vill jag ju att hon ska hjälpa mig att dölja allt det gråa som växer så det knakar ut från hårbotten. Men i skenet av det skarpa ljuset ser jag även alla mina sprickor runt ögonen , som jag iofs har fått för att jag har skrattat så mycket genom livet, och sen de små fårorna som liksom ger liv och skuggor åt varandra där uppe i pannan.

Så jag ber henne lite snällt att jo, kanske kan du även hjälpa mig att göra nåt fint av dessa små landmärken?

Hon ler lite och börjar jobba.

Och som hon jobbar. Och hon gör det så bra. Hennes skalpmassage är fantastisk. Njuter av varje sekund.

Jag har självklart fått blåa små skydd till mina läsglasögon, så jag kan läsa allt skvaller, och så säger hon plötsligt, jo du ursäkta, kan du ta av dina glasögon för jag behöver torka lite här. Du är inte helt torr bakom öronen.

Haha! Vadå, vad sa du, undrar jag med ett stort leende, och tar ner brillorna.

Jo, du är inte torr bakom öronen.

Och just där och då börjar jag skratta så jag kiknar. Rakt ut bara.

Men tack snälla, du har gjort min dag, säger jag, är jag så ung alltså? Att jag inte ens är torr bakom öronen!?

Och herregud så roligt! Helt underbart!

Så trots läsbrillor och gråa hår, sprickor och fåror så är man helt enkelt inte äldre än vad man är torr bakom öronen.

All kärlek!

Vad väljer jag att se

Allt handlar om förhållningssättet. Hos människorna man möter. Om hur man känner sig bemött. Med respekt? Med hån? Med förståelse? Med hänsyn? Med kärlek? Med värme? Med suckar? Med himlande ögon? Med aggressivitet? Med tålamod?

När man lever ett helt liv som inte passar in i normen, där man hela tiden går utanför boxen, fylls hela ens existens med en känsla av utanförskap. Ett utanförskap som absolut ingen människa i världen riktigt kan förstå, om man inte har upplevt den själv på nära håll själv.

Från början gör man allt i sin makt för att ändå försöka passa in. För att nånstans slippa den där känslan. Man vill inget annat. Man vill vara som alla andra. Trots att hela ens system ropar nåt helt annat. Att det inte går. För hur man än försöker så blir det bara fel. Både utåt, men absolut mest inuti.

Att hela tiden försöka, att hela tiden vara den som försöker anpassa sig efter normen tar fruktansvärt mycket på kroppens eget energiförråd. Och framför allt på hjärnans energiförråd. Energiuttaget blir allt som oftast därför bra mycket större än energiintaget. Och när minus blir större än plus, när man bara ger och ger och aldrig hinner återhämta sig – ja, då går man back. Går man tillräckligt mycket back så till och med energireserven tar slut så blir det en enorm lång väg tillbaka.

Minsta lilla gruskorn känns som ett högt oöverstigligt berg att ta sig över. Och frustrationen kommer som ett brev på posten. På alla möjliga olika sätt. Som mentala breakdowns.

Men ändå försöker man. Ända in i kaklet försöker man. Ingen annan kan förstå hur mycket man försöker.

Även om man träffar lärare som bara suckar och stönar över att man som 7-åring hellre vill ha en grön kyckling till påskpysslet. Istället för en gul som det faktiskt ska vara. Man fortsätter att försöka.

Även om träffar lärare som påstår att man inte längre får säga 5 gånger 5. Utan man ska plötsligt lära sig att säga 5 stycken 5. Som om det vore det viktigaste i världen. För det är så det är. Men som inte alls ser. Man kan träffa en lärare som får en assistent till sin hjälp. En assistent som då genast får halva barngruppen i sin hand på mattelektionen, för att under halvklass lär sig barnen så mycket mer, tror läraren. Om bara inte assistenten gjorde alla uppgifter åt en, för den inte kunde förklara så man förstod. Så man lärde sig iallafall ingenting. Man fortsätter att försöka.

Man ibland har man tur. Ibland dyker de upp. Guldkornen. Människorna som ser. Människor som förstår. Människor som har känslan. Som faktiskt kan ta emot när man känner sig ensammast i hela universum på morgonen när mamman kanske har lämnat av en vid skolgården. Guldkorn som förstår vikten av att få känna sig överlämnad. Bli sedd. Bli omhändertagen. När den tuffa fria leken på skolgården är allt annat än just fri. Utan bara känns som en absolut mardröm. Guldkornen som gör att man kanske överlever just den dagen.

Du kan ha hur hög utbildning som helst. Det spelar ingen roll. Har du inte känslan så hjälper inte det ett dugg. Du kan vara kurator, psykolog, lärare, assistent, rektor, förskollärare, doktor…..hur många år på högskolan som helst.

Men har du inte förhållningssättet så hjälper inte det ett dugg. Ser du inte människan framför dig så syns den inte. Och syns den inte, kommer du aldrig lära dig förstå. Du kommer aldrig nånsin lära känna den du har framför dig. För ser du inte – förstår du inte.

Och den som kämpar. Den kämpar i motvind. 24 timmar om dygnet.

Tills en dag då man plötsligt träffar på rätt människa. En som tar en på allvar. Som ser en. Som visar att den förstår. Inte bara säger. Och som vet hur den kan hantera människan den har framför sig. För att sprida både trygghet, lugn och säkerhet. Så att man kan känna att man finns. Att man faktiskt är precis helt rätt. Att man precis som alla andra, har all rätt i världen att vara sig själv. Då kan det plötsligt hända grejer!

Allt handlar om förhållningssättet. Oavsett utbildning eller bakgrund. Vad väljer man att se? Vad väljer man att förstå?

Lyckan att omges med rätt människor!

All kärlek!

Maktlösheten

Hade ett ärende till banken idag. Skulle hjälpa ena sonen med lite grejer. Sånt som han inte har möjlighet att fixa själv mellan klockan 10-15 när han nu gör lumpen. Den här veckan är han förresten ute i fält några dagar.

Gick in till bankkontoret i stan. Proppfullt med folk. Fick min nummerlapp. Över 15 personer före mig. Jag kände att jag hade ju absolut inte bråttom, så jag satte mig ner på ett litet ledigt hörn av en soffa. Tittade mig omkring. En oas för mig som älskar att titta på folk. Nu satt jag inte och glodde på folk bara sådär, för det hade ju inte sett klokt ut. Men jag slängde små getögon lite hit och dit. Observerade.

Och man kan se så mycket. Om man vill. Och det som var så himla, himla tydligt och som slog mig allra, allra hårdast denna eftermiddag var det den totala maktlösheten som finns bland så mycket människor.

Säg att nästan hälften av alla kunder som ömsom satt på de sittplatser som fanns, ömsom stod upp längs väggarna var från annat land. Som inte förstod svenska så bra. Som ändå försökte hanka sig fram på bristfällig blandning av både engelska och svenska. Och jag kunde verkligen känna så starkt med dem. Bankaffärer, sånt som ändå är ganska viktiga saker. Det handlar om pengar, om papper, om dokument som är livsviktiga för ens egen existens. Så utsatta. Så utlämnade. Till att bara försöka lita på den som står på andra sidan disken.

År 2011, för sju år sedan, stod jag likadant. På en bank, på Migrationsverket och andra viktiga instanser för att handskas med livsviktiga dokument i ett helt annat land. Där jag inte kunde landets eget språk. Inte kunde förstå vad som sades. Inte kunde kulturen. Jag kände att jag var helt i händerna på människor som just där och då fanns runt omkring mig. En ytterst märklig och utsatt känsla. Nu hade vi ändå makens arbetsgivare som en trygg plattform bakom oss. Så vi var liksom inte helt ensamma i denna nya okända värld.

Inte så totalt ensamma som de här människorna jag såg idag. Inte så maktlösa som dessa människor var. Jag såg dem. Och jag kände med dem.

Det kom även in en äldre dam i lokalen. Hon kom inrullandes med sin rullator och kom fram till första disken där en banktjej stod och tog emot och lämnade ut turnummer. Damen tog fram lite papper från sin handväska och sa att hennes ärende var att flytta pengar mellan den Ena banken och den andra banken åt nåt håll. Kassörskan undrade om damen hade en bankdosa – men nej, verkligen inte. Nån sån fanns inte alls. Sånt tjafs höll inte hon med. Och så berättade tjejen bakom disken att för damens ärende skulle banken ta ut en avgift på 150kr. Damen blev alldeles mållös och utbrast chockad, ska ni ha 150kr för att hjälpa mig som har varit kund i er bank sen jag var 18 år?

Ja, tyvärr så skulle de det. Så för att flytta pengar mellan två banker, varav en av bankerna där kunden har varit kund i urminnes tider, där kunden är en äldre dam med rullator, som av säkert hundra olika anledningar inte har lärt sig att använda bankdosa för bankaffärer hemifrån via nätet, ska det straffa kunden med en avgift på 150kr. Maktlösheten! Ensamheten. Utsattheten.

Damen ifråga valde ändå att vänta på sin tur. Hon hade alla papper redo i sina händer medan hon skickligt förde fram sin rullator mellan alla fötter. Jag satt där på mitt arsle. Jag erbjöd henne min sittplats medan hon sakta rullade förbi mig. Hon nekade. Den där sittplatsen är alldeles för låg för mig. Jag har min sittplats här, sa hon o pekade på sin rullator. Men tack ändå. Vi log mot varandra och hon rullade vidare.

Jag kände med henne också. Herregud vad jag kände med henne också.

När det äntligen var min tur att knalla till kassan hade jag väntat så länge att jag nästan glömt varför jag hade kommit dit, sa jag till killen bakom min disk. Han log lite försiktigt och tittade under lugg. Jag fick den hjälp jag behövde. På vägen ut ur lokalen gick jag förbi damen igen. Vi fick ögonkontakt återigen och nästan som i samförstånd log vi mot varandra. Hon satt kvar och jag lämnade lokalen. Och vi kommer aldrig mer att se varandra.

Så mycket maktlöshet i ett helt vanligt bankkontor i en av Sveriges största städer en helt vanlig tisdag.

All kärlek ❤️