Vi är viktiga allihopa 🙏

Har idag nåtts av den tragiska nyheten att en bekant från förr har förlorat kampen mot covid – 19.

Fast vi inte kände varandra på riktigt så känns hans bortgång ända in i märgen på något vis.

Han var så viktig för så väldigt många människor.

Covid finns där. Och det känns oerhört obehagligt.

Mina tankar är hos hans närmaste.

Och till oss alla andra. Fortsätt håll ett respektfullt avstånd. Håll i. Håll ut. Var rädd om er själva. Var rädd om andra. Vi är viktiga allihopa.

All kärlek ❤️

Vila i frid, Peter.

Alla längtar vi

Två femåringar stod på gården och pratade med varandra idag på min förskola.

– Vill du följa med mig hem och leka?

– Ja. Men då måste Corona ta slut först.

– Mm. Jag tror att Corona är slut till jul.

– Ja, det tror jag med. Corona är nog slut till julen.

Och sen sprang de iväg.

Ålder spelar ingen roll. Vi är i det här tillsammans. Och tänk om covid skulle ta slut till jul! Sicken julklapp det skulle bli! Årets julklapp ta mig sjutton!

Ljus och kärlek ❤️

Men jo – jag känner’t

Jo. Men jag känner’t. Jag ÄR en riktig köksmamma. Det sitter verkligen i ryggmärgen.

Tänkte baka, hör och häpna. Så himla taggad. Åkte till affären. Handlade alla ingredienser. Kom hem. Började förbereda. Attans. Hade glömt saffran. Typiskt att dessa små påsar ska befinna sig framme vid kassan. Då har man ju totalt glömt bort att man ska ha en sån liten påse med sig hem när man har kommit ändå fram till just kassan. Även om det står på lilla handlingslistan. Så det så.

Jaha. En sväng tillbaka till affären. Samma kassörska. Log lite. Betalade. Åkte hem igen.

Väl hemma smulade jag ner jästen ner i mjölkblandningen. I med ägg, salt och grejer. Mjölet lite i taget. Vill verkligen inte ha stenhårda bullar. Till slut kändes degen sådär perfekt kladdig. På med jäshandduken.

Började fixa i ordning efter mig på diskbänken.

Skulle ta fram en kaffekopp. Var lite sugen på kaffe också. Tjofaderittan så hade den ramlat ner på stenbänken. Kras, sa det.

Jaha. Bara att börja städa efter det också. Så gärna. Inga konstigheter. Det vill man ju. Verkligen.

Efter 30 minuter kollade jag under bakduken. Nehe. Degen har inte rört sig ett smack. Tänkte att den kanske jäser med racerfart sista halvtimmen. Men det gjorde den ju inte. Alls. Vad sjutton?

Som den moderna människa man är så googlade jag. Snabbt svar. Kanske hade jag för kall degvätska. Hm. Kanske det. Så jag fyllde diskhon med varmt vatten. Ner med bunken och på med en tallrik som lock. Nu så kanske det skulle börja hända nåt.

Och tänk! Den började växa! Tack Google för det. Efter en timme till bara så var degen redo att börja jobbas med. Kanon.

Och nu blev det plötsligt en smula stressigt för middagen skulle ju hinnas fixas också. För snart ska jag iväg och spela padel.

Åh så mysigt det är. 😂😂

Så att. Jag känner’t. Ända in i märgen.

All kärlek ❤️

Tänk att få vara med om det här

Ja jösses!

Tänk att som förälder få vara med om det här äventyret. Att flytta ut sin egen unge. Sån jäkla grej det är. Helt otroligt på alla nivåer.

Plötsligt en kväll stod han bara där och vinkade och sa hej då till mamma och pappa. Vinkade och stängde dörren om sig. Och kvar stod vi. I lilla trapphuset. Med hans eget namn på dörren. Vi tittade på varandra. Med ett leende på läpparna. Och miljoners kärlek i hjärtat.

Vad var det som hände här egentligen? På ett litet kick har ungen blivit vuxen. Och jag som knappt har hunnit blinka.

Asså. Jag kan verkligen känna hans glädje. Ända in i hjärteroten. Tänk frihetskänslan. Spänningen. Förväntningen. Första lägenheten.

Det vi har gjort under hela hans liv, tillsammans med honom själv såklart, har ju varit varit en enda lång förberedelse för just den här stunden. Och nu är den här. Ofattbart. Svårt att liksom greppa.

Herregud så bra han kommer att ha det här. Hemma hos sig. Haha! Hemma hos sig.

Soffa som ska skruvas.

I väntan på nästa lass.

Men. Mitt under alla dessa år av förberedelse av barn som ska flytta hemifrån så finns det en liten, liten detalj bara. Att förbereda sig själv. Just den lilla, ynka detaljen har jag missat kan jag säga. Förbereda mig själv. Hur gör man det? Kan man det ens? Tror faktiskt inte det. Och det är väl det som är meningen. Livet helt enkelt.

Precis som det ska vara!

All kärlek ❤️