Månad: mars 2017

Att ha min brorsa och hans familj så långt borta är helt ärligt inte så värst roligt. Och egentligen är det måhända inte ens han som är långt borta. Utan det kanske är jag. Det kanske är jag som är alldeles för långt borta. 

Att vi har ca 240 minuter i bil mellan oss gör att vi ses alltför sällan. Men när vi väl träffas är det mysigt så in i vassen. 

I fredags var det dags. Som jag längtade. Har inte sett varken bror, hans fru eller mina brorsbarn sen i julas. Jag tog bilen och drog söderöver. Med P3 dokumentär i öronen så gick tiden väldigt fort. 

När jag anlände gårdsplanen vid deras gård var det första jag såg hur tre glada barn hoppade på studsmattan, med skratt i bröstet så det ekade över nejden. Vilket vårtecken!

Parkerade, läs tvärnitade, bilen på gruset. Hade så väldigt bråttom ur att jag inte ens tog ut nyckeln ur startlåset eller stängde dörren. Jag sprang in genom grinden och över gräset. Rakt fram till studsmattan. Skulle lille David känna igen sin faster? Det gjorde han nog inte. Men det struntade jag i. Han fick en puss och en kram iallafall. 

Under fredagsmyset sa Celeste plötsligt: Nu faster ska du bara vila. Hon gav mig massage – la upp mina fötter på bordet- borstade mitt hår – hämtade en filt – stoppade om mig – och hämtade ett stort glas vatten. Det är min tjej det. 

Victor bjussade generöst på sitt godis. 

Pussade henne på pannan innan jag gick och la mig. 

Lördagmorgon. Exakt 05.46 hörde jag genom mina öronproppar – Faster, får jag sova hos dig? Det var Victor som hade smugit sig in till mig och sin syrra i hennes rum. 

Klart han fick krypa ner. Snart kom även syrran. 

Lördagen skulle spenderas med lite allt möjligt. Först en tur till barnens skola och förskola. 

Här skulle jag alltså ha hämtat  dem ibland om jag bodde liiiiite närmare. 

Sen drog vi vidare för att inhandla köttet till kvällen i den lokala köttbutiken på landet. 

Under eftermiddagen skulle vi förbereda sommarhagen för de båda hästarna. Här står en stormtrooper på gårdsplanen redo för uppdraget. Ni ser honom va? 

Tre tackor, Alice, Alva och Apa, i ladan och väntar på tillökning. Snart lammas det för fullt här inne. 

Sen drog vi iväg med rymdskeppet. Mot sommarhagen runt hörnet. Upp över kullen. 

Nero vaktade David så gott han kunde. 

Världen är så stor. Så stor. Och stegen så oändligt många. Envisheten. Alla fall. Men upp igen. Aldrig ge upp. Mäktigt. 

 Sen blev det lördagskväll. 

Och det blev söndagsmorgon. Gården började vakna till liv efter en lååång, härlig frulle. 

Cykelfix. Höja sadlar och sånt från förra säsongen. 

Förra veckan var jag på Kicks. Jag var ute efter lite nytt rouge. Jag springer väl i make-up affärer ungefär var tionde år kan man säga. Och lika vilsen, okunnig, förvirrad och jätteliten som jag kände mig där inne, ungefär så kände jag mig på den här stora, enorma hästkraften på fyra ben. Trots mina 45 år. Totalt livsfarligt. 

Men jag gjorde det. Hävde mig upp i sadeln. På villkor att min svägerska höll i repet. Herregud! Tänk om Sessan hade fått för sig att bara dra. Vad hade jag gjort då? Hahah! Vilken syn det hade varit. Och som sagt. Känslan av att vara sååå liten. 

Och sen då. Brorsan. Som om ingenting bara var han uppe. Impad syrra. 


Sen var det dags för mig att åka hem. Och jag längtar redan tillbaka. 

Asså. Att ha stora barn. 

Samtalen tillsammans. Där jag ser och hör och känner ända in i hjärteroten hur kloka och visa de är. Hur de lär mig bara genom att vara dem. 

Vid ett samtal i helgen med sonen den äldre när vi åt frukost bara han och jag. De andra två var redan ute på sina äventyr för dagen. 

Adam la handen över ryggstödet på stolen bredvid. Och så sa han:

– Tänk om den lilla Adam satt här på stolen bredvid. 

– Ja, vad skulle du säga till den lille killen om du skulle ha möjlighet att ge den lilla Adam ett enda råd i livet? 

Han tänkte en stund. Sen sa han,

– Om jag bara fick ge honom ett enda råd skulle jag säga ”bry dig aldrig om vad alla andra tycker och tänker”.  

Bara en sån sak.  Klok. Hans 20 åriga livserfarenhet har lärt honom det. 

Sen föll ju frågan en smula automatiskt över på mig. Vad skulle jag säga till den lilla Ingela som satt på stolen bredvid mig?

Jo. Jag skulle först och främst krama om och omfamna mitt lilla jag. Sedan skulle jag viska ömt i det lilla örat, 

– Stå upp för dina egna åsikter!

Det är nåt som jag nu i vuxen ålder önskade att jag gjorde mer när jag var yngre. Stod upp för mig själv och inte bara anpassade mig efter vad alla andra ville eller tyckte eller utstrålade.  Då ansåg jag bara vilken styrka det var att vara så otroligt flexibel. Jag hade så väldigt lätt att anpassa mig efter hur känslan kändes i vilket rum jag än gick in i. Hade inga som helst problem att passa in. Flyta med. Gjorde inget större väsen av mig. Då hade jag inte en tanke på att just det beteendet i slutändan utarmade varenda liten egen åsikt jag hade. 

Så det skulle vara rådet jag skulle ge lilla mig. Stå upp för dig själv, Ingela! 

Det hade varit bra. 

Ibland blir man påmind om att själva livet faktiskt är värt att fira. Man ska inte fira bara enstaka händelser. Man ska fan fira varje dag. Man ska fira att livet har fått en dag till att lägga i minnesbanken.  Man ska fira att man har ett liv att leva. 

Hur lätt är det egentligen att gnälla över att väckarklockan ringer alldeles för tidigt på morgonen. Men. Tänk vad skönt istället. Vad skönt att den ringer. För det visar stt du har en helt ny fräsch dag framför dig. En helt ny dag där du har möjligheten att faktiskt påverka ditt eget liv. 

Jaha, vadå fira, kanske nån tänker, när livet känns jobbigt och det suger i största allmänhet. 

Men jag tror att även när livet ger en smula motstånd, så finns det alltid nåt. Kan vara hur litet som helst. Men jag tror att det alltid finns nåt som lyser upp. Det kanske bara lyser upp för en sekund. Men håll fast vid just den sekunden. Minns den. Känn den. Fira den!

Ibland blir man sådär otäckt påmind om hur skört det lilla livet man har är. Och ibland blir man på riktigt påmind om hur tacksam man borde vara för varje dag man får. För det är inte alls helt självklart. Att man får de där dagarna. Det kan gå oerhört fort. En vacker dag kanske man snavar på en tältpinne. Och faller handlöst framåt. Och ramlar rakt på ett armeringsjärn som står rakt upp och man får ett flera cm djupt hål rakt in i halsen. Men man har tur och alla inre organ i halsen, typ mat och luftstrupe samt kroppspulsåder klarar sig helt intakta. Och det slutar ”bara” med ett öppet köttsår. 

Ikväll har vi firat livet. Med varandra och för varandra. Vi har kramats lite extra och känt tacksamheten över att vi har varandra. 

Och jag ska försöka fira livet oftare!