Tack tandläkaren ändå

För ungefär sisådär 38 år sedan. Kan inte ens förstå att det är såååå länge sen. 38!! Nästan 40. Ja jösses.

Då var jag en helt vanlig tjej. Med de funderingar och oroskänslor som vilken blivande tonåring som helst hade eller har. Duger jag som jag är?

Och som med precis alla flickor, nån gång däromkring, så började kroppen att ändra sig. Både här och där. Deo blev ett måste. Humöret började svikta. Det hände så väldigt mycket inom mig under den perioden och jag blev informerad om att det var hormonerna som spökade. Ett konstant hormoniellt kaos. Osams med mamma o pappa mest hela tiden. Och jag fick lära mig att ingenting av detta var konstigt. Allt var i sin ordning. ”Det är sånt man ska igenom”. Alltså inga konstigheter. Då skyllde man hela den perioden på just hormonerna.

Åren har gått. Man har kämpat på. I med och motgång. Och just som man har börjat känna sig som den starkaste versionen av sig själv, både själsligt och fysiskt. Liksom trygg i sig själv. Starkare. Tar inte lika mycket skit som förr. Ja men vad händer då?? Jo då tycker kroppen att det är dags att göra en såndär förändring igen. Men va? På riktigt. Jag orkar inte. Jag är inte med på den överenskommelsen faktiskt.

Från att ha känt mig skapligt trygg och stark i mig själv under ett par års tid, har jag nu börjat känna hur ett visst tvivel börjar gräva sig in. Självkänslan sjunker som en Sten och funderingar kring vad jag både har hört och vad jag egentligen har sagt infinner sig emellanåt. Eller ganska ofta faktiskt. Vad sa jag nu? Vad sa hen? Alltså, minnet? Sover som en jäkla kratta och humöret sviktar sjukt mycket. Osams med maken mest hela tiden. Närå. Eller jorå. Och återigen kommer känslan – duger jag som jag är?

Skillnaden mot för 40 år sedan, är att nu är det absolut ingen som skyller detta på just hormonerna. Absolut ingen säger att det är hormonerna som spökar. Utan kvinnor i den här situationen får oftast höra att de utmattade, deprimerade eller stressade. De blir sjukskrivna på sin höjd och kanske får sertralin för depression och ångest.

Men absolut ingen säger

Men du – det här är helt normalt. Det är nog bara dina hormoner som spökar just nu. Och vet du – det bästa av allt – det finns hjälp att få!!

För det gör det! Det finns hjälp att få! Men det är tyvärr riktigt bökigt att få den.

Tänk så väldigt många liv som skulle må så oerhört mycket bättre om kunskapen om hormonersättning kunde spridas. Både hos läkare och oss vanlisar. Såå många liv. Inte bara kvinnans. Utan även hennes partners. Tänk den dagen då redan trötta och slitna kvinnor slipper kriga så hårt för det de har rätt till. Tänk den dagen då alla kvinnor slipper kriga för att må så bra som de egentligen kan. Med rätt hjälp.

Och med den här sjunkande självkänslan så blir man ju då så enastående glad och lycklig när man har suttit hos tandläkaren med vidöppen mun en lång stund – och tandläkaren säger med ett leende – Sådärja. Då var vi klara. Bra jobbat!

Så himla skönt att ändå vara bra på nåt!

All kärlek ❤️

Mat och champagne-helg

Vilken helg vi har haft! Får man ha en sån mysig helg under de omständigheterna som råder just nu? Eller är det så att man nu faktiskt kanske behöver det ännu mer? Egentligen. Få vara nära de som är viktiga. Och försöka må så bra man bara kan.

Mat, champagne, sol och kärlek. Mer behöver behöver man sannerligen inte.

En vänskap som började vid 12 års ålder. Och fyrtio (!) år senare står vi här. På till exempel Stockholms senaste skrytbygge, Guldbron.

Men på riktigt – 40 år?? Finns det ens? För att ha varit vänner i 40 år krävs det ju att man är ännu äldre än just 40. Och det känns ju helt obegripligt. Faktiskt heeelt obegripligt.

Några depåstop på vägen hem och efter nästan 20000 steg var det dags för herrarna att inta köket och laga middag. Och de bjussade på så sjukt god mat.

Och ännu mer champagne så klart.

Och som grädden på moset, pricken över i:et så dyker finaste gudbarnet upp, vackraste själen ❤️Herregud så himla mysigt.

Älskar er ❤️

Nyfiken och vill lära

Jag är nyfiken och jag vill utvecklas. Jag vill utvecklas och växa och lära mig att förstå det som sker runt omkring mig. Jag vill försöka förstå det som sker runt omkring mig och jag vill försöka förstå varför jag är som jag är, och varför jag blir som jag blir i vissa situationer.

Jag inser att vi alla uppvisar ett inlärt beteende, beteenden som vi har byggt upp under flera års tid, säkert ända från barndomen. Bland flera inlärda mönster så finns ett beteende som vi oftast använder som ett försvar. Ett försvar som vi tror och hoppas ska skydda oss själva mot fara, skuld eller skam. Eller som ett försök att lägga just skulden o skammen hos nån annan. För att slippa ta ansvaret själv. Och varför man inte vill ta ansvar för sin egen del beror ju på massor av olika saker, men oftast för att man inte vet hur man ska hantera den känslan. För det krävs träning. Massor av träning. För precis som att träna och få resultat på sina biceps, behöver även detta träning. Att först identifiera, och sen omfamna känslan som det innebär att ta ansvar, vare sig det handlar om tex skuld, skam, ilska eller rädslor. Eller att bara våga sätta sina egna gränser.

Och det är just här. När man vågar gå inåt, vågar se sig själv och faktiskt vågar ta steget mot eget ansvar. Det är just här som man börjar växa. Blir medveten. Kanske att man till och med växer så mycket att omgivningen försiktigt börjar kommentera att ”oj vad du har förändrats”. En mognad som ger ringar på vattnet där man enbart har ansvar för sig själv och där andras beteende får stå för dem. Om förändringen inte passar dem.

Lärdomen om att andras beteende inte alltid handlar om just mig är stark. Utan vad de själva kämpar med från sina egna ryggsäckar som de bär på med oläkta sår och trauman. Men som projiceras på den de har framför sig.

Jag försöker dagligen jobba med det här. Jag hamnar i situationer som jag försöker lära mig av varje dag. Framförallt i mötet med andra människor. Under vissa perioder kommer läxorna lite väl generöst och jag hinner knappt landa innan nästa läxa väntar runt hörnet.

Jag är nyfiken och jag är intresserad. Jag vill utvecklas. Jag vill växa och jag vill lära. Jag vägrar stagnera. Jag försöker förstå, förstå och åter förstå så himla mycket att jag ibland vet varken ut eller in.

Jag vill ju såklart också bli förstådd. Både av andra. Men framförallt mest av mig själv.

Förstår ni hur jag menar? 🤷‍♀️

All kärlek ❤️

%d bloggare gillar detta: