Månad: februari 2019

Lördag 23 februari 2019 på plats i Mora. Efter så många träningstimmar både i spåren och på gymmet vid stakmaskinen. Äntligen dags att hämta ut startkittet med nummerlapp och klädsäck, chip och lapp att sätta fast på omklädningsväskan.

Allt kändes ändå ganska lugnt. Allt förutom den stora frågan. Hur skulle man valla inför söndagens race?

Ett viktigt samtal med sin privata vallare. Alla väderappar i hela världen visade på strålande solsken heeeela söndagen med uppemot 9 plusgrader vid målgången i Mora.

Fattade ingenting 😂. Vad är egentligen problemet? Kan ju inte bli bättre förutsättningar. Eller. Iallafall inte för oss utanför spåren.

Men ok. För åkarna blev det verkligen den stora snackisen hos alla. Vad i hela friden skulle man lägga under skidorna?? Eller skulle de ha tagit sina vattenskidor istället?

Vi bodde på hotel Mora Parken. Ett hotel som låg typ mitt i…..parken. I Mora. Precis utanför fönstret låg Vasaloppsspåren kringlandes mellan träden och vi hann med att se på när tjejerna gasade på inför upploppet efter sina tre mil på skidor. Sen var det hög tid att lägga sig i sängen för att försöka sova nån timme så gott man kunde.

Efter frukost vid halv fyra söndagmorgon drog vi från Mora till Sälen. Kolsvart ute. Många bilar på väg.

Och det är faktiskt himla roligt det här! Stämningen! Myllret av alla tusen och åter tusen skidåkare. Med sina servicepersoner. Den ena mer nervös än den andra. Stavar överallt. Skidor åt höger och vänster. Doften av liniment och kaffe. Stora lastbilar som på plats tog emot alla omklädningsväskor som väntar på åkarna efter målgång om många, många timmar för en efterlängtad dusch. Vilken logistik.

Alla bajjamajjor som var väldigt generöst tilltagna i antal. Men ändå blev det såååååna köer. Nervösmagar såklart. Och sen alla magar som var fullproppade med såna oerhörda mängder med mat veckan innan start. Och alla magar som kanske hade provat olika gel för första gången för att vara så förberedda som det bara var möjligt. Och har man nio mil på skidor framför sig så underlättar det ju en hel del att ha toabesöket avklarat innan startskottet kan man ju säga.

Klockan 06.00 var det dags att lägga ut sina respektive skidor vid sitt startled. Maken vid startled nummer 2. Med start kl 07.10.

Finaste guddottern kom denna tidiga morgon och gav massor av energi åt sin gudfar.

Och där drog de iväg. Och där började även min egen resa mot Mora. Fast i bil.

Första anhalt Mångsbodarna.

Men ser ni! Herregud så himla vackert. Solen hade sakta gått upp över horisonten och sken nu från en totalt molnfri himmel. Spåren var fortfarande knappt använda och låg nästan helt orörda på marken. Med facit i handen visade det sig att det var här jag hade min längsta paus under dagen. Sen blev det full spruta hela vägen. Och det var här jag fick den enda glimten av eliten i startgrupp 1 när de åkte förbi i kortärmat.

Efter 1.35 kom han inglidandes. Med betoning på glidandes. Ett helt suveränt glid! Värre var det dock med fästet.

Lite tidsrapportering, lite käk och en snabb puss från sin serviceperson och han var iväg igen.

Han var så snabb att det alltid fanns plats för mig på parkeringarna när jag kom. När jag var på väg ut – ja då var de andra på väg in. Och jag slapp alla köer.

Risberg flög han till. Men här behövde han hjälp med att försöka få lite fäste under laggen. Visst en smula tufft att staka i alla uppförsbackar. Tidsrapportering, käk och en puss.

Mot Evertsberg. I en faslig fart. Ingen fisåka här inte. Varken på skidor eller i bilen.

Halva loppet klart på 3.15. Och här rök mössan! Fortfarande riktigt stark. Han åkte så himla fort att jag knappt hann med att äta själv.

En snabb ensamlunch, granne med en bajjamajja. Hade bildörren öppen för att slippa iallafall se in i bajjamajjan medan jag åt. Men samtidigt kunna sitta i solen. Sen mot Oxberg.

En swich på 30 kr på varje parkering. Som jag mer än gärna betalade. För att faktiskt över huvud taget kunna stå där. Fick veta av en funktionär att det finns de som swichar typ 1kr. Och sånt har jag så svårt att förstå. Hur kan man vilja smita undan att betala när det står människor där på sin lediga tid, som har sett till att det finns enorma ytor för oss besökare att använda, som ser till att ett sånt här evenemang ens kan bli av?? Jag vet själv hur föreningar sliter och självklart är jag med och bidrar till tex Malungs scoutkår då.

En lång promenad upp till kontrollen i Oxberg. Precis vid spåret. Närkontakt med åkarna. Såg deras fighting face och jävlar anamma.

Här i Oxberg hann jag inte ens fota min adept. I ett huj var han borta igen. Och enligt tidsrapporteringen skulle han snart vara i hökberg och då hade jag knappt ens hunnit ner tillbaka till bilen här i Oxberg. Så vi bestämde att vi skulle ses i Mora nästa gång. För jag ville ju för allt i världen inte riskera att missa målgången.

Kööööör nu, skrek jag!

Väl i Mora. Det här huset älskar jag. Jag har sen barnsben besökt det flera, flera gånger och jag bara älskar deras guidade turer inomhus. Kan det i princip utantill. Men jag hade aldrig varit här och sett Zornmuseet i vinterskrud. Nu check på den punkten.

I fäders spår för framtids segrar!

Och här kommer han! I flygande fläng. Med en sliten kropp men med ett pannben få förunnat. Efter Oxberg hade det varit slitigt de sista tre milen. Så klart! För det var ju där servicepersonen var med sista gången, tänkte jag för mig själv.

Eller kan det kanske ha varit för att de första sex milen hade satt sina spår? Och att värmen gjorde spåren svåråkta? Eller att fästet helt uteblivit? Eller en handled som smärtade?

Tror mest på servicepersonens bortavaro jag. 😂

Anar ni leendet? Och den lilla glädjetåren? Både hos mig och honom.

Nummer 1956 i mål på otroligt snabba 6 timmar och 24 minuter. Personbästa. Helt fantastiskt bra gjort! Han imponerar ännu en gång!

Och själv hade jag knallat/sprungit runt ca 13000 steg mellan kontroller och bilen under dagens lopp. Genomsvett att åka Vasaloppet ju.

Men så himla roligt det har varit! Vilken dag. Fast jag glömde solkrämerna hemma.

Det är min kille det! 💪🏻💪🏻

Alltid siktet mot nya mål!

I väntan på den obligatoriska pizzan efter loppet stretchade vi den slitna kroppen lite. Sen körde servicepersonen hem medan åkaren tog emot alla gratulationer som strömmade i telefonen. Med krampkänning både i ljumskar och vader.

I morse när han drog till jobbet som vanligt frågade jag hur det kändes. Jo, men det kändes förvånansvärt bra, tyckte han allt.

– Men Pannbenet då? Du har inte ens träningsvärk i pannbenet?

Nej, inte ens pannbenet kändes slitet.

❤️ All kärlek

Satt med våra 3-5 åringar på jobbet idag. Vi pratade hjärtan. I olika former. Jag visade ett utklippt pappershjärta samtidigt som vi kom fram till att hjärtan även finns inuti kroppen. Och att i alla hjärtan bor det en massa, massa kärlek.

Plötsligt la ett av barnen helt spontant sin hand mot sin bröstkorg. Jag gjorde samma. Några såg och gjorde likadant. Snart satt hela gruppen med sina händer tryckta mot bröstkorgen.

Jag frågade medan de satt så vackert, om de kunde känna hur deras hjärtan slog. Det blev knäpptyst. Alla kände efter. Och sen nickade de en efter en. De kunde känna sina hjärtan dunka.

Tänk så mycket kärlek ni har plats för där inne i era hjärtan. Ni har så mycket kärlek inuti er att ni till och med kan känna det utanpå.

Det glittrade i deras ögon och jag tänkte att jag fortsätter väl på kärleksspåret.

Idag vet ni, är en dag då ni kan säga en extra gång till mamma och pappa att ni älskar dem. Och ni kan kanske också säga till era syskon att ni älskar dem.

– Jag älskar min mormor, sa en av tre åringarna.

Det förstår jag! Och vet ni vad det bästa är – att vi människor får älska vem vi vill. Vi får älska precis vem vi vill!

Jag fortsatte,

När jag kommer hem ska jag säga till mina barn en extra gång Calle jag älskar dig. Adam jag älskar dig. Och så ska jag säga till min man Anders jag älskar dig!

Fniss, fniss bland barnen. Och så var det kärleksspåret borta för den stunden. Men. De hade fått känna sina hjärtan dunka. Hjärtan fulla med en massa kärlek.

Glad alla ❤️ dag till er alla!

Pratade med en mamma vid hämtning på jobbet förra veckan. Eller, det gör jag iochförsig varje dag men den här dagen berättade hon för mig att deras fina tvååring har flera dockor hemma som hon väldigt ofta leker med.

Dockorna kallar hon för lite olika saker. Och en av dockorna brukar visst heta ”Ingela”, sa mamman och log. 😃 Tror ni att hon fick ett leende tillbaka?! Jag tror att jag till och med skrattade en aning högt faktiskt.

Asså- hur gulligt är inte det? 😂

Bara tanken på att det nånstans i min lilla jobbort finns en liten docka som ibland kallas för ”Ingela” och som bäddas ner i sin lilla säng, är ju så mysigt att det inte är klokt. Ett perfekt docknamn ju!

Herregud, det är så roligt! Sååå otroligt otippat! Det gjorde verkligen min fredag. Och min helg. Och min måndag.

Tack snälla för den berättelsen! ❤️

PS. Mamman har godkänt att jag skriver om det.

Mamma, minns du när vi var små och kom in i sovrummet när du satt på din sängkant och var ledsen? Och du sa Gud ge mig styrka!

Ja, älskade barn, det minns jag alldeles tydligt. Som om det vore igår till och med.

Vi gjorde alltid vårt bästa, grabbarna och jag. Efter vår egen förmåga. Så klart. Men ibland tog kraften slut. Både hos dem och hos mig. Inga konstigheter egentligen. Vardagen med allt vad det innebar. Ni vet. Ibland fick jag helt sonika be till högre makter. Om lite extra styrka där och då.

Åren har gått.

Nu är ni grabbar vuxna. Myndiga. Sitter mitt emot mig vid köksbordet. Samtalar med varandra. Jag tittar. Och jag kan inte riktigt ta in hur fantastiskt fina ni är! Mina killar. Så kloka. Med så sunda åsikter och värderingar. Så…..vuxna. Ni håller på att växa om mig. Överallt. På alla sätt och vis. På alla plan. Två vackra själar som ser på mig över bordet. Jag bara känner. Allt annat är totalt oviktigt. Herregud, så mycket jag älskar er.

Mamman som satt på sängkanten och bad Gud om styrka genom tårarna för många år sen sitter just nu och bara myser. Med hela mitt väsen.

All kärlek ❤️

Ser på bilderna. Känner in. Tittar in i hennes ögon. För hundra år sen var det hon. En vacker kvinna. En vacker kvinna av sin tid. Undrar vad hon tänker på just här? Hur var livet för henne? Hur såg livet ut för en samisk kvinna? Vilka valmöjligheter hade hon?

Svårt att ta in att tre generationer efter henne så skulle hennes barnbarnsbarn lägga upp en bild av henne på sociala medier.

Den såg hon nog inte komma riktigt. Eller så gjorde hon det….👀

Min morfars mamma. Sigga Maja född 1880. Död 1963. 83 år.

Min morfars pappa. Petter född 1876. Död 1970. 94 år.

Och så jag. Född 1971.

Tänk att de här två människorna är en del av mig. Att jag är en del av dem. Över 100 år senare vibrerar fortfarande deras liv inuti mig. Känner det så starkt och så intensivt. Så nära. Och ändå så långt bort.

Tack för att jag finns till ❤️

Är det bara jag som känner mig ung och fräsch som en nyponros i ena sekunden?

Samtidigt som jag hör att när ungdomarna pratar om de gamla, och jag förstår att jag plötsligt är en av dem de menar, i den andra sekunden?

Asså – Hur i hela friden går det till egentligen? Hur hänger det ens samman med varandra?

Ser en nybliven mamma med sin bebis i vagnen gåendes på stan. Hon ser så ung och fräsch, en smula osäker och naiv ut på en och samma gång när hon går där på nåt vis, tänker jag och ler för mig själv. Hon är en vacker själ i sina bästa år.

Jag går förbi ett skyltfönster. Plötsligt ser jag någon i rutan. En mogen kvinna, en kvinna som utstrålar livserfarenhet, äger visdom och en smula klokhet när hon går där på nåt vis, tänker jag och ler för mig själv. Hon är en vacker själ i sina bästa år.

Men …. så märkligt, det är ju jag.

Och så inser jag hur allt hänger samman.

Allt är precis som det ska.

Livet ändå. ❤️

Förändring.

Vill man ha någon form av förändring måste man börja med sig själv. Så enkelt är det nog egentligen. Vare sig det gäller i relationer med andra eller i livet i övrigt. Och det är just det som är så utmanande.

Tänk så lätt det är att fastna i gamla fotspår. Göra det man alltid har gjort. Köra på som vanligt helt enkelt. Och man både ser och känner samtidigt hur fel alla andra gör. Utan att ens fundera på vad en själv bidrar med. Frustrationen kommer som ett brev på posten. En frustration som börjar bubbla över både här och där.

Det vore ju bra mycket enklare om andra kunde fixa förändringen åt en. Så man slapp ta ansvaret själv. För då kan man ju även skylla på alla andra om resultatet man innerst inne önskade inte blev som man tänkt.

Vill man ha ett annat resultat än det man alltid får, ja då är det så krasst att strategin man håller på med inte funkar.

Vill man ha ett annat resultat handlar det om att bryta mönster. Bryta vanor. Gå från ord till handling. Tackla situationen på ett nytt sätt. Hitta nya tillvägagångssätt. Finna nya tankebanor.

Och det är här utmaningarna kommer, kan man säga. För det här är ju inte helt lätt. Det är rent av ganska svårt och rätt tufft att våga se på sig själv utifrån med allt vad det innebär att man råkar få syn på. För risken är nämligen skapligt överhängande att man ser sidor hos sig själv som man kanske inte känner sig skitstolt över att man besitter. För helt ärligt, såna sidor har vi alla. Det vet alla runt omkring en, även om kanske en själv är den sista som vågar se det.

Jaha ok. Man har till slut nått en gräns. En vacker dag, som kan ta flera år, inser man att man måste göra nåt. Men hur? Eller med vad?

Jag vet inte. Men ett tips är att bli medveten. Lägga rädslor (det handlar oftast om rädslor), prestige och kanske stolthet åt sidan och erkänna för sig själv att nu är det fan på tiden att jag tar tag i det här ordentligt.

För man kan inte förändra nåt man inte är medveten om.

En sak vet jag iallafall. Och det är att när väl en förändring har satts i rörelse så börjar det hända grejer! Viktiga grejer! För när man själv förändrar sitt eget förhållningssätt – så bildas det automatiskt ringar på vattnet – och individer i ens närhet upplever att nåt händer. Nåt annorlunda. Nåt som de inte är vana vid. Och det behöver de lära sig att hantera. På sina sätt. Och kanske att de förändras av bara farten de också.

Spännande. Osäkert. Läskigt. Ibland livsnödvändigt.

All kärlek ❤️