En nära vän till mig ville söka hjälp för sina klimakterieproblem. Hon hörde av sig till vårdcentralen där hon bodde och fick en tid till en av läkarna där. Precis så som regionen vill att kvinnan ska göra för bland annat just dessa symptom.
Hon blev inkallad till ett av behandlingsrummen av den kvinnliga allmänläkaren. I behandlingsrummet fanns en arbetsbänk med skåp och lådor under, samt skåp ovanför. En rullvagn av metall med olika tillbehör, en stol och en gynstol. Även en liten toalett med dörr.
Hon blev tillsagd att gå in på toaletten och ta av sig sina kläder på underkroppen. Vilket hon gjorde tämligen omgående. Medan hon står där inne och har tagit av sig sina kläder hör hon hur läkaren öppnar ytterdörren och går ut ur behandlingsrummet. Hon står helt således helt allena inne på toaletten och vet varken ut eller in. Vad händer nu? Ska hon gå ut? Ska hon vänta tills läkaren kommer tillbaka? När kommer läkaren ens tillbaka? Ska hon stå där helt avklädd länge? Ingen information.
Känslan av osäkerhet kryper på i en redan utsatt situation.
Hon väljer att ändå gå ut. Plötsligt öppnas ytterdörren och läkaren kommer tillbaka. Då visar det sig att hon har med sig ytterligare en kvinna. Denna kvinna bär en vit rock så min vän misstänker ändå att även hon är läkare. Men hon presenterar sig inte. Och hon blir inte presenterad av första läkaren heller. Så nu står min vän halvt naken i ett rum med två för henne helt okända kvinnor. Det enda hon vet är att den ena är läkare.
Osäkerheten i en redan utsatt situation.
”Du hade kunnat sätta på dig en rock”, säger plötsligt läkaren och min vän tittar sig omkring efter en rock. Läkaren ger henne då en sådan som hon hittar i ett av skåpen.
Min vän sätter sig i gynstolen på det sätt en kvinna förväntas att sitta i en sådan stol. Medan hon sitter där märker hon hur de båda kvinnorna i vita rockar börjar att vandra omkring där i rummet. De öppnar skåp och lådor, tar fram olika redskap och lägger tillbaka. Öppnar nästa skåp, rör runt och kollar. Efter en lång stund hittar de vad de sökte, verktygen för att kunna undersöka min vän. Nu har min vän suttit med benen i vädret en rätt lång stund.
Helt utlämnad i en redan utsatt situation.
Äntligen sätter sig läkaren på sin pall och rullar fram till min vän. Hon börjar pilla med ett av de verktyg hon efter mycket möda har hittat, och min vän upplever det som om det är första gången läkaren ens håller i detta verktyg.
En sekund senare utbrister läkaren ”ja men det här ser ju rent och fint ut!”
Min vän blir alldeles konfunderad och vet inte riktigt vad hon ska svara. Men innan hon ens hinner respondera så kommer det igen ”jo, men det här ser ju rent och fint ut”. Vadå rent och fint, det är inte det du ska kolla.
Känslan i en redan utsatt situation.
Fem sekunder tar själva ingreppet och läkaren rullar iväg och min vän går in på toaletten, sätter på sig sina kläder och kommer ut igen. Läkaren skickar sedan iväg henne till provtagningen för blodprov.
Och sen var undersökningen över.
Men va? På riktigt?
Väl hemma igen undrar min vän vad det var som egentligen hände. Ingen har ställt några frågor till henne. Ingen har frågat henne hur hon mår. Ingen har undrat vilka symptom hon ville prata om. Ingen har hjälpt henne över huvud taget. En oerhört snabb titt med kallt verktyg som hade hittats av ren tur och som kunde konstatera att det ”var rent och fint” och sen blodprover som inte hade förklarats över huvud taget.
Vad ÄR detta? Är det här verkligen den vård en kvinna ska förvänta sig?
Jag blir alldeles matt. Så makalöst tragiskt hanterat av Regionen.
All kärlek ❤️ framför allt till min vän. Och alla andra kvinnor.
#sharingiscaring
Life of Ingela 