Månad: augusti 2019

I morgon är en annan dag.

Perfekt ju!

Den här jäkla skitdagen slänger vi under trägolvet.

Så.

Klart.

Att våga ta plats. Att våga ta den plats som faktiskt är min. Utan att fundera över vad alla andra ska tro och tycka.

Mitt yngre jag var oftast så orolig över vad ni alla andra skulle ha för åsikt om jag tog den där platsen som jag kände mest var för alla andra. Tänk om jag sa fel saker. Tyckte fel saker. Gjorde fel saker. Vad skulle folk säga då? Skulle jag bli hånad? Retad? Ifrågasatt? Skulle folk snacka skit bakom ryggen? Och fel i vems ögon?

Jag vet inte hur många år jag gick helt emot min egen magkänsla, bara för att jag kände mig mindre värd min egen plats.

Varför andras tyckande och tänkande var så viktigt finns det säkert massor av olika skäl till. Jag har jobbat med den biten kan jag säga.

Det tog mig sååå oändligt många år innan jag förstod att jag har lika rätt att ta plats som alla andra. Med hela mig själv. Att jag också räknas.

Jag har lärt mig genom åren att man kan inte vara omtyckt av alla. Ingen kan det. Och man behöver sannerligen inte det heller. För hur man än gör så har man alltid ändan bak. Alltid går det nån och stör sig på det man gör. Eller säger. Hur man än beter sig.

Man blir en utmaning för de människorna helt enkelt. För vissa människor är man en större utmaning. För andra är man en mindre. Men problemet ligger då hos dem. Inte hos en själv. Utmaningen ligger hos dem.

Och vem kan egentligen ta sig rätten att bestämma vad som är helt rätt. Eller helt fel.

Alla är vi helt perfekta. Nämligen. Även med de fel och de brister som andra anser sig tycka att en har.

Jag är med det sagt helt övertygad om att det är superviktigt att jobba med sig själv. Framför allt att bli medveten om sig själv. Att se sina egna mönster. Att lära sig att hantera det som sker inom en själv vid olika situationer, tex när man känner sig en smula osäker. Eller rädd. Sorgsen. Stressad. Avundsjuk. Svartsjuk. Girig. Eller nervärderad. Eller glad. Eller lycklig. What ever.

Att våga möta sig själv. Även när det känns tufft. Ta sitt eget ansvar i en situation. Kanske andas i en eller två sekunder innan man reagerar. Så kanske man hinner att medvetet agera istället. För det är helt olika saker.

All kärlek ❤️

Släpp en jäkligt äcklig en!

Back to the roots.

Jag är här alldeles för sällan. Men nu är jag på plats. Just nu och just här. Och jag är precis där jag ska vara.

Samhörigheten hos moster. Samtal vid bordet. Långa måltider. Sitta kvar länge. Allvar blandat med glädje. Kärlek.

Lugnet.

En cykeltur till min andra moster där jag träffar nästan hela hennes familj i hennes stuga. Träbåten tillhör hennes familj.

Även en liten biltur till kusin Helen hinns med. Fika och lite prat.

Sover i mosters gästsäng. Känner mig som en liten flicka igen. Minns tillbaka alla lov jag sov hos mina olika mostrar och morbror. Minns och känner. En tid som varit. Värmen i bröstet. Kärleken i hjärtat. Tiden kommer aldrig åter. Men det är heller aldrig för sent.

Och så kommer en födelsedagsmorgon. Sover räv en stund. För jag fick order att gå och lägga mig igen, jag gick visst upp alldeles för tidigt sa mamma o moster när jag mötte dem i köket. Så jag lyder order. Ligger och ler mitt i allt rävsovande.

Och så kommer de insjungandes jamåhonleva. Bricka. Med tårta och ljus. Te och kaffe. För de vet hur viktigt det är för mig. Fast jag fyller 48. Och jag känner – man blir aldrig för gammal för sång och tårta på sin födelsedagsmorgon. Sen sitter de här med mig på min sängkant i deras morgonrockar i nästan 2 timmar. Och vi pratar. Om allt. Jag älskar det.

En lunch vid kusten. Rökt lax och är det kanske röding.

Träffar av en händelse på min kusin Petter igen. De är visst också här och äter lite. Så kul! Han och hans döttrar, hans sambo vars barn just nu kämpar i samiska mästerskapen, och hans pappa. De hade tagit träbåten till denna mysiga lunchplats.

Kommer hem till mosters stuga. Där sitter finaste kusinbarnet på fyra år och kreerar världens tårta. Hänger ballonger i taket. Tusen tack kusin maja som fixade så himla fint med både tårta och mat på min födelsedag. Tacksamheten.

Lika fina lillasyster tittar på med stora ögon. Vill också greja med kristyren. Hon får det. Med grön färg.

Finaste tjejerna.

Och så blir det kväll. 48 år. Inte så pjåkigt ändå.

Havet ligger helt stilla. Svenska flaggan har vi hissat. Finland vinkar långt där borta. Bortom stupet.

Klockan 07.10 på lördagen sitter vi på planet. För att åka söderut. Hem. Hjärtat är överfullt med kärlek. Hjärnan bearbetar alla miljoners intryck. Jag sitter helt tyst ”bröve” mamma. Det här har varit så väldigt viktiga och betydelsefulla dagar för mig.

Kaptenen säger plötsligt i högtalaren att alla passagerare är på plats. Vi hade kunnat lyfta en kvart för tidigt. Men det går inte. För tankmannen har visst försovit sig. Så vi får vänta. Och det känns ju ändå en smula tryggt att vi väntar på just honom. Hade inte velat chansa faktiskt.

Efter några minuter hör vi i högtalaren att tankmannen nu iallafall har anlänt sin arbetsplats. Kämpa tankmannen.

30 minuter efter beräknad avgångstid lämnar vi den norrländska marken.

Hemma väntar min finfina familj. Som jag vill dela alla mina upplevelser med. Nån gång ska jag ta de med mig alla tre upp till mina gamla hoods. Visa platsen där mormor o morfar bodde. Kanske även platsen där morfar är uppvuxen. Visa var min mamma växte upp i Jokkmokk med sina fem syskon. Alla mina mostrar. Mina kusiner. Min morbror.

Jag har bestämt mig. Mina rötter är även mina barns rötter.

Tiden som har gått kommer aldrig mer tillbaka. Men det är heller aldrig för sent.

En skaldjursbuffe på bordet här hemma. Mer sång och champagne. Paket. Så mycket kärlek. Skulle kunna vänja mig vid att fylla år varje dag.

Livet mina vänner. 48 år och det är aldrig för sent.

All kärlek ❤️

Ja jag vet att det blir mycket härifrån nu. Den som är nyfiken kan fortsätta läsa, ni andra struntar i det helt enkelt.

Fjärde och sista etappen för oss blev Gräftåvallen i oviksfjällen.

Lika magisk natur som de övriga dagarna men ändå på ett helt annat sätt. Öppen, milsvidd mark och det kändes som om vi kunde se över hela världen.

Mäktet!

Här Uppe såg vi tält som stod uppställt och det såg rätt mysigt ut när familjen höll på att packa ihop sig med alla barn och all packning. Och det är nåt jag verkligen har lagt märke till de här dagarna. Mycket barnfamiljer Som ger sig ut på fjälläventyr. Inte alls ovanligt med små barn, och många som blev burna med ryggsele eller på magen. Imponerande känner jag spontant. Vilket tålamod! Och vilken planering. Tänker med mat och kläder efter väder. Och allt annat som kommer med barnen när de är små.

Och så leendet 😃

Fallen på Gräftåvallen. Iskallt vatten som jag iallafall doppade fötterna i.

🙌🏽

Där sitter de bra, mina fina svärföräldrar.

Igår mötte vi två små flickor på leden upp till Lillådammen. De hade varsin liten ryggsäck på ryggen och de hade block o penna i sina händer. Runt halsen hängde rosa små My Little Pony kikare. De var minsann på fjället för att leta efter enhörningar, sa de bestämt.

Helt underbart ju! De skulle minsann hitta enhörningar. Och deras föräldrar hade inte tagit drömmen ifrån dem.

Och som jag önskar att deras dröm går i uppfyllelse. Och jag önskar så att de fortsätter att drömma även i framtiden. Att ingen tystar dem. Även om enhörningarna just här kanske lyser med sin frånvaro. Eller så kanske de finns? Vad vet egentligen jag? Vem är jag att bestämma det? Bara för att jag själv inte har sett nån. För så är det ju lite granna. Det är lättare att tro, när man själv har upplevt det. Eller så behöver man inte ens uppleva – för att tro. Bara det man väljer att tro på gör en lycklig, och att man känner sig trygg i sin egen tro. Det är det som gör det här landet så himla bra. Man får banne mig tro på vad man vill. Och man får banne mig älska vem man vill.

Och tror man på enhörningar – så gör man det.

Hade de dock varit med på fjället idag så hade de iallafall sett en hel del vildrenar som sprang omkring på mycket nära håll.

Kanske inte lika spännande som en enhörning i deras värld. Inte i min heller visserligen. Men det är sjutton så nära ändå.

Tack allra finaste Jämtland för att du har visat dig från din allra bästa sida dessa magiska dagar.

Tack till mitt fabulösa resesällskap som har gett mig världsbästa minnen för livet. Ni äger allihopa!

Nu hoppas jag att jag kan konservera känslan jag har i kropp och knopp för att sen kunna skruva upp korken en smula då och då för att kunna ta fram en gnutta lite då och då av all denna härliga energi som jag nu har lagrat.

All kärlek ❤️