Men bra helg! 

Oj vilken helg vi har haft!

I påskas när vi kom hit till stugan för att bygga altan, upptäckte vi att förrådstaket läckte vatten. Skit också. 

Den här helgen blev ju som gjord för att fixa till det. Varken jag eller maken hade nånsin lagt nåt tak innan. Så det här skulle ju bli oerhört spännande. 

Jag har lärt mig så väldigt många bra och användbara termer kan man säga. Här har vi lagt ströläkt underst. För att lägga bärläkt över. CC 60 på bärläkten är det som gäller för veta var man ska skruva när plåten ligger på plats. 


Och efter man har lagt lite tak har man självklart taklagsfest. Det är sen gammalt. 

Idag, lördag, har det varit full fart här i viken. Har nog inte sett så mycket folk i rörelse sen midsommar förra året. 

Folk la i sina båtar, det var kö till iläggningsrampen. Grannar som la i sin jetski, pulade med sina vinterskadade bryggor, gick promenader, åkte fyrhjuling. Grannar som precis fått tillträde till sin nyinköpta sommarstuga, ungdomar som dök från storbryggan, barn som badade vid badplatsen, grannens barnbarn som lekte Pokémon, människor som klippte gräs och byggde ut sina altaner. 
Herregud, jag hade fullt upp där på bryggan när jag försökte hålla koll på allt som hände.  Blev alldeles genomsvett. Var tvungen att hoppa i havet för att svalka mig. 

Och det gjorde jag! 

Tre gånger på raken till och med. Och det var inte alls så läskigt. Jag som känner sånt löjligt obehag i vattnet när jag inte ser botten överlevde galant.

Och idag när vi kom hem från landet kom vi på att vi hade missat sopbilen igår. Men så ser vi att tunnan är tom iallafall. Så nån av er finaste grannar har alltså ställt fram och sedan snällt ställt tillbaka våran tunna. Ett väldans tack från oss på 39:an! 

”Jag har precis satt mig!”

Asså. Just den meningen. ”Jag har precis satt mig!” Så många gånger som jag har uttalat de fem orden i mitt liv. Så många gånger att det nu för tiden är nåt vi skrattar åt. 

Precis det hände i eftermiddag. Jag hade sutti  i min solstol en bra stund med ett glas vatten och en god bok, när maken kom hem från sin joggingrunda. 

”Jag har precis satt mig”, sa jag och log. 

Förr om åren kom dessa ord ur min mun bara för att min man inte skulle få för sig att jag hade latat mig hela eftermiddagen. Jag ville inte låta honom tro att han var tillsammans med nån latmask. Trots att jag kanske hade tvättat, städat, handlat och lagat mat. Eller klippt gräs eller skurat fönster. Jag kunde ha presterat i flera timmar, men jag kunde inte lägga mig i soffan med gott samvete. Och om jag satt i soffan så kändes det som om jag behövde försvara det beteendet. 

Av nån anledning anpassade jag mig efter det jag då trodde var normen. Efter det jag då trodde var det som var det rätta. Att göra så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt. Om jag hade GJORT allt så var det bra.

Men jag frågade aldrig mig själv hur jag mådde. Jag bara gjorde. 
Ni som känner mig och min man vet att jag är gift med en riktig duracellkanin. Hans energi och idérikedom tar liksom aldrig slut. Och jag önskade inget högre än att orka med i hans tempo. Men till vilket pris då? För vems skull då? 

Efter några år vågade jag äntligen bli sann med mig själv. Jag insåg att mitt rätta jag inte var den jag var. Varken min hjärna eller min kropp var född till att klara av det enorma tempot som jag hade försökt att leva i.  Jag hade verkligen inte det tempot i mig. Men. Jag ville samtidigt absolut inte leva som nån bromskloss i min mans liv. En ganska så svår ekvation att lösa. Trodde jag då. 

Det höll på att gå så långt att jag trodde att det var mig det var fel på. Varför orkade jag inte längre?  Varför var jag så övertygad om att min mans tempo var det enda ”rätta”? 

När jag efter mycket jobb med mig själv började förstå att i det här läget finns det verkligen inget som är rätt eller inget som är fel. Ingen är bättre eller sämre än den andra. Faktum är att vi är precis lika bra. Vi är bara olika. Och det är ok. Det är ok att vara som jag. Det är ok att vara som han. Då föll det tunga stenar från mina axlar. Eftersom jag aldrig kan förändra en annan människa, var det jag själv som behövde göra en förändring. För att kunna leva såsom jag behöver. Och vid en förändring så händer det saker på många plan, på många sätt. 

Jag kom äntligen till ro med det som är jag. För mig är det väldigt viktigt att inte bara göra. Jag behöver även känna. Jag mår bra av att lugna ner. Jag kan sitta och bara vara. Jag kan se två filmer på raken. Jag kan sitta och läsa en hel eftermiddag. Utan att känna att det är waste of time. För mig är just det guld värt. 

Med mycket vilja och en och annan puss längs vägen har vi kommit så här långt. Snart 22 år med samma ryggsäck. 

Nu för tiden säger jag med en varm och skön känsla i magen:

– Jag har faktiskt legat här jättelänge!

Ibland skiner inte solen alls sådär gött inombords 

En helg på landet. Så väldigt skönt. Så väldigt välbehövligt. 

Livet. Vissa dagar lyser inte solen alls sådär mysigt och skönt inombords som man bara önskar att livet gjorde. Vissa dagar kan till och med kännas sådär in i Norden jobbiga att man bara vill dra ett skönt varmt, gammalt täcke över huvudet.  Ibland vet man varför. Ibland har man ingen aning om varför. Ibland har man pms. Ibland har man inte det. 

Då kommer frågan automatiskt. Är det nåt att skriva om då verkligen? Jo, men jag känner faktiskt att det är nåt att skriva om. För att påvisa att livet inte alls är så himla roligt jämt. Och det är är ok att det är så. Vågar jag skriva om det? Ja, varför inte! Ska jag bry mig om vad alla andra tycker? Nej, egentligen inte. Jag är ju ingen sämre människa för det. 

Jag har inte haft min bästa helg. Så kan man säga. Även om vi har fått upp en tross som räcke på nya altanen, så har jag  haft några såna där dagar. När faktiskt ingenting känns så kul. När jag kan börja gråta för vad som helst. Över vad som helst. 

Och då är det bara att låta det vara så. Livet har sina dagar. Både bra och dåliga. Alla går vi igenom dem. 

De som alltid säger att allt alltid är bra. De ljuger. Antingen för sig själva. Eller för andra. 


Säsongens första kväll i uterummet blev jättemysig. Med lite salami och ost. Och lite ljus i skymningen. Bara det kan man faktiskt börja gråta för kan jag berätta. 


Nu är det måndag. Igen. Bara att kavla upp armarna. Ta tag i livet. 

Kram kram från mig till dig. 

40 + 30 = 70! 

Ett säkert vårtecken! Ett par bleka, orakade ben.  Och dessutom på väg till ett kalas. 


En tur till Gaslunda Gård över dagen. En nätt liten tripp på knappa åtta timmar i bilen. Det tajmade vi in under årets hittills varmaste dag.

Men det var det klart värt. För brorsan och hans fru hade bjudit in till Öppet Hus för att fira sina respektive födelsedagar. En 40 åring och en 30 åring. 

Nu när lillbrorsan har nått siffran 40, så känns det på nåt sätt som om jag plötsligt har blivit ännu äldre. Konstigt det där. 

En konsert på Dalhalla i sommar, med tillhörande lull-lull, ligger här i kuvertet och bara väntar på att få överraska födelsedagsbarnen. Framme. Och hela familjen tog emot oss på gårdsplanen. Och så satt det ytterligare en kändis på en av grindstolparna. Gene Simmons i egen hög person hälsade oss hjärtligt välkomna. 

Här under en veckas tid har det tillkommit sju små lamm på gården av tre tackor. Sist jag var här så var de sååååå tjocka om magen. Och nu hade de blivit mammor alla tre. De här fårkvinnorna fixar hela situationen med barnafödsel och efterbörd  på egen hand. Starka kvins. Naturens gång är fantastisk. 

En hel fårfarm. Och så oerhört söta, små, ulliga och gulliga lamm. Jag var bara tvungen att få känna på en. Var han så mjuk som han såg ut? Och det var han verkligen. 

Se så fint och avslappnat jag håller i lilla MiniBilly. Han den lille stackaren föddes som nummer tre i sin kull. Och att födas som nummer tre när mamma bara har två spenar är inte vinstlotten direkt. Då får man hålla till godo med mjölken som gårdsdottern bjussar på i flaskan. 

Han hade en aning bråttom till Stockholm och Tele 2 Arena den här killen efter mammas och pappas kalas,   för där väntade alla hans bandkompisar på honom för att spela inför ett fullsatt stadion. 

Asså. Att komma och hälsa på hos bror och hans familj ger mig så oändligt med mycket nya erfarenheter, som jag knappt trodde var möjligt för inte alls så länge sedan. Lär mig nya saker varje besök. Och jag älskart! 

Lite Prosecco passar på ett 70 års partaj. 

Smörgåstårta. 

Hästhagen. Och det enorma jordgubbslandet alldeles bredvid. Samt en av kräftdammarna. 

Två av mina favvokillar i världen. 

Tack för idag broder och svägis! Lika mysigt som alltid.