En dag på stranden

För första gången på ungefär hundra år har jag haft några timmar för mig själv på sandstranden. Sist jag hade det var i mitt andra liv. Innan barn och familj. Och det känns ju som ett bra tag sedan. Så att säga.

Dessa timmar på min filt, mina vänner, de gav mig en sån Flashback att jag höll på att ramla baklänges. Jag låg där på min egen medhavda lilla filt under den blåa himlen, och bara tänkte att – om ett förhållande/äktenskap håller efter en dag på stranden, då håller fan äktenskapet för vad som helst. Herregud, vilken jäkla utmaning det är.

Det är sommar. Det är sommar, och man har några timmar till övers efter jobbet. Eller så har man till och med redan semester. Solen skiner. Och allt man vill är att ge sina barn underbara barndomsminnen. Att minnas. Tänk att få sina underbara ungar att kunna blicka tillbaka på sina barndomssomrar med så himla mycket kärlek och så himla mycket lycka. Mysigt ju. Eller så vill man bara komma hemifrån. Kan vara lite olika det där. Från dag till dag.

Först och främst handlar det om planering. I morrn ska vi till stranden och vi behöver införskaffa oss ingredienser till vår härliga matsäck. För vi ska vara på stranden heeeeeela dagen. Och då behövs det ordentligt med tilltugg. Och dricka. Gärna så in i Norden nyttigt. Eller kan man komma med ett paket färdigköpta pannkakor med en burk socker att doppa i?

Det blir morgon. Barnen är redan vakna. Så klart. Vaknar som vanligt alltid tidigt. Frukosten ska intagas. Samtidigt som matsäcken ska packas. Sedan ska badväskan packas med badkläder och tusen handdukar. Leksaker för både vattenlek och strandlek ska med. Leksaker som kräver luft bör för all enkelhet redan ha blåsts upp kvällen innan. Blöjor, filtar, solparasoller, solskydd, vagn, våtservetter. Hinkar, spadar, kepsar, enhörningar. Brassestolar. Allt ska med.

Sen. In med allt i bilen. Vagn först. Den tar mest plats. Sen allt det andra. Även ungarna. Förresten, kissa med dem först. Det är redan varmt. Det kokar i bilen.

Framme vid badplatsen. Äntligen. Ska bara hitta en parkeringsplats. Gärna i skuggan. Var?? Köra runt, hitta bästa platsen. Sen ut med allting. Vagnen sist. För den står längst in. Men det är på den allt ska packas på. Allt upp på vagnen. Med en av ungarna underst. Sen får alla andra kånka. Och som det kånkas. Stora som små. Bär bara. Bär. Tjafsa inte. Snart klart. Snart. Jo, men det här är mysigt, ungar. Det här är sommar vet ni.

Familjen närmar sig vattnet. Med all denna packning. Jaha. Var ska vi lägga oss? I solen? I skuggan? Kanske där filten kan ligga i både solen och skuggan? Nära vattnet? Där alla springer på en? Men inte för långt ifrån, för banen behöva kunna leka lite själva i vattenbrynet? Eller kan de inte det? Nu börjar det höras suck och stön. Inte bara ifrån barnen. Utan även från de vuxna. Men kan vi inte bara lägga oss här?

Efter många och långa diskussioner läggs till slut filten på plats. Men inte med 100 procentig nöjdhet. Utan med full koll på om en bättre plats kanske blir ledig. På hugget hela tiden. Barnet längst ner i vagnen får äntligen lite luft.

– Jag vill ha en bulle nu!

Upp med solskydd och parasoller. Marken är för hård för att få ner parasollet till pappans stora förtret. Men som han kämpar. Mamman säger att kanske kan du prova lite där på sidan istället. Men där är det för mjukt så parasollet bara ramlar ihop. Vi skiter helt enkelt i parasollet.

Solskyddskräm på. Badkläder på. Upp med filtar och leksaker. Telefonen ringer. Jaha. Svärmor. Snackar lite. Säger hej då. Barnet vill fortfarande ha en bulle. Samtidigt som barnet ser leksaken som ligger på grannens filt! Oh nej! Ska vi fråga om barnet får låna den? Nej, det ger inte bra signaler. Men kanske ändå? Så det blir lite lugnt här? Grannen erbjuder leksaken. Men det tackas nej. Tack ändå.

Solkräm. Inte så poppis. Men måste på i vilket fall som helst. Plötsligt skriker lilla bebisen. Dags att amma. På med solkräm på den ena. Mata den andra. Och bullen då? Vad hände med den? Ok, du får den nu.

På med armringarna. Ska vi hinna med att bada innan lunchen? Jo men det gör vi. För bebis ammar så länge. Behöver du kissa först? Nehe. Ner i badet. Skitkallt.

– Pappa, jag kissar nu.

Samtidigt. På en annan filt. Lekt klart i vattnet. Springer upp till filten. Mamma, du ska bada med mig nu. Mamman viskar till pappan – vadå, har du lovat att det är min tur nu??

Kylväskor öppnas. Maten tas fram. Ät nu barn. Det går sådär. För bullen som också ligger i kylväskan lockar ännu mera. Men den får du efter maten. Eller. Ok, ta den då. Det är ju sommar ändå.

På med ännu mera solkräm. Nej, telefonen får du leka med när vi kommer hem. När vi är här ska vi bada och ha roligt. Bebis ammar fortfarande. Eller igen. Nåt av det iallafall.

Efter maten ska alla försöka vila. Fram med nappar och gosedjur. Bebis böta blöja. Och rapa. Och nu behöver vi flytta på filten för solen har kommit fram mellan träden.

Och här ligger jag. Under björken. På min alldeles egna filt. Med min pyttelilla badväska. Som jag packade på ca 30 sekunder innan jag drog hemifrån. Och jag blir helt genomsvett. Av att bara smyglyssna. Och jag tänker – var sak har sin tid.

Been there – Done that. Och vi överlevde den perioden.

All kärlek ❤️

En öde midsommaräng – sommaren 2020

Årets första dopp i havet. Det kalla vattnet omsluter alla delar av huden. Och man plötsligt bara känner hela livet i sig. Som ett rus rakt igenom systemet. En ren och skär naturkraft.

Jag trodde att det var kanske 18 grader. Maken trodde på kanske 16. Men det är ju fullständigt oviktigt. Totalt oviktigt faktiskt. Det enda viktiga är här och nu. Att vara här och nu och samtidigt våga känna. Våga känna acceptansen i sig själv. Att man duger precis som man är. Att man duger med hela en själv. Både kroppen och knoppen. Med alla dess skuggsidor. Såna som alla har, men som definitivt är svårast att acceptera. Men kanske allra, allra viktigast att omfamna. Både hos sig själv och andra….. Och så självklart alla sina solsidor. Som kan vara den lättare delen att jobba med.

En kväll innan midsommarafton. Året 2020. Året då ingenting är sig likt. Året då det normala inte känns så särskilt normalt längre. Året då jag ser på tv och tänker ”ja Justja, det var på den tiden man kunde kramas – eller sitta bredvid varandra.” Ni vet – 2019. Så himla länge sen.

En torsdagskväll. Att det kan vara så här vackert. En helt vanlig torsdag. Man smälter en smula. Ödmjuk och tacksam inför livet. Även det känns som en oerhörd naturkraft. Tacksamheten.

❤️

Och så blev det fredag och en midsommarafton kom. Universum godkände en brygglunch. Tack världen! Så himla mysigt. Vi fick kånka lite. Så klart. Inget kommer av sig själv. Det vet man ju. Korgar med lite smått o gott i skulle bäras ner till bryggan. Kylväskor med lite kallt i. Porslin och grejer. Men så värt de svettdropparna.

Tillsamman med några av våra favoritpersoner. Vid ett bord där man kan kan vara helt sig själv. Bara en massa kärlek.

För första gången på våra nio år som sommarstugeägare, blev det ingen dans kring midsommarstången i området. Också märkligt. Att se hur tomt det var på ängen kring flaggstången och dansbanan. Liksom öde.

Vi valde att gå till klipporna och bada istället. Vid trampolinen. Svalka av oss en aning. För nu jäklar bjussade universum tillbaka bigtime. Så kan man säga. Vilken värme. Tacksamheten även över det.

Men den tanken hade visst alla andra också. Visade det sig. Så istället för att trängas vid midsommarstången, så sågs allihopa vid trampolinen. Lite ironiskt ändå. Dock med Corona avstånd i kön till trampisen. Vi var väldigt många som sköljde ner snapsen med ett bad.

Inte sju sorters blommor. Men blommor.

Och så en herregud-så-god-middag på det. Inte så pjåkigt ändå. En rackarns mysig midsommarhelg. Utan nån som helst stress.

Året 2020. Ett förändringens tidevarv.

All kärlek ❤️

Var sak har sin tid

Att få vara med och göra skillnad. Det är rätt stort och otroligt mäktigt. Att få vara en del i att människor växer utifrån sina egna förmågor är verkligen helt fantastiskt.

Var sak har sin tid. Efter en massa herrans år inom barnomsorgen, med pauser som egen företagare och utlandsboende, är det nu dags för mig att prova nya utmaningar. Jag hoppar rakt ut och testar något för mig helt nytt. Ibland behöver man våga. För att växa själv.

Tack alla barn och familjer och kolleger som jag har haft ynnesten att jobba med under årens lopp. Ni har gett mig ovärderlig erfarenhet och en gedigen kunskapsbank som jag tar med mig rakt in i nästa fas. Jag känner mig redo och nyfiken. Det ska bli riktigt spännande!

All kärlek ❤️