Efter en jätteskön midsommarhelg tillsammans med de bästa, vaknar jag upp med känslan av världens största baksmälla. Fullständigt nockad.
En unken, jäkligt äcklig känsla tar sakta över hela mitt system. I hela mig.
Vad är det som händer? I mitt eget land?
Svenskar som bara vräker ut sitt hat med rasistiska kommentarer och hot mot både enskild individ och hans familj och egna barn. Allt detta mot en av de killar som representerar vårt fina, härliga svenska landslag i fotbolls VM i Ryssland.
Man kan ha en dålig dag på jobbet, både som spelare eller barnskötare på en förskola, och självklart få konstruktiv kritik för nåt man kunde ha gjort annorlunda. Inget konstigt med det alls. Det liksom tillhör livet.
Men när det går över till att det skulle handla om människors hudfärg eller ursprung. Då förstår jag ingenting. Att hota en människa och dennes familj, att skriva så otroligt korkade saker…..jag kan inte för mitt liv begripa att det ens är möjligt.
Hur liksom känns det när man har skrivit klart den där hatande kommentaren, för det har ju ändå tagit några minuter av dennes liv i anspråk, …och bara ska trycka ”send”? Känner man sig nöjd med sig själv? Känner man, wow- så jäkla bra gjort av mig- nu har jag verkligen bidragit med nåt bra för den här killen. Känner man stolthet över sig själv? Sådär stolt att man ringer hem till mamma och berättar vad man just har gjort. Eller är det nåt man bara gör, i tron att man är dold bakom en skärm? Lika illa hur som. Men fegast bakom en skärm.
Kan inte förstå.
Hur kan det finnas så mycket hat? Var kommer allt detta hat ifrån? Vad har dessa stackars individer fått för mycket, eller för lite av här i livet, för att ha så enormt med hat inom sig att de bara måste hota andra människor pga hudfärg?
Vad är det?
Nu i skrivande stund är hoten till den här fotbollsspelaren polisanmälda. Bra! Och hela det svenska landslaget med Janne Andersson i spetsen har markerat och sagt sitt i ämnet med ett brandtal som hela laget står bakom, för att nu bara fokusera framåt och ladda inför matchen mot Mexico nu på onsdag. Bra!
Och många många många med mig har under dagen idag lovebombat denna fina spelare på hans sociala medier, han som dessutom är ambassadör för föreningen Locker room talk, UF företaget som vann Zlatans pris på fotbollsgalan för sitt enorma arbete för jämställdhet och för en schysst attityd hos unga killar.
Den unkna och äckliga känslan i kroppen börjar så smått att försvinna genom att se all denna kärlek som finns och sprids bland oss andra. Oss andra som inte känner detta hat mot andra människor. För vi är rätt många. Men vi är alldeles för tysta. Om vi ser till att våga ta ställning och ser till att både synas och höras, först då kan vi göra skillnad.
Vi behöver börja, precis som vanligt, vid köksbordet här hemma. Med samtal om värderingar och om allas lika värde. Prata kärlek. Sprid kärlek. Var kärlek.
Jag säger som Astrid Lindgren,
”Ge barnen kärlek, mera kärlek och ännu mera kärlek, så kommer folkvettet av sig själv.”
Jag har sen flera år tillbaka velat ta våra söner till auschwitz/birkenau. Men de har varit för små. Nu, när båda två i höst får äran att rösta för första gången i sina liv, känner jag att det är dags.
Så nu är resan bokad.
I juli åker hela familjen. För att med egna ögon få se. Se det som snart ingen överlevande kan berätta om.
All kärlek!
Life of Ingela 