Mina five minutes of fame

För drygt en vecka sen fick jag ett sms från sportchefen i BK Ljungsbro. En liten heads-up om att Corren skulle höra av sig. Corren gör en serie reportage om de väldigt viktiga och olika ideella krafterna bakom olika fotbollsföreningar i hela länet.

Jag blev riktigt nervös inför frågan och tvekade till en början. Men efter en stunds funderande så blev jag faktiskt stolt över att ha fått denna förfrågan.

Jag älskar verkligen föreningslivet. Och det mesta runt omkring det. Det är bra för folkhälsan och i vissa fall är det rent av livsviktigt att det finns. Men jag vet också hur mycket jobb det onekligen krävs för att det över huvud taget ska finnas några föreningar. Och jag är helt övertygad om att alla inte är fullt medvetna om hur många timmar i veckan familjer lägger ner, helt oavlönat, för att både sina egna, men framför allt andras barn ska kunna ha en rolig aktivitet att gå på. Detta gäller ju oavsett förening. Det krävs många, starka ideella krafter för att få föreningarna att gå runt.

Det blir verkligen ett familjearrangemang för att kunna vara engagerad i en förening. För den tiden tas ju helt klart från resten av familjelivet. Säger man ja till nåt – säger man automatiskt nej till något annat. Så enkelt är det ju. Så tänk hur många familjer det är som väljer att ställa upp i just den förening där ni har satt era barn. Fantastiskt!

Och att få vara en del i det sammanhanget har präglat mig genom åren. Känslan av att tillhöra. För mig har det betytt oerhört mycket. Från det att jag var en liten sjuårig flicka som bestämde mig för att börja spela fotboll och ända fram tills nu – 44 år senare, som gammal fotbollsmorsa och min roll numera som massör för spelarna i A-laget.

Med alla de här funderingarna och känslorna i åtanke valde jag att tacka ja till att vara med i Correns reportageserie. Och tack vare det beslutet gick jag lååååångt utanför min egen comfortzon.

Mattias Heikki på Corren skickade ett sms i måndags. På tisdagen träffades vi inför A-lagets träning. Och på fredagskvällen publicerades artikeln. När vi såg att den hade lagts ut ställde jag mig bakom min man. Jag tjuvkikade liksom över axeln på honom där han satt i köket. Mycket märklig upplevelse att läsa om mig själv.

Stort tack till Mattias Heikki för denna serie och som med sin känsla skrev så fint och som fick mig att slappna av både inför att sätta på mig en ”mygga” och att prata inför kameror. Nu så här i efterhand är jag riktigt glad över att jag vågade ställa upp.

Samt ett lika stort tack till er alla som har läst artikeln och sett klippet. Tack för all fin respons och kärlek. Det betyder massor.

Och till er alla ideella krafter där ute – ni är fantastiska! Utan er – inget föreningsliv!

All kärlek ❤️

Det lär jag mig nog i morgon

Jag har en brorson som just har börjat förskoleklass. 6 år gammal var det äntligen hans tur att få lämna förskolan för att bli stor kille och börja den riktiga skolan.

Med glädje, förväntan och stolthet sätter han sig på cykeln tillsammans med sin pappa och hojjar iväg till skolan på morgonen.

En morgon när hans pappa skulle lämna honom så sa han plötsligt – vet du pappa, idag ska jag nog lära mig läsa!

På eftermiddagen hämtade pappa sin son igen och frågade då om han hade hunnit lära sig läsa under dagen.

Nej, inte idag pappa. Men jag gör nog det kanske i morgon!

Och sen cyklade han hem. Med ett leende på läpparna.

Och jag bara älskar den kommentaren!

En helt underbar sägning som numera har blivit mitt mantra. Både hemma och på jobbet faktiskt.

För tänk, det jag inte hann idag. Kanske jag hinner i morgon. Och det jag inte lärde mig idag. Kanske jag lär mig i morgon. Att leva med känslan att allt löser sig. Och gör det inte det idag. Så gör det nog det i morgon.

Att jag skulle behöva bli 51 år innan jag blev så klok som brorsans sexåring.

Tack älskade brorson för den lärdomen ❤️🫶

Så tacksam att allt gick så bra ändå

Skolorna har börjat efter ett långt sommarlov. För många ett långt och härligt sommarlov. För andra är det äntligen skolstart efter en tuff ledighet.

Jag ser hur barnen cyklar genom samhället. Både på morgonen, under dagen och på eftermiddagen. Sedan även på kvällarna till och från sina kompisar eller aktiviteter.

Jag kan känna deras frihetskänsla. Att kunna ta sig fram på egen hand. Så härligt. Jag kan även känna deras föräldrars känsla av att inte behöva skjutsa i bilen överallt. Dyrbar tid går till annat. Och dessutom mår miljön så mycket bättre.

Men. Med cykling i trafik följer ett ansvar och en skyldighet att kunna trafikregler. Att cykla innebär frihet under ansvar. Och det ansvaret behöver läras ut tidigt av vårdnadshavare. Hur cyklar man egentligen trafiksäkert? Hur gör man när man kommer cyklandes fram till ett övergångsställe till exempel?

Jag ser varje dag barn på cykel som till exempel bara cyklar rakt över övergångsställen utan att se sig för, som sneddar i korsningar, inte använder hjälm och cyklar i bredd ute på vägarna.

Och idag hände det. Det som inte får hända.

Jag blev vittne till hur en tonåring i yngre tonåren blev påkörd just på ett övergångsställe. Hen kom i hög hastighet och cyklade rakt ut samtidigt som bilen jag mötte inte hann varken väja eller stanna. Kollisionen var ett faktum. Tonåringen kraschade rakt in i bilens högra framsida. Hen flög bokstavligen som en vante två meter rakt upp i luften, innan hen landade två meter bort på ena sidan med en kraftig studs. Jag hann se hur hens glasögon flög genom luften och jag hann se hens uppspärrade ögon av rädsla och skräck när hen var i luften.

Jag såg hur bilföraren tvärnitade och jag såg när hen klev ur bilen också med skräck i blicken. En rädsla av den sorten av att eventuellt ha skadat en annan människa riktigt allvarligt.

Som enda vittne till hela händelsen stannade även jag min bil. Ringde till jobbet och sa att jag kommer att bli sen den här morgonen. För det som inte får hända, har just hänt.

Tonåringen klarade sig mirakulöst helt utan synliga skador. Hen kommer dock att få kraftiga blåmärken och blessyrer runt hela sin kropp. Misstänker även att nacken har fått sig en ordentlig kyss. Och jag tror att den mentala biten kommer att bli kanske den tuffaste utmaningen. För vad hade kunnat hända? Cyklisten hade dessutom ingen hjälm då den hängde snyggt placerad på styret. Hen hade även hörlurar i öronen.

Båda två riktigt chockade. Föraren en ung vuxen i början på sitt studieliv i en ny stad. Cyklisten på väg till skolan en helt vanlig torsdagmorgon på schemat.

Cyklisten blir hämtad av vårdnadshavare. Polisen anländer. Uppgifter delas och föraren får blåsa för nykterhet. Tårar och chock. Polisen meddelar lugnt att nu är det upp till förarens försäkringsbolag att avgöra vem som har rätt eller fel i den här situationen. De hämtar en skadeanmälan och ger till föraren. Och de berättar att det är inte lätt att fylla i en sådan när man är rädd och chockad. Ger föraren tips om att ta emot vittnets uppgifter.

Då föraren har sina anhöriga på annan ort tar jag med mig föraren till mitt jobb som ligger i närheten, där hen tas emot med öppna armar. Jag skriver ner mina vittnesuppgifter som hen får ta med sig. Efter en stunds lugn är hen redo att ta sig hem på egen hand.

Föraren tackar så väldigt mycket för all hjälp och ber nästan om ursäkt för att ha tagit upp min tid denna förmiddag. Då säger jag till hen med armarna kring hens axlar att om det här hade hänt min unga vuxna nånstans i Sverige så hoppas jag att någon ställer upp även för honom. För det är något man självklart bara gör.

Vid lunch får jag reda på att även föraren har fått tag i sina föräldrar. Skönt.

Den här morgonen hade kunnat sluta väldigt illa. Men som tur var så slutade den förhållandevis bra!

Påminn gärna era cyklande barn och ungdomar om ansvaret ute i trafiken. Eller er själva om ni kanske tillhör de som behöver den påminnelsen. Bilar är hårda. Människor är mjuka.

All kärlek ❤️

Försökte läsa en bok

Försöker läsa min bok. Det går sådär. Får läsa om meningen flera gånger. Får till och med gå tillbaka hela stycket för att ens minnas vad det står för att ha ett uns av att se vad jag läser. Går inte. Ger upp.

Sitter mest här och känner mig förundrad. Vad var det som hände egentligen?

Häromdagen hade jag barn som just hade lärt sig gå. Och på ett litet ögonblink har jag nu plötsligt två vuxna söner.

Två vuxna unga män på väg ut i livet. Ut i livet som just är bara deras eget.

Egna liv. Eget ansvar. Jag ser hur de på varsina håll i världen hanterar och tar sig an olika situationer som händer i deras liv. Ja jösses. De är vuxna. Och de tar egna, vuxna beslut. Beslut som är genomtänkta, mogna, tuffa och….liksom vuxna. Sen redo att brösta konsekvenserna. Och jag kan inte annat än att känna mig både fascinerad och imponerad när jag sitter så här på sidan av.

Tänk att de som satt och låtsasrapade vid köksbordet, plockade vitsippor till mamma på livets första fotbollsträning och fångade både fisar och svärord i burk, nu 20 år senare, känns så oerhört mycket mera vuxna än mig själv. Vad hände där på vägen mellan att de lärde sig att gå och tills bara ett endaste litet ögonblick hade gått? När hann de bli så här kloka?

De två, som är de enda som både har hört och känt mitt hjärta slå på insidan av mig ( bara en sån sak ), kan nog inte ens till vidden förstå hur mycket de betyder för mig och hur mycket de lär mig av livet. Varje dag. Varje minut. Varje sekund.

Tack för att ni är ni🙏

All kärlek ❤️

På riktigt!

Vi kvinnor är alla unika och därför reagerar vi alla självklart olika på både förklimakterie/klimakteriet samt en eventuell behandling. Och jag kan bara berätta min egen historia.

Idag har jag levt med bioidentiskt östrogenplåster i tre veckor och två veckor med bioidentiskt utrogest i kapsel.

På mindre än 24 timmar med plåster vände nästan hela livet åt en helt annan riktning. Jag upplevde sån skillnad på enbart ett endaste litet dygn att jag knappt trodde att det var möjligt. Heeelt ofattbart och fullkomligt overkligt!

På riktigt! På 24 timmar försvann hjärndimman i ett nafs och plötsligt kände jag mig både alert och på hugget. Den sjuka tröttheten i både knopp och kropp har försvunnit och jag känner mig liksom med på tåget. Den känslan har jag inte känt det sista året över huvud taget, och jag kan inte med ord beskriva hur det är att vara på väg till att börja känna igen mig själv igen.

Den likgiltighet jag har upplevt det sista året med det sista halvåret som enormt jobbigt, är som bortblåst. Jag känner glädje igen, jag känner nyfikenheten igen och jag känner att min självkänsla faktiskt finns där nånstans. Även den har varit långt ner i källaren under en lång period. I alla avseenden.

Värken i kroppen kommer att ta lite längre tid att bearbeta har jag fått lära mig. Men jag är på god väg och hoppas såklart att även den är på banan snart. Och att träningen kommer att ta på samma sätt som tidigare utan att jag ska ha sjukdomskänsla efter varje träningspass. Har också lärt mig att ge kroppen chans till återhämtning, vilket tar längre tid nuförtiden. Acceptans är en utmaning.

Östrogenet är uppbyggande och hjälper bland annat kroppen att bygga upp benstomme, muskler och vävnader. Det förebygger hjärt och kärl sjukdomar, benskörhet, demens och ökar livslusten. Progesteronet hjälper bland annat kroppen med ämnesomsättningen och gör att man inte samlar på sig så mycket vätska. Det lugnar och det är den som ska få mig att kunna sova gott igen. Samt hålla livmoderslemhinnan tunn. Sömnen har varit katastrofal en längre tid och det har varit en enorm stress att inte kunna sova.

I morse vaknade jag med insikten om att jag har kunnat sova på sidan utan att det gör ont i min axel, som jag har haft ont i över ett år. Och jag insåg nu att efter tre veckor med hormonersättning, kan jag lyfta min onda arm i sömnen, utan att behöva hjälpa till med den andra armen. Bara en sån sak. En ofattbar känsla. Vaknar inte heller en gång i timmen, som jag har gjort under en längre tid, och skulle jag göra det, så kan jag numera somna om. Vilket har varit en omöjlighet.

Nu ska ”bara” de här två hormonerna lära sig att samsas om utrymmet i mitt system igen och hitta en jämn balans tillsammans. En balans som med facit i hand – inte har varit i balans på mycket länge. De har ju till och med saknats under en period helt enkelt. Med den kunskap jag har idag skulle jag ha sökt hormonersättning för länge sen och absolut inte ha väntat så här länge. Inga tveksamheter alls. För kroppen började visa symptom redan för flera, flera år sedan på förklimakteriet. Utan att jag då visste om det.

Kommer detta att hålla för evigt? Ingen aning. Är det lite av en smekmånad? Ingen aning. Men just nu. Så är jag tacksam för varje dag ✌️

All kärlek ❤️

För information om vad som händer i England i detta nu angående just klimakteriet. Läs gärna ⬇️

https://www.svd.se/a/G3VW24/brittisk-professor-klimakteriet-skapar-stark-diskriminering?fbclid=IwAR3UKdNvqPQUGjp1sFmVm9bNRsLyk0QB3VmceNhvLhJYQlpdDtulC0wCeg4&fs=e&s=cl.

Från västkust till östkust

Solen sken och vi med den. Vi packade matsäcken, smörjde in oss och drog ut till havs. Rakt ut bara. Långt ut. Läste sjökort, navigerade efter farleder och grejer.

Och idag kan vi ha hittat den sötaste lilla pärla jag nånsin har sett på den här sidan landet. Herregud, så himla gulligt ställe vi tog båten till idag. Hela jag bara föll handlöst

Snacka om Saltkråkigt. In i minsta detalj. Jag bara väntade på att Båtsman skulle komma lufsande runt knuten på de smala bryggorna runt Laxboa på St Grindö som det heter, det här stället. Med Tjorven i släptåg. Pyttelitet. Och enastående mysigt.

Här köper man rökt lax av ”Håvmästaren” som man tar med sig hem och om man vill köper man sig en liten kaffe på bryggan. Om man har tur finns det en nybakad kaka till kaffet. Har man otur kan kakan vara slut för dagen. Och då är det så.

Man äter sin medhavda matsäck samtidigt som man dinglar med benen från bryggan och bara känner – lugnet. Herregud, lugnet. Vilket lugn. Liksom över hela stället. Här kan klockan ha stannat och ingen vet ens om det. Man tar bara ett andetag i taget. Och låter axlarna sjunka för varje utandning. Här känns det som om ingenting farligt kan hända. Inga pandemier. Inga krig. Inte ens ett litet fästingbett.

När man har njutit av sin medhavda matsäck och dinglat med benen färdigt, tar man stentrappan bakom Laxboa upp till Utsikten. Där sätter man sig på en väl placerad liten bänk. Och bara andas lite till. Tittar man åt väst ser man bara hav och åter hav. Tittar man åt öst ser man den lilla charmiga byn med cirka 10 rödmålade trähus med vita knutar. Deras små söta tomter med varsin liten gräsmatta. Och så deras små båthus.

Utan att veta hur tiden ser ut sätter man sig återigen i sin båt. Lugnet i kroppen och den lyckliga känslan av att ha fått uppleva en sån här riktig pärla bäddar man in. Långt in hjärtat så att man kanske kan känna den även en regnig och mörk kväll i november.

All kärlek ❤️

Ett par dagar i bilder

En roadtrip tog sin början med siktet inställt på västkusten. En liten semester mitt i semestern kan man nästan säga. Det blev en maxad upplevelse tillsammans med kära vänner som tog oss ut på deras tassemarker. Nedan kommer nu följa en hel del bilder. Så varsågod för den som vill se. Hoppa över detta inlägg till dig som inte vill se.

Kämpersvik. Vi börjar där denna resa. En mysig liten oas mellan Grebbestad och Fjällbacka.

I kämpersvik äter man skaldjur tills tummarna blöder. Och här lägger man ut sina skaldjurs-skal och låter trutarna äta sig mätta. Här tar man sig en bastu, man tar sig ett dopp, och sen sätter man sig på lilla ljugarbänken uppe på klippan. Och bara njuter av livet. I finfina vänners lag. Så oerhört mycket kärlek här ❤️🙏

Sen tar vi Fjällbacka. Ni vet den lilla orten som känns ungefär som Midsomer. Törs man ens åka in här? Kommer man levandes härifrån? Finns det några invånare kvar? Det är i vilket fall som helst väldigt mysigt. Även om man tittar sig över axeln så det inte dyker upp en potentiell deckar-situation som man råkar bli inblandad i.

Här går man igenom Kungsklyftan där Ronja Rövardotter och hennes rövare red igenom i filmen om just henne. Då hette den Vargklämman. Man går även upp ungefär miljoners ytterst smala och branta trappsteg ändå upp till utsiktsplatsen för att se den vidunderliga utsikten där uppifrån. Vid siktigt väder kan man se ända till Norge. Och så går man självklart gata upp och gata ner och bara njuter av alla fina trähus som ligger lika tätt som packade sillar. Sen äter man en smarrig måltid nere vid hamnen bland alla båthus, där den ena är mysigare än den andra, och trängs mest med alla norrmän. Samtidigt som Lars Lerin går förbi i sakta mak med sin man.

Vi fortsätter vår resa till lilla Veddö. Här vandrar man i en fantastisk vacker naturmiljö. Med det turkosa havet inpå knuten nästan hela tiden. Och med vinden fladdrandes i håret.

Nästa anhalt är Smögen. Nu börjar vädret ge sig till känna en smula och vill verkligen visa sina makter. Men det är ju tur att man packar med sig kläder för alla väder när man är ute en svensk sommar. Och Smögen i regn har sin charm även då. Havet och blåsten nästan mullrar tillsammans och man blir blöt och paraplyet går nästan sönder i blåsten. Men det är då man hittar en mysig liten restaurang som man smiter in på och tar en värmande sommardrink med lite oliver och deras egna potatischips som tillbehör. Man ser båtar som ligger fyra i bredd och även här är det norrmän man trängs mest med.

Ett par fantastiska dagar! Så himla roligt har det varit. Jag är så enastående glad för den här upplevelsen! Nu har jag så mycket att smälta och sen låta alla intryck landa för att sedan bädda in alla minnen i hjärtat för att kunna ta fram när jag vill.

All kärlek ❤️

Människan ändå

Vi hade just handlat klart i den lokala mataffären här på landet. Maken skulle bara ha lite snus och ställde sig i kön till förbutiken. Jag tog kassarna och ställde mig en bit ifrån och väntade.

Jag stod där och väntade och såg att kön till förbutiken bara växte och växte. Men herregud, varför hände ingenting i kön, tänkte jag och kollade vad som hände framme vid kassan. Där stod en äldre herre med rullator och som försökte betala sin lottorad. Han ville ha en lottorad, men det gick tydligen inte utan han var tvungen att ta två rader, allt enligt den tålmodiga kassören bakom disken.

Den äldre herren försökte så länge och försökte så många gånger att slå in sin kod. Och så var det det där att trycka rätt kod också. Kön växte, herren fortsatte att slå fel kod, tog fram andra kort, slog fel kod igen, och kassören fortsatte med ett beundransvärt tålamod. Herren hörde även väldigt dåligt. Kassören försökte tydligt berätta att han var tvungen att betala innan han fick sin kupong.

Till slut tog kassören fram sitt eget kort. Betalade och gav herren sin kupong.

Och jag vet inte ännu idag om herren förstod att det inte var han som betalade sin egen kupong.

Alla rosor denna vecka går till den enormt medmänskliga kassören bakom disken på Ica i Gamleby som jobbade måndag denna vecka.

All kärlek ❤️

Nu ska du fira Ingela, sa hon

Jag ville ge Regionen en chans. Jag ville verkligen det. Och det gick åt skogen.

1 år och 9 månader tog det. 1 år och 9 månader från det att jag bokade tid hos min husläkare första gången på vårdcentralen för att jag kände att det var något vajsing som hände i både knopp och kropp. Till att jag äntligen har fått den behandling jag har önskat få.

För nästan två år sedan var jag inte tillräckligt påläst när jag kom till Dr Klas 59 år och hade lite frågor om klimakteriet, och han påstod att jag minsann var för ung. Gick därifrån med enbart ett stort frågetecken i liksom hela mig. Om alla prover var så ”oförskämt bra”, varför mådde jag ändå som jag gjorde?

Ett år senare var jag ordentligt påläst och bokade ett nytt möte med samma husläkare, eftersom alla gynbesök behöver gå via primärvården, och fick ändå ett hånleende rakt i ansiktet om min önskan om bioidentiska hormoner. Efter remiss från Dr Klas till kvinnokliniken och avslag från just kvinnokliniken och ett halvårs kö till den enda privata gynekologen med avtal med regionen här i stan blev jag så jäkla arg. Ska det verkligen vara så här?? Hur ska kvinnor orka?

13 april i år fick jag äntligen träffa Linköpings enda gynekolog. Hon konstaterade att jag mycket riktigt var i klimakteriet, nähä, och rekommenderade syntetiska hormoner. Jag sa nej och berättade att jag ville ha bioidentiska vilket kräver en licensansökan. Som hon vägrade skriva. Jag stod återigen på noll. Bara för att jag var påläst och visste vad jag ville ha stod jag återigen på ruta ett. Hos henne hade jag inget att hämta.

Nu övergav jag Regionen.

Jag tog kontakt med ett privat alternativ som finns i Stockholm.

Först ett videosamtal med en sjuksköterska. Tog sen blodprover. Sen ett mycket bra videosamtal med återkoppling med en barnmorska/ sjuksköterska om mina provsvar. En rigorös omfattning om vad de tog prover på. Cirka 30 provsvar analyserades och som jag fick svar på. Sen bokade jag tid hos deras läkare.

Idag den 13 juli hade jag ett Videomöte med deras läkare/gynekolog.

Alltså! Vilket bemötande!

Åh herregud! Hon såg mina provsvar, men hon lyssnade även på mina symptom. Mina symptom som jag efter att ha läst på så mycket, förstår beror på obalans i östrogen/progesteron. Och nu handlar det inte om vallningar och svettningar, för det är de minsta av mina problem. Hon förstod mig precis! Hon förstår exakt varför jag mår som jag gör. Hon frågade vad jag hade för önskemål och jag berättade.

Det är vad vi brukar skriva ut. Jag både ser och hör att det är detta du behöver. Nu är det dags för dig att må bra. Idag ska du fira Ingela! Idag ska du fira att du gör det här för din egen skull. Att du gör det här för dig själv. Du har rätt att må bra!

Och ni förstår ju! Lille skutt tårarna som bara började spruta. I den obalans som råder i kroppen kunde jag inte hejda känslan när nån äntligen lyssnar. Nån som äntligen förstår. Jag kunde verkligen inte hejda dem. Vi sa hej då till varandra. Och jag drog direkt till apoteket.

Men vad fan händer där? Jo, när jag berättade att jag skulle aktivera en licensansökan på bioidentiskt utrogest så möttes jag enbart bara av suck o stön. Nästan ett skratt rakt i ansiktet. Jag skulle minsann förstå att ”det här kommer att ta tid, licensen kommer kanske inte att gå igenom för det här är inte godkänt svenskt läkemedel, bara jag var beredd på det, för det kommer att ta väldigt lång tid, och vi kan inte beställa detta förrän licensen är godkänd, så det kommer att ta tid! Bara du är beredd på det!!”

Herregud! Jag fick stå på mig även på apoteket. Till och med på apoteket fick jag strida för den behandlingen jag ändå äntligen hade fått utskrivet. Till och med där mötte jag enbart motstånd. Helt ofattbart.

Jag svarade henne att det här är sååå märkligt att det ska vara så svårt för oss kvinnor när det kan få oss att må sååå mycket bättre. Jag sa att det är bra att ni på Apoteket får göra dessa licensansökningar för annars kommer inte Läkemedelsverket se behovet av att få detta godkänt som svenskt läkemedel. Jag berättade att vi kvinnor som strider nu, banar väg för nästa generation kvinnor som kommer efter oss.

Två timmar senare ringde de från just apoteket. De ville berätta att licensen hade blivit godkänd och att de nu hade beställt mitt recept.

Så nu firar vi! Att jag har gjort det här för mig själv. Åt mig själv. Att jag är värd att må så bra jag bara kan. En perfect day för en Perfect day.

All kärlek ❤️

Det som alltså tog 1 år och 9 månader via regionen där jag ändå slutade på ruta ett, tog tre månader med ett privat alternativ. Hur kan det vara möjligt? Hur kan kvinnors väl och mående stå så lågt rankat på dagordningen år 2022? Vad är det för jämlikt och jämställt samhälle? Inte klokt så provocerad jag blir av detta!

Trädgårdsmästaren

Ett par dagar hos pappa och hans fru. En sak som är säker då är att man aldrig går därifrån hungrig. God mat. Mycket mat. Och det är alltid så väldigt fint upplagt när pappas frus kreativitet kommer fram även när man ska äta. Och eftersom man äter även med ögonen så är det en ren fröjd att få mat hos de två.

Men sen tog lugnet slut. Efter lunch tog pappa fram sitt utskrivna excellark och berättade att det var dags att utse Årets Trädgårdsmästare i hans trädgård. Sagt och gjort. Att bli trädgårdsmästare handlade inte om vem som krattade finast, eller plockade flest kottar visade det sig. Det handlade visst om helt andra saker.

För egen del startade jag hela projektet urstarkt. Kände att jag liksom hade det i mig. Det började med att alla skulle lösa varsin gåta. Och den löste jag först av alla. Här behövde en del andra lite längre tid på sig.

Att den här lille krabaten har legat i min mage en gång tiden, typ för 25 år sedan, känns ju en smula overkligt ändå.

Efter gåtan var det fotbolls – slalom på tid. Jag fick börja eftersom jag var snabbast med gåtan. Gick också rätt hyfsat. Om jag får säga det själv. Hade ändå en skaplig idealtid som de andra hade att rätta sig efter.

Det var sen det började gå lite åt skogen. Eller lite och lite förresten. Ganska mycket åt skogen. Träffa kungen på ett kubbspel är tydligen skitsvårt. Att man ska behöva 14 pinnar på sig är ju helt förkastligt. Den bästa här hade endast två kast. Ja, ni hör ju. Att lägga sig nära en liten kula med en tung boll är visst också en utmaning. För då ska man mäta centimeter och grejer.

Men äventyrskrocket! Det är roligt! Och det är mina barndomssomrar det. Som vi spelade äventyrskrocket i olika variationer och svårhetsgrad när jag var liten och vi spenderade våra somrar i leksand. Vi gick in först när kloten inte längre syntes i sommarkvällarna. Eller när myggen var mer aggressiva än vi själva. Vilka minnen!

Och ni ser ju glädjen. Glädjen över att få krocka bort sin pappa så långt åt fanders man bara kan. Det tog en bra stund innan alla deltagare ens hade kommit igenom första bågen. Så kan man säga ändå.

Sen fick man leta lite frisbee. Bland tomatplantor. För att kasta en frisbee i blåst och med en ond axel, ja då hamnar man där. Bland tomaterna. Tur att pappa kom till sin dotters undsättning. Hoppas Maggans tomater klarade sig utan några större blessyrer.

Jag blev verkligen inte årets Trädgårdsmästare. Inte ens i närheten faktiskt. Men jag var med. Hade roligt. Och då är man ju en vinnare ändå. Oavsett känner jag.

All kärlek ❤️

%d bloggare gillar detta: