Life of Ingela

Under helgen som gick var vi i Stockholm och fick uppleva en rent ljuvlig helg. Den blåa himlen gjorde sitt och solen visade sig verkligen från sin finaste gulaste sida.

Men det allra, allra bästa.

Att jag har en människa i mitt liv som har känt mig nästan lika länge som min mamma och pappa har gjort. Mina föräldrar har bara känt mig 10 år mer än hon.

Tänk att jag har en människa som har funnits i mitt liv i 40 år! Och som fortfarande finns där. Helt otroligt. Åren har kommit och åren har gått. Livet i all sin enkelhet. Men också livet i sin allra svåraste form. Men vi har funnits där. Oavsett. Genom allt. En plastpåse med enbart en tandborste i. Ibland är det, det enda som behövs. ( Du gjorde det! ❤️ ) Den som vet, den vet.

Tänk att jag har en människa som fortfarande finns och som fanns redan när vi båda var små flickor som cyklade fram och tillbaka. Mellan Ingjaldsvägen och Adolf Lemonsväg. Flickor som började växa och som kände nervositeten inför att bli en ung kvinna. Jag minns när vi berättade för varandra om ”första gången”. Jag minns vår gemensamma oro för ”tänk om vi var med barn”. Så märkligt att det inföll liksom samtidigt. Jag minns filmkvällarna i hennes gillestuga. Hänget i våra rum. Våra prat. Vår tystnad. Allt roligt. Alla skratt. All jäkla fotboll. Övernattningarna. Frukostarna med alla hennes syrror. Och för att inte tala om häxblandningarna som blandades i tvättstugan. Våra utekvällar. Alla hemlisar. Alltså, listan kan göras så lång.

Att få den väldiga äran att senare få bli deras förstföddas gudmor. Som jag älskar. Även hennes syskon. Så stort!

Livet. Tänk att ha den oerhörda lyxen att ha någon som vet det mesta om en, men som ändå gillar en. En som har sett en bli vuxen, sett en utvecklats och som vet att det finns skuggsidor, men som finns där för en ändå.

Vi behöver inte höras varje dag. Eller varje vecka. Inte ens varje månad. Ibland till och med på flera månader. Men ändå finns där. Genom allt.

Tack för att du är du. Tack för allt du har lärt mig. Tack för att du finns. Tack för att jag får vara en del i ditt och din familjs liv. Jag älskar dig och du betyder massor för mig.

Du är ren och skär kärlek 🧡

Ja, vad ska man kalla dem egentligen? Sina sidor man inte riktigt är sådär jäkla stolt över att man besitter? Eller sidorna ”som bara kommer, dyker upp när man minst anar det”?

Sina så kallade skuggsidor.

Skuggsidor ja. Det är de där sidorna som solen inte lyser på lika starkt skulle man kunna säga. De hamnar således lite i skuggan helt enkelt. Och eftersom de gömmer sig där i skuggorna och därför blir en smula svåra att nå, så behöver man träna lite. Träna på att bli medveten om dem.

Likväl som man behöver träna fysiskt för att bli stark i sina muskler, så behöver man träna även det psykiska. För det krävs verkligen träning. För att bli ännu starkare. Och usch så himla jobbigt det är. Både att träna biceps och svettas på gymmet, och även för att se och våga ta sig an sina skuggsidor. Man kan bli Genomsvett av bara tanken faktiskt.

Men behöver man bli medveten om dem då? Nja, det behöver man ju inte. Om man inte vill. Så klart. Det är ju upp till var och en. Men jag är övertygad om att ju mer medveten man blir – desto mer ökar man förståelsen för både en själv. Men även för andra.

Att se och förstå sina egna mönster, sina egna reaktioner och vanor och sitt eget agerande. Varför smyger de sig på, de där känslorna som är så tuffa att hantera? Och när dyker de upp som gubben i lådan egentligen? Vid samma situationer? Märker man de ens? Märker bara andra? Eller kör man bara på? Och utan att förstå konsekvenser? För konsekvenser blir det. Alltid. Oavsett.

Vissa skuggsidor är lättare att acceptera känner jag. Liksom att jaha, där kom den känslan. Jag noterar den och känner den. Accepterar den. Och släpper den. Det kan bli lite jobbigt ibland men jag kan ändå leva med den. Andra är svårare. Betydligt svårare. Och mycket tuffare att hantera. För de kanske inte bara påverkar mig själv. De påverkar även de runt omkring mig.

Det absolut bästa genom att våga se och våga känna, där bland skuggorna nånstans, bland de där sidorna som kommer fram i olika situationer, är att man kan börja ta eget ansvar för dem. Acceptera att de finns. Och eventuellt jobba med dem. Göra försök till en förändring. Men då kommer nästa utmaning. Hur gör man? Man vill förändra sig, men hur i hela friden gör man då? Det är oerhört lätt att hamna i exakt samma fotspår.

Genom sin egen förändring så blir det hela liksom en kedjereaktion. För så fort man börjar förstå sig själv – så ökar förståelsen även för andras små skuggsidor. Och Kanske infinner sig känslan av att alla faktiskt gör sitt bästa – utifrån sin egen förmåga. Allas reaktioner och ageranden är summan av allas egna erfarenheter, ryggsäckar och medvetenhet. Just där och just då.

Jaha, jösses. Det blev ett långt inlägg märker jag. En av mina sidor när jag vill skriva. Det tar inte slut när så många ord vill ut. Men jag får väl inse här att ni inte orkar läsa längre om mina tankar kring det här. 🙈 Men för er som har tagit er ändå hit tackar jag ödmjukast för er tid. 🙏

All kärlek ❤️ framför allt till alla skuggsidor 🌓

En nära vän till mig ville söka hjälp för sina klimakterieproblem. Hon hörde av sig till vårdcentralen där hon bodde och fick en tid till en av läkarna där. Precis så som regionen vill att kvinnan ska göra för bland annat just dessa symptom.

Hon blev inkallad till ett av behandlingsrummen av den kvinnliga allmänläkaren. I behandlingsrummet fanns en arbetsbänk med skåp och lådor under, samt skåp ovanför. En rullvagn av metall med olika tillbehör, en stol och en gynstol. Även en liten toalett med dörr.

Hon blev tillsagd att gå in på toaletten och ta av sig sina kläder på underkroppen. Vilket hon gjorde tämligen omgående. Medan hon står där inne och har tagit av sig sina kläder hör hon hur läkaren öppnar ytterdörren och går ut ur behandlingsrummet. Hon står helt således helt allena inne på toaletten och vet varken ut eller in. Vad händer nu? Ska hon gå ut? Ska hon vänta tills läkaren kommer tillbaka? När kommer läkaren ens tillbaka? Ska hon stå där helt avklädd länge? Ingen information.

Känslan av osäkerhet kryper på i en redan utsatt situation.

Hon väljer att ändå gå ut. Plötsligt öppnas ytterdörren och läkaren kommer tillbaka. Då visar det sig att hon har med sig ytterligare en kvinna. Denna kvinna bär en vit rock så min vän misstänker ändå att även hon är läkare. Men hon presenterar sig inte. Och hon blir inte presenterad av första läkaren heller. Så nu står min vän halvt naken i ett rum med två för henne helt okända kvinnor. Det enda hon vet är att den ena är läkare.

Osäkerheten i en redan utsatt situation.

”Du hade kunnat sätta på dig en rock”, säger plötsligt läkaren och min vän tittar sig omkring efter en rock. Läkaren ger henne då en sådan som hon hittar i ett av skåpen.

Min vän sätter sig i gynstolen på det sätt en kvinna förväntas att sitta i en sådan stol. Medan hon sitter där märker hon hur de båda kvinnorna i vita rockar börjar att vandra omkring där i rummet. De öppnar skåp och lådor, tar fram olika redskap och lägger tillbaka. Öppnar nästa skåp, rör runt och kollar. Efter en lång stund hittar de vad de sökte, verktygen för att kunna undersöka min vän. Nu har min vän suttit med benen i vädret en rätt lång stund.

Helt utlämnad i en redan utsatt situation.

Äntligen sätter sig läkaren på sin pall och rullar fram till min vän. Hon börjar pilla med ett av de verktyg hon efter mycket möda har hittat, och min vän upplever det som om det är första gången läkaren ens håller i detta verktyg.

En sekund senare utbrister läkaren ”ja men det här ser ju rent och fint ut!”

Min vän blir alldeles konfunderad och vet inte riktigt vad hon ska svara. Men innan hon ens hinner respondera så kommer det igen ”jo, men det här ser ju rent och fint ut”. Vadå rent och fint, det är inte det du ska kolla.

Känslan i en redan utsatt situation.

Fem sekunder tar själva ingreppet och läkaren rullar iväg och min vän går in på toaletten, sätter på sig sina kläder och kommer ut igen. Läkaren skickar sedan iväg henne till provtagningen för blodprov.

Och sen var undersökningen över.

Men va? På riktigt?

Väl hemma igen undrar min vän vad det var som egentligen hände. Ingen har ställt några frågor till henne. Ingen har frågat henne hur hon mår. Ingen har undrat vilka symptom hon ville prata om. Ingen har hjälpt henne över huvud taget. En oerhört snabb titt med kallt verktyg som hade hittats av ren tur och som kunde konstatera att det ”var rent och fint” och sen blodprover som inte hade förklarats över huvud taget.

Vad ÄR detta? Är det här verkligen den vård en kvinna ska förvänta sig?

Jag blir alldeles matt. Så makalöst tragiskt hanterat av Regionen.

All kärlek ❤️ framför allt till min vän. Och alla andra kvinnor.

#sharingiscaring

Varje dag åker jag förbi en skola på väg till jobbet. Jag ser hur barnen leker och springer omkring på skolgården.

För snart 20 år sedan blev jag en mamma som hade ett barn som gick i skolan. Ett skolbarn. Tänk om jag visste då vad jag vet nu. Tänk om jag visste då hur många ärr den skoltiden skulle ge det barnet att hantera som vuxen. Tänk om jag visste då, med den kunskap och erfarenhet jag har idag 20 år senare, hur jag hade kunnat stötta på ett helt annat sätt.

Tänk om jag visste då att barnet hade många av svaren inom sig själv. Tänk om jag visste då att lita mer på barnet än på vad omgivning och skola sa. Tänk om barnet hade blivit lyssnat på redan då. Tänk om jag hade förstått redan då.

Jag ser barnen på skolgården och känner med varenda en av dem som inte mår bra. Jag ser dem och jag känner hur en del av de kämpar för varje sekund att bara överleva dagen.

Tänk om jag hade vetat då vad jag vet nu. Då hade jag framförallt berättat för läraren att relationen mellan den vuxne och barnet är bland det viktigaste som finns för viljan till inlärning. Känner barnet tillit och respekt från den vuxna, att vara sedd, förstådd, hörd och bekräftad, så är halva jobbet gjort. Jag hade berättat för läraren att dennes förhållningssätt kan avgöra hela barnets skoltid. Att skillnaden mellan att se ett jobbigt barn, eller att se ett barn som har det jobbigt – kan vara avgörande för resten av livet.

Under många års tid har min hjärna och mitt hjärta varit i konflikt med varandra. Inte varit överens. Hjärnan säger mig att jag gjorde så gott jag kunde just där och just då utifrån min egen förmåga. Det finns mycket jag gjorde bra. Det vet jag också. Mycket var verkligen bra. Framför allt har jag alltid funnits där. Nära.

Men. Samtidigt säger mitt hjärta – att ärren barnet har fått. Sitter fast även på mig.

All kärlek ❤️

Min mammas fina granne har gått bort. Kvinnan som hade sin dörr mitt emot min mammas i den pyttelilla trappuppgången i deras bostadshus. Kvinnan som blev så oerhört viktig för min mamma under pandemin finns ej mer.

Att vara en ensam äldre under en pandemi kan sätta sina spår. Att tillhöra den generationen som blev isolerad helt och hållet, mot sin vilja, kan vara ett väldigt trauma att behöva gå igenom.

Därför blev jag så glad och så tacksam över att mamma hade en granne. Ensam även hon. En granne som öppnade sin ytterdörr samtidigt som min mamma öppnade sin. Och där i dörröppningarna mitt emot varandra tog de fram varsitt bord och varsin stol och tog en kopp kaffe tillsammans. Jag bara älskar det initiativet och den synen.

Och jag är och har varit så oerhört tacksam över att grannen har en dotter som under flera månader tog sig tid att handla åt min mamma. Samtidigt som hon ”ändå handlade åt sin mamma”. Livslång tacksamhet för det. Grannen som senare tillsammans med min mamma lärde sig att handla mat på nätet.

Två helt olika kvinnor. Två helt olika liv. Men de hade varandra. Hjälpte varandra. På så många olika sätt. De fanns för varandra. När mamma tog sig sina dagliga promenader, plingade hon alltid på hos grannen och berättade att hon gav sig ut. ”Kommer jag inte tillbaka får du ringa polisen”. Mamma hade en hemlig knack kod in till grannen som hon knackade för att grannen inte skulle behöva kliva upp och öppna då hon hade ont i sin kropp. Då visste grannen att det var mamma som kom. De skickade sms till varandra när de åkte iväg. Och när de var framme. Att ha nån som saknar en…

Nu är jag så ledsen.

I slutet av mars är det begravning.

Med den här begravningen blir det den fjärde begravningen mamma och jag går på tillsammans. På bara ett par år. Fyra begravningar. Men med fem döda. En av begravningarna var en dubbel. Då var det mammas bästa väninna, sen ungdomsåren, och hennes make som hade gått bort. Det gick fort och med bara tre veckors mellanrum. Något år innan var det deras enda dotter, min mammas guddotter. Och så ytterligare en viktig person för bara två år sen.

Kretsen runt min mamma minskar. Och det gör så himla ont i mig.

All kärlek ❤️ Framför allt till Monas två döttrar och min mamma ❤️

Jag skäms! Så in i Norden skäms jag. På så många olika sätt. Åh herregud så arg jag blir!

Jag skäms över hur det över huvud taget kan få gå till på det här sättet i Sverige 2023. Jag skäms över hur fyra gamla gubbar sitter i sin rättssal och har en 10 årig flickas hela framtid i sina händer, och de bara kastar bort den. Bara sådär. För att de inte vet vad en snippa är!

Åh herregud!

Gör om – gör rätt!

All kärlek ❤️ Framför allt till flickan och till flickans familj som just nu behöver all kärlek de bara kan få!

Det här är er historia. Jag skriver detta för att ni ska veta var ni kommer ifrån och varifrån ni har era rötter. En liten bit av det som är ni. Utan det här. Inget ni.

En bild och en liten berättelse blev till flera bilder och en lite längre berättelse. Vetskapen och känslan av att era förfäder har trampat på den här marken gör mig alldeles knäsvag. Nu är det er tur att få ta del av detta. Så som jag minns det.

Här är Pieggaloukta, som betyder Stormviken.

Norr om polcirkeln, längs stora Luleälven ligger denna gård. Här växte er mormors far upp i början av 1920-talet tillsammans med sina föräldrar och sina syskon. Alltså över 100 år sedan nu.

På älven nedanför möttes senare , typ på 1940-talet, er mormors mamma och pappa, Matto och Birgit. De möttes för första gången, när Birgit som drygt 20 årig sjuksköterska från söder i Stockholm, kom till denna del av landet. Hon ville göra skillnad och hade tagit tåget så långt norrut hon bara kunde med sin sjuksköterskeväska. När inte tåget gick längre norrut tog hon turistbåten.

Här uppe i norr bodde nämligen hennes studiekamrat Inga, och hon bestämde sig för att åka och hälsa på henne. Bryggor fanns, men inte så stora att denna turistbåt kunde angöra dem, så därför hade Ingas lillebror tagit familjens båt ut på älven för att på så sätt möta upp sin systers vän. Så er mormors mor klev av turistbåten ute på älven, ner på hans båt och rakt in i hans famn kan man säga. Ingas lillebror blev sedermera er mormors far. Och min morfar. De gifte sig 1944.

Jag har numrerat olika platser på bilden och jag ska försöka förklara vad varje siffra betyder. Husen har tillkommit under olika tidsramar.

2. Jag börjar presentera nummer 2 nere vid vattenbrynet. Eller exakt vid kanten ner mot vattnet. Här stod en liten stuga på ett rum och kök där er mormors pappa växte upp med sina föräldrar, Petter och Sigga, fem syskon och två fosterbarn. Tyvärr brann den ner senare, 14/7-1955, närmare bestämt. Men då var barnen vuxna och hade egna barn. Er mormor var då 7 år. De två bodde alltså i denna lilla stuga i nästan hela sitt vuxna liv.

5. Sen går vi till nummer 5 på bilden. Där byggdes en ny liten stuga åt Petter och Sigga när den första stugan hade brunnit ner. Ett rum och kök där rummet inte upplevdes större än er mormors gästrum.

1. I den lilla, lilla stugan längst till höger i bilden hade er mormors mamma o pappa sin sommarstuga åt sin stora familj. Där bodde två vuxna och sex barn varje sommar i ett enda rum som inte var större än er mormors vardagsrum. Er mormors mormor spenderade även hon sina somrar här i den lilla stugan. Hon kom då från Stockholm ända upp till detta utanför Porjus.

3. Båthuset.

6. Tvättstugan. Tänk att tvätta all tvätt i detta kalla vatten. Året runt i Stora Luleälven.

4. I det här huset bodde faster Kajsa. Henne minns till och med jag. Hon är er mormors faster och hon bodde här på gården hela sitt liv. Som den äldsta dottern blev hon som alla äldsta döttrar en sk hemmadotter. Och levde därefter med sin familj på åtta barn och en make.

Min mormor och jag omkring 1975 hemma i vardagsrummet hos min mormor och morfar i Jokkmokk. Så här minns jag henne. Så här såg hon ut så länge jag minns. På den här bilden är hon runt 55 år och hon är och var garanterat en av de starkaste kvinnor jag vet.

Min mormor o morfar. Er mormorsfar och mormorsmor. Så mycket av min barndom. Så mycket av mitt liv.

En dag vill jag visa er allt detta ❤️

Vi var ute på lite kul saker igår, maken o jag. Var väl hemma vid halv fyra på eftermiddagen ungefär.

Av ren vana kollade jag brevlådan. Kände efter med handen. Mestadels reklam. Så klart. Men så plötsligt kände jag något annorlunda. En plastpåse med något hårt inuti. Tog upp den – och där i påsen låg detta!

I min brevlåda låg alltså en kartong med Estradot plåster. Avsändare en vän med orden ”Jag har en del plåster kvar som jag inte behöver längre, är bara glad att jag kan hjälpa till. Du får dem av mig, vet hur bra de är! Vi kvinnor måste hjälpa varandra i detta viktiga ämne!”

Otroligt! Har egentligen inga ord.

Generositeten i den handlingen. Empatin, viljan att hjälpa. Förståelsen om vad andra kvinnor går igenom. Och vetskapen om hur viktig denna behandling är. Fantastiskt!

Styrkan som finns när kvinnor stöttar och hjälper varandra! Obetalbart. För inte bara detta. Jag har efter mitt inlägg om restnoterade plåster även fått så många dm’s om hur vänner har erbjudit sig att genom sina kontakter kolla med olika apotek runt om i Sverige om plåster som ev kan ha funnits där, där de befinner sig. Tyvärr utan resultat för dessa mediciner är verkligen tokslut. Men gesten. Att vilja hjälpa.

Kvinnor alltså! Jag älskar er! Ni är så jäkla fantastiska och så oerhört starka!

All kärlek ❤️

Estradot är nu helt slut i hela Sverige! Östrogenplåstret är restat ända fram till den 1 maj 2023.

Det här är ren katastrof!

Det här betyder att varje kvinna som står under denna behandling nu får ta kontakt med sin behandlande läkare för att få stöd i hur hon ska hantera situationen. Ni kan tänka er alla telefonköer just nu. I en redan usel kvinnovård. Jag har gått in på FASS.se och kollat runt på alla apotek i hela Östergötland för att se vilka styrkor som eventuellt har funnits på något apotek. Fanns 100 mg i ”ett fåtal” på lager på ett ställe. Mailade och ringde min gyn på direkten för att få ett recept på just den styrkan. Hann inte få det receptet och nu på fredagen är även den styrkan slut.

Och just estradot är det enda plåstret om det är enbart bioidentiskt östrogen på plåster man står under.

Även Marcus Oscarsson har tagit upp detta ämne just idag, såg jag precis nu.

Klicka här för hans text

Jag överdriver inte när jag påstår att detta är ren katastrof! Vad händer med den enskilda individen när man inte får det läkemedel man behöver? Vilket läkemedel det än handlar om. Vad händer i en individ när oron och paniken kommer krypande? Rädslan. Rädslan över att inte få den hjälp man behöver. Och rädslan över må så dåligt som man gjorde innan.

Det här är verkligen inte bra! I det här fallet för så oerhört många kvinnor. Vilket i sin tur kommer att påverka än fler människor i dessa kvinnors omgivning. Både vad gäller i den närmaste familjen och även på jobbet.

All kärlek ❤️

Asså. Jag har så himla mycket jag egentligen vill skriva om. Det finns så oerhört mycket i mitt huvud som vill ut. Men jag får inte ihop det. Orden kommer inte. Formuleringarna uteblir.

Jag vill till exempel skriva om den för mig starka känslan av tacksamhet. Så viktig och så väsentlig för mig som människa. Jag vill skriva om den tudelade känslan inför julen. Både mys och andra känslor som ryms inför en storhelg som denna. Jag vill skriva om känslan över läget i världen och här i Sverige. Det händer så mycket på samma gång att tryggheten och det som var vardag för bara ett par år sedan känns overkligt långt bort. Jag vill också skriva om hur våra söner gör mig till den stoltaste mamman i hela världen när de visar på hur de tar sig igenom livet med mod, styrka och utmaningar på deras olika sätt.

Jag vet inte hur många inlägg jag har påbörjat den sista tiden. Skrivit. Raderat. Skrivit igen. Lagt till. Raderat. Texten, orden och bokstäverna passar inte ihop. Det flyter inte. Hjärnan är full av allt jag vill få ner. Jag behöver på något sätt få ut allt ur mitt system. Liksom tömma hela maskineriet. Inte på kärlek. Det har jag massor av. Verkligen massor. Och så vill jag ha det.

Men det enda kloka jag får ner just nu är att jag önskar er alla mina fina, fina läsare där ute, ett riktigt gott nytt 2023! Med allt vad det innebär för just dig!

All kärlek ❤️