Life of Ingela

Varje dag åker jag förbi en skola på väg till jobbet. Jag ser hur barnen leker och springer omkring på skolgården.

För snart 20 år sedan blev jag en mamma som hade ett barn som gick i skolan. Ett skolbarn. Tänk om jag visste då vad jag vet nu. Tänk om jag visste då hur många ärr den skoltiden skulle ge det barnet att hantera som vuxen. Tänk om jag visste då, med den kunskap och erfarenhet jag har idag 20 år senare, hur jag hade kunnat stötta på ett helt annat sätt.

Tänk om jag visste då att barnet hade många av svaren inom sig själv. Tänk om jag visste då att lita mer på barnet än på vad omgivning och skola sa. Tänk om barnet hade blivit lyssnat på redan då. Tänk om jag hade förstått redan då.

Jag ser barnen på skolgården och känner med varenda en av dem som inte mår bra. Jag ser dem och jag känner hur en del av de kämpar för varje sekund att bara överleva dagen.

Tänk om jag hade vetat då vad jag vet nu. Då hade jag framförallt berättat för läraren att relationen mellan den vuxne och barnet är bland det viktigaste som finns för viljan till inlärning. Känner barnet tillit och respekt från den vuxna, att vara sedd, förstådd, hörd och bekräftad, så är halva jobbet gjort. Jag hade berättat för läraren att dennes förhållningssätt kan avgöra hela barnets skoltid. Att skillnaden mellan att se ett jobbigt barn, eller att se ett barn som har det jobbigt – kan vara avgörande för resten av livet.

Under många års tid har min hjärna och mitt hjärta varit i konflikt med varandra. Inte varit överens. Hjärnan säger mig att jag gjorde så gott jag kunde just där och just då utifrån min egen förmåga. Det finns mycket jag gjorde bra. Det vet jag också. Mycket var verkligen bra. Framför allt har jag alltid funnits där. Nära.

Men. Samtidigt säger mitt hjärta – att ärren barnet har fått. Sitter fast även på mig.

All kärlek ❤️

Min mammas fina granne har gått bort. Kvinnan som hade sin dörr mitt emot min mammas i den pyttelilla trappuppgången i deras bostadshus. Kvinnan som blev så oerhört viktig för min mamma under pandemin finns ej mer.

Att vara en ensam äldre under en pandemi kan sätta sina spår. Att tillhöra den generationen som blev isolerad helt och hållet, mot sin vilja, kan vara ett väldigt trauma att behöva gå igenom.

Därför blev jag så glad och så tacksam över att mamma hade en granne. Ensam även hon. En granne som öppnade sin ytterdörr samtidigt som min mamma öppnade sin. Och där i dörröppningarna mitt emot varandra tog de fram varsitt bord och varsin stol och tog en kopp kaffe tillsammans. Jag bara älskar det initiativet och den synen.

Och jag är och har varit så oerhört tacksam över att grannen har en dotter som under flera månader tog sig tid att handla åt min mamma. Samtidigt som hon ”ändå handlade åt sin mamma”. Livslång tacksamhet för det. Grannen som senare tillsammans med min mamma lärde sig att handla mat på nätet.

Två helt olika kvinnor. Två helt olika liv. Men de hade varandra. Hjälpte varandra. På så många olika sätt. De fanns för varandra. När mamma tog sig sina dagliga promenader, plingade hon alltid på hos grannen och berättade att hon gav sig ut. ”Kommer jag inte tillbaka får du ringa polisen”. Mamma hade en hemlig knack kod in till grannen som hon knackade för att grannen inte skulle behöva kliva upp och öppna då hon hade ont i sin kropp. Då visste grannen att det var mamma som kom. De skickade sms till varandra när de åkte iväg. Och när de var framme. Att ha nån som saknar en…

Nu är jag så ledsen.

I slutet av mars är det begravning.

Med den här begravningen blir det den fjärde begravningen mamma och jag går på tillsammans. På bara ett par år. Fyra begravningar. Men med fem döda. En av begravningarna var en dubbel. Då var det mammas bästa väninna, sen ungdomsåren, och hennes make som hade gått bort. Det gick fort och med bara tre veckors mellanrum. Något år innan var det deras enda dotter, min mammas guddotter. Och så ytterligare en viktig person för bara två år sen.

Kretsen runt min mamma minskar. Och det gör så himla ont i mig.

All kärlek ❤️ Framför allt till Monas två döttrar och min mamma ❤️

Jag skäms! Så in i Norden skäms jag. På så många olika sätt. Åh herregud så arg jag blir!

Jag skäms över hur det över huvud taget kan få gå till på det här sättet i Sverige 2023. Jag skäms över hur fyra gamla gubbar sitter i sin rättssal och har en 10 årig flickas hela framtid i sina händer, och de bara kastar bort den. Bara sådär. För att de inte vet vad en snippa är!

Åh herregud!

Gör om – gör rätt!

All kärlek ❤️ Framför allt till flickan och till flickans familj som just nu behöver all kärlek de bara kan få!

Det här är er historia. Jag skriver detta för att ni ska veta var ni kommer ifrån och varifrån ni har era rötter. En liten bit av det som är ni. Utan det här. Inget ni.

En bild och en liten berättelse blev till flera bilder och en lite längre berättelse. Vetskapen och känslan av att era förfäder har trampat på den här marken gör mig alldeles knäsvag. Nu är det er tur att få ta del av detta. Så som jag minns det.

Här är Pieggaloukta, som betyder Stormviken.

Norr om polcirkeln, längs stora Luleälven ligger denna gård. Här växte er mormors far upp i början av 1920-talet tillsammans med sina föräldrar och sina syskon. Alltså över 100 år sedan nu.

På älven nedanför möttes senare , typ på 1940-talet, er mormors mamma och pappa, Matto och Birgit. De möttes för första gången, när Birgit som drygt 20 årig sjuksköterska från söder i Stockholm, kom till denna del av landet. Hon ville göra skillnad och hade tagit tåget så långt norrut hon bara kunde med sin sjuksköterskeväska. När inte tåget gick längre norrut tog hon turistbåten.

Här uppe i norr bodde nämligen hennes studiekamrat Inga, och hon bestämde sig för att åka och hälsa på henne. Bryggor fanns, men inte så stora att denna turistbåt kunde angöra dem, så därför hade Ingas lillebror tagit familjens båt ut på älven för att på så sätt möta upp sin systers vän. Så er mormors mor klev av turistbåten ute på älven, ner på hans båt och rakt in i hans famn kan man säga. Ingas lillebror blev sedermera er mormors far. Och min morfar. De gifte sig 1944.

Jag har numrerat olika platser på bilden och jag ska försöka förklara vad varje siffra betyder. Husen har tillkommit under olika tidsramar.

2. Jag börjar presentera nummer 2 nere vid vattenbrynet. Eller exakt vid kanten ner mot vattnet. Här stod en liten stuga på ett rum och kök där er mormors pappa växte upp med sina föräldrar, Petter och Sigga, fem syskon och två fosterbarn. Tyvärr brann den ner senare, 14/7-1955, närmare bestämt. Men då var barnen vuxna och hade egna barn. Er mormor var då 7 år. De två bodde alltså i denna lilla stuga i nästan hela sitt vuxna liv.

5. Sen går vi till nummer 5 på bilden. Där byggdes en ny liten stuga åt Petter och Sigga när den första stugan hade brunnit ner. Ett rum och kök där rummet inte upplevdes större än er mormors gästrum.

1. I den lilla, lilla stugan längst till höger i bilden hade er mormors mamma o pappa sin sommarstuga åt sin stora familj. Där bodde två vuxna och sex barn varje sommar i ett enda rum som inte var större än er mormors vardagsrum. Er mormors mormor spenderade även hon sina somrar här i den lilla stugan. Hon kom då från Stockholm ända upp till detta utanför Porjus.

3. Båthuset.

6. Tvättstugan. Tänk att tvätta all tvätt i detta kalla vatten. Året runt i Stora Luleälven.

4. I det här huset bodde faster Kajsa. Henne minns till och med jag. Hon är er mormors faster och hon bodde här på gården hela sitt liv. Som den äldsta dottern blev hon som alla äldsta döttrar en sk hemmadotter. Och levde därefter med sin familj på åtta barn och en make.

Min mormor och jag omkring 1975 hemma i vardagsrummet hos min mormor och morfar i Jokkmokk. Så här minns jag henne. Så här såg hon ut så länge jag minns. På den här bilden är hon runt 55 år och hon är och var garanterat en av de starkaste kvinnor jag vet.

Min mormor o morfar. Er mormorsfar och mormorsmor. Så mycket av min barndom. Så mycket av mitt liv.

En dag vill jag visa er allt detta ❤️

Vi var ute på lite kul saker igår, maken o jag. Var väl hemma vid halv fyra på eftermiddagen ungefär.

Av ren vana kollade jag brevlådan. Kände efter med handen. Mestadels reklam. Så klart. Men så plötsligt kände jag något annorlunda. En plastpåse med något hårt inuti. Tog upp den – och där i påsen låg detta!

I min brevlåda låg alltså en kartong med Estradot plåster. Avsändare en vän med orden ”Jag har en del plåster kvar som jag inte behöver längre, är bara glad att jag kan hjälpa till. Du får dem av mig, vet hur bra de är! Vi kvinnor måste hjälpa varandra i detta viktiga ämne!”

Otroligt! Har egentligen inga ord.

Generositeten i den handlingen. Empatin, viljan att hjälpa. Förståelsen om vad andra kvinnor går igenom. Och vetskapen om hur viktig denna behandling är. Fantastiskt!

Styrkan som finns när kvinnor stöttar och hjälper varandra! Obetalbart. För inte bara detta. Jag har efter mitt inlägg om restnoterade plåster även fått så många dm’s om hur vänner har erbjudit sig att genom sina kontakter kolla med olika apotek runt om i Sverige om plåster som ev kan ha funnits där, där de befinner sig. Tyvärr utan resultat för dessa mediciner är verkligen tokslut. Men gesten. Att vilja hjälpa.

Kvinnor alltså! Jag älskar er! Ni är så jäkla fantastiska och så oerhört starka!

All kärlek ❤️

Estradot är nu helt slut i hela Sverige! Östrogenplåstret är restat ända fram till den 1 maj 2023.

Det här är ren katastrof!

Det här betyder att varje kvinna som står under denna behandling nu får ta kontakt med sin behandlande läkare för att få stöd i hur hon ska hantera situationen. Ni kan tänka er alla telefonköer just nu. I en redan usel kvinnovård. Jag har gått in på FASS.se och kollat runt på alla apotek i hela Östergötland för att se vilka styrkor som eventuellt har funnits på något apotek. Fanns 100 mg i ”ett fåtal” på lager på ett ställe. Mailade och ringde min gyn på direkten för att få ett recept på just den styrkan. Hann inte få det receptet och nu på fredagen är även den styrkan slut.

Och just estradot är det enda plåstret om det är enbart bioidentiskt östrogen på plåster man står under.

Även Marcus Oscarsson har tagit upp detta ämne just idag, såg jag precis nu.

Klicka här för hans text

Jag överdriver inte när jag påstår att detta är ren katastrof! Vad händer med den enskilda individen när man inte får det läkemedel man behöver? Vilket läkemedel det än handlar om. Vad händer i en individ när oron och paniken kommer krypande? Rädslan. Rädslan över att inte få den hjälp man behöver. Och rädslan över må så dåligt som man gjorde innan.

Det här är verkligen inte bra! I det här fallet för så oerhört många kvinnor. Vilket i sin tur kommer att påverka än fler människor i dessa kvinnors omgivning. Både vad gäller i den närmaste familjen och även på jobbet.

All kärlek ❤️

Asså. Jag har så himla mycket jag egentligen vill skriva om. Det finns så oerhört mycket i mitt huvud som vill ut. Men jag får inte ihop det. Orden kommer inte. Formuleringarna uteblir.

Jag vill till exempel skriva om den för mig starka känslan av tacksamhet. Så viktig och så väsentlig för mig som människa. Jag vill skriva om den tudelade känslan inför julen. Både mys och andra känslor som ryms inför en storhelg som denna. Jag vill skriva om känslan över läget i världen och här i Sverige. Det händer så mycket på samma gång att tryggheten och det som var vardag för bara ett par år sedan känns overkligt långt bort. Jag vill också skriva om hur våra söner gör mig till den stoltaste mamman i hela världen när de visar på hur de tar sig igenom livet med mod, styrka och utmaningar på deras olika sätt.

Jag vet inte hur många inlägg jag har påbörjat den sista tiden. Skrivit. Raderat. Skrivit igen. Lagt till. Raderat. Texten, orden och bokstäverna passar inte ihop. Det flyter inte. Hjärnan är full av allt jag vill få ner. Jag behöver på något sätt få ut allt ur mitt system. Liksom tömma hela maskineriet. Inte på kärlek. Det har jag massor av. Verkligen massor. Och så vill jag ha det.

Men det enda kloka jag får ner just nu är att jag önskar er alla mina fina, fina läsare där ute, ett riktigt gott nytt 2023! Med allt vad det innebär för just dig!

All kärlek ❤️

Ett par dagar med engelsk julkänsla, julmarknader, pubar, gnistrande ljus, sjukt mycket folk, fantastisk mat och ljuvlig dryck. Häng med om du vill!

Vi vaknade upp på fredagen i Londons östra delar mitt i gränslandet till ett område som kallas för Shoreditch.

En kort promenad till första frukosten som vi hade bokat på Breakfast Club. Och ska man äta här är att boka bord ett hett tips. Det går dock bara att göra under veckodagarna. Inte på helgen. Och då får man snällt stå och vänta på sin tur, vilket kan ta sin tid då vi vet det sen tidigare erfarenheter. Nu hade vi bokat redan hemma från Sverige.

Sen var vi redo att göra London! Och det började vi med genom att införskaffa oss varsitt dagskort till stans stora Underground. Herregud vad vi har åkt kors och tvärs under stan, och bara man vet åt vilket väderstreck man ska åt så är det väldigt smidigt att ta sig fram under jorden faktiskt.

Trafalgar Square bjöd på en charmig liten julmarknad med julmusik och värmande dryck, goda dofter och skön känsla.

Big Ben, Westminster och Hyde Park gick av bara farten. Att ha sköna skor är ett måste när man besöker en storstad. För det blir ju väldigt mycket att promenera. Och efter att man har promenerat så in i Norden så behöver man en liten paus. Vad passar då bättre än att hoppa in på en mysig gammal pub som heter The Flying horse till exempel?

Jösses, så himla mysigt!

Sen blev det kväll och på väg mot kvällens redan bokade bord på Beast passerade vi ännu en julmarknad. Denna gång i Covent Garden. Sjukt mycket folk och en smula överskattat enligt mig.

På Beast fick vi däremot njuta av mycket god mat och passande gott vin till.

Det blev lördag och inget julshoppande på Harrods den här dagen heller. Vi var där och såg det anrika varuhuset, men vi vandrade vidare.

En julmarknad till blev det. Den här gången på andra sidan Themsen på Borough Market.

Det som är så spännande och roligt när man är ute så här är att man aldrig riktigt vet vad som väntar runt hörnet. För utan att man vet ordet av så har en liten naggande god överraskning dykt upp. Bara sådär. Bara man har ögonen öppna. Älskart!

På den här lilla urmysiga gamla puben The Kings Arms, blev det en lunch. Med ny energi tog vi oss över Themsen igen och äntligen skulle jag få se The London Tower som har funnits på min bucket list ett tag.

Så häftigt att stå där och riktigt känna historiens vingslag svepa genom luften. Så mycket historia på ett och samma ställe och man undrar ju vad som egentligen har hänt innanför dessa murar. Och framför allt, vad hände med de två små prinsarna för ca 600 år sedan under Rosornas krig?

Lördagkvällen tillbringade vi på en italiensk liten rackare som heter Popolo, verkligen ett litet hål i väggen bara, där vi hade bokat plats vid baren med kockarna framför där de tillredde maten precis framför våra ögon. Otroligt god mat, avsmakningsmeny på sex rätter och härlig show!

Ja jösses, det blev ett väldigt långt inlägg. Förstår verkligen om ni har tröttnat för länge sen. Men till dig som har hängt med så här långt och ända hit tackar jag ödmjukast från hela mitt hjärta.

All kärlek ❤️

Man måste ju bara älska födelsedagar som räcker hur länge som helst. Har man tur kanske rent av i flera år.

Äntligen fick vi till en helg som funkade för oss båda två. Ni vet, livet kommer ibland emellan och veckorna blir plötsligt månader. Men äntligen skulle min 50 årsdag firas!

Jag kom körandes hem till deras nya boende, som inte alls är nytt längre faktiskt. Men alldeles nytt för mig. Och där stod de båda två innanför tröskeln med öppna armar. Sååå himla gott! Att få krypa in i deras famnar. Hon och jag har känt varandra sen vi båda två jobbade på Bylekolan i Täby Kyrkby när vi var ungefär 22-23 år. På den tiden då vi stängde krogarna tillsammans. Ja jösses! Det gör vi inte längre. Hon är min äldsta sons gudmor och vi har alltså känt varandra längre än vad vi inte har känt varandra.

Champagne, italiensk afton på restaurang och så julmarknad efter julmarknad. Hemmamys efter snöstorm med film, filt o gofika. Beercanchicken, tända ljus och vin. Och en film till.

Och ni vet känslan – när man helt och fullt bara kan vara sig själv. Känslan när inga frågor är för knasiga eller dumma. Man kan säga precis det man vill, när man vill, utan att känna sig varken dömd eller bedömd utifrån prestation, okunskap eller annat.

Och det är så jäkla skönt att ha fyllt dessa 50 anrika år. För ju äldre jag blir, desto mer noga blir jag med vilka sammanhang jag väljer att delta i. För Gud så skönt det är att umgås där det är lätt att öppna munnen. Utan att behöva tänka sig för om det är ok eller inte. Om vad och hur de andra ska tycka eller tänka.

Att hitta sitt eget sammanhang, där man känner att man duger, precis för den man är och för den man faktiskt inte är – det mina vänner är livets liv. Att tycka om den man själv blir i rätt sällskap.

Så ett stort tack Tesse och Johan för en helt fantastisk helg tillsammans med er. Kommer att minnas detta med så mycket värme och med så mycket kärlek 🫶

All kärlek ❤️

För drygt en vecka sen fick jag ett sms från sportchefen i BK Ljungsbro. En liten heads-up om att Corren skulle höra av sig. Corren gör en serie reportage om de väldigt viktiga och olika ideella krafterna bakom olika fotbollsföreningar i hela länet.

Jag blev riktigt nervös inför frågan och tvekade till en början. Men efter en stunds funderande så blev jag faktiskt stolt över att ha fått denna förfrågan.

Jag älskar verkligen föreningslivet. Och det mesta runt omkring det. Det är bra för folkhälsan och i vissa fall är det rent av livsviktigt att det finns. Men jag vet också hur mycket jobb det onekligen krävs för att det över huvud taget ska finnas några föreningar. Och jag är helt övertygad om att alla inte är fullt medvetna om hur många timmar i veckan familjer lägger ner, helt oavlönat, för att både sina egna, men framför allt andras barn ska kunna ha en rolig aktivitet att gå på. Detta gäller ju oavsett förening. Det krävs många, starka ideella krafter för att få föreningarna att gå runt.

Det blir verkligen ett familjearrangemang för att kunna vara engagerad i en förening. För den tiden tas ju helt klart från resten av familjelivet. Säger man ja till nåt – säger man automatiskt nej till något annat. Så enkelt är det ju. Så tänk hur många familjer det är som väljer att ställa upp i just den förening där ni har satt era barn. Fantastiskt!

Och att få vara en del i det sammanhanget har präglat mig genom åren. Känslan av att tillhöra. För mig har det betytt oerhört mycket. Från det att jag var en liten sjuårig flicka som bestämde mig för att börja spela fotboll och ända fram tills nu – 44 år senare, som gammal fotbollsmorsa och min roll numera som massör för spelarna i A-laget.

Med alla de här funderingarna och känslorna i åtanke valde jag att tacka ja till att vara med i Correns reportageserie. Och tack vare det beslutet gick jag lååååångt utanför min egen comfortzon.

Mattias Heikki på Corren skickade ett sms i måndags. På tisdagen träffades vi inför A-lagets träning. Och på fredagskvällen publicerades artikeln. När vi såg att den hade lagts ut ställde jag mig bakom min man. Jag tjuvkikade liksom över axeln på honom där han satt i köket. Mycket märklig upplevelse att läsa om mig själv.

Stort tack till Mattias Heikki för denna serie och som med sin känsla skrev så fint och som fick mig att slappna av både inför att sätta på mig en ”mygga” och att prata inför kameror. Nu så här i efterhand är jag riktigt glad över att jag vågade ställa upp.

Samt ett lika stort tack till er alla som har läst artikeln och sett klippet. Tack för all fin respons och kärlek. Det betyder massor.

Och till er alla ideella krafter där ute – ni är fantastiska! Utan er – inget föreningsliv!

All kärlek ❤️