Till mina söner

Det här är er historia. Jag skriver detta för att ni ska veta var ni kommer ifrån och varifrån ni har era rötter. En liten bit av det som är ni. Utan det här. Inget ni.

En bild och en liten berättelse blev till flera bilder och en lite längre berättelse. Vetskapen och känslan av att era förfäder har trampat på den här marken gör mig alldeles knäsvag. Nu är det er tur att få ta del av detta. Så som jag minns det.

Här är Pieggaloukta, som betyder Stormviken.

Norr om polcirkeln, längs stora Luleälven ligger denna gård. Här växte er mormors far upp i början av 1920-talet tillsammans med sina föräldrar och sina syskon. Alltså över 100 år sedan nu.

På älven nedanför möttes senare , typ på 1940-talet, er mormors mamma och pappa, Matto och Birgit. De möttes för första gången, när Birgit som drygt 20 årig sjuksköterska från söder i Stockholm, kom till denna del av landet. Hon ville göra skillnad och hade tagit tåget så långt norrut hon bara kunde med sin sjuksköterskeväska. När inte tåget gick längre norrut tog hon turistbåten.

Er mormors mor i sitt jobb med en portabel röntgenutrustning. Med den röntgades lungor i fjällvärlden när TBC härjade på 1950-talet. Inga vägar fanns här på den tiden.

Här uppe i norr bodde nämligen hennes studiekamrat Inga, och hon bestämde sig för att åka och hälsa på henne. Bryggor fanns, men inte så stora att denna turistbåt kunde angöra dem, så därför hade Ingas lillebror tagit familjens båt ut på älven för att på så sätt möta upp sin systers vän. Så er mormors mor klev av turistbåten ute på älven, ner på hans båt och rakt in i hans famn kan man säga. Ingas lillebror blev sedermera er mormors far. Och min morfar. De gifte sig 1944.

Jag har numrerat olika platser på bilden och jag ska försöka förklara vad varje siffra betyder. Husen har tillkommit under olika tidsramar.

2. Jag börjar presentera nummer 2 nere vid vattenbrynet. Eller exakt vid kanten ner mot vattnet. Här stod en liten stuga på ett rum och kök där er mormors pappa växte upp med sina föräldrar, Petter och Sigga, fem syskon och två fosterbarn. Tyvärr brann den ner senare, 14/7-1955, närmare bestämt. Men då var barnen vuxna och hade egna barn. Er mormor var då 7 år. De två bodde alltså i denna lilla stuga i nästan hela sitt vuxna liv.

5. Sen går vi till nummer 5 på bilden. Där byggdes en ny liten stuga åt Petter och Sigga när den första stugan hade brunnit ner. Ett rum och kök där rummet inte upplevdes större än er mormors gästrum.

1. I den lilla, lilla stugan längst till höger i bilden hade er mormors mamma o pappa sin sommarstuga åt sin stora familj. Där bodde två vuxna och sex barn varje sommar i ett enda rum som inte var större än er mormors vardagsrum. Er mormors mormor spenderade även hon sina somrar här i den lilla stugan. Hon kom då från Stockholm ända upp till detta utanför Porjus.

3. Båthuset.

6. Tvättstugan. Tänk att tvätta all tvätt i detta kalla vatten. Året runt i Stora Luleälven.

4. I det här huset bodde faster Kajsa. Henne minns till och med jag. Hon är er mormors faster och hon bodde här på gården hela sitt liv. Som den äldsta dottern blev hon som alla äldsta döttrar en sk hemmadotter. Och levde därefter med sin familj på åtta barn och en make.

Min mormor och jag omkring 1975 hemma i vardagsrummet hos min mormor och morfar i Jokkmokk. Så här minns jag henne. Så här såg hon ut så länge jag minns. På den här bilden är hon runt 55 år och hon är och var garanterat en av de starkaste kvinnor jag vet.

Min mormor o morfar. Er mormorsfar och mormorsmor. Så mycket av min barndom. Så mycket av mitt liv.

En dag vill jag visa er allt detta ❤️

Hur tackar man ens?

Vi var ute på lite kul saker igår, maken o jag. Var väl hemma vid halv fyra på eftermiddagen ungefär.

Av ren vana kollade jag brevlådan. Kände efter med handen. Mestadels reklam. Så klart. Men så plötsligt kände jag något annorlunda. En plastpåse med något hårt inuti. Tog upp den – och där i påsen låg detta!

I min brevlåda låg alltså en kartong med Estradot plåster. Avsändare en vän med orden ”Jag har en del plåster kvar som jag inte behöver längre, är bara glad att jag kan hjälpa till. Du får dem av mig, vet hur bra de är! Vi kvinnor måste hjälpa varandra i detta viktiga ämne!”

Otroligt! Har egentligen inga ord.

Generositeten i den handlingen. Empatin, viljan att hjälpa. Förståelsen om vad andra kvinnor går igenom. Och vetskapen om hur viktig denna behandling är. Fantastiskt!

Styrkan som finns när kvinnor stöttar och hjälper varandra! Obetalbart. För inte bara detta. Jag har efter mitt inlägg om restnoterade plåster även fått så många dm’s om hur vänner har erbjudit sig att genom sina kontakter kolla med olika apotek runt om i Sverige om plåster som ev kan ha funnits där, där de befinner sig. Tyvärr utan resultat för dessa mediciner är verkligen tokslut. Men gesten. Att vilja hjälpa.

Kvinnor alltså! Jag älskar er! Ni är så jäkla fantastiska och så oerhört starka!

All kärlek ❤️

Det här är verkligen inte bra!

Estradot är nu helt slut i hela Sverige! Östrogenplåstret är restat ända fram till den 1 maj 2023.

Det här är ren katastrof!

Det här betyder att varje kvinna som står under denna behandling nu får ta kontakt med sin behandlande läkare för att få stöd i hur hon ska hantera situationen. Ni kan tänka er alla telefonköer just nu. I en redan usel kvinnovård. Jag har gått in på FASS.se och kollat runt på alla apotek i hela Östergötland för att se vilka styrkor som eventuellt har funnits på något apotek. Fanns 100 mg i ”ett fåtal” på lager på ett ställe. Mailade och ringde min gyn på direkten för att få ett recept på just den styrkan. Hann inte få det receptet och nu på fredagen är även den styrkan slut.

Och just estradot är det enda plåstret om det är enbart bioidentiskt östrogen på plåster man står under.

Även Marcus Oscarsson har tagit upp detta ämne just idag, såg jag precis nu.

Klicka här för hans text

Jag överdriver inte när jag påstår att detta är ren katastrof! Vad händer med den enskilda individen när man inte får det läkemedel man behöver? Vilket läkemedel det än handlar om. Vad händer i en individ när oron och paniken kommer krypande? Rädslan. Rädslan över att inte få den hjälp man behöver. Och rädslan över må så dåligt som man gjorde innan.

Det här är verkligen inte bra! I det här fallet för så oerhört många kvinnor. Vilket i sin tur kommer att påverka än fler människor i dessa kvinnors omgivning. Både vad gäller i den närmaste familjen och även på jobbet.

All kärlek ❤️

Var ska jag börja?

Asså. Jag har så himla mycket jag egentligen vill skriva om. Det finns så oerhört mycket i mitt huvud som vill ut. Men jag får inte ihop det. Orden kommer inte. Formuleringarna uteblir.

Jag vill till exempel skriva om den för mig starka känslan av tacksamhet. Så viktig och så väsentlig för mig som människa. Jag vill skriva om den tudelade känslan inför julen. Både mys och andra känslor som ryms inför en storhelg som denna. Jag vill skriva om känslan över läget i världen och här i Sverige. Det händer så mycket på samma gång att tryggheten och det som var vardag för bara ett par år sedan känns overkligt långt bort. Jag vill också skriva om hur våra söner gör mig till den stoltaste mamman i hela världen när de visar på hur de tar sig igenom livet med mod, styrka och utmaningar på deras olika sätt.

Jag vet inte hur många inlägg jag har påbörjat den sista tiden. Skrivit. Raderat. Skrivit igen. Lagt till. Raderat. Texten, orden och bokstäverna passar inte ihop. Det flyter inte. Hjärnan är full av allt jag vill få ner. Jag behöver på något sätt få ut allt ur mitt system. Liksom tömma hela maskineriet. Inte på kärlek. Det har jag massor av. Verkligen massor. Och så vill jag ha det.

Men det enda kloka jag får ner just nu är att jag önskar er alla mina fina, fina läsare där ute, ett riktigt gott nytt 2023! Med allt vad det innebär för just dig!

All kärlek ❤️

Vi drog till London

Ett par dagar med engelsk julkänsla, julmarknader, pubar, gnistrande ljus, sjukt mycket folk, fantastisk mat och ljuvlig dryck. Häng med om du vill!

Vi vaknade upp på fredagen i Londons östra delar mitt i gränslandet till ett område som kallas för Shoreditch.

En kort promenad till första frukosten som vi hade bokat på Breakfast Club. Och ska man äta här är att boka bord ett hett tips. Det går dock bara att göra under veckodagarna. Inte på helgen. Och då får man snällt stå och vänta på sin tur, vilket kan ta sin tid då vi vet det sen tidigare erfarenheter. Nu hade vi bokat redan hemma från Sverige.

Sen var vi redo att göra London! Och det började vi med genom att införskaffa oss varsitt dagskort till stans stora Underground. Herregud vad vi har åkt kors och tvärs under stan, och bara man vet åt vilket väderstreck man ska åt så är det väldigt smidigt att ta sig fram under jorden faktiskt.

Trafalgar Square bjöd på en charmig liten julmarknad med julmusik och värmande dryck, goda dofter och skön känsla.

Big Ben, Westminster och Hyde Park gick av bara farten. Att ha sköna skor är ett måste när man besöker en storstad. För det blir ju väldigt mycket att promenera. Och efter att man har promenerat så in i Norden så behöver man en liten paus. Vad passar då bättre än att hoppa in på en mysig gammal pub som heter The Flying horse till exempel?

Jösses, så himla mysigt!

Sen blev det kväll och på väg mot kvällens redan bokade bord på Beast passerade vi ännu en julmarknad. Denna gång i Covent Garden. Sjukt mycket folk och en smula överskattat enligt mig.

På Beast fick vi däremot njuta av mycket god mat och passande gott vin till.

Det blev lördag och inget julshoppande på Harrods den här dagen heller. Vi var där och såg det anrika varuhuset, men vi vandrade vidare.

En julmarknad till blev det. Den här gången på andra sidan Themsen på Borough Market.

Det som är så spännande och roligt när man är ute så här är att man aldrig riktigt vet vad som väntar runt hörnet. För utan att man vet ordet av så har en liten naggande god överraskning dykt upp. Bara sådär. Bara man har ögonen öppna. Älskart!

På den här lilla urmysiga gamla puben The Kings Arms, blev det en lunch. Med ny energi tog vi oss över Themsen igen och äntligen skulle jag få se The London Tower som har funnits på min bucket list ett tag.

Så häftigt att stå där och riktigt känna historiens vingslag svepa genom luften. Så mycket historia på ett och samma ställe och man undrar ju vad som egentligen har hänt innanför dessa murar. Och framför allt, vad hände med de två små prinsarna för ca 600 år sedan under Rosornas krig?

Lördagkvällen tillbringade vi på en italiensk liten rackare som heter Popolo, verkligen ett litet hål i väggen bara, där vi hade bokat plats vid baren med kockarna framför där de tillredde maten precis framför våra ögon. Otroligt god mat, avsmakningsmeny på sex rätter och härlig show!

Ja jösses, det blev ett väldigt långt inlägg. Förstår verkligen om ni har tröttnat för länge sen. Men till dig som har hängt med så här långt och ända hit tackar jag ödmjukast från hela mitt hjärta.

All kärlek ❤️

Tack för att jag får vara en del i ert liv 🫶

Man måste ju bara älska födelsedagar som räcker hur länge som helst. Har man tur kanske rent av i flera år.

Äntligen fick vi till en helg som funkade för oss båda två. Ni vet, livet kommer ibland emellan och veckorna blir plötsligt månader. Men äntligen skulle min 50 årsdag firas!

Jag kom körandes hem till deras nya boende, som inte alls är nytt längre faktiskt. Men alldeles nytt för mig. Och där stod de båda två innanför tröskeln med öppna armar. Sååå himla gott! Att få krypa in i deras famnar. Hon och jag har känt varandra sen vi båda två jobbade på Bylekolan i Täby Kyrkby när vi var ungefär 22-23 år. På den tiden då vi stängde krogarna tillsammans. Ja jösses! Det gör vi inte längre. Hon är min äldsta sons gudmor och vi har alltså känt varandra längre än vad vi inte har känt varandra.

Champagne, italiensk afton på restaurang och så julmarknad efter julmarknad. Hemmamys efter snöstorm med film, filt o gofika. Beercanchicken, tända ljus och vin. Och en film till.

Och ni vet känslan – när man helt och fullt bara kan vara sig själv. Känslan när inga frågor är för knasiga eller dumma. Man kan säga precis det man vill, när man vill, utan att känna sig varken dömd eller bedömd utifrån prestation, okunskap eller annat.

Och det är så jäkla skönt att ha fyllt dessa 50 anrika år. För ju äldre jag blir, desto mer noga blir jag med vilka sammanhang jag väljer att delta i. För Gud så skönt det är att umgås där det är lätt att öppna munnen. Utan att behöva tänka sig för om det är ok eller inte. Om vad och hur de andra ska tycka eller tänka.

Att hitta sitt eget sammanhang, där man känner att man duger, precis för den man är och för den man faktiskt inte är – det mina vänner är livets liv. Att tycka om den man själv blir i rätt sällskap.

Så ett stort tack Tesse och Johan för en helt fantastisk helg tillsammans med er. Kommer att minnas detta med så mycket värme och med så mycket kärlek 🫶

All kärlek ❤️

Mina five minutes of fame

För drygt en vecka sen fick jag ett sms från sportchefen i BK Ljungsbro. En liten heads-up om att Corren skulle höra av sig. Corren gör en serie reportage om de väldigt viktiga och olika ideella krafterna bakom olika fotbollsföreningar i hela länet.

Jag blev riktigt nervös inför frågan och tvekade till en början. Men efter en stunds funderande så blev jag faktiskt stolt över att ha fått denna förfrågan.

Jag älskar verkligen föreningslivet. Och det mesta runt omkring det. Det är bra för folkhälsan och i vissa fall är det rent av livsviktigt att det finns. Men jag vet också hur mycket jobb det onekligen krävs för att det över huvud taget ska finnas några föreningar. Och jag är helt övertygad om att alla inte är fullt medvetna om hur många timmar i veckan familjer lägger ner, helt oavlönat, för att både sina egna, men framför allt andras barn ska kunna ha en rolig aktivitet att gå på. Detta gäller ju oavsett förening. Det krävs många, starka ideella krafter för att få föreningarna att gå runt.

Det blir verkligen ett familjearrangemang för att kunna vara engagerad i en förening. För den tiden tas ju helt klart från resten av familjelivet. Säger man ja till nåt – säger man automatiskt nej till något annat. Så enkelt är det ju. Så tänk hur många familjer det är som väljer att ställa upp i just den förening där ni har satt era barn. Fantastiskt!

Och att få vara en del i det sammanhanget har präglat mig genom åren. Känslan av att tillhöra. För mig har det betytt oerhört mycket. Från det att jag var en liten sjuårig flicka som bestämde mig för att börja spela fotboll och ända fram tills nu – 44 år senare, som gammal fotbollsmorsa och min roll numera som massör för spelarna i A-laget.

Med alla de här funderingarna och känslorna i åtanke valde jag att tacka ja till att vara med i Correns reportageserie. Och tack vare det beslutet gick jag lååååångt utanför min egen comfortzon.

Mattias Heikki på Corren skickade ett sms i måndags. På tisdagen träffades vi inför A-lagets träning. Och på fredagskvällen publicerades artikeln. När vi såg att den hade lagts ut ställde jag mig bakom min man. Jag tjuvkikade liksom över axeln på honom där han satt i köket. Mycket märklig upplevelse att läsa om mig själv.

Stort tack till Mattias Heikki för denna serie och som med sin känsla skrev så fint och som fick mig att slappna av både inför att sätta på mig en ”mygga” och att prata inför kameror. Nu så här i efterhand är jag riktigt glad över att jag vågade ställa upp.

Samt ett lika stort tack till er alla som har läst artikeln och sett klippet. Tack för all fin respons och kärlek. Det betyder massor.

Och till er alla ideella krafter där ute – ni är fantastiska! Utan er – inget föreningsliv!

All kärlek ❤️

Det lär jag mig nog i morgon

Jag har en brorson som just har börjat förskoleklass. 6 år gammal var det äntligen hans tur att få lämna förskolan för att bli stor kille och börja den riktiga skolan.

Med glädje, förväntan och stolthet sätter han sig på cykeln tillsammans med sin pappa och hojjar iväg till skolan på morgonen.

En morgon när hans pappa skulle lämna honom så sa han plötsligt – vet du pappa, idag ska jag nog lära mig läsa!

På eftermiddagen hämtade pappa sin son igen och frågade då om han hade hunnit lära sig läsa under dagen.

Nej, inte idag pappa. Men jag gör nog det kanske i morgon!

Och sen cyklade han hem. Med ett leende på läpparna.

Och jag bara älskar den kommentaren!

En helt underbar sägning som numera har blivit mitt mantra. Både hemma och på jobbet faktiskt.

För tänk, det jag inte hann idag. Kanske jag hinner i morgon. Och det jag inte lärde mig idag. Kanske jag lär mig i morgon. Att leva med känslan att allt löser sig. Och gör det inte det idag. Så gör det nog det i morgon.

Att jag skulle behöva bli 51 år innan jag blev så klok som brorsans sexåring.

Tack älskade brorson för den lärdomen ❤️🫶

Så tacksam att allt gick så bra ändå

Skolorna har börjat efter ett långt sommarlov. För många ett långt och härligt sommarlov. För andra är det äntligen skolstart efter en tuff ledighet.

Jag ser hur barnen cyklar genom samhället. Både på morgonen, under dagen och på eftermiddagen. Sedan även på kvällarna till och från sina kompisar eller aktiviteter.

Jag kan känna deras frihetskänsla. Att kunna ta sig fram på egen hand. Så härligt. Jag kan även känna deras föräldrars känsla av att inte behöva skjutsa i bilen överallt. Dyrbar tid går till annat. Och dessutom mår miljön så mycket bättre.

Men. Med cykling i trafik följer ett ansvar och en skyldighet att kunna trafikregler. Att cykla innebär frihet under ansvar. Och det ansvaret behöver läras ut tidigt av vårdnadshavare. Hur cyklar man egentligen trafiksäkert? Hur gör man när man kommer cyklandes fram till ett övergångsställe till exempel?

Jag ser varje dag barn på cykel som till exempel bara cyklar rakt över övergångsställen utan att se sig för, som sneddar i korsningar, inte använder hjälm och cyklar i bredd ute på vägarna.

Och idag hände det. Det som inte får hända.

Jag blev vittne till hur en tonåring i yngre tonåren blev påkörd just på ett övergångsställe. Hen kom i hög hastighet och cyklade rakt ut samtidigt som bilen jag mötte inte hann varken väja eller stanna. Kollisionen var ett faktum. Tonåringen kraschade rakt in i bilens högra framsida. Hen flög bokstavligen som en vante två meter rakt upp i luften, innan hen landade två meter bort på ena sidan med en kraftig studs. Jag hann se hur hens glasögon flög genom luften och jag hann se hens uppspärrade ögon av rädsla och skräck när hen var i luften.

Jag såg hur bilföraren tvärnitade och jag såg när hen klev ur bilen också med skräck i blicken. En rädsla av den sorten av att eventuellt ha skadat en annan människa riktigt allvarligt.

Som enda vittne till hela händelsen stannade även jag min bil. Ringde till jobbet och sa att jag kommer att bli sen den här morgonen. För det som inte får hända, har just hänt.

Tonåringen klarade sig mirakulöst helt utan synliga skador. Hen kommer dock att få kraftiga blåmärken och blessyrer runt hela sin kropp. Misstänker även att nacken har fått sig en ordentlig kyss. Och jag tror att den mentala biten kommer att bli kanske den tuffaste utmaningen. För vad hade kunnat hända? Cyklisten hade dessutom ingen hjälm då den hängde snyggt placerad på styret. Hen hade även hörlurar i öronen.

Båda två riktigt chockade. Föraren en ung vuxen i början på sitt studieliv i en ny stad. Cyklisten på väg till skolan en helt vanlig torsdagmorgon på schemat.

Cyklisten blir hämtad av vårdnadshavare. Polisen anländer. Uppgifter delas och föraren får blåsa för nykterhet. Tårar och chock. Polisen meddelar lugnt att nu är det upp till förarens försäkringsbolag att avgöra vem som har rätt eller fel i den här situationen. De hämtar en skadeanmälan och ger till föraren. Och de berättar att det är inte lätt att fylla i en sådan när man är rädd och chockad. Ger föraren tips om att ta emot vittnets uppgifter.

Då föraren har sina anhöriga på annan ort tar jag med mig föraren till mitt jobb som ligger i närheten, där hen tas emot med öppna armar. Jag skriver ner mina vittnesuppgifter som hen får ta med sig. Efter en stunds lugn är hen redo att ta sig hem på egen hand.

Föraren tackar så väldigt mycket för all hjälp och ber nästan om ursäkt för att ha tagit upp min tid denna förmiddag. Då säger jag till hen med armarna kring hens axlar att om det här hade hänt min unga vuxna nånstans i Sverige så hoppas jag att någon ställer upp även för honom. För det är något man självklart bara gör.

Vid lunch får jag reda på att även föraren har fått tag i sina föräldrar. Skönt.

Den här morgonen hade kunnat sluta väldigt illa. Men som tur var så slutade den förhållandevis bra!

Påminn gärna era cyklande barn och ungdomar om ansvaret ute i trafiken. Eller er själva om ni kanske tillhör de som behöver den påminnelsen. Bilar är hårda. Människor är mjuka.

All kärlek ❤️

Försökte läsa en bok

Försöker läsa min bok. Det går sådär. Får läsa om meningen flera gånger. Får till och med gå tillbaka hela stycket för att ens minnas vad det står för att ha ett uns av att se vad jag läser. Går inte. Ger upp.

Sitter mest här och känner mig förundrad. Vad var det som hände egentligen?

Häromdagen hade jag barn som just hade lärt sig gå. Och på ett litet ögonblink har jag nu plötsligt två vuxna söner.

Två vuxna unga män på väg ut i livet. Ut i livet som just är bara deras eget.

Egna liv. Eget ansvar. Jag ser hur de på varsina håll i världen hanterar och tar sig an olika situationer som händer i deras liv. Ja jösses. De är vuxna. Och de tar egna, vuxna beslut. Beslut som är genomtänkta, mogna, tuffa och….liksom vuxna. Sen redo att brösta konsekvenserna. Och jag kan inte annat än att känna mig både fascinerad och imponerad när jag sitter så här på sidan av.

Tänk att de som satt och låtsasrapade vid köksbordet, plockade vitsippor till mamma på livets första fotbollsträning och fångade både fisar och svärord i burk, nu 20 år senare, känns så oerhört mycket mera vuxna än mig själv. Vad hände där på vägen mellan att de lärde sig att gå och tills bara ett endaste litet ögonblick hade gått? När hann de bli så här kloka?

De två, som är de enda som både har hört och känt mitt hjärta slå på insidan av mig ( bara en sån sak ), kan nog inte ens till vidden förstå hur mycket de betyder för mig och hur mycket de lär mig av livet. Varje dag. Varje minut. Varje sekund.

Tack för att ni är ni🙏

All kärlek ❤️

%d bloggare gillar detta: