Öppet brev

Öppet brev till föraren i en bil klockan 16.42 idag.

Jag ber om ursäkt. Förlåt.

Vid en avsmalnande del av vägen fick jag sakta ner då bilarna framför mig hade stannat pga mötande buss i motsatt riktning.

Jag hamnade bakom en av bilarna och där var det precis en korsning. Då kom du från höger. Jag såg hur även du stannade. Jag förstod att du skulle svänga höger och således fortsätta i samma riktning som jag.

När bussen hade passerat började bilarna att röra på sig. Så även jag. Och jag missade fullständigt att jag borde ha släppt fram dig. Hade inte en tanke på att det var högerregeln som gällde just där. Även om du hade haft väjningsplikt, så borde jag haft artigheten att släppa fram dig ändå. Bara för att det ”är så man gör”. Men. Det gjorde jag inte.

Tusen tack för att du påtalade detta för mig så väldigt tydligt och gjorde det fullständigt klart för mig genom att tuta så hårt och så länge. Jag hade gjort fel. Jag vet. Jag skulle absolut ha släppt fram dig.

Och för att visa ytterligare hur fel jag hade gjort så satte du även på dina helljus i baken på mig. Först blinkandes. Sedan fast sken. De lät du vara på ända tills du svängde av vägen. Då du avslutade med en liten blinkning till. Ifall jag eventuellt skulle ha missat.

Förlåt. Det var inte meningen.

Hoppas att din tisdagkväll blev en smula lugnare för dig.

All kärlek ❤️

Vill bara till en gynekolog

För en vecka sedan var jag på vårdcentralen och fick besöka Dr Klas, cirka 59 år. Honom skulle jag alltså diskutera mina förklimakteriebekymmer med.

Hans första fråga när jag satte mig i hans blåa lilla besöksstol var som sig bör varför är du här?

Jag är här enbart för att jag vill till kvinnokliniken!

Då började Dr Klas 59 att småle en smula och berättade snällt för mig att kvinnokliniken enbart tar emot kvinnor under 45 som har kommit i klimakteriet eller har andra gynekologiska sjukdomar. Alla andra kvinnor tar ”vi på vårdcentralen hand om”. Men ni är inte experter inom det här området, sa jag. Nej, var de ju inte. Det höll han ju med om, men vi har kunskap.

Och så ville han veta vad jag har för bekymmer. Jag berättade. Och han höll med. Sedan sa jag att jag vill veta mer om och eventuellt ha bioidentiska hormoner. Jag ville även veta hur det ser ut i min kropp med äggblåsor, om östrogenbalansen just i mig, och hur kroppen eventuellt har blivit påverkad efter min första vaccinspruta som jag fick i april, då blödningarna har upphört just efter den. Jag vill verkligen veta det.

Ja det är ju sånt som kvinnokliniken kan svara på.

Exakt , svarade jag.

Han erbjöd sig till slut att skiva en remiss. Med tillägget att den säkert kommer att komma i retur och bli avslagen. Kanske att det här med vaccinet kunde få dem att ta in mig.

Jag frågade honom vart vi kvinnor ska vända oss med våra frågor om kvinnohälsa. Han kunde inte svara på det.

Nu har en vecka passerat. Och mycket riktigt. Ett brev från regionen som talar om för mig att jag inte är välkommen till kvinnokliniken. Jag får istället ett recept på ett syntetiskt östrogen som jag får hämta ut på vilket apotek som helst. Utan några som helst provtagningar eller undersökningar, förutom koll av blodtryck hos Dr Klas, vill överläkaren/docenten på kvinnokliniken på US här i stan att jag ska börja äta dessa tabletter med orden ”jag hoppas det blir bra för dig med medicinen och att dina klimakteriebesvär lindras”.

Nu har jag två alternativ. Antingen skriva en egenremiss. Och skicka in till precis samma ställe. Eller ta kontakt med privata alternativ. Och några sådana finns inte ens här i stan. Då måste jag åka annorstädes.

Vad ska kvinnorna göra?

Inte får det man vill ha

Hur blir man som människa när man inte får det man vill ha, eller inte får som man vill?

Hur hanterar man andra som inte får det de vill ha? Och framför allt, hur hanterar man sig själv när man inte får det man vill ha? Eller inte får som man vill.

När barnen är små och inte får som de vill eller vill ha, säger man att de är i trotsåldern. Vad kallas det när vi är vuxna? Kanske kom vi aldrig ur den där trotsåldern? Eller hur blev det egentligen? På riktigt.

Har jag självinsikt nog och tänker om mig själv – herregud, jag är ju i trotsåldern, har jag inga bättre verktyg att hantera detta på, och vet jag inte bättre?

Samtidigt som det enda man kanske vill i just det ögonblicket där och då, är att kasta sig på golvet, hålla för öronen och bara skrika rakt ut. Låta tårarna rinna.

Eller anser man bara att alla andra är idioter?

Man kan lära sig en hel del om sig själv när det här händer. Och man kan lära sig en hel del om andra när det händer.

All kärlek ❤️

Ombytta roller

Så roligt det blev!

För ungefär 40 år sedan (!) var jag en liten flicka som bodde i Täby, norr om Stockholm. Herregud! 40 år sedan! Kan inte fatta att det är så jäkla länge sedan. Hur är det ens möjligt?

Jag lekte med kompisar, så som man gjorde, efter skolan och hade självklart tider att passa för måltider och andra säkert jätteviktiga saker 🤪 För 40 ( asså ) år sedan fanns bara en, eventuellt två, telefoner i varje hushåll och den satt fast i väggen. Med en lång korkskruvad sladd. Varför var den så skruvad kan man ju undra lite? Säkert låg det dessutom ett anteckningsblock och en penna vid varje telefon också. Så man kunde anteckna det som behövdes, eller bara sitta och kludda under samtalets gång.

Ibland när jag var hos en kompis och hade en tid att passa, så hände det att jag ringde hem och frågade om jag kunde få vara kvar en stund till. Oftast ville jag verkligen vara kvar. Men ibland hände det att jag faktiskt inte hade nån som helst lust med det, och just då inte riktigt hade modet att säga det till min kompis. Då hade mamma o jag alltid en kod. När jag hade ställt frågan får jag vara kvar en stund till? Så svarade hon alltid vill du vara kvar en stund till? Då hade jag ett val. Oftast sa jag ja. Och ibland sa jag nej. De gånger jag sa nej svarade hon alltid får du inte vara kvar! Mamma tog skulden och jag kunde skylla på henne. En av alla saker jag älskar henne för.

Häromdagen pratade jag med min mamma. Hon har haft det ofantligt tråkigt nu under pandemin. Precis som många andra. Efter lättade restriktioner så har ändå sakteliga livsandarna börjat att återvända. Dock med lite reservation och försiktighet. Hennes aktiviteter har öppnat upp igen och väninnorna har åter börjat umgås. Häromdagen berättade hon att de eventuellt skulle gå på bio. Och nu kände hon sig en smula osäker att sitta så nära människor under så lång tid. För det har hon ju inte gjort på nästan två år.

Då frågade jag henne sakta vill du gå på bio? Hon svarade att hon kände sig en smula osäker. Då svarade jag får du inte gå på bio. Skyll på mig.

40 år senare så skrattade vi åt samma minne 😂🙏

Hon gick inte på bio.

All kärlek ❤️

Så här illa får det inte vara

Jag googlade Linköpings bästa gynekolog. Och hamnade på en privat mottagning i Stocksund, Djursholm. 🤷‍♀️

Vi är en modern kvinnoklinik som är specialister på kvinnohälsa. Vi erbjuder vård i form av allmänmedicin, gynekologi, hormonersättning och även kostrådgivning, stresshantering och samtalsterapi.

Ingen billig historia visade det sig när jag gick in på deras hemsida. Ett besök hos dem kostar en hel del. Men de verkar veta vad de gör, med alla team samlade på ett och samma ställe. Under ett och samma tak.

Precis sådan hjälp som många kvinnor skulle behöva.

Jag håller som sagt på att försöka ta reda på vad det är som händer i min kropp. Jag märker ju att mycket är i gungning och att mycket står i förändring. Jag förstår att jag inte kan hindra naturens gång och jag förstår att jag inte blir yngre och yngre. Så enkelt är det ju. Jag förstår också att det är totalt onödigt att lägga energi på sånt jag inte kan påverka. Bara att acceptera.

Men. Jag förstår även att det finns vissa saker jag själv kan påverka, där jag faktiskt kan lägga en del av min dyrbara energi på. Och det är bland annat genom att söka kunskap. Söka kunskap på olika sätt och därigenom få en ökad förståelse för vad det är som sker. Och genom det försöka skaffa mig en så bra livskvalitet som det bara är möjligt. För det känns oerhört viktigt för mig.

Jag vill självklart även träffa en påläst och kunnig gynekolog som kan ge mig ännu mer kött på benen och som kan lotsa mig vidare i djungeln av olika ibland diffusa men ibland starka symptom, hormonersättningar, kostrådgivning, stresshantering, samtalsterapi och andra möjligheter.

Så jag ringde självklart upp kvinnokliniken här i stan. Låter ju ändå rimligt. Ringde varje dag och fick alltid samma automatsvar nu är telefonkön fylld för dagen. Försök igen nästa helgfria vardag.

Men hallå! Jag tröttnade och ringde då upp Kvinnohälsan istället. Där visade det sig att man bara hjälper kvinnor som vill bli gravida, är gravida eller är aktuell för cellprov. Jag delade med mig om mitt ärende och då berättade de snällt för mig att det enda jag kan göra är att kontakta vårdcentralen. Men Kvinnokliniken då, frågade jag. Varför svarar inte de? Nej, dit kommer man inte om man inte har remiss från sin läkare på vårdcentralen. Och det är inte säkert att läkaren skriver nån remiss heller poängterade barnmorskan, för läkaren på vårdcentralen ska göra en egen bedömning om mina besvär är tillräckliga för en remiss dit först.

Så. En läkare på min vårdcentral ska alltså avgöra om mina besvär är så jobbiga för mig att han, i mitt fall en medelålders han, bedömer om jag är värd att skickas vidare till Kvinnokliniken. Eller inte. Men ni hör ju!

För ett år sedan träffade jag denna läkare i samband med en del funderingar jag hade då. Det var precis när jag hade börjat nosa på det här ämnet. Men han hittade ingenting och alla prover såg ”oförskämt bra ut”. Jaha, sa jag och gick hem. Med samma symptom i både knopp och kropp. Utan varken hjälp eller förståelse. Men med orden ”du är för ung för att vara i klimakteriet”.

Nu, ett år senare, söker jag alltså hjälp hos honom igen. Och hoppas att jag med en enormt mycket större kunskapsbank i bagaget kan få honom på andra tankar.

Jag har även kontaktat den enda (!) Specialistgynekologen här i stan. Men hon är så fullbokad att hon inte ens tar emot nya patienter på ett bra tag.

Vad är det här för Nåt?

Var finns hjälpen? Var finns hjälpen för oss kvinnor som har nått puberteten igen? Fast från andra hållet. Var finns hjälpen för oss kvinnor i medelåldern vad gäller frågor om hormonersättning, allmänmedicin, gynekologi, kostrådgivning, samtalsterapi och stresshantering? Allt som tillhör förklimakteriet och klimakteriet. Vi är visst en totalt bortglömd och bortprioriterad grupp människor.

Det ska inte spela någon roll var i landet man bor. I storstan eller ute på landet. Det ska inte spela nån roll hur mycket pengar man har. Alla kvinnor har rätt till samma vård. Alla kvinnor har rätt att få den hjälp de så väl behöver i den värld av förändring som det innebär när risken finns att man upplever sig själv som en total främling i sitt eget liv.

Vart ska vi kvinnor ta vägen? Vart ska vi vända oss? Eller är det meningen att vi bara helt sonika ska sätta oss ner. Vara tysta. Inte göra något väsen av oss. Lida i tysthet. Visa utåt att vi är nöjda och belåtna med vår situation. Inte låtsas om. Fast hela världen är i gungning.

Jaja, jag är ju kvinna. Och då är det så här det blir. Jag ska vara glad att jag ändå har blivit så här gammal att jag får uppleva det här.

Jag blir på riktigt – riktigt förbannad. Så här illa får det bara inte vara!

All kärlek till oss kvinnor ❤️

Min borg!

Den såg inte mycket ut för världen. Men för mig var den hela världen. Och den var min. Bara min. Min egen borg. För 25 år sedan.

Takvåningen högst upp till höger i bild. Eller våning och våning förresten. Allt är relativt. Men för mig var det iallafall en våning. Och den var bara min. Bjälkar i taket. Snedtak. 45 kvadratmeter. Ett kök med barhäng ut mot stora salongen. Ett salong där jag kunde svänga på tjocktvn så jag hade tv både från soffan och från sängen. Och så en toalett med dusch som jag delade med några silverfiskar.

Fönstret man ser på bilden är från köket. I och med att det var takvåning så blev det en smula varmt under vissa perioder av året. Jag minns att jag öppnade fönstret och satte mig helt sonika i fönsteröppningen och solade. I brist på balkong fick jag göra det bästa av situationen helt enkelt. Ibland åkte jag kommunalt med min lilla solväska och la mig i nån park inne i stan. Inne i storstan. Det var inte så vanligt på den tiden, för jag var ganska så ensam ute på gröngräset. Iallafall så som jag minns det.

Min första egna lägenhet. Minns fortfarande känslan. Wow! Bara min. Ingen annan hade med den att göra. Låste jag dörren så var allt innanför bara mitt.

Idag har jag varit på en liten utflykt i Enebyberg med min mamma. Det visade sig att vi hamnade bara ca 500 meter från mitt gamla hem. Då passade vi på att åka förbi en sväng.

Wow. Vilken flashback!

Jag gick in genom porten. Upp för alla trappor. Såg rakt på min gamla ytterdörr. Utan att jag ens visste vad som hände hade jag tryckt på min gamla ringklocka. Ingen kom dock och öppnade. Konstigt. 🙈😱 De tittade säkert ut genom dörrhålet och undrade vad jag var för en idiot. Och så var det bara lilla jag. En 50 årig kvinna. Som ville ta en liten kik in i mitt gamla liv.

Det var alltså hit min blivande make pendlade innan jag sedan flyttade söderut 20 mil. Och det var hit han ringde på kvällarna vid cirka 22, för det var då vi båda hade lagt oss i varsin stad, och jag svarade i telefonen som hade tryckknappar och en sladd som alltid satt i väggen.

And the rest is history.

Ja jösses.

All kärlek ❤️

Vänta lite – ska bara svettas klart först

Nu var det länge sen. Länge sen jag skrev nåt.

Jag har så otroligt mycket jag vill skriva om. Så mycket som bubblar under ytan. Så mycket som finns inuti mitt system som egentligen inte vill annat än att bara få lite luft under vingarna. Så mycket känslor. Så många ord.

Men jag vet inte ens var jag ska börja.

Det är en pandemi. En pandemi som det känns som om vi inte kommer att se slutet av än på länge. Mutationer både hit och dit. My och Delta och vaccin. Ett vaccin som delar upp befolkningen i ”vi och ni”. Vem väljer vad? Och varför? Smittas där och smittas här. Avstånd och handsprit. Alla vill leva sitt eget liv på sitt eget sätt. Ingen vill att någon annan ska bestämma över oss. Samtidigt som ingen vill att någon nära ska bli dödssjuk och ligga och kippa efter andan på intensiven, men ändå vill alla leva ”ett normalt liv igen”. Vad är förresten normalt nuförtiden? Nån som vet?

Vänta lite. Behöver ta av mig tröjan. En svettning bara. Går över snart.

En sommar passerar. Man fyller 50. Herregud vilken upplevelse! Det började med en Överraskningsfest som heter duga, och sen ett firande hela veckan som aldrig ville ta slut, kändes det som. Att se just den där 5:an först har varit en klar utmaning för mig. Men jag börjar så smått vänja mig. Jag är så tacksam över ynnesten att få vara med så här länge. Det är fan inte så pjåkigt. Ganska mäktigt när allt kommer omkring ändå. 🙏

Vänta lite. Behöver sätta på mig tröjan igen. Fryser nu. Ett jäkla på och av hela tiden.

Jag vill ut och resa. Men är så in i Norden lycklig över att min mamma äntligen kan gå och handla själv. Så basic. Tänk att kunna gå och handla själv. Sånt man bara tog för givet 2019. Hur kunde vi? Så resandet känns inte lika viktigt längre. Så att säga. Bara min mamma kan handla på egen hand.

Förra året flyttade de hemifrån båda två. Grabbarna. Samtidigt. Vilket blev en omställning. Och den här sommaren har båda valt att byta hemort. Även denna gång samtidigt. Bara en sån sak. Så det har packats lådor kan man säga. Det har kånkats möbler. Det har städats lägenheter. Det har hyrts släpkärror. Och nu är de på plats. I sina nya liv. Precis så som de vill ha det. Och jag lovar – ingen är mer lycklig över det än jag. Eller jo, kanske de själva förresten. Och deras pappa. Som jag älskar dessa killar ❤️

Sover som en jäkla kratta. Undrar när jag sov en hel natt sist. Har svårt att somna. Men när jag väl har somnat. Ja då vaknar jag. Byter ställning. Svettas. Tar av täcket. Fryser. Tar på täcket 🤷‍♀️ Drömmer. Men va? Och så snarkas det alldeles bredvid. Som om ingenting har hänt.

Herregud! Livet rullar på. 50 år och 25 dagar. Men vem sjutton räknar?

Om två veckor ska jag på mitt livs första bokrelease. En bästis släpper sin första bok ihop med sitt jobb. Otroligt roligt.

All kärlek ❤️

Acceptans är en nödvändig del i sin egen utveckling

Jaha. Livet hörrni.

När man äntligen har börjat acceptera sig själv. När man äntligen har börjat klappa sig på axeln, istället för att i orimligt många år ha klankat ner på sig själv. När man äntligen känner att man liksom duger som man är. När man äntligen börjar känna sig trygg, och man äntligen helt ärligt har börjat skita i vad andra tycker.

Styrkan som man mentalt har byggt upp har aldrig känts starkare. Styrkan som är en sån otrolig inre kraft och som har byggts upp genom livserfarenheter under ett helt halvt sekel. En fantastisk känsla.

Vad händer då? Jo då börjar kroppen leva ett helt eget liv helt plötsligt. Och börjar göra som den själv vill. Utan att man är ett dugg förberedd på det.

Det är fan inte roligt när äggblåsorna börjar ta slut. Att själva äggblåsorna är slut gör kanske inte så mycket, men det som händer i kroppen när äggblåsorna blir färre och färre, är verkligen inte roligt. Det är inte roligt när kroppen bestämmer över viljan. Det är som om att hamna i puberteten på nytt. Fast liksom i andra änden.

Symptomen på klimakteriebesvär kan vara oändliga och olika från person till person, tex – oregelbunden mens – sömnproblem – led och muskelvärk – tappar hår – hjärndimma med minnespåverkan och koncentrationssvårigheter – humörsvängningar – ångest/ oro – sömnsvårigheter – torra slemhinnor – allergi/eksem- panikattacker- låg energinivå – depression – sämre självkänsla – värmevallningar – nattsvettningar osv osv. / källa http://starkgenomklimakteriet.se

Varken hjärta eller hjärna hänger med. Vad är vad? Så många frågor. Det enda jag förstår är att det som gäller from nu är att försöka göra det absolut bästa av situationen. För annat kan jag inte.

Jag tror därmed att första steget är acceptans. Som i så mycket annat. Att acceptera att det är som det är. Det är som det är. Och jobba utifrån det. Genom att acceptera det som händer i min kropp just nu är första steget för mig att kunna hantera mig själv på ett för mig bästa sätt ( För det som är bäst för mig är säkert inte bäst för dig. Alla är vi olika ). Ta hand om alla insikter som kommer slag på slag. Ta hand om och hantera. Det är en utmaning. Det gör man inte på en kvart.

Omfamna och älska förändringen. Ge mig själv så mycket kärlek jag bara kan. På det sätt som är bäst för mig. Försöka förstå. Lära känna mig själv. En gång till.

Jag jobbar på det. Genom medvetenhet och därigenom försöka hitta en hållbar livsstil genom klimakteriet. Med mental träning, söka kunskap, medveten kosthållning, kosttillskott och hållbar fysisk träning. Ska i höst även ta kontakt med en påläst gynekolog som kan vägleda och hjälpa mig vidare bland hormontillskott såsom till exempel bioidentiskt östrogen. Allt för att ge mig själv möjlighet att leva ett starkt och hållbart liv.

Nyckelordet är acceptans. Att acceptera betyder inte att man ger upp. Utan det betyder att man accepterar att det är som det är. Och sen jobbar vidare utifrån det.

Halva jordens befolkning går igenom denna fas i livet. Alla på olika sätt. Det betyder att resten av jordens befolkningen står bredvid och tittar på när detta händer. Och undrar vad det är som pågår med deras partner. Sprid gärna ordet. Alla behöver vetskap och kunskap.

All kärlek ❤️

Betraktelser från en brygga

Under några timmar på en brygga har man möjlighet att uppleva så otroligt mycket. Om man vill alltså. Om man väljer att vilja uppleva så att säga. Det är ju lite olika det där. Ibland kanske man inte alls vill uppleva mer än själva upplevelsen av att ligga på en badblöt handduk. Och då är det så.

Men herregud så himla härligt det är. Att spendera ett par timmar på en brygga. När solens strålar värmer, en lagom bris känns i luften och vattnet är badbart.

Bikinin på. Solkrämen insmord. Handduken utlagd på solstolen. Boken uppslagen på rätt sida.

Plötsligt hörs en båtmotor starta vid en brygga lite längre bort. Några glada tillrop, väskor som kånkas i och båten puttrar iväg över havet. Säkert ut till en av alla kobbar ute i skärgården.

Med blicken höjd över viken ser jag hur en röd bil med trailer backar ner i vattnet. Bilen får joxa och trixa en smula innan hjulen hamnar rätt i vattnet. Båten är snart sjösatt och bilen kör upp igen. Båten tar ”rundan” som i stort sett alla nysjösatta båtar tar. För att kolla så att motorn funkar ok.

Jag hör glada skratt från trampolinen till vänster i viken. Skratt och sen plask rakt ner i vattnet.

En båt kommer utifrån. Den är på väg in. Släpper på gasen i höjd med just trampolinen. För precis där går områdets gräns. Innanför trampolinen är det lugnt o stilla som gäller. Ska det åkas vattenskidor eller jetskis gör man det utanför trampolinen.

Några barn leker vid badstranden till höger. Långgrunt som det är gör att de behöver gå rätt långt ut för att över huvud taget bli blöta. Det skrattas och det leks. Bollar kastas och försöks fångas.

En fyrhjuling kommer åkandes. Jag följer dens väg nerför grusvägen. Den är visst på väg till en av båtarna på andra sidan viken.

Jag tar mig ett svalkande dopp. Gu’så skönt. Och jag ser samtidigt mellan vassen att även bryggan lite längre bort har folk liggandes på sig.

Någon på östra sidan börjar klippa gräset.

Tre simmare med färgglada badmössor börjar simma mellan badstranden och trampolinen. En sträcka på ett par hundra meter. De simmar säkert fram och tillbaka ca 8 vändor.

En löpare springer förbi. I värmen, tänker jag. Ett par kommer gåendes. Hand i hand går de ut till båtrampen. Sätter sig på en av bänkarna där.

Läser lite. Hör fåglarna sjunga runt omkring mig. Kan verkligen inte fokusera på vad det är jag läser. Det händer för mycket. I verkligheten rakt framför mig.

Och jag älskar’t!

All kärlek ❤️

%d bloggare gillar detta: