Covid x 3

En vecka med covid i huset klarade jag. Men tydligen inte två. Konstigt hade det kanske varit annars iochförsig.

Första veckan i karantän hade jag så mycket energi. Andra veckan också. Så väldigt mycket blev gjort. Om just det är så himla viktigt egentligen. Att få saker ”gjorda”.

När andra veckan började lida mot sitt slut, så kände jag hur energin liksom började krympa. Orken försvann mer och mer. Två veckor i karantän gör något. Det kan jag säga. Så att energi och ork liksom började sina var ju egentligen inte så konstigt. Men det var tydligen inte bara det. På mitt inlämnade test dag 5 i andra veckans karantän, så påvisade det att även jag bar på covid. Sist ut i det här hushållet från när covid gjorde sin entré i början av 2022 i den här familjen. Min smittspårning var iallafall extrem enkel. Informerade maken. That’s it.

Så nu är jag inne på livets tredje karantänvecka. Fullständigt overkligt. Kan knappt tro på att det ens händer.

Tre av familjens medlemmar har därmed avverkat detta virus. Tre stycken på tre veckor. Hela jäkla januari kan vi slänga under trägolvet, och rita ett stort svart kryss över, känns det som. Tre stycken individer med samma virus men med helt olika symptom.

En har haft feber. Två inte. En har haft ont i ländryggen. Två inte. En har haft träningsvärk i låren. Två inte. En har varit sjukt trött. Två inte. Två har haft ont i halsen. En inte. Tre har hostat. En har haft nattsvettningar. Två inte. Två har varit snoriga. En inte. En har haft ont i nacken. Två inte. En har haft svullna lymfkörtlar. Två inte. Två tappade lukt och smak. En inte. En hostar fortfarande. Två inte.

Det jag vet vi har gemensamt alla tre, är att vi alla tre är vaccinerade. Och därmed tror jag att det är därför ingen av oss har blivit allvarligt sjuk. Tack för det vetenskapen.

Jag hann dessutom klämma in min tredje dos här förra veckan, vilket gör att min kropp just nu har lite att jobba med. Både en booster samt en pågående infektion. Kanske därav den sjuka tröttheten. Kämpa kroppen!

Men snart är vi ute på andra sidan! Snart är vi ute på andra sidan och kan lägga både januari och covid bakom oss.

Iallafall för den här gången.

Och jag skickar med massor av kärlek till er alla som just nu kämpar där hemma i era karantäner med både sjukdom och som hushållskontakt. Ni är ganska många. Det är jobbigt och det är tufft. Jag vet. Kanske en oro för nära och kära som sprider sig också. Och det dåliga samvetet som gnager att man sätter sina kolleger på pottan. Skit är vad det är.

Samtidigt som jag skickar med kärlek till de som sliter på arbetsplatserna när kolleger ligger hemma antingen som sjuk. Eller som kanske frisk hushållskontakt. Just nu är läget helt ohållbart, jag vet.

All kärlek ❤️

Ja men då kör vi en vecka till

Jaha, då kör vi en vecka till i karantän. Helt enkelt. Förra veckan var det yngsta sonen som påvisade covid. Både maken och jag testade oss enligt skyddsplikten fem dagar efter sonens prov. I söndags fick vi svar att vi var negativa båda två. Vi släpptes även ut ur karantänen samma dag. Och sonen kunde äntligen åka hem till sig efter en vecka ofrivilligt hemma hos mor och far. Hans julledighet blev en smula längre än vad han hade planerat kan man säga. Jag körde hem honom till Jönköping så han behövde inte ta buss.

Under söndagen började maken känna symptom i halsen som även satt i när han vaknade på måndagen. Bokade ett nytt test samma dag. Fick svar om påvisad covid igårkväll. Ett sk ”hemmatest” hade visat negativt samma dag som han tog ett pcr test. Så de där hemmatesten är nog inte att lita på kan man säga. Men det tjänas nog grova pengar på just dessa.

Makens smittspårning tog ju inga tider iallafall. För han har ju bara varit med mig och yngsta sonen. Och han har informerat oss båda två.

Nu är det alltså en vecka till med karantän. Och ironin i att den som är sjuk kan jobba hemifrån. Medan den som är frisk inte får jobba alls.

Jäkla skit är vad det är!

All kärlek och var rädda om er där ute ❤️

Ett år tog slut – och ett nytt tog vid

Då har det gått en hel vecka in på det nya året – 2022!

En vecka blandat med lite extra allt. Så kan man ändå säga.

Några magiska dygn på Bomans hotel i Trosa över nyår, renoveringskämp i ena sonens lägenhet samt positivt covid resultat som utmynnade i en självklar karantänvecka för oss som ”hushållsnära kontakt” som pricken över det berömda lilla i:et.

Så nu när jag sitter här hemma i karantän går jag igenom alla bilder från vår coola upplevelse i Trosa och boendet på Bomans Hotel. Ett hotel med visionen More is more – Less is a bore. Vilket stämde precis på pricken! Ett hotel med, inte det lilla extra, utan med massor av extra.

Efter incheckning på torsdagseftermiddagen så märkte vi ganska tidigt att vi nog sänkte medelåldern på gästerna med cirka 10 år. Kanske till och med 15. Vilket betydde att alla som var där säkert var trippelvaccinerade. Vilken tur!

Välkommen till Bomans

Incheck och ett bad innan en superb trerätters i matsalen. Jordärtskockssoppan kan ha varit det absolut godaste jag har ätit.

Fredagen, alltså nyårsaftonen, serverades Afternoon 🫖 i deras Ballroom. Börjar bli en smula tjenis med övriga gäster. Säger hej till varandra med ett igenkännande leende. Framför allt med de som var lite yngre. Alltså i vår egen ålder.

Lite strosande i Trosa längs ån. Herregud, så himla mysigt. Marschaller tända i mörkret hela vägen. Sen en fantastisk femrättersmeny innan champagne på tolvslaget.

Tänk att ett helt år hann ta slut medan vi var här. Och ett helt nytt ta över!

Samt har jag nu denna årets första vecka för första gången under hela mitt 50 åriga liv levt under något som kallas för ”skyddsplikt”. Hela situationen känns så oerhört overklig. En i hushållet är sjuk (sonen). Alla som levde i hushållet under tiden som personen insjuknade måste således hållas i karantän, från provtillfället och sex dygn framåt. Sen måste man enligt skyddsplikten utföra ett provtest dag fem in i karantänen. Vilket maken och jag har gjort idag. Vad är det för verklighet vi lever i just nu?

Under den här tiden har vi ändå hunnit skrapa, slipa och måla köksstommar i vår ensamhet. Och nu är hela köket klart!

Jag brukar inte uppmana till saker och ting, eller tala om hur folk ska leva sina egna liv. Men nu – för att skydda andra och er själva från svår sjukdom och i värsta fall död – ta era sprutor. Jag vet inte heller vad det är jag sprutar in i mitt system vad gäller vaccinationerna. Men jag skulle inte veta vad de stoppar i mig om jag skulle hamna på intensiven heller.

All kärlek ❤️

Så före vår tid

När vår yngsta son var ungefär 3-4 år satt han i mitt knä vid köksbordet. Plötsligt både hörde och kände jag att han släppte en riktig go fis.

Snabbt som ögat tog jag min hand bakom ryggen på honom och utbrast: Kolla! Jag tog den! Jag fångade den! Jag har din fis!

Och så tog jag fram min knutna näve och berättade för den något förvånade sonen att den minsann låg där innanför.

Sen hämtade jag en gammal glasburk i skåpet, öppnade locket och släppte fisen rakt ner i burken. Snabbt som attan satte jag på locket igen. Skrev en liten namnlapp på locket och vips hade vi skapat familjens första Fisburk.

Som vi skrattade!

Idag läser jag detta.

https://www.expressen.se/noje/tv-stjarnan-saljer–sina-pruttar-pa-burk/

Hahaha! Jag smäller av!

Undrar hur mycket sonens Fisburk är värd i dagens läge såhär nästan 20 år senare? Tänk om vi har en liten dyrgrip liggandes i skåpet? Kanske skulle kunna få 10000kr för den också? Nån intresserad?

All kärlek 💩

Öppet brev

Öppet brev till föraren i en bil klockan 16.42 idag.

Jag ber om ursäkt. Förlåt.

Vid en avsmalnande del av vägen fick jag sakta ner då bilarna framför mig hade stannat pga mötande buss i motsatt riktning.

Jag hamnade bakom en av bilarna och där var det precis en korsning. Då kom du från höger. Jag såg hur även du stannade. Jag förstod att du skulle svänga höger och således fortsätta i samma riktning som jag.

När bussen hade passerat började bilarna att röra på sig. Så även jag. Och jag missade fullständigt att jag borde ha släppt fram dig. Hade inte en tanke på att det var högerregeln som gällde just där. Även om du hade haft väjningsplikt, så borde jag haft artigheten att släppa fram dig ändå. Bara för att det ”är så man gör”. Men. Det gjorde jag inte.

Tusen tack för att du påtalade detta för mig så väldigt tydligt och gjorde det fullständigt klart för mig genom att tuta så hårt och så länge. Jag hade gjort fel. Jag vet. Jag skulle absolut ha släppt fram dig.

Och för att visa ytterligare hur fel jag hade gjort så satte du även på dina helljus i baken på mig. Först blinkandes. Sedan fast sken. De lät du vara på ända tills du svängde av vägen. Då du avslutade med en liten blinkning till. Ifall jag eventuellt skulle ha missat.

Förlåt. Det var inte meningen.

Hoppas att din tisdagkväll blev en smula lugnare för dig.

All kärlek ❤️

Vill bara till en gynekolog

För en vecka sedan var jag på vårdcentralen och fick besöka Dr Klas, cirka 59 år. Honom skulle jag alltså diskutera mina förklimakteriebekymmer med.

Hans första fråga när jag satte mig i hans blåa lilla besöksstol var som sig bör varför är du här?

Jag är här enbart för att jag vill till kvinnokliniken!

Då började Dr Klas 59 att småle en smula och berättade snällt för mig att kvinnokliniken enbart tar emot kvinnor under 45 som har kommit i klimakteriet eller har andra gynekologiska sjukdomar. Alla andra kvinnor tar ”vi på vårdcentralen hand om”. Men ni är inte experter inom det här området, sa jag. Nej, var de ju inte. Det höll han ju med om, men vi har kunskap.

Och så ville han veta vad jag har för bekymmer. Jag berättade. Och han höll med. Sedan sa jag att jag vill veta mer om och eventuellt ha bioidentiska hormoner. Jag ville även veta hur det ser ut i min kropp med äggblåsor, om östrogenbalansen just i mig, och hur kroppen eventuellt har blivit påverkad efter min första vaccinspruta som jag fick i april, då blödningarna har upphört just efter den. Jag vill verkligen veta det.

Ja det är ju sånt som kvinnokliniken kan svara på.

Exakt , svarade jag.

Han erbjöd sig till slut att skiva en remiss. Med tillägget att den säkert kommer att komma i retur och bli avslagen. Kanske att det här med vaccinet kunde få dem att ta in mig.

Jag frågade honom vart vi kvinnor ska vända oss med våra frågor om kvinnohälsa. Han kunde inte svara på det.

Nu har en vecka passerat. Och mycket riktigt. Ett brev från regionen som talar om för mig att jag inte är välkommen till kvinnokliniken. Jag får istället ett recept på ett syntetiskt östrogen som jag får hämta ut på vilket apotek som helst. Utan några som helst provtagningar eller undersökningar, förutom koll av blodtryck hos Dr Klas, vill överläkaren/docenten på kvinnokliniken på US här i stan att jag ska börja äta dessa tabletter med orden ”jag hoppas det blir bra för dig med medicinen och att dina klimakteriebesvär lindras”.

Nu har jag två alternativ. Antingen skriva en egenremiss. Och skicka in till precis samma ställe. Eller ta kontakt med privata alternativ. Och några sådana finns inte ens här i stan. Då måste jag åka annorstädes.

Vad ska kvinnorna göra?

Inte får det man vill ha

Hur blir man som människa när man inte får det man vill ha, eller inte får som man vill?

Hur hanterar man andra som inte får det de vill ha? Och framför allt, hur hanterar man sig själv när man inte får det man vill ha? Eller inte får som man vill.

När barnen är små och inte får som de vill eller vill ha, säger man att de är i trotsåldern. Vad kallas det när vi är vuxna? Kanske kom vi aldrig ur den där trotsåldern? Eller hur blev det egentligen? På riktigt.

Har jag självinsikt nog och tänker om mig själv – herregud, jag är ju i trotsåldern, har jag inga bättre verktyg att hantera detta på, och vet jag inte bättre?

Samtidigt som det enda man kanske vill i just det ögonblicket där och då, är att kasta sig på golvet, hålla för öronen och bara skrika rakt ut. Låta tårarna rinna.

Eller anser man bara att alla andra är idioter?

Man kan lära sig en hel del om sig själv när det här händer. Och man kan lära sig en hel del om andra när det händer.

All kärlek ❤️

Ombytta roller

Så roligt det blev!

För ungefär 40 år sedan (!) var jag en liten flicka som bodde i Täby, norr om Stockholm. Herregud! 40 år sedan! Kan inte fatta att det är så jäkla länge sedan. Hur är det ens möjligt?

Jag lekte med kompisar, så som man gjorde, efter skolan och hade självklart tider att passa för måltider och andra säkert jätteviktiga saker 🤪 För 40 ( asså ) år sedan fanns bara en, eventuellt två, telefoner i varje hushåll och den satt fast i väggen. Med en lång korkskruvad sladd. Varför var den så skruvad kan man ju undra lite? Säkert låg det dessutom ett anteckningsblock och en penna vid varje telefon också. Så man kunde anteckna det som behövdes, eller bara sitta och kludda under samtalets gång.

Ibland när jag var hos en kompis och hade en tid att passa, så hände det att jag ringde hem och frågade om jag kunde få vara kvar en stund till. Oftast ville jag verkligen vara kvar. Men ibland hände det att jag faktiskt inte hade nån som helst lust med det, och just då inte riktigt hade modet att säga det till min kompis. Då hade mamma o jag alltid en kod. När jag hade ställt frågan får jag vara kvar en stund till? Så svarade hon alltid vill du vara kvar en stund till? Då hade jag ett val. Oftast sa jag ja. Och ibland sa jag nej. De gånger jag sa nej svarade hon alltid får du inte vara kvar! Mamma tog skulden och jag kunde skylla på henne. En av alla saker jag älskar henne för.

Häromdagen pratade jag med min mamma. Hon har haft det ofantligt tråkigt nu under pandemin. Precis som många andra. Efter lättade restriktioner så har ändå sakteliga livsandarna börjat att återvända. Dock med lite reservation och försiktighet. Hennes aktiviteter har öppnat upp igen och väninnorna har åter börjat umgås. Häromdagen berättade hon att de eventuellt skulle gå på bio. Och nu kände hon sig en smula osäker att sitta så nära människor under så lång tid. För det har hon ju inte gjort på nästan två år.

Då frågade jag henne sakta vill du gå på bio? Hon svarade att hon kände sig en smula osäker. Då svarade jag får du inte gå på bio. Skyll på mig.

40 år senare så skrattade vi åt samma minne 😂🙏

Hon gick inte på bio.

All kärlek ❤️

Så här illa får det inte vara

Jag googlade Linköpings bästa gynekolog. Och hamnade på en privat mottagning i Stocksund, Djursholm. 🤷‍♀️

Vi är en modern kvinnoklinik som är specialister på kvinnohälsa. Vi erbjuder vård i form av allmänmedicin, gynekologi, hormonersättning och även kostrådgivning, stresshantering och samtalsterapi.

Ingen billig historia visade det sig när jag gick in på deras hemsida. Ett besök hos dem kostar en hel del. Men de verkar veta vad de gör, med alla team samlade på ett och samma ställe. Under ett och samma tak.

Precis sådan hjälp som många kvinnor skulle behöva.

Jag håller som sagt på att försöka ta reda på vad det är som händer i min kropp. Jag märker ju att mycket är i gungning och att mycket står i förändring. Jag förstår att jag inte kan hindra naturens gång och jag förstår att jag inte blir yngre och yngre. Så enkelt är det ju. Jag förstår också att det är totalt onödigt att lägga energi på sånt jag inte kan påverka. Bara att acceptera.

Men. Jag förstår även att det finns vissa saker jag själv kan påverka, där jag faktiskt kan lägga en del av min dyrbara energi på. Och det är bland annat genom att söka kunskap. Söka kunskap på olika sätt och därigenom få en ökad förståelse för vad det är som sker. Och genom det försöka skaffa mig en så bra livskvalitet som det bara är möjligt. För det känns oerhört viktigt för mig.

Jag vill självklart även träffa en påläst och kunnig gynekolog som kan ge mig ännu mer kött på benen och som kan lotsa mig vidare i djungeln av olika ibland diffusa men ibland starka symptom, hormonersättningar, kostrådgivning, stresshantering, samtalsterapi och andra möjligheter.

Så jag ringde självklart upp kvinnokliniken här i stan. Låter ju ändå rimligt. Ringde varje dag och fick alltid samma automatsvar nu är telefonkön fylld för dagen. Försök igen nästa helgfria vardag.

Men hallå! Jag tröttnade och ringde då upp Kvinnohälsan istället. Där visade det sig att man bara hjälper kvinnor som vill bli gravida, är gravida eller är aktuell för cellprov. Jag delade med mig om mitt ärende och då berättade de snällt för mig att det enda jag kan göra är att kontakta vårdcentralen. Men Kvinnokliniken då, frågade jag. Varför svarar inte de? Nej, dit kommer man inte om man inte har remiss från sin läkare på vårdcentralen. Och det är inte säkert att läkaren skriver nån remiss heller poängterade barnmorskan, för läkaren på vårdcentralen ska göra en egen bedömning om mina besvär är tillräckliga för en remiss dit först.

Så. En läkare på min vårdcentral ska alltså avgöra om mina besvär är så jobbiga för mig att han, i mitt fall en medelålders han, bedömer om jag är värd att skickas vidare till Kvinnokliniken. Eller inte. Men ni hör ju!

För ett år sedan träffade jag denna läkare i samband med en del funderingar jag hade då. Det var precis när jag hade börjat nosa på det här ämnet. Men han hittade ingenting och alla prover såg ”oförskämt bra ut”. Jaha, sa jag och gick hem. Med samma symptom i både knopp och kropp. Utan varken hjälp eller förståelse. Men med orden ”du är för ung för att vara i klimakteriet”.

Nu, ett år senare, söker jag alltså hjälp hos honom igen. Och hoppas att jag med en enormt mycket större kunskapsbank i bagaget kan få honom på andra tankar.

Jag har även kontaktat den enda (!) Specialistgynekologen här i stan. Men hon är så fullbokad att hon inte ens tar emot nya patienter på ett bra tag.

Vad är det här för Nåt?

Var finns hjälpen? Var finns hjälpen för oss kvinnor som har nått puberteten igen? Fast från andra hållet. Var finns hjälpen för oss kvinnor i medelåldern vad gäller frågor om hormonersättning, allmänmedicin, gynekologi, kostrådgivning, samtalsterapi och stresshantering? Allt som tillhör förklimakteriet och klimakteriet. Vi är visst en totalt bortglömd och bortprioriterad grupp människor.

Det ska inte spela någon roll var i landet man bor. I storstan eller ute på landet. Det ska inte spela nån roll hur mycket pengar man har. Alla kvinnor har rätt till samma vård. Alla kvinnor har rätt att få den hjälp de så väl behöver i den värld av förändring som det innebär när risken finns att man upplever sig själv som en total främling i sitt eget liv.

Vart ska vi kvinnor ta vägen? Vart ska vi vända oss? Eller är det meningen att vi bara helt sonika ska sätta oss ner. Vara tysta. Inte göra något väsen av oss. Lida i tysthet. Visa utåt att vi är nöjda och belåtna med vår situation. Inte låtsas om. Fast hela världen är i gungning.

Jaja, jag är ju kvinna. Och då är det så här det blir. Jag ska vara glad att jag ändå har blivit så här gammal att jag får uppleva det här.

Jag blir på riktigt – riktigt förbannad. Så här illa får det bara inte vara!

All kärlek till oss kvinnor ❤️

%d bloggare gillar detta: