Life of Ingela

Sitter på min trapp och dricker mitt morgonkaffe. Första koppen på morgonen är absolut den bästa. Doften. Smaken. Rent ljuvligt.

Här sitter jag alltså, på min trapp ute på landet. Vi har utemöbler på altanen men jag väljer ändå alltid trappen. Älskar vår lilla trapp. Jag tar den blåa sittdynan och så sätter jag mig. Egentligen inte alls skönt. Men ändå är det den skönaste platsen jag vet.

Kaffet smakar som vanligt. Just nu blev det pulverkaffe. Precis lika gott, enligt mig.

Grannarna börjar vakna. Jag hör hur det öppnas bland dörrarna. Röster som pratar.

Jag ser att mina blomkrukor ekar tomma. Inte en blomma har jag planterat i år. Och har absolut inte känt någon stress över det. Över huvud taget. För jag tänker – att då har jag valt att göra något annat istället. Som jag hellre la tiden på. Gud vad skönt.

På grusvägen en bit nedanför oss ser jag hur människor i området börjar ta sina förmiddagspromenader. Det är full trafik på den lilla vägen. De passar på. SMHI har ju varnat för skyfall den här lördagen. Efterlängtat ju. Men det är blå himmel och ganska frisk och skön luft. Än så länge. Jag hör inget plask från badplatsen eller från trampolinen på andra sidan viken. Algerna ställer till det. Jag hör bollar sparkas på. Barn som skrattar. Magiska sommarljud.

Människor i alla åldrar passerar här nere på vägen. Både enskilt men för det mesta i grupp. Så känns det lite. Att man gör mycket i grupp här på landet. Man gör saker tillsammans. Hela familjer med generationsboende, eller med sina gäster. För det mesta alldeles fantastiskt mysigt så klart. Dock kan det som alla vill ska vara så himla mysigt och trevligt, också bli en förväntan med en viss tyngd i.

Förväntningar. Så många olika förväntningar det finns. Egentligen är det ju en förväntan per individ. Och när de här olika förväntningarna kanske inte matchar riktigt, riskerar det att måhända kännas en aning tufft.

Framförallt kan förväntningarna inför en ledighet, en sommar, en semester kännas överväldigande. Man vill så himla mycket. Allt ska vara så perfekt. Man ska hinna med allt man inte har hunnit. Man ska umgås. Renovera. Mysa. Bada. Fixa allt som bara har blivit liggandes. Läsa böcker. All mat som ska fixas. Helst flera gånger om dagen. Barn som ska roas. Få in träningen. Grillkvällar. Göra utflykter. Som man hade behövt boka i februari för att säkert få tillgång till en plats. Men om man missade det i februari, för vem vet i februari vad man vill göra i juli, kan det börja kännas en aning stressigt. Ha en plan. Ha en plan B. Och alla i familjen ska gärna hålla sams samtidigt. Samt ha roligt.

Hela den grejen kan vara en tuff kombination.

Jaha, nu är kaffet iallafall uppdrucket.

Snart är jag en av dem som tar en promenad här längs våra mysiga grusvägar. Kanske jag då blir en av dem som någon lägger märke till, medan någon tar sin kopp kaffe på sin lilla trapp. Och dokumenterar i sin lilla blogg.

Vem vet.

All kärlek 🧡

Igår fick jag ett sms om att min vara jag hade beställt från BAUHAUS skulle levereras hem till mig idag. Ville jag följa varans gång så hade de skickat med en länk och ett telefonnummer som jag kunde klicka på.

Först blev jag en aning förvånad, för mig veterligen har jag inte beställt något därifrån. Men hann tänka ändå – att kanske min man har gjort det. I mitt namn i så fall. Men det vore ju väldigt märkligt. Så nej, det är inte rimligt.

Jag raderade deras sms.

Idag fick jag ytterligare ett sms. De skulle leverera min vara idag ca 17.10-17.25.

Chauffören skulle höra av sig när de närmade sig.

Vid 17.18 fick jag ett sms från ett telefonnummer som skulle vara chauffören, antar jag. Antagligen för att jag skulle känna igen numret. För exakt 17.25 ringde de. Från just det numret.

Och klockan 17.35 fick jag ett sms om att de tydligen hade levererat varan.

Man måste ändå ge dem att de verkligen gick all in! Ända in i kaklet försökte de få mig att klicka, spåra, använda BankID, ringa eller svara.

Jag har full förståelse för att det är lätt att göra just det, klicka sig fram, bli nyfiken och osäker. De är så oerhört skickliga och de vet precis vad de gör.

Jag har även varit inne på BAUHAUS egna hemsida. Där skriver de själva ut en varning om att det just nu cirkulerar falska sms och att detta inte har något med dem att göra.

Be careful out there!

Kärlek 🧡

Livet Hörrni. På något sätt går solen alltid upp varenda jäkla morgon. Och på något sätt går solen alltid ner varje kväll. Dagarna rullar på som om ingenting har hänt. Fast det ändå händer massor.

Under ett par års tid har jag varit på fem olika begravningar. På olika platser. Fem olika människor som hade funnits i hela mitt liv. Plötsligt gjorde de inte det. Och i samma takt minskade cirkeln runt omkring mig.

En märklig känsla.

Inom loppet av ett par veckor har jag nu fått ta emot ytterligare två dödsbud. Två människor som på olika sätt, under olika tidpunkter har betytt mycket för mig. Två människor som även de ”alltid har funnits” i mitt liv.

Vila i frid.

Ni finns i mitt hjärta och mina tankar finns hos era familjer i denna svåra stund.

Och kretsen minskade lite till.

All kärlek 🧡

Jag ser hur hon kommer runt hörnet på byggnaden. Hon svänger vänster och börjar promenera över torget. Trots att det är mycket folk i rörelse den här kvällen så möts våra blickar.

Cyklister, mammor med barnvagn, tonåringar och pensionärer går huller om buller. Men vi ser varandra ändå.

Jag ser henne le samtidigt som jag känner hur mina egna mungipor går från öra till öra. Och värmen jag känner i mitt bröst är så fullkomlig.

Vi möts i en lång och hjärtlig kram och vi frågar nästan i munnen på varandra hur den andra mår.

In på en av de nyare restaurangerna. Ta ett bord. Beställa mat. Samtidigt som vi har så mycket att säga. Och lika mycket att lyssna på.

Timmarna går fort. Samtalen tar aldrig slut. Avlöser varandra. Maten äts upp. Efterrätten likaså.

Plötsligt är det dags att bryta upp. Säga hej då. För den här gången. En lika varm och hjärtlig kram.

Vid samma korsning som hon kom, ser jag hur hon försvinner.

Jag går till min bil som står i ett av stans parkeringshus. Sätter mig i förarsätet.

Och tänker hur oändligt rik jag är. Som har henne i mitt liv. Hon som tar sig tiden att vilja vara med mig. Ända sen sommaren 1997. Tacksamheten. Kärleken.

All kärlek 🧡

Fick för en tid sen stänga ner på jobbet för att akut åka till en nära anhörig på annan ort, som behövde assistans efter fall baklänges där ryggraden blivit illa skadad.

Där fick jag tillbringa ett par dagar för att stötta upp med massor av olika saker för att min nära anhöriga skulle få chans till en fungerande fortsatt vardag.

Väl hemma igen pratade jag med HR på jobbet om vad jag skulle ta för frånvaro dessa dagar. HR anvisade mig till försäkringskassan, vilka jag ringde till. Jag frågade om ”vård av anhörig”, men det finns visst inte. Däremot finns ”närståendepenning” blev jag informerad om. Men det får jag bara ta ut om min anhöriga står inför livets slutskede vilket det inte var. Så hos Försäkringskassan finns alltså inget att hämta när man behöver vara hos sin anhöriga ett par dagar när det vardagliga livet för sin anhöriga plötsligt inte fungerar.

Min anhöriga som alltså har jobbat och slitit och betalat skatt i hela sitt yrkesverksamma liv, kan här riskera att inte få någon hjälp alls, utan förväntas att helt klara av allt runtomkring samt sig själv på egen hand. Fast det inte går.

Försäkringskassan hänvisade mig tillbaka till min arbetsgivare som säger att mitt enda val för dessa dagar är att antingen ta semester (om jag har kvar sparade dagar så här i slutet av året), eller helt enkelt ta tjänstledigt utan lön.

Det betyder rent krasst att om min personliga ekonomi står och väger, så behöver jag välja mellan att åka och ta hand om min nära anhöriga – eller kunna betala hyran i slutet av månaden.

Jag ställde den raka frågan till försäkringskassan – fick svaret efter en viss tvekan ”….ja, så är det”.

Låter det rimligt?

Ett besök på Ästad Vingård har stått på min bucketlist ett bra tag. En av Sveriges största vingårdar med ekologiska odlingar, egen vinproduktion, restauranger, Sinnenas Spa och boende. Gårdsförsäljningen hade inte kommit igång ännu.

Vi bokade i december och redan då var det ganska få datum kvar till sommaren 2025. Men vi lyckades hitta några dagar som var lediga, så nu under semestern fick jag uppleva detta. Och det var verkligen en helt otrolig upplevelse.

Jag har aldrig badat i så många olika bastuar och små olika tempererade pooler på så kort tid. Sinnenas Spa erbjuder 8-9 stycken olika bastuar för olika känslor och smak. Både inomhus och utomhus. Tror de har den bastu-tätaste miljön ever.

Åkulla bokskogar

Efter a la carte frukost som inte gick av för hackor så började vi vår vandring i Åkulla bokskogar. Vi hade bestämt oss för en av lederna som ”gick över några kullar”. Det vi inte visste då var att vi tydligen hade bestämt oss för att vandra en av Hallands mest krävande leder som gick över fem olika kullar i rätt så branta stigningar. Det var så oerhört vackert där under bokträden och svetten den rann precis överallt, så när vi var hemma på rummet igen var det rätt ner i vattnet. Utan att passera gå.

Sedan en lunch inne på Spat. Vi hade planerat att inte äta en alltför sen lunch, för vi hade en annan upplevelse bokad till klockan 17.30. Och då ville vi verkligen inte vara för mätta.

All kärlek 🧡

Vi sätter oss på restaurangens uteservering. Nästan mitt på torget. Alla bord är nästintill upptagna med människor i alla åldrar.

Vad som händer i min hjärna under den knappa timmen vi sitter där.

Det sitter ett äldre par precis bredvid oss. De ser en smula väderbitna ut i ansiktet och jag misstänker att de har anlänt med båt. Det visar sig vara rätt. De har just lagt till i gästhamnen med sin segelbåt. De är från Stockholm får jag reda på efter en stund.

Vid bordet till höger om oss sitter en småbarnsfamilj. Jag ser att alla tre har likadana röda armband på sig. Jag tolkar det som om de är boende på den stora resorten i stan. Den lille pojken sitter i sin barnstol och äter pasta för full hals. En hel del faller ner på marken. Det som hamnar på marken lockar tyvärr till sig fåglarna. Jag ser att mamman inte gillar att ha fåglar kring sina fötter och försöker sparka bort dem. Men de kommer bara tillbaka. Till slut blir hon upprörd och förbannad och sparkar lite hårdare vilket gör att hela bordet hoppar till och hennes sambo säger till henne – Men Elin, nu får du sluta. Då kan jag känna hennes skam över att ha blivit tillsagd inför så många och jag vill hjälpa henne sparka bort alla fåglar.

Snett vänster sitter ett ungt par som just har fått in en flaska vitt vin. Hon häller upp till både sin pojkvän och till sig själv. Efter en kvart är han redan inne på sitt tredje glas. Och jag tänker att det där blir ju vackert.

Ett bord bort sitter ett annat äldre par. De har beställt nåt via QR-koden på deras bord. Plötsligt börjar det regna och jag ser hur de kollar runt efter sittplats under parasoll. De hittar vad de söker efter och byter bord. Då ser jag hur en servitör kommer med två drinkar mot deras förra bord. Men de sitter ju inte kvar där. Han letar efter drinkarnas ägare och jag känner att jag kan hjälpa till, jag vet ju var de sitter. Jag tittar på dem och vill säga att ”era drinkar är klara nu”. Men jag inser ju att det kanske verkar lite märkligt. Så jag låter bli. Till slut hamnar drinkarna där de ska. Vilken tur och jag kan andas ut.

Till höger sitter två par med varsin hund. Hundarna ligger så fint på marken utan att göra något väsen av sig. De slickar i sig lite vattnen emellanåt ut sina skålar medan husse och matte sippar drinkar.

Allt detta registreras alltså helt ofrivilligt i min hjärna under den här korta stunden samtidigt som jag försöker hålla igång ett samtal med min man som sitter mitt emot mig.

Jag gör min man uppmärksam på detta ( han vet redan, men vill liksom säga det igen ) och säger att det faktiskt är jäkligt jobbigt att min hjärna jobbar på det här sättet. Skapligt energidränage. Just då ser jag en regnjacka som faller ner från en stol ner på marken. Ska jag säga till att hans jacka har ramlat ner? Men nej, nu får det vara bra. En servitör ser samma och plockar upp den till killen.

Min utmaning är att se, men inte reagera eller agera. Jag har absolut inget med allt detta att göra. Jag vet det. Det tar ju bara sån oerhörd energi från mig.

Men hur ominstallerar man sin hjärna?

All kärlek 🧡 Även till mig själv 🧡

Lördagen den 5 juli 2025 sitter jag i bilen på väg mot Gamleby återvinningscentral, när jag sätter på stjärtvärmaren på högsta värmen. Utanför blåser det nästan storm och vi passar på att åka mellan regnskurarna.

I bilen har jag massor av saker vi just har rensat från stugan. Hela bilen är full. Textilier såsom gamla dukar och lakan och påslakan som vi fick på köpet när vi köpte stugan, har nu fått lämna sin plats i lådorna. De har legat fint fram tills nu. Otroligt ändå. Typ aldrig använda av oss. Nu är det dags. Gammalt snöre till vattenskid/ringåkningen ligger där också. Gjort sitt. Kläder, såna som är tagna till stugan ”för de har liksom gjort sitt där hemma”, de ligger också där bak. Blomkrukor. Gammalt, trasigt rottingbord.

Två solstolar finns i bilen också. Inköpta i Tallinn för 14 år sen, till vår trädgård där. Den ena av dem satts sönder nu på midsommarafton och den andra fick sig en flygtur nu under någon blåsig dag och landade tokigt, så även den gick sönder. Båda ligger nu i bilen och trängs med allt det andra.

Igår pratade jag med min äldste sons gudmor, som är gudmor till fler vackra barn. Hennes 20- åriga guddotter satt på sin cykel på väg hem till sin mamma och pappa i början på den här veckan. De skulle åka till landet tillsammans. På vägen hem till sina föräldrar blev hon och cykeln påkörd av en lastbil i en korsning. Mitt på Södermalm i Stockholm. Hennes liv gick inte att rädda. En ung kvinna med hela sitt liv framför sig. Många känslor. Den unga kvinnan kände jag inte. Men hennes gudmor är bland mina finaste vänner. Sen länge. Sen vi arbetade på en skola i Täby kyrkby tillsammans och vi båda var i början av våra liv. Mina tankar finns hos både min älskade vän och hennes guddotters familj.

Väl på återvinningen är vi nästan helt själva. Och jag har hunnit bli riktigt varm och go i röven. Vi går där bland containerna och slänger våra grejer. Upptäcker en stor, slemmig snigel på en av de svarta sopsäckarna som ligger i skuffen. ”Skuffen”, ett ord jag fått med mig från min barndom. Bryr mig inte om snigeln. Låter den vara. Efter ett tag är bilen nu äntligen tom. Förutom massor av jord i skuffen efter att en av säckarna har läckt. Den med snigeln. Var hamnade den förresten? Kanske i containern med plast. När jag slängde den tomma sopsäcken.

Vi åker hemåt. Mellanlandar på ICA i Gamleby. Nu märker vi att turistsäsongen har börjat ordentligt. Fransmän och tyskar trängs bland hyllorna, och de försöker förstå vad det är de handlar. Minns plötsligt hur det var för oss när vi var nyinflyttade i Tallinn. Och vi skulle lära oss hur det funkade där. När man inte förstår vad det står på hyllorna.

Helavstämning blir det. Tur vi har scannat allt som vi ska. Turisterna står i den andra kön, som bara blir längre och längre. Vi blippar vårt kvitto och kliver ut genom grinden.

Ute blåser det fortfarande. När ska det sluta blåsa? Sätter mig i bilen. Åker hemåt, men utan stjärtvärme den här gången. Livet pågår. Fast det på annat håll helt har stannat.

All kärlek 🧡 Framförallt till den unga kvinnans mamma, pappa, storebror och min Tesse 🧡

Ja ni. Det är en smula tufft att vara människa emellanåt. Och ibland är man inte mer än en människa heller.

Men en dag kommer man till insikt om att nu är det dags. Och genom den insikten viljan att börja läka sig själv.

Att på riktigt våga ta reda på varför man är som man är, är riktigt jobbigt. Det är jobbigt för att när man väl har börjat sitt inre läkande, så vet man att livet aldrig mer kommer att bli som det en gång varit.

Att våga ta ansvar för sig och sitt eget bagage, äga sina egna känslor, våga stå för dem och våga vara i dem. Våga be om ursäkt när det nån gång har blivit tokigt, ta ansvar för sitt eget för att kunna ge trygghet åt både sig själv och de runt omkring. Det är en livslång process som nog aldrig kommer att ta slut.

En livslång process om man är villig att lära om sig själv och samtidigt som man gör det även få förståelse för andra.

Oläkta sår som fortfarande gör ont, men som både själ och hjärta behöver bearbeta och hantera för att må bättre är tuffa grejer. Men ibland livsnödvändigt för att ens kunna gå vidare.

Triggers och trauman. Starka känslor och reaktioner. Konsekvenser oavsett.

För den ovane att plötsligt sätta gränser för vad som är ok eller inte, är ett oerhört stort steg med en rädsla för hur mottagaren tar emot det. Bra eller dåligt, beroende på om mottagaren har gjort sitt emotionella inre jobb eller inte. Gå i försvar eller känna trygghet. Konsekvenser oavsett.

Våga.

All kärlek 🧡

Vara bland vänner kan nog vara bland det bästa och finaste som finns.

En plats bland vänner där man känner sig fullständigt trygg. Där det känns varmt och avslappnande. Inga muskler behöver spännas och där magen känner sig lugn.

En plats där man aldrig känner sig dömd oavsett vad man säger. Har sagt eller har gjort. En plats där man känner sig sedd, förstådd och bekräftad. Där man känner sig respekterad, bara för den man är. Med allt som är jag.

En plats bland vänner där nyfikenheten på varandra är ömsesidig och genuin och där man ställer frågor för att man vill och där man faktiskt aktivt lyssnar intresserat på svaret.

En plats där man inget hellre vill, än att värmen och kärleken flödar fritt och ingen tvek om att finnas där för varandra.

Jag känner att fördelen med att bli äldre är att förstå var jag hör hemma och vad som är viktigt att lägga min otroligt dyrbara energi på.

Älskade vänner, ni vet vilka ni är – jag vill att ni ska veta att ni är kärlek och helt livsviktiga för mig!

🧡