Månad: juli 2019

Tre dagar – tre helt olika upplevelser!

Magiska upplevelser och fantastiska minnen på helt olika sätt. Orden tar snart slut av alla superlativ jag skulle kunna ge.

Det alla tre dagar dock har gemensamt är min totala hängivenhet och den härliga energi och genuina glädje de har gett mig! Jag bara går omkring här och ler. Med både själ och hjärta.

Vi vaknade tidigt denna morgon sv solsken och blå himmel. Men temperaturen visade endast 10 grader varmt. Vad skulle man klä på sig? Ha med sig?

Dagens etapp var en vandring strax utanför Åre, Fröå Gruva. Upp mot Lillådammen och Byxtjärn. Allting med utsikt över Åreskutan.

Vid 9 tiden var vi på plats. Så väldigt skönt att börja etapperna innan det blir fullt med folk. Det har vi lyckats med alla tre dagar. Vi är helt ensamma på vägen upp. Och möter drösvis med människor som är på väg upp när vi är på väg ner.

En aning surt i markerna och jag är mycket tacksam över mina nya kängor jag köpte speciellt inför den här resan. Inga skoskav what so ever.

Men ser ni färgerna!

Drickapaus. Ingen vandring utan välförtjänta pauser.

Gänget och jag.

Och så ljudet av dessa porlande bäckar. Rent meditativt.

Uppe vid Lillådammen. Åreskutan rakt fram. Så mäktigt. Hallelujamoment!

Vi och oändligheten. Lugnet. Luften. Tystnaden. Doften. Kärleken.

Byxtjärn.

Där var vi några som kunde bocka av ett litet dopp i det kristallklara vattnet.

Inte alla.

När man sen går neråt samma väg som man kom, så ser man plötsligt världen åt liksom andra hållet. Och åt det hållet är det precis lika storslaget. Lite så som livet är i det stora hela. Medvetenheten om att saker och ting alltid har flera sidor. Allt är inte alltid som det ser ut åt ena hållet.

Efter den här strapatsen åt vi en sen lunch inne på Åre torg där det var full spruta med aktiviteter av alla de möjliga slag och massor av folk.

När vi var klara med maten drog vi vidare mot Tännforsen, Sveriges största vattenfall.

Jösses! Vilken syn! Vilken kraft! Vilket dån!

Och jag vet var skatten finns.

På vägen till Tännforsen passerade vi Duved. Där konfirmerade jag mig sommaren 1985, endast 34 år sedan, i Duveds kyrka. Vi hann faktiskt med ett litet kort besök även där. Jag gick in och skrev i gästboken. Mysigt.

Tänk – en minnesrik dag till. Jag är fullständigt nockad. Hur ska jag nånsin kunna smälta alla dessa intryck?

Jag vill bara gosa in allting i hela mitt hjärta och bevara och spara och njuta av i resten av hela mitt liv.

Glädje och kärlek!

Svärmor tog täten direkt. Jag hamnade på efterkälken på en gång.

En vandring uppför Drommen, Höglekardalen i Oviksfjället stod på agendan idag. Och sen knalla nerför Dromskåran.

Jösses, vad de pinnade på.

Strax innan fikat kom vi upp över trädgränsen. Här togs jackorna på.

Maken och hans far vandrade på. Över stock. Över sten.

Uppe! Vandrat ca 500 höjdmeter. Vinden tilltog en smula. Och herregud vilken värld som visade sig. Vyerna är vidunderliga och helt storslagna. Man känner sig rätt liten på jorden och känner en sådan enorm respekt för moder natur.

Och mänskligheten behöver verkligen stanna upp och börja tänka vad som gäller miljön och vara rädda om det som finns kvar.

Och där! Långt där borta vid branten ner ser man var vi skulle börja vandringen neråt.

Otroligt!

Dromskåran i bakgrunden.

En skåra mitt i berget, skapat av inlandsisen under sista istiden.

Tyvärr har bilderna svårt att helt återge hur brant o smalt det var och hur gigantisk denna skåra var.

Brant. Smalt. Ålning medelst hasning var det som gällde. Ni kan se stigen vi följde längs branten.

Maken valde att gå längst ner och ser ut som en liten prick där nere.

Sonen och jag där uppe.

Kolla! Vad vi gick. Efter ca en timme hade vi klarat av själva skåran hela vägen ner. Så mäktigt!

Nu var det bara resten kvar.

Fyllde vattenflaskorna.

Och ljudet av porlande vatten. Magiskt.

Väl nere i skogen kom myggen och ville ha sällskap. Snart var vi nere vid parkeringen igen och där satt farmor o farfar och väntade in oss. De valde att inte gå i skåran på vägen ner och det var ett mycket bra val av dem. Men vilka stålisar till svärisar jag har. Jag är imponerad. Mycket imponerad till och med. 👊🏻🤘👊🏻

En till härlig dag med naturen som sällskap! Sååå mäktigt!

All kärlek ❤️

Jordens paradis kan ligga mitt ute i ingenstans i det djupaste av Jämtland. Och i så fall har vi faktiskt hittat det!

Vår tanke var att vandra Forsaleden. Maken, en av sönerna och mina svärföräldrar. Matsäck packad. Badkläderna lika så.

Myggmedel på och vi påbörjade vår vandring.

Efter ca 3000 steg hamnade vi här.

Vi tyckte det var sagolikt vackert så vi stannade för en liten fikapaus.

Och vi kunde bara inte gå vidare. Forsen drog i oss som det vore magneter. Det var var bara att byta om. På med badkläder.

Laxtrappan.

Den badade vi i.

Vattenfallet.

Det badade vi i.

En liten puss under vattenfallet är ju precis rätt.

Klart o fint vatten precis överallt.

Bästa svärisarna som inte bangar för nåt.

Glädjen!

Det här är bland det absolut vackraste och bland det absolut roligaste jag har upplevt på väldigt, väldigt länge! Otroligt!

Svärmor helt ensam i världen. Men det är hon ju inte såklart.

När vi efter ett par timmar i detta paradis kände oss klara så var vi säkert ett par hundra människor som hade hittat hit med vår matsäck och badväska för att njuta av denna fenomenala natur.

Vår vandring blev inte så lång som vi hade planerat. Vet inte ens om det går att kalla det för vandring helt ärligt talat. Men jösses! Vad vi fick uppleva istället!

Wow! Glädjen och lyckan i både hjärta och ögon just här och nu, den tänker jag förvara ända in längst innerst inne.

Tack universum för den här underbara upplevelsen!

All kärlek ❤️

Sista kvällen på Visfestivalen i Västervik i lördags. Vi hängde utanför med båten. Svägerskan kom förbi och vi hade en underbar kväll.

Picnic i båten. Jag passade på att kolla hur hon skalar sina räkor. Om hon tar en och en. Eller om hon liksom skalar några i taget. Hon gör som sin bror. Attackerar direkt.

Vi var säkert ca 20 båtar som guppade utanför slottsruinen och sniklyssnade på visorna som spelades där inne.

Men.

Inte bara räkor i solnedgångar. Eller husmålning.

Vi vandrar lite också.

Tex gick vi Gränsö-leden runt häromdagen. En liten nätt vandring på ca 12 km.

Ut på tur- aldrig sur.

Vackra vyer och härliga vandringsstråk.

All kärlek ❤️

Äntligen!

Vi är klara. Finito. Done!

Vårt uppdrag som vi påbörjade redan förra sommaren är nu äntligen avslutat. Jösses vad vi har slitit. Men nu är det fan klart.

Två gästhus målade förra året. Ett större boningshus avklarat i år. Känslan just nu! Helt obetalbart!

Och ett stort tack till våra små helpers under tiden. Grannarna hemifrån Kjella o Loisan, som helt sonika kom en dag och hjälpte till. Samt makens syrra Anna som hjälpte oss idag. Utan er – inte klara lika fort!! Tack för er fantastiska hjälp!

Nästa gång husen behöver målas är vi pensionärer. Hahah! Låter helt otroligt. Kan det ens vara möjligt?

Bort med dessa.

Klart!

Tack äckling för very good samarbete! Vi är bra på att jobba ihop!

All kärlek! ❤️

Och så kom sommaren då jag införskaffade mig en riktig rediger regnrock.

Sist jag ägde en riktig regnrock var för hundra år sedan och då var kvaliteten jättehård och fanns typ i endast militärgrönt. Kändes som om jag inte kunde röra mig.

Tiderna ändras. Produktutvecklingen har gått framåt. Och den här sommaren imponerar inte direkt med soltimmarna. Inte där jag befinner mig iallafall.

Nu har jag införskaffat mig en rosa. En rosa! Och den är mjuk och behaglig och blir pyttepytteliten när jag knölar ihop den och då får den till och med plats i min väska. Sjukt nöjd ju!

Jag vågar vägra svart och jag är Såå redo för sommaren 2019! Bring it!

All kärlek ❤️

#kämpavädret

För 24 år sedan, när jag alltså var typ 24 år, hände det att jag ibland gick ut och roade mig med mina vänner.

Just den här kvällen har jag kanske skrivit om förr, men den är så otroligt orimlig att jag blir full i skratt bara jag tänker på den. Så ni får i så fall hålla till godo en gång till. Nu har halva mitt liv gått och alltihop kan sägas vara preskriberat, därför kan jag idag även visa bilderna.

Jag hade precis flyttat till Linköping, sommaren 1996. Blivit sambo. Min fina kompis Sofia från Täby var här och hälsade på mig och min dåvarande pojkvän, som sedermera blev pappan till mina barn och sedan min make.

Det var nån festival i stan och vi var självklart där. Parkerade cykeln bland så många andra och började kvällens äventyr.

Vi hade haft en kul kväll och det var väl rätt sent, ja eller tidigt, när vi skulle ta cykeln hem igen.

Något hade dock hänt medan vi hade varit borta, kan man säga. Tyckte cykeln kändes lite märklig när vi drog fram den bland alla andra. Men va? Ett däck hade försvunnit. Nån hade helt sonika tagit bort mitt framdäck. Va?? Varför?

Asså, det var så otippat och så himla konstigt att vi knappt trodde det var sant. Drev nån med oss? Åh, herregud vad vi skrattade! Vad var det precis som hände?

Ok. Läget var ju som det var. Hade inget annat val än att att vi fick turas om att liksom bära hem min cykel.

När vi hade kommit skrattandes nästan hela vägen hem hörde vi hur ett fönster plötsligt öppnades ett par våningar upp i ett hus. Klockan var alltså väldigt mycket mitt i natten och därför kändes det mycket märkligt när vi hörde en röst där uppifrån

Saknar ni ett däck, eller?

Eh? Va? Vi tittade på varandra och sa att ja, det gjorde vi ju. Faktiskt. När han nu ändå frågade, så ja, vi sakande ju ett däck. Vi skrattade om möjligt ännu mer. Det. Här. Händer. Inte.

Vänta lite, sa han och lämnade fönstret. Ok, ska vi ens stå kvar här, undrade vi eller ska vi dra? Efter en kort stund kom han emellertid tillbaka och sa Det här kanske passar? Och visade upp ett däck för oss nere på gatan. Va? Vad menade han? Plötsligt så kastade han ner däcket från andra våningen. Efter nån studs hade vi det i händerna.

Hahahahah!

Tack, sa vi oerhört förvånat och han stängde sitt fönster. Vi bara tittade på varandra och gapskrattade ju ännu mera! Vad var det där?

Vi kom alltså hem med cykeln i två delar. Risken finns att vi väckte hela trapphuset den natten pga skrattfest. Oklart än idag. Blivande maken väckte vi iallafall kan man säga.

Efter ett par timmars sömn vaknade vi. Gick ut i hallen för att kolla om det verkligen stod en cykel med ett löst däck där. Om allt verkligen hade hänt. Och det hade det. Gapflabb än en gång.

Vi kollade om däcket passade och döm om vår förvåning när det såg på pricken ut som bakdäcket.

Sofia började meka. Däcket passade perfekt.

Kan det ha varit mitt eget däck som kom utflygandes genom ett fönstret från andra våningen miss i nassen sommaren 1996? Och i så fall undrar man ju genast…varför? Varför tog nån det från allra första början? Varför öppnades det fönstret just när vi gick förbi just den tidpunkten på dygnet? Varför kastades det över huvud taget däck mitt i natten?

Så många frågor…..och liksom så få svar.

Tack Sofia för att du var med och gav mig en av de mest orimliga kvällarna i hela mitt liv ❤️🤪