Från en annan synvinkel

Hur är livet för en student-morsa under en sån här period i livet för sitt barn?

Självklart helt olika beroende på vem man frågar. Jag kan bara tala för mig själv.

Jag har varit med om två stycken studentperioder tack vare mina två underbara söner. En för två år sedan, och en alldeles nyss. Det har varit två stycken totalt olika studentveckor pga att sönerna såklart är så olika varandra. Inget rätt eller fel, bättre eller sämre än de andra veckorna. Bara olika. Precis som det ska vara.

Så är det ju med barn. Trots att de oftast är stöpta i samma form så att säga, så kan deras personligheter bli så väldigt olika. Och man har som förälder ingen som helst aning om hur man ska hantera de olika situationerna som uppstår med jämna mellanrum, när man upptäcker att det jag gjorde med den ena inte funkar med den andra.

Utan nån som helst manual är det bara att försöka testa sig fram. Se vad som liksom funkar med just det här barnet.

Och hur man väljer att hantera sina barn har väl nånstans med sin egen ryggsäck och barndom att göra. Vad man själv har för erfarenheter. Som vuxen här har man ett enormt ansvar. Vad vill jag föra över till nästa generation? Vad vill jag att de ska ta med sig genom livet?

När årets studentperiod tog sin början visste jag från start att den skulle se helt annorlunda ut än vad den gjorde för två år sedan.

Hur skulle jag hantera denna? På vilket sätt?

Jag vet att jag har väldigt mycket att jobba på som mamma. Blir aldrig fullärd. Men jag gör alltid mitt allra allra bästa, och ibland blir det inte helt bra. Jag är den förste att erkänna det. En av alla utmaningar jag har med mig själv i mitt moderskap gäller när mina söner ger sig ut i natten. Den biten har jag som allra svårast att hantera. Och jag är övertygad om att det här handlar om min egen ryggsäck. Mina erfarenheter. Det jag i min barndom har upplevt. Jag har pratat med dem båda två och de vet varför jag är som jag är. Så vi försöker visa ömsesidig repekt för varandra.

Jag har tyvärr haft alltför få egna verktyg för att kunna hantera det som hände, och ibland fortfarande händer inom mig när de är ute. Jag trodde i min enfald att allt var färdigbearbetat. Sen länge. Men ack så jag bedrog mig. När sönerna började ge sig ut blev det som en Flashback. Som en iskall projektil rakt in i hela mig.

(Samtidigt som jag tillhör den sortens förälder som anser att barn inte ska dra runt på stan vind för våg hur som helst iallafall. Det har ingenting med min barndom att göra. Med det är en helt annan historia.)

Jag vill veta var de är. Jag vill veta om och när de byter ställe. Jag vill veta vilka de umgås med och jag vill att de skickar sms när de är på väg hem.

För var ska jag börja leta om nån av dem inte kommer hem? Då är stan jävligt stor plötsligt. Vem ska jag ringa? Har jag ens ett nummer jag kan ringa? Om jag har fått ett sms som ändå säger jag tar 01.50 bussen hem. Eller ett sms där det står jag är hos xxx eller jag är på Platå. Då har jag ett litet mindre område att söka igenom. Om det skulle behövas.

Det är nog min största rädsla. Att nåt skulle hända dem. Tex oprovocerat våld, eller för mycket av saker och ting som kanske sätter de själva eller vännerna i otrevliga situationer.

Nu börjar de bli så pass stora att de själva har börjat bygga upp en helt egen verktygslåda för att kunna hantera svåra och tuffa och provocerande situationer som kan uppstå under en kväll/natt på stan. Och jag känner mig bra mycket lugnare nu än tidigare.

Nyfikenheten för det däringa kvälls/nattlivet har från början varit bra mycket större för den yngre än för den äldre. Så kan man säga. Därför har således min egen utmaning självklart varit större vad gäller hans nyfikenhet i dessa frågor genom åren.

När intresset började för några år sedan var det som allra svårast för mig. Och så då även för lillebror. Jag var nog inte så rolig alla gånger. ( lät sonen läsa igenom inlägget innan publicering. Han tyckte jag kunde ta bort ordet ”nog” 😂)

Självklart ville killen även vara med på hela studentveckan. Och alla andra skivor innan dess. På allt som bara gick. Och jag ville inget hellre jag heller. Självklart skulle han uppleva det här. Det är ju verkligen skitkul! Once in a lifetime det här med studenten ju.

Under vardagsnätterna går inga bussar. Så jag har kört. Varenda natt har jag varit chaufför. Som så många gånger förr. Hämtat vid 2-3 hugget. Plockat upp en, ibland två, av alla ungdomar i stan med en vit mössa på huvudet. Och jag har inte varit ensam bil har jag sett. Det har varit nästan som rusningstrafik under nätterna på vägen. Och jag blir så jäkla glad över att det finns så många föräldrar som ställer upp på sina ungdomar en sån här vecka. Trots att man ska vara på jobbet ett par timmar senare.

Och jag som har svårt att sova över huvud taget när de är ute i svängen, för det har jag ff även om jag är lugnare, har knappt sovit en blund på hela veckan. Så att säga. Men det har det varit värt! Varenda osoven minut har varit värt för att se hur lycklig sonen har varit.

Som mamma ska jag ju bara igenom det! Så enkelt är det. Rakt in i kaklet bara. Det som utmanar växer man av. Och som jag har vuxit. Och växer fortfarande.

Jag kämpar på. Jag lovar.

All kärlek!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s