En god fortsättning från Mexiko

Efter en tuff höst. En efterlängtad och välförtjänt semester för att fira jul tillsammans med de bästa jag vet. Tacksamheten över att få vara en del i mina tre mäns liv är så djup och innerlig.

Och semestern blev bra till slut!

Men det började urtufft med drönare som flög över Gatwick i England. Och de där drönarna påverkade inte bara passagerare på just den flygplatsen.

Vårt bokade flyg fredagen den 21 december kl 09.15 blev hela 14 timmar försenade och med knapphändig information från TUI visste vi inte ens om vi skulle få komma iväg över huvud taget när vi satt där på Arlanda och väntade vid gaten. Vid midnatt var vår gate den enda kvar med passagerare. Helt öde på terminal 5 där vi satt. Vår flight hade inte ens stått med på den stora skärmen över alla flighter under dagen. Så den fanns liksom inte ens.

När tanken om vad vi skulle göra, åka hem eller inte, om det blev ytterligare försenat plingade det till på skärmen och vår flight syntes plötsligt. Det var boarding. Äntligen.

Efter 11 timmars direktflyg anlände vi till slut Cancun i Mexiko. Och det var vi inte ensamma att göra kan man säga. Vi var sååå många som försenade samt andra i vanlig tid, som anstormade Cancuns flygplats och det var inte personalstyrkan på den flygplatsen förberedda på. Alls. Fy så jobbigt det var. Ommobilisering av energi och krafter som redan hade gått åt.

Väl på hotellet blev vi iallafall uppgraderade och fick två finfina rum på avdelningen Hideaway, enbart med tillgång för vuxna gäster. Tack så himla himla mycket! Perfekt! Så stora och fina rum!

Magiskt vackert.

Ett enormt stort hotellkomplex med över 800 rum i olika delar och prisklasser. Säg att det i snitt bor tre personer i varje rum = 2400 gäster. Lägg till all personal i tex 12 barer, nio restauranger, vid alla pooler, städet i alla rum och alla receptioner. Jösses vad med folk. Men ändå inte känslan av trängsel. Vill man ha lite mer anonymt ställe, välj ett annat hotell.

Men.

Service: Grymt bra! Mycket serviceinriktad personal. De kämpade på med engelskan.

Strand: Under förväntan. Vågor gjorde att upplevelsen om det turkosa vattnet gick en del om intet. Vilket även gjorde att stranden oftast hade en hel del bös vid strandkanten.

Maten: Toppenbra! Smakerna! Dofterna! Trerätters till både frukost, lunch o middag var ju rätt lätt att vänja sig vid.

Housekeeping: toppklass på städet. Tror det var housekeeping typ fyra ggr om dagen.

Gym: mycket bra. ( dock ej testat av mig, endast andrahandsuppgift så att säga ).

Bokning av restaurang på kvällen: Dåligt.

Pooler: fantastiska poolområden. För alla åldrar.

Vädret: Blandat under veckan.

Sällskapet: Världens bästa!

Där och då. Inget annat.

Karibisk afton på stranden en kväll. Fullproppat med gäster.

Kolla efterrätterna!

Vi hade sällskap av lite myggor/sandloppor också. Så på med myggmedel bara.

Mitt crew och jag.

Där satt vi och åt. Under månens sken över havet.

En liten del av den enorma Lobbyutsikten.

Och så kom och gick en julafton. Med mina favoritpersoner i världen.

Skumparty i poolen. Så en vit jul till viss del ändå.

Inte så vit i andra avseenden.

Poolbaren funkade perfekt. Daniel och Filemon bjöd på det mesta som önskades.

Asså poolhänget kan vara det bästa hänget.

Att framförallt hitta, och sen hålla balansen. Vid små vågor. Vid stora vågor. När det blåser kallt och det blåser hårt. Och när det är vindstilla. Det verkliga livet. Men man gör alltid sitt bästa. Hela tiden. Och det är det som är det viktigaste.

Kokosnötsdrinkar kom flytande. Bara att ta för oss.

Ödlan Eddie blev vår kompis. Han hade sitt residens nere vid poolen.

Vackra soluppgångar. Det är en sak jag vill lova mig själv. Uppleva många, vackra soluppgångar lite överallt. Där jag kommer åt. De ger kraft. Och energi. Se en ny dag gry. Då behöver man dock gå upp skapligt i tid. Mitt löfte skulle kanske falera på just den punkten i så fall. Men en bra målbild ändå.

En italiensk lunch krävde sin pepparkvarn. Har hittat makens blivande födelsedagspresent. 😂

Övre delen på bilden visar storleken på hotellets huvudlobby.

Ett kapell i månens sken över havet.

Mycket vänta. På plan som skulle gå, vid passkontroll och tull samt på restauranger som skulle behöva lite effektivisering vid bokning av bord för kvällgäster.

Strandhänget. Kan iochförsig också vara det bästa hänget.

Så med det här korta, lilla inlägget vill jag bara passa på att önska er alla ett riktigt gott slut och en riktigt god fortsättning på 2019.

Efter en höst som har krävt en hel del av mig själv blickar jag nu tryggt o stadigt både framåt och inåt. Jag försöker så gott jag kan fylla hjärtat med värme och mycket, mycket kärlek.

Må ni alla ha ett glädjens och lyckans år, och hela liv, framför er. Med massor av kärlek, kärlek och åter kärlek i era hjärtan. För med massor av kärlek kommer sen folkvettet av sig själv. Det är sen gammalt.

All kärlek från mig till er ❤️

PS. Nu hemma. Och man vet inte riktigt vad det är för dag. Om det är natt eller morgon. Eller var man åt frukost. Eller var man vaknade. Man vet bara att tvätten ligger på golvet som vanligt. Och doftar ljuvligt om solkräm.

Det händer nåt med julstämningen när ungarna är stora

Jag är uppvuxen med att man tar in och pyntar granen dagen innan julafton. Inte en dag innan. Och det var en högtidlig stund att åka runt och hitta den absolut bästa granen som råkade finnas kvar så nära jul bland de få försäljare som fanns till hands för hundra år sedan. De var inte lika många som de finns nu, kan man säga. Fanns de inte på ett ställe fick vi snällt åka till en helt annan mack i en helt annan kommun för att kanske ha turen att hitta nån där.

Väl hemma var det alltid ”pappas jäkla ansvarsområde” att sätta upp ljusslingan. Varje år. Sen fick jag o brorsan fria händer att sätta upp vad vi ville. Kan ha hänt att jag bestämde lite över vad brorsan fick sätta upp och vad han inte fick sätta upp.

När jag själv blev mamma för drygt 21 år sedan kändes det oerhört viktigt för mig att börja hitta egna rutiner i min lilla familj. Jag ville ge mina barn minnen och traditioner att själva kunna se tillbaka på och eventuellt kanske vilja föra vidare till sig och sitt.

Det har varit jättehärligt att försökt ha gett killarna en så skön känsla som möjligt inför jultiden. De har visat intresse och det har varit viktigt även för dem. Vi har verkligen gjort det tillsammans.

Men det händer nåt när åren går och ungarna blir stora. Märkligt det där.

Plötsligt en dag står jag här helt själv med en stor jäkla jullåda uppburen från förrådet. Min entusiasm och min myskänsla når på nåt sätt inte riktgt ända fram längre, känns det som.

En vänder visst ryggen till. Skyller på frukost.

En tar istället fram telefonen.

En sätter sig i soffan med armarna i kors.

Jag sätter på lite julmusik i mina försök att öka lite stämning och få alla att kanske börja känna feeling. Det går sådär.

Jag vet ju att granen är inne en smula tidigare än vad vi brukar, men det är för att den ska ut med barren före senast den 20 december.

Den rimligaste frågan när man bara ska ha gran några dagar innan jul är ju varför vi ska ha en gran över huvud taget det här året. Och den frågan har ju såklart ställts även här hemma.

Klart vi ska ha gran, brorsan ska allt få åka och hugga vår gran också, svarade maken på den frågan. 😂😂

Så klart. Ni som förstår – ni förstår.

Förra året såg granhuggardagen ut så här. Klicka här Då var det vår tur att leverera gran till hela makens sida av familjen.

Årets gran blev iallafall väldigt fin. Mycket bra val av sonen som märkte ut den redan i somras så att hans farbror lätt kunde hitta den i går bland alla andra granar på farfars gård.

All kärlek ❤

Hur kan det vara så svårt att ge kvinnor den respekt de verkligen förtjänar

Åh herregud! Har knappt några ord egentligen. Men behöver få skriva av mig ändå.

För första gången delas fotbollens absolut finaste pris ut till en kvinnlig fotbollsspelare, Ada Hegerberg.

Stort grattis Ada!

På fotbollens mest prestigefyllda scen, på fotbollens absolut finaste gala står äntligen en kvinna och tar emot priset som världens bästa spelare. På tiden, kan man iochförsig också tänka. Männen har fått det här priser sen 1956.

Då anser en DJ som finns på scenen att det lämpar sig väldigt väl med en enormt genomtänkt fråga till Ada som står där i all sin lycka, och han väljer alltså att ge denna fantastiska 23 åring frågan: Can you twerk?

Men Va???? Va??? Vänta lite nu….

I hennes stora stund, kanske hennes största stund i livet, får hon alltså frågan om hon inte kan vända rumpan till mot publiken, böja sig lite framåt och sen vicka lita snitsigt med stjärten??

Va??? Va???

Hur kan det vara så jäkla svårt att bara ge kvinnor den respekt de verkligen förtjänar??

Jag förstår inte!!

Jag förstår verkligen inte.

Den manliga vinnaren Luka Modric fick inte samma fråga kan tilläggas.