Lägg din dyrbara energi på sånt du kan påverka

Lika lätt som det är att lägga energi på sånt man inte kan påverka, lika skönt är det den dagen man slutar göra just det.

Tänk vad mycket tid av livets dyrbara minuter man lägger, och har lagt, på sånt man verkligen inte kan göra någonting åt. Vilket slöseri av energiåtgång på onödig tex oro och ängslan, ilska eller rädsla egentligen. När man kan lägga all den energin på sånt man verkligen har möjlighet att påverka eller göra nånting åt istället.

För en oändlighet sen, typ när jag blev mamma för första gången, så hamnade jag i en situation där jag nu i efterhand har förstått att det nog kan ha handlat om en förlossningsdepression. Men det hade jag inte i tanken just då. Så väldigt många känslor dök upp på en och samma gång som jag aldrig hade hanterat innan, och som jag nu behövde hjälp med att sortera. Det handlade om känslor och upplevelser från barndomen som jag fortfarande hade obearbetade som nu blev ännu starkare, samt nya känslor som dök upp som nybliven mamma.

Jag var relativt ny östgöte, hade inte hunnit skaffa mig ett socialt nätverk och jag kände mig rätt ensam mitt alltihop om jag ska vara helt ärlig. Jag tog kontakt med Stadsmissionen här i Linköping. De tog emot mig med öppna armar och jag anmälde mig till en grupp människor som hade samma bakgrund som jag själv. Det visade sig vara bland det bästa jag har gjort!

Som jag lärde mig!

Framförallt.

Sluta lägga min energi på sånt jag inte kan påverka. Insikten i för vems skull jag håller på. Lättnaden i att lägga ansvaret där det hör hemma.

Och herregud vad skönt det är den dagen man vågar släppa kontrollen. För det är det det handlar om. Att våga släppa kontrollen. Känna tillit. Lugnet i sig själv.

Fallgroparna har självklart varit många genom åren. För livet är ju som det är. Då behövs en liten påminnelse då och då.

Som när yngste sonen kom hem på permis över helgen. Och berättade att befälen har ett mantra som de kör med rekryterna. Om en rekryt tex upptäcker att patronerna är slut och inte hittar flera:

Då är det så.

Enkelt.

❤️

En världscuptävling och röken la sig tät över skogen

En världscupstävling i längdskidor på hemmaplan i Sverige. Närmare bestämt i Ulricehamn. Och vi var där. Mitt livs första skidlivetävling på elitnivå ever.

Vi blev hänvisade en parkeringsplats långt ute mitt i ingenstans tillsammans med flera tusen andra. Där klädde vi på oss allt vi hade med oss i princip innan vi började vandra mot arenan. Riktigt kyligt! ❄️❄️

Sen väntade en promenad på ca 25 minuter tills vi kom fram till entrén. Och det var bara att följa strömmen så att säga. Ingen risk att gå vilse så att säga.

Eftersom vi nästan hängde på låset hade vi ganska så mycket fria ytor att välja mellan var vi skulle slå läger. Vi valde att hänga vid den sk Väggen. Där skulle vi se när världsstjärnorna släppte alla hämningar ( helt sjukt ) och forsade nerför den otroligt branta backen och sen skulle vi få se dem kämpa sig uppåt i samma backe. Fast på andra sidan så klart.

Typ världens största sverigeflagga kom ett gäng gubbar med. De stod precis bredvid oss och vi började snickesnacka lite granna. Ni vet sådär som man gör – supporters emellan. De hade vita mössor på sig som det stod Lillehammer -94 på och de berättade att de hade setts första tisdagen i månaden i 40 år i år! Och vart ute och följt Sverige på olika evenemang genom åren. Och nu snackar vi rutin kan jag säga! Deras packning innehöll inte samma saker som våran gjorde. Helt enkelt. 😂

Hur många meter i tvättlina de hade med sig kan jag inte ens gissa. Men om det är nån där hemma som ska hänga tvätt den här dagen så finns det inget att hänga på iallafall.

En timme kvar till herrarnas 15 km. Folket började strömma till. Hörde att det var ca 50000 biljetter sålda till det här evenemanget. Oroligt vilken folkfest. Vi var alltså såååå många människor som valde att stå utomhus och huttra i så många timmar. För att få vara med om det här.

Släng dig i väggen Friends Arena. Här snackar vi publikfest! Det är i Ulricehamn och med skidor det händer. Den nya folksporten!

Efter föråkare som testade valla i backen och atleternas uppvärmning kom sedan coacherna. För svenskarnas del ställde sig den gamla ikonen Johan Olsson i tränarområdet precis mitt emot oss.

Sen gick starten. Och hej vad det gick! Asså, den farten de hade efter inte ens halva backen en meter framför oss….går inte ens att beskriva. Hur vågar de?? Helt ärligt är det precis livsfarligt.

Flaggor i oändlighet. Koskällor som aldrig tystnade. En speaker som höll låda. Tävlande som körde för allt vad deras skiddräkter höll. Vågen som gick nerifrån backen och ända upp. Den gamla Andra sidan är är ni klara – jajamensan fattas bara- ramsan gick varm. En publik i verkligen alla åldrar. Skitkul!

Manificant från Frankrike vann herrarnas 15 km. Bäste svensk på kanske 23:e plats. Men det gjorde ingenting. Stämningen höll i sig. Efter deras lopp var det en paus innan damerna skulle köra. Och då bestämde sig typ alla 30000 i skogen för att äta sin medhavda matsäck. På samma gång.

Så många eldar har jag aldrig nånsin sett på en och samma yta förut. Överallt flammade det. Röken la sig tät över mossan. Pulkor fyllda med ved. Väskor fyllda med allehanda godsaker. Både drick och ätbart. Toaletter fanns det dock inga i skogen där vi befann oss. Och i pausen var vi många som behövde lätta på våra tryck. De manliga kunde typ ställa sig vid vilket träd som helst. Vi i det andra könet sågs vandra runt och leta efter ett bra ställe med inte så mycket insyn så att säga. Och det fanns det ju inte. Till slut satte vi oss bara lite varstans. Vi log lite i samförstånd mot varandra och bara satte oss. Med röven i kylan. Nöden har ingen lag.

Sen började damerna svisha nerför backen.

Therese Johaug lyckades jag fånga flykten i nästan 80 km/timmen. Hon är ju helt enastående.

Charlotte Kalla hade inte sin bästa dag idag. Men det är sååå stort att ha sett henne på riktigt. Vilken idrottskvinna hon är!

Jag citerar Adam ”det är intressant att se när proffs jobbar!”

Och publiken älskar henne!

Ebba Andersson hade trycket i skidorna som behövdes för att ha med tätstriden att göra. Och hon flög fram till en välförtjänt tredje plats. Två sekunder till en andra plats. Grattis Ebba!! Vi såg hur stark du var!!

Det här var en väldigt trevlig tillställning! Hoppas inte det var sista gången jag får vara med om sånt här!

All körlek ❤️

Edit;

Morgonen efter vår upplevelse i skogarna i Ulricehamn läser jag till min kopp te, på Jessica Diggins egen Instagram!

Man ser så mycket när man väl lyfter blicken

Uppe i skidspåret redan kl 08.10. Och vilken morgon vi fick uppleva. En ren naturupplevelse. Dock på låtsassnö iochförsig. Men ändå. Ren och skär magi!

Skidspåret är nu 2,450 km långt. Fem varv blev det och för varje varv jag slet mig igenom så såg jag hur solen steg högre och högre över den klarblåa horisonten. För numera kan jag faktiskt till och med lyfta blicken när jag ”hänger i baren”, och inte bara glo rakt ner i backen. 😂😃 Magiskt! ☀️👌

Man ser ju så himla mycket mer när man väl lyfter sin blick, kan man säga. Det handlar inte bara om i skidspåret. Det gäller även i verkliga livet. Lyft blicken och se mer av det som sker runt omkring! Och våga se det man helst inte vill se.

Jag håller mig i ytterspåret jag. I innerspåret åker de snabba. Och jösses vad de swichar om mig! Men det gör ingenting. Jag kämpar på i mitt spår. Hej och hå!

Maken och sonen var två av dem som körde om lite då och då. Hej hej, sa vi när vi mötte varandra.

När jag klev av hade jag kört 1,2 mil! Så himla nöjd. Personbästa! Så otroligt roligt det är. Att det skulle behöva ta så lång tid för mig att börja med det här.

Sen väntade ”after skin” inne på klubbens restaurang och deras ljuvliga brunch.

En fin förmiddag! Tack!

All kärlek ❤️

#tenyearchallenge

#tenyearchallange

En fluga på Instagram precis nu. Man ska alltså lägga upp två bilder med tio års mellanrum. Av en händelse sitter jag i soffan och sorterar bilder på min One Drive. Av helt andra skäl än just #tenyearchallange.

Och så scrollar jag förbi de här bilderna. 2009 vs 2019.

Skrattar ihjäl mig. Allt är sig så likt. Ingenting har förändrats. På 10 år. 😂😂

Zzzzzzzz…

Somnar fortfarande i bilen. Innan vi ens har lämnat garageuppfarten. Och samma make tar alla bilder. Min man undrar annars hur många mil han egentligen har kört omkring på sin sovande fru. Måste vara flera varv runt jorden vid det här laget efter våra 23 år tillsammans i bilen. Skitkul bilsällskap verkligen.

Men hellre en sovande fru än en kräkande fru pga jätteåksjuk, tänker jag.

Åh herregud så roligt.

All kärlek ❤️

Häng i baren, sa Hasse. Då gjorde jag det.

Hör och häpna. Har införskaffat mig en skidutrustning! En helt egen. Herregud! Den såg man inte komma riktigt. Över huvud taget.

Men nu plötsligt kände jag mig liksom redo, så varför inte?

Igår åkte vi således till Intersport och blev väl emottagna av en eminent försäljare. Vi kan kalla honom typ Hasse.

Hasse tog hand om mig och försökte verkligen hitta rätt utrustning som han hoppades ska passa en nybörjare som jag. Han försökte inte sälja in några värstinggrejer som jag absolut inte behöver.

Vi hittade två olika pjäxor som jag hade på varsin fot medan Hasse med glimten i ögat frågade lite försiktigt, hur mycket väger du? Jag svarade jaa, mellan 62-65 kg, och han tog fram ett par lagg och la på golvet.

Sist jag stod på ett par skidor, för ca 40 år sedan, hade jag inte ens en pjäxa utan min egna stövel som jag ställde i typ en järnring på skidan. Sen fick jag dra upp ringen bakom hälen och sen trycka ner spännet framme i tån. Hade man tur så stod man rakt på skidan efter det, och ibland hamnade man lite snett och hälen var utanför skidan. Så funkade det inte riktigt nu.

Jag ställde mig på skidan och Hasse bad mig att inte vara så nyfiken. Jag skulle visst upp med blicken och inte kolla vad han höll på med nere vid fötterna, så han kunde känna efter ordentligt hur spannet var under mina 39:or.

Häng i baren lite nu, sa han plötsligt. Va, vadå? Häng i baren? Ja, tänk dig att du hänger lite så här på ett ben i baren.

Aha! Ok, just den biten kan jag 🥂, svarade jag med ett leende, och försökte hänga lite i baren sådär på en skida i taget.

Spann fixades och pjäxa valdes. Stavar provades ut men hittade inga handskar som passade. Skidjacka och byxa hittades dock och passade perfekt.

Vi åkte hem och bytte om. Kände mig som ett proffs redan i bara kläderna. 😂 Sen upp till skidspåret på golfbanan. Och väl där kom jag på att jag inte hade en aning om hur jag skulle sätta på mig skidorna ens. Hahaha! Hur funkade det? Jaja, det löser sig. Och det gjorde det ju såklart.

Golfbanans 1,3 km slinga börjar med en backe. En rejäl backe om man är som jag, en nybörjare. En backe som dessutom svänger ganska kraftigt vänster längst ner. I ett erfaret öga är det kanske bara en liten lätt lutning med en liten krök.

Jag tog iallafall mina lagg och gick nerför backen. Efter svängen satte jag på mig, det gick bra, mina sprillans nya skidor för första gången och drog iväg i ett huj.

Vilken fart! Eller hur?? 😂

Både make och son – som inte ville missa det här spektaklet- båda med Vasalopps-erfarenhet var med ute på banan och gav mig allehanda fina tips och trix. Tack och bock för dessa. Det enda jag dock tänkte på var ”häng i baren”. Och faktiskt. Den tanken funkade också jättebra. I diagonalåkningen var det perfekt att hänga i baren när jag tryckte ifrån. Efter sex km var jag helt slut. Inte så mycket i kroppen, men i flåset. Jösses!

Trött men väldigt nöjd. Så himla kul det var. Åkningen för 40 år sedan, kan vara 37 år sen också, i Kyrkbyskogarna med pappa satt i ryggmärgen som ett inristat muskelminne. Hahaha!

Söndagmorgon kvart i sju vaknade jag av maken. Jag har tagit fram alla dina kläder och dina pjäxor. Tevattnet är klart. Kom igen nu!

Upp i ottan. Min egna serviceman hade redan tagit fram allting. Det enda jag behövde göra var att klä på mig själv. Dåligt! Det borde han också kunnat göra när jag tänker efter.

Ut på banan som var upplyst av strålkastare så tidigt på morgonen. Men så mysigt! Den här gången utmanade jag den rejäla backen och kurvan längst ner. Gick galant. Gick ut med ett sjukt tempo de första tre varven. Sen kroknade jag. Blev omkörd hela tiden. Försökte att inte bry mig om det alls. Skitlätt. Kroppen kändes fortfarande förvånansvärt stark. Men herregud, flåset. Det behöver jag jobba en hel del med kan jag meddela. Efter 7,8 km gick jag av.

Kom hem. En kaffe och toblerone. Så värd!

All kärlek och tack för att du fick ut mig darling ❤️

Uschuaaan så daant döh!

Står i köket och lagar köttfärssås och spagetti. Sånt vi äter när den yngste sonen inte är hemma pga inte äter världens mest populära barnmat. Äldsta sonen dukar. Medan jag skär lök och häller upp pastavattnet snackar vi lite om ditten och datten. Kommer in på böcker av nån anledning.

– Nej, Röda Rummet var inte bra, säger sonen. Med gammalsvenska som man var tvungen att läsa varje mening flera ggr för att förstå vad det stod ens.

Han berättar att den fick han läsa som 15 åring när han läste svenska på distans medan vi bodde i Tallinn. Ja just ja, det minns jag att du fick göra, svarar jag.

– Men den absolut sämsta boken jag nånsin läst är Kallocain!!

– Ok. Karin Boye, säger jag. Och är mest imponerad över att han över huvud taget tragglade sig igenom den i trean på gymnasiet.

– Ja den och ……. ( håll i er nu! ) LasseMaja och Tidningsmysteriet!

Asså! Här brister jag i ut ett gapskratt utan dess like. Kan inte hålla tillbaka. Det bara bubblar. För LasseMaja kom just in i bilden. Tillsammans med Boye.

Sonen fortsätter, ja men du förstår ju, jag hade ju läst flera av de där tex Biografmysteriet, Hotellmysteriet och Guldmysteriet. Så himla bra! Vi åkte till biblioteket och skulle låna Tidningsmystriet som jag fick stå på kö för. Och när den äntligen kom så var mina förväntningar sååå höga – och så var boken så jäkla dålig……Så i jämförelse med mina förväntningar så var den boken lika dålig som Kallocain.

Jag skrattar fortfarande högt. Kan inte låta bli, för spannet mellan Boye och LasseMaja känns så otroligt….liksom otippat. Åh herregud så kul!😂

Vårt samtal fortsätter.

– Nej uschuaaaan så dålig den var, säger han plötsligt med glimten i ögat och drar verkligen ut på ”uschuaaan”.

Jag fortsätter skratta.

Ni som inte är östgötar undrar ju nu direkt vad sjutton det där är för ett konstigt ord. Själv hade jag aldrig hört det uttrycket när jag som stockholmare flyttade ner till Östgötaslätten 1996. Men jag lärde mig rätt snabbt att man kan säga att det är en finare variant av ”fan” helt enkelt. Eller finare och finare förresten…men det är iallafall ingen svordom. Har dock aldrig nånsin använt det.

– Du kan tacka mina fröknar på förskolan att jag lärde mig det ordet, fortsätter han.

Och nu är vårt samtal plötsligt inne på ord som bara östgötar förstår. Och jag skrattar fortfarande. För jag minns när mina älskade små grabbar som två-tre åringar började svänga från stockholmskan de lärt sig från sin ömma moder, till att bli ”wueidiga” ( rediga ) östgötar. Försökte in i det längsta hålla stockholmaren kvar i dem. Men det gick sådär.

– På förskolan lärde jag mig även att jag skulle sätta mig jämter mina kompisar. Och när jag spillde ut mjölk på bordet sa de alltid uschuaaan så daaant det blev nu döh. Eller när jag inte ville ha kärnhuset i äpplena så sa de alltid ta dän’et döh.

Ja jösses, det var ju som att lära sig ett helt nytt språk för dem, när jag nu minns tillbaka. 😉

All kärlek ❤️

En rolig gammal tant – det är jag det

När jag var liten kunde jag hitta små lappar lite här och där i mitt rum, skrivna av min mamma. Tex i garderoben när jag letade bland mina strumpor. Eller mellan mina tröjor. Under kudden när jag gick och la mig om kvällen. På mitt skrivbord när jag skulle göra läxorna.

Jag älskar dig!

Du är älskad!

Du duger precis som du är!

Du är bra!

Du är fantastisk!

På spegeln i badrummet alltid de här:

Se dig själv i ögonen. Säg till dig själv att du duger precis som du är! Att du är älskad! Tyck om dig själv! Klappa dig på axeln och se dig i ögonen! Våga!

Den där biten med att just gilla mig själv har jag nämligen fått kämpa en smula med. Det har inte alltid varit så lätt. Tuffast i tonåren. Att stå upp för mig själv och det jag kände. Men jag har kämpat. Försökt. Det har inte varit skitlätt som vuxen heller. Men det är skönt att bli äldre. Då bryr man sig inte riktigt på samma sätt längre. Känner mig coolare. Starkare. Tryggare.

Det där med att se mig själv i spegeln har hängt i sen mammas små handskrivna lappar i min barndom. Det har blivit som ett eget mantra för bara mig.

Att om jag kan se mig själv i ögonen på kvällen när jag ska lägga mig och säga bra jobbat idag, Ingela, du har verkligen gjort ditt bästa. Och det räcker. Då har jag kunnat lägga mig med en skön känsla i magen. Det har hjälpt mig mycket. Det hjälpte mig när jag som nybliven mamma skulle rodda en egen bebis helt själv. Utan nån som helst manual. Det har hjälpt mig när jag har utsatt mig för saker som från början kanske har känts obehagliga eller jobbiga. Det har hjälpt mig att stärka mig vid vägval i livet och det har stärkt mig i stunder när livet har känts rörigt i största allmänhet. Och ja, jag gör det fortfarande!

Bara jag kan se mig själv i ögonen på kvällen och känner i mig själv att jag har gjort det jag har kunnat. För nu. För idag. Med den kunskap och erfarenhet jag har just nu.

Självklart har jag gjort tokiga val och tagit ödesdigra beslut, men jag har alltid gjort det jag för den stunden har trott varit det bästa.

Och medan jag år ut och år in har stått framför den där spegelbilden på kvällen har någonting hänt under tiden, märker jag ju. Bilden ser inte likadan ut som den har gjort kan man säga. Sakta men säkert har spegelbilden ändrats.

Hjärnan har registrerat och jag har väl ändå känt nånstans att hjärtat har hunnit med i förändringen.

Men kanske ändå inte…

Under nyårshelgen såg vi på gamla filmer från när barnen var små. Herregud! Vilken chock! Insåg direkt att förändringen är något större än vad jag kanske hade trott. Vilken ung kvinna mina små barn hade som mamma! Jösses! 😂😂

Och idag satt jag i soffan med en treårig flicka på jobbet. Medan vi satt där och tittade på våran mellandagsfredagsmysfilm efter lunchen kände jag hur hennes lilla hand kom trevande. Jag såg hur hon tittade först på sin och sen på min.

– Ingela titta, din hand är som en gammal tants.

Hahahahahahah! Åh! Jag skrattade så jag kiknade! Jag tittade på henne och skrattade ännu mera. Nöp lite på min handrygg, Ja ser du, det är den allt!

Hon tittade på mig, började skratta hon med, och så sa hon medan jag skrattade högt,

– Du är så rolig, Ingela!

Då skrattade jag ännu mer.

En gammal tant som är rolig! Det är inte så pjåkigt ändå.

All kärlek ❤️

%d bloggare gillar detta: