Försöker läsa min bok. Det går sådär. Får läsa om meningen flera gånger. Får till och med gå tillbaka hela stycket för att ens minnas vad det står för att ha ett uns av att se vad jag läser. Går inte. Ger upp.
Sitter mest här och känner mig förundrad. Vad var det som hände egentligen?
Häromdagen hade jag barn som just hade lärt sig gå. Och på ett litet ögonblink har jag nu plötsligt två vuxna söner.
Två vuxna unga män på väg ut i livet. Ut i livet som just är bara deras eget.
Egna liv. Eget ansvar. Jag ser hur de på varsina håll i världen hanterar och tar sig an olika situationer som händer i deras liv. Ja jösses. De är vuxna. Och de tar egna, vuxna beslut. Beslut som är genomtänkta, mogna, tuffa och….liksom vuxna. Sen redo att brösta konsekvenserna. Och jag kan inte annat än att känna mig både fascinerad och imponerad när jag sitter så här på sidan av.
Tänk att de som satt och låtsasrapade vid köksbordet, plockade vitsippor till mamma på livets första fotbollsträning och fångade både fisar och svärord i burk, nu 20 år senare, känns så oerhört mycket mera vuxna än mig själv. Vad hände där på vägen mellan att de lärde sig att gå och tills bara ett endaste litet ögonblick hade gått? När hann de bli så här kloka?
De två, som är de enda som både har hört och känt mitt hjärta slå på insidan av mig ( bara en sån sak ), kan nog inte ens till vidden förstå hur mycket de betyder för mig och hur mycket de lär mig av livet. Varje dag. Varje minut. Varje sekund.
Vi kvinnor är alla unika och därför reagerar vi alla självklart olika på både förklimakterie/klimakteriet samt en eventuell behandling. Och jag kan bara berätta min egen historia.
Idag har jag levt med bioidentiskt östrogenplåster i tre veckor och två veckor med bioidentiskt utrogest i kapsel.
På mindre än 24 timmar med plåster vände nästan hela livet åt en helt annan riktning. Jag upplevde sån skillnad på enbart ett endaste litet dygn att jag knappt trodde att det var möjligt. Heeelt ofattbart och fullkomligt overkligt!
På riktigt! På 24 timmar försvann hjärndimman i ett nafs och plötsligt kände jag mig både alert och på hugget. Den sjuka tröttheten i både knopp och kropp har försvunnit och jag känner mig liksom med på tåget. Den känslan har jag inte känt det sista året över huvud taget, och jag kan inte med ord beskriva hur det är att vara på väg till att börja känna igen mig själv igen.
Den likgiltighet jag har upplevt det sista året med det sista halvåret som enormt jobbigt, är som bortblåst. Jag känner glädje igen, jag känner nyfikenheten igen och jag känner att min självkänsla faktiskt finns där nånstans. Även den har varit långt ner i källaren under en lång period. I alla avseenden.
Värken i kroppen kommer att ta lite längre tid att bearbeta har jag fått lära mig. Men jag är på god väg och hoppas såklart att även den är på banan snart. Och att träningen kommer att ta på samma sätt som tidigare utan att jag ska ha sjukdomskänsla efter varje träningspass. Har också lärt mig att ge kroppen chans till återhämtning, vilket tar längre tid nuförtiden. Acceptans är en utmaning.
Östrogenet är uppbyggande och hjälper bland annat kroppen att bygga upp benstomme, muskler och vävnader. Det förebygger hjärt och kärl sjukdomar, benskörhet, demens och ökar livslusten. Progesteronet hjälper bland annat kroppen med ämnesomsättningen och gör att man inte samlar på sig så mycket vätska. Det lugnar och det är den som ska få mig att kunna sova gott igen. Samt hålla livmoderslemhinnan tunn. Sömnen har varit katastrofal en längre tid och det har varit en enorm stress att inte kunna sova.
I morse vaknade jag med insikten om att jag har kunnat sova på sidan utan att det gör ont i min axel, som jag har haft ont i över ett år. Och jag insåg nu att efter tre veckor med hormonersättning, kan jag lyfta min onda arm i sömnen, utan att behöva hjälpa till med den andra armen. Bara en sån sak. En ofattbar känsla. Vaknar inte heller en gång i timmen, som jag har gjort under en längre tid, och skulle jag göra det, så kan jag numera somna om. Vilket har varit en omöjlighet.
Nu ska ”bara” de här två hormonerna lära sig att samsas om utrymmet i mitt system igen och hitta en jämn balans tillsammans. En balans som med facit i hand – inte har varit i balans på mycket länge. De har ju till och med saknats under en period helt enkelt. Med den kunskap jag har idag skulle jag ha sökt hormonersättning för länge sen och absolut inte ha väntat så här länge. Inga tveksamheter alls. För kroppen började visa symptom redan för flera, flera år sedan på förklimakteriet. Utan att jag då visste om det.
Kommer detta att hålla för evigt? Ingen aning. Är det lite av en smekmånad? Ingen aning. Men just nu. Så är jag tacksam för varje dag ✌️
All kärlek ❤️
För information om vad som händer i England i detta nu angående just klimakteriet. Läs gärna ⬇️
Life of Ingela 