Månad: juni 2019

Ibland har jag så svårt att greppa och ta in att det faktiskt finns en människa, i det här fallet en man, som har valt att dela sitt liv med just mig. Och att jag har valt att vara med just honom. Bland alla människor som finns.

Det är ju egentligen helt otroligt!

För varje dag som går känner jag en enorm tacksamhet över att vi fortfarande gillar och väljer, att skapa minnen tillsammans. Vägen är inte alltid spikrak, men att känna samhörigheten gör mig lugn.

Som den här helgen. En upptäckarhelg. Kände mig som värsta Christopher Columbus när vi bröt nya tassemarker i Tjust Skärgård. Gammalt för andra. Men helt nya platser för oss. En helt ny värld ute till havs.

Så roligt!

60 meter djupt och man känner sig inte särkilt kaxig ute på havet kan jag säga. Plötsligt är en riktigt liten på denna jord och en inser vilken liten fis man egentligen är i det stora hela.

Årets första Gränsö-kanalåkning. En liten sträcka som är så mysig att glida igenom på vägen mot Västervik. Allt som oftast sitter det folk längs hela kanten med fika och solstolar och kollar på båtar som kommer och går.

En snabb titt i Västervik efter tankning, för att se så allt var som vanligt.

Västervik.

Slottsholmen.

Sen drog vi mot nya äventyr. Ut mot öppnare vatten.

Spåröbåk till exempel. En helt fantastisk sträcka. Jösses så väldigt vacker upplevelse.

Rakt ut bara öppet hav. Mäktigt som attan. Ett par timmar, ganska många, åt det hållet och vi hamnar i Tallinn.

Vi tog en helt ny väg hem och fick se så många härliga kobbar, som folk denna varma dag, hade lagt till på. Fullt med båtar och människor och det är rent ljuvligt att se skärgården ljuda av så mycket liv. I morgon hoppas vi vara en av dem på kobben.

Vi stannade i den lilla naturhamnen på Vinö kalv och badade innan vi drog hemåt.

Och så gick Sverige och vann för första gången på 24 år mot Tyskland i mästerskapsammanhang så det firade vi med färska räkor.

När vi äter räkor ser man att vi har helt olika taktik. En av oss skalar en räka i taget och stoppar den sen i munnen på direkten. Den andre skalar några stycken och lägger de på hög, för att sen stoppa i munnen. Och det är lite så livet är ändå. En del går på direkt. Medan andra avvaktar. Inget är rätt. Och inget är fel. Som tur är!

All kärlek ❤️

Sitter på en bänk utanför Konsert och Kongress här i Linköping.

En man kommer förbi och frågar efter vägen till Stadsbiblioteket. Jösses – jag får tänka efter en stund och sen försöker jag förklara hur han ska gå.

Han tackar artigt och börjar promenera åt det håll jag just visat honom.

När jag ser hur hans ryggtavla försvinner bakom en allé så märker jag hur jag plötsligt börjar fnissa för mig själv här på bänken.

Undrar om han kommer hitta? HahahHa! Och så undrar jag var alla egentligen har hamnat som genom åren har frågat mig om vägen? Har nån nånsin kommit dit de skulle? Var är alla? Vart tog alla vägen?

Hahahah!

All kärlek till alla er som kom vilse ❤️

Stod där och plockade med veden på landet. Hade ingen som helst lust med det egentligen. Ville hellre ligga på bryggan med en god bok och kanske svalka fötterna i vattnet emellanåt. Sådär på midsommarannandagen.

Men så fick jag så dåligt samvete när jag såg hur maken slet helt ensam bakom förrådet. Kände väl inombords att det lika mycket är mitt ansvar att det finns bra ved i vinter när maken ska tända en brasa åt sin fru en kall vintermorgon när han går upp sådär skittidigt som han oftast gör ❤️😇.

Så jag stod där och travade ved. Och peppade mig själv med att så himla bra det här blir. Att det jag gör just nu kan jag njuta av om några månader. Då är det här liksom klart.

Och jag tänkte att just den tanken tänker jag även på gymmet när jag står där med min stakmaskin och sliter med min bål och mina triceps. Att den här träningen som jag jobbar med just nu, ska jag njuta av när jag kommer spurtande på upploppet i Moraparken efter 4,5 mil i Vasaloppsspåret. Nån gång i februari. Om sex månader.

Precis som livet i stort kom jag på.

Såna här tankar är ju toppen att man kan peppa sig med. Att man liksom förbereder sig. Man kämpar och man sliter. Man svettas och man till och med kanske gråter emellanåt. För att livet ska bli så himla bra som det bara är möjligt i framtiden.

Men herregud, tänkte jag samtidigt. Det är ju precis lika viktigt att livet är bra just här och nu också. Inte bara sen. Utan nu. Just precis nu. Det är ju rent av livsviktigt att leva ett liv där man inte hela tiden bara planerar inför vad som komma skall. Eller kanske kommer att hända.

Stanna upp och njut nu. Här. Och nu. Må bra i precis det. Hitta just dina egna guldkorn. Vad det än må vara. Känn in vad som är viktigast för just dig. Här och nu. Inte om en vecka. Om sex månader. Eller om tio minuter.

Unna dig att må bra precis just nu.

All kärlek ❤️

Glad midsommar alla ni fina läsare! Önskar er allt gott och jag hoppas ni Alla har små eller stora drömmar som nånstans inom er cirkulerar och som bara väntar på sitt rätta tillfälle att slå in.

Våga ha egna drömmar. Det spelar ingen roll om de är stora eller små. Om de är på lång sikt eller kort sikt. Vissa får man jobba lite extra för. Andra kommer på annat sätt.

Lyckan när de plötsligt slår in. Värmen som sprider sig i hela ens system. Tacksamheten. Älskart.

En dröm jag har haft sen många år tillbaka är att tex kunna bjuda våra gäster på en härlig brygglunch på Självaste midsommarafton. Möjligheten att bara kunna sitta på en brygga, med människor som är viktiga för mig, med solen i ögonen, glittret i vattnet, sitta utan täckjacka eller regnjacka, helt utan stress, med ljudet av kluckande vatten runt omkring, den ljumma vinden i håret, med mat och dryck gemensamt nerburen i korgar och kylväskor, handplockade blommor på bordet, och så kunna hoppa ner i vattnet när man vill.

Det har varit lite knöligt med just den här drömmen hittills. Så mycket behöver liksom klaffa. Just den dagen. Framför allt behöver man ju en brygga. Check på den sen ett par år tillbaka. Och så är det ju här med att ”bära ut”……”bära in”……”bära ut”…..”bära in”….ja ni vet. Svenska sommaren osv.

Men så kom midsommarafton 2019! Och vi kunde slå till.

En varm och skön dag.

Och sen direkt ner i plurret med mätta och mysiga kroppar.

Tack alla inblandade för att min dröm gick i uppfyllelse! Så glad och lycklig över att universum gav mig den här drömmiga dagen med några av mina favoritpersoner.

All kärlek ❤️

Man ska öppna på jobbet. Liksom vara först på plats på avdelningen. Ta emot morgontrötta barn osv. Eventuellt en och annan stressad förälder.

Planerar att gå upp 05.20. Av nån anledning ställer man ändå ingen klocka. Man somnar gott på kvällen.

Man sover som en stock och vaknar lite mysigt och tänker att klockan är nog nu 05.12. Man tittar lite yrvaket på telefonen och det visar sig att klockan är…..05.12.

Sådärja.

Kan ju till och med morna mig i åtta minuter. Inga konstigheter.

För nio månader sen ryckte han in. Med blandade känslor steg han på tåget den där morgonen i mitten av september.

Han hade absolut ingen som helst aning om vad som väntade honom de närmaste månaderna av hans liv. Förutom alla de lumpenhistorier han hade fått höra av de äldre manliga i hans närhet, så hade han ingen aning.

Nu har dagen kommit. Den som kändes så oändligt avlägsen för nio månader sen. I förmiddags lämnade de in den sista materielen – sängkläder, fältjacka och fältbyxa. På med civila kläder. Uppställning – lite tal från befälen – höger vänster om – och så springa ut genom grindarna för allra sista gången.

Bra jobbat, Calle!

Det har självklart varit tufft emellanåt. Många utmaningar längs vägen och stenhård drill för att kunskap och erfarenhet ska sitta i ryggmärgen vid ev skarpt läge. För att i framtiden kunna skydda Sveriges rikes demokrati.

Idag kom det hem en kille som har vuxit under den här tiden. En kille som har vuxit och mognat, både på utsidan och insidan.

Jag är så grymt stolt över dig, Calle!

❤️🇸🇪❤️

Efter en intensiv målarperiod börjar vi äntligen se slutet. Vad vi har kämpat och slitit! Inget latmaskgöra precis, att måla hus. Asså, har målat så mycket att jag till och med tänker penseldrag varje gång jag brer en mellismacka på jobbet. 😂

Och då är ju ändå själva målandet en ytterst liten del i det hela när man tänker efter. För det är ju rätt mycket som ska fixas innan penseln ens åker fram så att säga.

Tvätta fasad, skrapa gammal färg, upptäcka ruttna brädor, riva, åka och handla nya plank, mäta och såga, olja ändträn, grundmåla, låta torka, ta fram skyddsplast och skyddspapp på marken som håller på att blåsa bort som värsta seglet, sätta upp de nya brädorna, ev maskera eller vara lite wild and crazy och köra utan och…….sen kan man öppna målarpytsen.

Nu har vi endast trekanten ovanför uterummet kvar! Attans så himla skönt det är att se en ände på alltihopa.

Som tur var dök sonen den äldre upp en dag för att hjälpa till. De gamla vindskivorna på uterummet var några av de brädor vi fick riva för att sen sätta upp nya. Och när den undre skulle upp på den ena gaveln var det så kallat millimeterprecision, och då behövde vi sonens styrka helt enkelt. Han tog en bräda och skulle med hjälp av den trycka upp skivan underifrån medan maken skulle skruva fast den. När jag räknar till tre så trycker du upp brädan, sa maken. Och sonen gjorde som pappa sa och tryckte upp brädan – och klöv typ hela träregeln. Hahahah! 💪🏻💪🏻

Stekhett var det den här helgen. ( Förra helgen målade jag i mössa o täckjacka 😲 ) Efter ett par timmar med målarpensel i näven var det bara att hoppa i havet. Fanns inget annat alternativ. 17 grader i havet. Det typ fräste i vattnet när våra varma kroppar bröt vattenytan.

Och så en 18 årig bröllopsdag på det. Satinbröllop heter det visst.

Tack för att du vill ha chans på mig fortfarande ❤️

Det här att lära sig nya saker varje dag. Att se varje situation som en lärdom. Att ta till vara på varje möte med en annan människa för att lära känna sig själv på ett ännu djupare plan. Hur reagerar jag? Vad går jag igång på? Vad blir jag glad av? Och sen bland det viktigaste – hur agerar jag? Hur agerar jag mot mig själv och hur agerar jag mot andra? Kan jag eventuellt se ett mönster i mitt eget beteende? Vad bidrar jag med till varje situation som uppstår kring mig?

Hur nyttigt som helst. En smula läskigt till och med, om man är på riktigt ärlig mot sig själv.

Idag är jag 47 år. Om några dagar har jag varit gift med samma man i 18 år och jag har varit mamma i 21 och 19 år.

Jag har lärt mig massor genom åren, kan jag säga. Och de som har lärt mig allra, allra mest är mina två fantastiska söner. Bara genom att de kom till världen blev en omvälvning som heter duga. Vilken grej!

Men det svåraste var att de gjorde entré helt utan nån som helst manual. Ingen bruksanvisning what so ever fanns med i paketet ”att bli mor”. Det var bara att gå på känsla. Och det har jag gjort sen dess. Känsla – och de lärdomar som de själva har gett mig under tiden har varit den guide som jag har försökt att följa. Det har inte alltid varit helt lätt, det ska gudarna veta. Vilket de iofs självklart redan vet.

Tittar jag tillbaka på mina 21 år som den ömma modern, ser jag så många beslut jag har tagit och så många val jag har gjort som verkligen varit totalt katastrofala. Så här i efterhand.

Jag har så klart gjort mycket bra också, ska tilläggas. Men konstigt nog har det där som man inte gjorde så bra, förmågan att ta överhanden i tanken ibland.

Men det är just precis när känslan av otillräcklighet och ånger ibland tränger sig på, som jag innerst inne vet, att där och då var det det bästa jag kunde. Jag gjorde mitt allra, allra bästa. Just då visste jag verkligen inget annat. Jag gjorde allt jag kunde efter min egen förmåga.

Idag, med den trygghet och styrka, erfarenhet, visdom och kunskap jag besitter nu, hade jag garanterat agerat annorlunda i vissa situationer.

Men då – visste jag inget annat.

Min tro på att alla gör så gott en kan känns så självklar och så naturlig att det inte finns nåt annat alternativ ens.

All kärlek ❤️

En Kristihimmelsfärdshelg där vi startade helgen med att bygga en egen klätterställning tillsammans för allra första gången, maken och jag. En ställning som kanske kristus till och med använde när han skulle uppåt, sådär mot himlen. Det var typ raka vägen bara, kan man nästan säga.

The sky is the limit – klassikern har väl aldrig känts så passande. Men så klättrade man upp, försökte ställa sig upp, bara för att visa att man kan. Plötsligt insåg man att the sky is väldigt högt upp och man undrar vad det är man egentligen har gett sig in på.

Men när man sen var klar och det var kväll och man åt en rackarns god potatissallad med ett mumsigt revbensspjäll så kändes det ganska så bra igen ändå.

Torsdagsmorgon. All förberedelse som tar sån enorm tid innan själva målningen ens kan börja. jösses. Men till slut så står man där med penseln i näven.

Kallt var det. Mössa och täckjacka. I slutet av maj. Kämpa vädret.

Och när man har målat klart är det ju inte bara att lämna allt och gå därifrån. Nej, då ska allt plockas undan. Och rengöras. Och då märker man skapligt tydligt hur mycket grejer man har hunnit dra fram under åtta timmars jobb.

Efter em hel dags slit var vi helt klart värda ett litet dopp i badet där det var 37 grader varmt. Och alla muskler som man inte trodde att man ens hade fick chans till en smula återhämtning.

På fredagsmorgonen, och fram med allt igen, dök finaste grannarna hemifrån upp iförda bästa målarstassen. Otroligt! Kärlek, kärlek och åter kärlek.

Pillet med ytterdörren tog grannfrun på största allvar och dörren har aldrig varit så snygg som nu.

Elvakaffet inte att förglömma. Det är sen way back.

Pillet med fönstret högt där uppe bland molnen fick jag själv äran att ta på mig. Gick hur galant som helst. Annars satt /stod grannherren timme ut och timme in där uppe och kämpade med penseln. Tack vare deras fantastiska hjälp så hann vi bra mycket mer än vad vi hade ens hade kunnat drömma om den här helgen. ❤️

Men synd att de drog så tidigt bara, till deras nästa anhalt, för att träffa barn och barnbarn i Vimmerby, förstår inte att det kunde locka så mycket? 😘

Men då missade de årets första kvällshäng på bryggan, de stackarna. Liksom själva belöningen för den här dagens jobb.

Lördagmorgon. Ut med allt igen. Burkar, penslar, maskera, lägga ut papper.

Tredje dagen, tredje väggen.

Vi avbröt vid lunch. Packade ihop, igen, och drog tillbaka mot Linköping.

Där skulle vi se grabbarnas kusin vitamin dansa bal i Saab Arena. Jösses, så otroligt vackert! Inte ett öga torrt nånstans. En fantastisk uppvisning! En otrolig upplevelse för alla parter. Både dansare och anhöriga.

All kärlek ❤️