Månad: maj 2023

Under helgen som gick var vi i Stockholm och fick uppleva en rent ljuvlig helg. Den blåa himlen gjorde sitt och solen visade sig verkligen från sin finaste gulaste sida.

Men det allra, allra bästa.

Att jag har en människa i mitt liv som har känt mig nästan lika länge som min mamma och pappa har gjort. Mina föräldrar har bara känt mig 10 år mer än hon.

Tänk att jag har en människa som har funnits i mitt liv i 40 år! Och som fortfarande finns där. Helt otroligt. Åren har kommit och åren har gått. Livet i all sin enkelhet. Men också livet i sin allra svåraste form. Men vi har funnits där. Oavsett. Genom allt. En plastpåse med enbart en tandborste i. Ibland är det, det enda som behövs. ( Du gjorde det! ❤️ ) Den som vet, den vet.

Tänk att jag har en människa som fortfarande finns och som fanns redan när vi båda var små flickor som cyklade fram och tillbaka. Mellan Ingjaldsvägen och Adolf Lemonsväg. Flickor som började växa och som kände nervositeten inför att bli en ung kvinna. Jag minns när vi berättade för varandra om ”första gången”. Jag minns vår gemensamma oro för ”tänk om vi var med barn”. Så märkligt att det inföll liksom samtidigt. Jag minns filmkvällarna i hennes gillestuga. Hänget i våra rum. Våra prat. Vår tystnad. Allt roligt. Alla skratt. All jäkla fotboll. Övernattningarna. Frukostarna med alla hennes syrror. Och för att inte tala om häxblandningarna som blandades i tvättstugan. Våra utekvällar. Alla hemlisar. Alltså, listan kan göras så lång.

Att få den väldiga äran att senare få bli deras förstföddas gudmor. Som jag älskar. Även hennes syskon. Så stort!

Livet. Tänk att ha den oerhörda lyxen att ha någon som vet det mesta om en, men som ändå gillar en. En som har sett en bli vuxen, sett en utvecklats och som vet att det finns skuggsidor, men som finns där för en ändå.

Vi behöver inte höras varje dag. Eller varje vecka. Inte ens varje månad. Ibland till och med på flera månader. Men ändå finns där. Genom allt.

Tack för att du är du. Tack för allt du har lärt mig. Tack för att du finns. Tack för att jag får vara en del i ditt och din familjs liv. Jag älskar dig och du betyder massor för mig.

Du är ren och skär kärlek 🧡

Ja, vad ska man kalla dem egentligen? Sina sidor man inte riktigt är sådär jäkla stolt över att man besitter? Eller sidorna ”som bara kommer, dyker upp när man minst anar det”?

Sina så kallade skuggsidor.

Skuggsidor ja. Det är de där sidorna som solen inte lyser på lika starkt skulle man kunna säga. De hamnar således lite i skuggan helt enkelt. Och eftersom de gömmer sig där i skuggorna och därför blir en smula svåra att nå, så behöver man träna lite. Träna på att bli medveten om dem.

Likväl som man behöver träna fysiskt för att bli stark i sina muskler, så behöver man träna även det psykiska. För det krävs verkligen träning. För att bli ännu starkare. Och usch så himla jobbigt det är. Både att träna biceps och svettas på gymmet, och även för att se och våga ta sig an sina skuggsidor. Man kan bli Genomsvett av bara tanken faktiskt.

Men behöver man bli medveten om dem då? Nja, det behöver man ju inte. Om man inte vill. Så klart. Det är ju upp till var och en. Men jag är övertygad om att ju mer medveten man blir – desto mer ökar man förståelsen för både en själv. Men även för andra.

Att se och förstå sina egna mönster, sina egna reaktioner och vanor och sitt eget agerande. Varför smyger de sig på, de där känslorna som är så tuffa att hantera? Och när dyker de upp som gubben i lådan egentligen? Vid samma situationer? Märker man de ens? Märker bara andra? Eller kör man bara på? Och utan att förstå konsekvenser? För konsekvenser blir det. Alltid. Oavsett.

Vissa skuggsidor är lättare att acceptera känner jag. Liksom att jaha, där kom den känslan. Jag noterar den och känner den. Accepterar den. Och släpper den. Det kan bli lite jobbigt ibland men jag kan ändå leva med den. Andra är svårare. Betydligt svårare. Och mycket tuffare att hantera. För de kanske inte bara påverkar mig själv. De påverkar även de runt omkring mig.

Det absolut bästa genom att våga se och våga känna, där bland skuggorna nånstans, bland de där sidorna som kommer fram i olika situationer, är att man kan börja ta eget ansvar för dem. Acceptera att de finns. Och eventuellt jobba med dem. Göra försök till en förändring. Men då kommer nästa utmaning. Hur gör man? Man vill förändra sig, men hur i hela friden gör man då? Det är oerhört lätt att hamna i exakt samma fotspår.

Genom sin egen förändring så blir det hela liksom en kedjereaktion. För så fort man börjar förstå sig själv – så ökar förståelsen även för andras små skuggsidor. Och Kanske infinner sig känslan av att alla faktiskt gör sitt bästa – utifrån sin egen förmåga. Allas reaktioner och ageranden är summan av allas egna erfarenheter, ryggsäckar och medvetenhet. Just där och just då.

Jaha, jösses. Det blev ett långt inlägg märker jag. En av mina sidor när jag vill skriva. Det tar inte slut när så många ord vill ut. Men jag får väl inse här att ni inte orkar läsa längre om mina tankar kring det här. 🙈 Men för er som har tagit er ändå hit tackar jag ödmjukast för er tid. 🙏

All kärlek ❤️ framför allt till alla skuggsidor 🌓