När glaset svämmar över 

Tänk er två små barn. Två små söta, vackra barn.  Vi kan säga att de är syskon. Hillevi är tre år och Klas är fem år. De är stöpta i precis samma form. Tillverkade av samma mamma och samma pappa. De bor i precis samma lägenhet. De lever under samma tak och de har samma behov av kärlek. 

Och precis där slutar alla likheter. 

Klas 5 år, han vaknar oftast glad som en lärka på morgonen när mamma eller pappa väcker honom. 

Hillevi 3 år, hon är svår att väcka. Hon är högljudd och vill att mamma eller pappa ska vara nära hela tiden. Hon är kinkig och när det är dags för påklädning tar det en enorm tid. För kläderna måste passa. De får inte sitta för hårt. Det får inte finnas några lappar bak i nacken som skaver och det får inte finnas några sömmar som känns. Oftast har mamma o pappa  lagt fram kläder som de vet är ”bäst” redan kvällen innan, allt för att underlätta ev konflikter redan på morgonen. 

Klas 5 år, han studsar upp och får på sig kläderna med en väldig fart. Det spelar ingen roll vilka kläder han bär, jeans eller mjukisar har ingen betydelse. Bara han kan leka så är han nöjd. 

Just den här morgonen har mamma o pappa försovit sig. Det är bråttom. Till både jobb och förskola. Mamma slänger upp täcket hos både Hillevi och Klas och använder ett tonläge som inte är som vanligt. 

Klas gör som han brukar. Klär på sig och går till köket för att äta frukost.  Yoghurt och flingor. Han märker att mamma är lite stressad men det gör inget. Hillevi, som har alla sina känselspröt framme märker också att mamma är stressad. Och då blir även hon det. Hela hennes system reagerar på varenda liten söm som tröjan har den här morgonen. Det gör ont och det skaver överallt. Kroppen reagerar på sättet som mamma tar i henne och Hillevi brister ut i gråt. Mamma blir arg och Hillevi blir än mer högljudd. 

Vi kan visa skillnaden på barnens sätt att lagra den här morgonens stress genom den här bilden. Klas till vänster känner av stressen men det är inte så farligt. Han kan hantera det. Hillevi däremot känner av stressen på ett helt annat sätt. Och har svårt att hantera den. 

När de kommer fram till köksbordet för att äta sin yougurt visar det sig att just deras favvoyogurt är slut. De får ta mjölk i stället. Klas överlever. Hillevis stressnivå i hjärnan ökar. 


Mamma och pappa säger skynda, skynda hela tiden. Ät fort. Borsta tänderna fort. In i bilen fort. Klas fixar hela situationen galant. Hillevi känner sig som en fiolsträng genom hela sig. Alla intryck tar sig in i Hillevis hjärna och hon har svårt att sortera det som händer. 


Hennes stressnivå i kropp och knopp ökar för varje sekund. 

De kommer fram till förskolan med andan i halsen. Pappa är på dåligt humör för Hillevi har trilskats hela resan. Bilbältet har suttit för hårt och nappen tappade hon redan i första kurvan. 

De går in i tamburen på förskolan. Klas klär av sig på egen hand. Pappa behöver hjälpa Hillevi. Samtidigt läser han högt på den vita informationstavlan i hallen att en av pedagogerna är sjuk. Hennes trygghet. Det är en vikarie på plats istället. 

Då brister det för Hillevi. Hon orkar inte mer. Frustrationen och utbrottet är ett faktum. 


Glaset är fullt och det har fullständigt runnit över. Och klockan är bara halv åtta på morgonen. Och då har Hillevi hela dagen kvar. Med alla intryck som den ger bland 24 barn till och allt det som händer runt omkring. 

Så här är livet. För många familjer. För många barn. De allra flesta  barn klarar av när dagen ändrar kurs och det visar sig inte bli som vanligt. Men en del barn har lite svårare med just det. De har lite svårare att hantera och sortera allt runt omkring. Och framför allt har de svårt stt hantera det som händer inuti dem själva. 
Nu ska Hillevi lämnas över till en av pedagogerna på plats. Till en pedagog som förhoppningsvis har förståelse, visar förståelse och som tar emot ett frustrerat litet barn med en närvaro som lugnt visar barnet att mig kan du räkna med, jag kommer att ta hand om dig. 

Och som dessutom visar pappan att nu kan du i lugn och ro åka till jobbet. Att läget är under kontroll. Ring lite senare om du är orolig, och kolla läget. 

Klas, han är redan inne på avdelningen och leker med kompisarna. 

Tack Sverige!

Här sitter jag. På min altan hemma i ljungsbro. Jag har varit och handlat lite penséer. Och några påskliljor. Lite jord att kunna plantera dessa blommor i. Jag trodde att  jag ville det. För det är så soligt, så varmt och så…..ja, sen brister det lite för mig. 


Jag får sluta plantera. För jag ser ingenting. Det bränner innanför ögonlocken. Kan inte hålla emot. Och varför skulle jag göra det egentligen?Det är bara att låta det komma. 

Det känns så konstigt. Det känns så konstigt. Runt omkring mig pågår livet som om ingenting har hänt. Grannens barn leker på gatan. En annan granne tömmer sin pool. Någon provar sin motorcykel. En annan påtar med sin husbil. Altandörrar är öppna. Skratt hörs över de nyknoppade häckarna. 

Och här sitter jag. Med jord på mina händer. Och gråter. Med så himla många tankar. 

Jag är så kroppsligt långt bort ifrån Åhléns City och Drottninggatan och den där jäkla lastbilen, men känslomässigt är jag så väldigt nära. 

 Mina varmaste tankar går oavkortat till anhöriga till de som aldrig kon hem igår. Så otroligt tragiskt och sorgligt att det inte går att beskriva. Jag tänker på de som nu ligger på sjukhus. Som kämpar för sina liv. Och på er som har sett och varit med om en oerhörd traumatisk upplevelse med syner och med minnen som aldrig kommer att försvinna. 

Men mitt i denna hemska  ondska så tänker jag även på all den enorma, starka och fantastiska värme som människorna i det krisdrabbade området visade upp igår. Helt otroligt. 

Vilken otrolig gemenskap. Vilken kärlek mellan mönniskor. 

Tänker på hashtaggen #openstockholm som ett par startade på Twitter där stockholmare öppnade upp sina egna hem för de som inte kom ut ur stan. Tänker på alla frivilliga som ställde upp med egna bilar för stt köra människor när all kollektivtrafik stängde. 

Tänker på alla kyrkor som öppnades. På de mataffärer utanför och i stan som bjöd barn på mat när deras föräldrar inte kom hem som de skulle. Tänker på alla förskolor som höll extra öppet. Tänker på kvinnan som tog hand om den lilla pojken som hade slungats ur sin vagn och som ropade på sin mamma. Vilken hjälte. Mamman som låg längre bort och inte kunde svara. Tänker på pojken. Vad kände han? Kommer han att klara sig? Kommer mamman att klara sig? Tänker på alla som utan nån som helst tvekan ställde upp för stt ta hand om de sårade och De chockade. Tänker på all personal i affärerna som plötsligt hade fullt med chockade människor i sina butiker. Som hade sprungit för sina liv. 
Tänker på busschauffören som såg lastbilen i tid och hann stanna. Hur många liv räddade han? Tänker på chauffören i värdetransportbilen som också hade sett lastbilen och som åkte framför den och tutade på alla som var i vägen innan han blev uppåkt och prejad av gatan. Hur många liv räddade han? 

Det finns så otroligt många hjältar där ute. På så många olika sätt. Som visade upp både civilkurage och en otrolig kärlek. 

Inte minst våra poliser och vår räddningskår som igår verkligen visade upp en stark säkerhet och trygghet i sitt arbete. Vilken fantastisk insats de har gjort. Och fortfarande gör. 

Jag sitter här på min altan i solgasset och kan inget annat än att bara känna En enorm stolthet över alla er! 

Tack Sverige! 

Nu fortsätter jag plantera. 


Ett kaffedäck in progress

För en herrans massa år sen så utmanade jag min man med en liten bild på Facebook. Om jag skulle få över typ 100 likes på den så skulle han bygga mig ett litet  kaffedäck här precis utanför farstubron på sommarstugan. Just precis här där  solen går upp över trädtopparna och det skulle kännas fantastiskt att kunna sitta ute med en kopp på mitt lilla trädäck för att inmundiga morgonkaffet. 
Han sa ja till den utmaningen.

Så här såg den bilden ut på ett ungefär. Och jag fick långt över 100  likses på den. På väldigt kort tid dessutom.  Man kan väl anta att många av de som tryckte tummen upp här känner min man. Och vet vilken tävlingsmänniska han är. 

Och kanske ville de ge honom en liten match, och få se maken slita lite. Eller kanske att de till och med unnade mig en liten kaffeplats. 


Haha! I vilket fall som helst. Det har tagit några år. Men nu. Idag. Eller under den här helgen. Den här helgen har gått åt till just den utmaningen. 

Ett litet kaffedäck in progress. 

Mellan gjutningarna gick jag ner till vattnet. Det var en aning dammigt ute, som barnen sa när de var små, under förmiddagen. Vackert. Som bara den. Att damm kan vara så vackert. Och där mitt i dammet låg världens ensammaste brygga. 

Borrade ungefär 20 plinthål. 

Efter några timmar lättade dammet. Och lämnade det spegelblanka kvar. Det sprack upp. Och den värmen som plötsligt kändes. Klart en smula otippat då det i fredagskväll ösregnade och var 2 grader varmt. 

Oj vad vi jobbade på bra. 

Och när mörkret föll över både verktyg och plintar var vi så välförtjänta av en god middag. 


Söndag. Upp tidigt. Frulle. Sen ut. 


Och när vi åkte hemåt lämnade vi det så här. Efter ett fantastiskt jobb av alla inblandade samt några fiffiga ”lösningar på plats” ( såna är bra ). Nästa gång vi ses ska det skruvas brädor. Och nej, läktaren till vänster ingår inte. Eller vänta förresten….varför inte ett nytt etage? Anders, jag har en idé, är du med på en utmaning?!? Hahaha! 
Så mycket kaffe det ska drickas just här. 

Det var en bra utmaning! Och tusen, tusen tack till alla er som gillade bilden för ett par år sedan. Det är tack vare er! 

Kom förbi vetja, kaffedäcket är lite ert också kan man nästan säga. Kaffehurran  är alltid på!