Månad: augusti 2020

Tänk att leva tillsammans i över sextio år. Det är nog rätt så unikt. Att som par ha den ynnesten att kunna få uppleva det ihop. Sextio år tillsammans. Fantastiskt.

Tomheten när den ena går bort går nog inte ens att beskriva.

Vallentuna kyrka i fredags. Varannan kyrkbänk avstängd pga covid-19. Max 35 personer i kyrkan, varav 10 kyrkarbetare. Alltså endast 25 gäster.

Ett fint och sista farväl av Egon. Vi var en nätt liten skara som mindes tillsammans i kyrkan. Desto fler telegram visade det sig. Så många som tänkte på Egon och hans familj denna soliga fredag. Så mycket kärlek. Så mycket tacksamhet. Över att få ha varit en del i hans liv. Och att få ha haft honom i sitt liv.

Tänk att vara så viktig och betydelsefull för så många människor. Fantastiskt.

Viktiga och betydelsefulla. Det är vi alla. Så klart. Det kanske är lätt att glömma bort det ibland. Framför allt att känna sig betydelsefull. Men. Vi alla har människor runt omkring oss som bryr sig om oss, som älskar oss. Och vi alla har människor som vi bryr oss om. Som vi älskar.

Den här unga, vackra kvinnan. Med sina blott 22 år på denna jord är hon bland de starkaste jag känner. Efter att hennes mormor nu blivit änka har hon stadigt stått vid sin mormors sida. Inte vikit en tum. Hjälpt och stöttat. Och trots att livet inte alltid har varit spikrakt för henne ( för vem är det helt spikrakt? ) genom åren – så blev hon i våras tack vare sitt driv, sin mognad och sitt jävlaranamma, färdig förskollärare. Under våren fick hon även tillgång till sin egna lägenhet och under sommaren skrev hon på sitt anställningsavtal. Lyllos den förskolan. Tjoho! Jag är så stolt över dig, Carolina!

Min fina bror. Säger alldeles för sällan till honom hur viktig han är för mig. Det vill jag ändra på. Och det var så himla fint att se när han i fredags fick återse sin älskade dagmamma, ”Mamma Lill-Litt”, som han kallade henne när han var liten. Även hon var på plats för att hedra Egon denna dag.

Det tar jag med mig denna helg. Bli bättre på att visa nära och kära hur viktiga de är för mig. Hur betydelsefulla de är i mitt liv.

Innan det är för sent.

All kärlek ❤️

”Du tänker för mycket. Du är så dramatisk jämt. Du är för känslig. Osv osv.”

Det här är meningar som har följt mig genom livet. Genom hela livet tror jag faktiskt. Att jag tänker för mycket. Funderar. Reflekterar.

Nu pratar vi inte så mycket om matematiska problem. Eller på hur det periodiska systemet ser ut. Det hade iochförsig kanske varit önskvärt. Att ha funderat lite kring det där också. Framförallt när jag gick i skolan. Fast nej. Egentligen inte. Då hade det inte varit jag. Jag är ju som jag är. Och det är gott så.

Jag tänker på annat. Framför allt känner jag så himla mycket annat. Och jag ser så himla mycket annat. Jag både ser och känner sånt som många andra inte ens lägger märke till. Ah, det är för att du har en nyfiken liten ådra som pumpar inom dig, kanske nån anser. Nej verkligen inte. Jag bara är sån.

Vi pratar sånt som är Knappt synligt. Vi kanske inte ens känner varandra. Det finns ingenting att ta på. Bara energier som känns. Vad som sägs är sekundärt. Hur situationen får sändaren eller mottagaren att känna sig är det primära. Värme eller kyla? Trygghet eller rädsla? Tillit eller hån? Kärlek eller förminskning?

Jag ser människan. Jag känner människan. Stora som små. I både glädje och sorg. Ibland händer det att svetten rinner längs min rygg när jag känner energin som svallar hos en annan. Eller ser det i nåns ögon. Utan att någon vet. Och det är absolut inte av nyfikenhet. Det bara är så. Inte 24/7. Men väldigt, väldigt ofta.

Jag lovar, jag har genom åren försökt lära mig att stänga av. Att inte känna så himla mycket hela tiden. Att inte se. Försökt att passa in. Inte känna mig annorlunda. För det tar enormt med energi från mig själv. Att se och registrera så himla mycket. Och känna så himla mycket.

Men det är svårt. Jag kan inte hjälpa det. Och då skulle det inte vara jag.

Med åren har jag kommit till insikt. Jag vill se och känna. Jag vill vara en känslig människa. Jag vill vara en människa som känner av energier, som reflekterar och som ser varje möte mellan människor som ett tillfälle att lära mig mer. Både om mig själv och andra. Samtidigt som det är otroligt viktigt att känna skillnaden mellan mina egna energier och andras – som känns hos mig.

Kan det bli för mycket? Säkert, enligt en del. Och bergis även för mig. Men hellre för känslig. Än för okänslig. Min högkänslighet är både min styrka och min utmaning.

Hade jag haft möjligheten att säga några väl valde ord till den lilla flickan, till lilla femåriga ingela, så hade jag sagt medan jag kramade om henne – fortsätt vara du. Känn styrkan i dig själv och tvivla aldrig på dig själv. Våga gå din egen väg.

Ibland behöver jag en paus. Bara vara jag. Bara få känna – och höra tystnaden. Och mig själv.

All kärlek ❤️

Heads up! Mest till er medelålders, äldre herrar vars mål är att ”sätta yngre kvinnor på pottkanten”.

Nu är de nämligen på väg. Den nya generationen. Den nya generationen som törs, vill och kan säga ifrån när medmänniskor blir illa behandlade.

Jag är alltid stolt över våra söner. Så klart. Vissa dagar bubblar det till och med över av stolthet och det liksom känns som om det ska spricka i sömmarna. Idag är en sån dag.

En av våra söner som jobbar i en av sportbutikerna här i stan kom hem och hade denna story med sig från denna tisdag.

Han stod som vanligt och krängde skor på sin avdelning när en av hans kollegor kom fram till honom och bad om hjälp.

Den yngre, kvinnliga kollegan upplevde sig ha blivit orättvist behandlad och idiotförklarad av en medelålders herre just där och just då på en annan plats i butiken. Hon orkade inte ta emot mera – och gick då och hämtade stöttning.

Vår 20 åriga son släppte det han höll på med och gick fram emot denna medelålders man. De fick ögonkontakt, men innan sonen ens hann säga hej, öppnade mannen munnen och sa ”jahaja, satte jag henne på pottkanten nu?”

Varpå sonen svarade direkt och tydligt att ”om du inte ändrar din attityd så kan du lika gärna gå härifrån, för varken jag eller Nån annan kommer att hjälpa dig i den här butiken”.

Mannen blev tyst.

Tittade på sonen som frågade om det var Nåt mer. Mannen svarade försiktigt att nej, det var det inte. Då vände sonen sig om och gick.

Att stå upp för sin kollega och medmänniska när den behöver det som mest är både modigt och viktigt. Att visa var gränsen går och vara tydlig när den gränsen har överskridits är till och med väldigt modigt och viktigt. Både inför sig själv och gentemot andra.

Den styrkan och det civilkuraget önskar jag att jag själv hade när jag var 20 år.

All kärlek ❤️