Månad: september 2018

En helg i Köpenhamn. Tåget rakt ner bara.

Upplevt både otroligt god mat och kultur.

Tre olika tips på bra matställen följer detta inlägg.

– Che Fe. Ett helt underbart ställe. En italienare med två färdigkomponerade menyer med vinpaket som passar. Vi valde menyn från Toscana, med sex (!) små rätter som starters. Sen pasta som följdes av kanin. Jösses. Ett mycket bra tips om ni har vägarna förbi nån gång. Mycket bra service och trevlig personal.

Sen sov vi gott.

På lördagen var vi uppe med tuppen och åt frulle. Sen lånade vi cyklar från hotellet och gav oss av mot Christiania som jag har varit lite nyfiken på. En stadsdel i Köpenhamn som lever efter eget självstyre där varje individ har eget ansvar för sitt liv och hem. Ett tillhåll för fritänkare och människor med vissa alternativa livsstilar. Där säljs tex cannabis vid små stånd på marknaden helt öppet. Området grundades 1971 då hippies tog över det övergivna militärområdet. På nåt sätt ett fascinerande ställe och det lockar ca en halv miljon besökare om året. Men jag skulle inte vilja att mina barn växte upp där.

Christiania downtown.

En svängom på Drottning Margeretes slott hinner man alltid med.

– Nästa tips. Kanal Cefeen. Av en kompis till min mans kompis, som är heldansk, hade vi fått tips där vi hade tänkt äta lördagens lunch, Kanal caféen. De serverar ett av Köpenhamns bästa smörrebröd. Ett litet hål i väggen och som hade en ponton ute i kanalen.

Kan upplevas lite ruffigt, lite tjaskigt med sådär service. Men herregud vilken mat! Och vilket tryck med gäster. Ett måste att testa.

En smörgås som botten. Sen bara ösa på med vad som fanns i skålarna. Tror vi satt med den här brickan i flera timmar. Danskarna bredvid oss överallt hade även en lille en på borden. En lille en är helt enkelt en isad flaska med snaps. Som de hällde i sina glas varefter de hade tömt dem. Den avstod vi.

Nyhamn.

Vätskepaus på Tivoli. Sen gammalt.

– Tredje tipset. Middagen hade vi bokat sen tidigare på Mash Penthouse, modern american steakhouse. Högt uppe på 12:e våningen på Tivoli hotel, med utsikt över typ hela Köpenhamn.

Köttet beställs gramvis och tillbehören får man välja vid sidan av. Otroligt gott. Och så mycket. Själv tog jag 200 gram grillad tonfisk. Mycket trevligt ställe med trevlig personal och bra service.

Självklart klämde jag även ner en stor kardemummaväntbulle på Espresso House innan tåget skulle gå idag.

Vilken helg.

Nu mår man. Det gör man allt. Så mätt. Så nöjd. Magen kämpar på med allt detta intag. Själen känns just nu lugn och varm. Så jäkla värt. Tåget hem och både maken och jag med varsina hörlurar. En barnfamilj i sätena bredvid. Med en bebis på ca två månader. Som har inbyggd höjdmätare. Så fort mamma eller pappa sätter sig, skrik. Ställer sig upp, tystnad. Hög igenkänning på den! 😂😂 Och så tanken om att dessa föräldrar får vänta endast ca 20 år innan det är deras tur att ge sig ut som vi gör just nu.

All kärlek!

Idag ryckte han in. Glädjespridaren. Den fantastiska människan. Den älskade ungen.

Dagen som har känts så väldigt långt bort, är plötsligt här. Dagen som vi har pratat om i ungefär ett och ett halvt år är här. Försvarsmakten kallar. Och då åker man.

I morse klockan 08.00 gick tåget.

Så redo och så klar. Färdig helt enkelt.

Hans livs största äventyr väntar. Vilken grej! Och jag är så himla himla stolt över honom. Känns liksom stort på nåt vis att han har valt den här vägen. Försvara fosterlandet ändå.

Medan jag själv får kämpa med att han har lämnat hemmet.

”Schoolbag in hand he leaves home in the early morning. I try to capture every minute. The feeling in it. Slipping through my fingers all the time. Do I really see what’s in his mind. Each time I think I’m close to knowing he keeps on growing. Slipping through my fingers all the time.”

Abbas låt har väl aldrig känts så passande på nåt vis. Även om Meryl Streep sjöng den till sin dotter när hon skulle gifta sig i filmen Mamma Mia. Det här är ju ändå i närheten.

Och fr.o.m. nu är han inskriven och klar på P4 i Skövde för nio månaders tjänstgöring.

You’re in the army now.

All kärlek ❤️

Att skaffa barn. Så oändligt många beslut i just det valet. Att bli förälder. Och ansvaret som följer med just det beslutet. Ett ansvar som innebär att det från och med nu för alltid kommer att finnas en individ som alltid går före en själv. Alla dagar i veckan. 24/7. Dygnet runt. Utan undantag. Så var, och är, det iallafall för mig.

För om inte jag krigar för mitt barn – vem gör det då?

Som ni vet blev jag mamma för första gången för typ exakt 21 år sedan. Helt ny, utan manual tillhörde Adam plötsligt våran lilla duo, som vi från och med då kunde kalla för vår lilla familj.

När Adam var ett par veckor gammal började jag se en svullnad vid hans ljumskar. En svullnad som försvann när jag lyfte upp honom i benen när han låg på skötbordet. Och när jag såg svullnaden försvinna kunde jag samtidigt liksom höra hur det försvann. Ett läte som kan jämföras med typ som ett slurp. På sex-veckorskollen bad jag barnläkaren kolla upp det hela, vilket han noggrant gjorde. Lyste med en sorts ficklampa, vände och vred på min lilla bebis. Han såg ingenting, sa han, men ville ändå skicka upp oss till barnkirurgen på remiss till US.

Efter nån vecka till var jag och Adam på plats på US. Barnkirurgen som tog emot oss hette Hans, minns jag. En äldre, erfaren läkare som använde hela pappret på britsen i rummet för att beskriva och rita hur ett ljumskbråck såg ut och hur det funkade. Han var väldigt tydlig och pedagogisk.

Han klämde och kände på min bebis, som inte sa ett pip under hela undersökningen.

– Är du säker på att du har sett det du säger dig ha sett? frågade till slut dr Hans.

– Ja, jag är helt säker, svarade jag. Men plötsligt började jag känna en viss osäkerhet. Hade jag bara inbillat mig? Men nej, jag var heeelt säker. Verkligen helt säker.

Dr Hans förklarade att inte heller han varken kunde se eller känna nåt som kunde likna ett ljumskbråck.

– Men jag litar på dig. Du som mamma känner ditt barn bäst av alla. Vi bokar tid för operation.

Här började min man att tveka på mig och det jag både sett och hört. Skulle vi verkligen? Men jag stod på mig. Och sagt och gjort. På Adams 3- månadersdag, den 13/12 på Lucia, låg ungen på operationsbordet. Som en liten fågelunge låg han där på britsen, med armar och ben helt utsträckta och sov. Helt ensam utan sin mamma och pappa rullades han in i operationsrummet tillsammans med Dr Hans.

Efter vad som kändes en hel evighet kom de äntligen ut. Herregud, så himla skönt det var att se dem igen.

Dr Hans kom direkt fram till mig. Han gav mig den varmaste kram en orolig mamma behövde just där och då och så sa han:

– En mamma känner sitt barn bäst! Vilken tur att vi opererade! Hade vi inte gjort det, hade ni med all säkerhet kommit in med inklämt bråck i mellandagarna. Och då är det bråttom, då har man inte så många timmar på sig.

Precis just där och då väcktes tigermamman i mig! Just där och då kände jag en sån otrolig kraft och känsla för vad min roll som mamma innebar, förutom all den oändliga kärlek som bara bultade i hjärtat.

Och den styrkan har behövts kan jag säga. Som jag har krigat genom åren! När känslan av otillräcklighet har infunnit sig, har jag bara grävt ännu djupare. Jag har aldrig slutat kriga. För vem skulle göra det annars?

Mitt mantra som jag har levt efter i 21 år håller än. Om jag inte krigar för mitt barn – vem gör det då?

En styrka och sån känsla som samtidigt är så enkel och så självklar.

All kärlek ❤️

När jag var 24 år ung träffade jag min man på Berns salonger. Han kom fram till mig när jag stod och stuffade med mina vänner på dansgolvet, räckte fram sin högerhand och sa hej, jag heter Anders, vad heter du? Sen gick han aldrig.

Resten är så att säga historia.

Efter sex månaders helgpendling mellan Täby – Linköping kände vi att det var dags att ta ett beslut. Skulle vi satsa på oss två? Eller skulle vi bara strunta i det?

Herregud, det gick ju inte att strunta i det här. Vi ville satsa. Med ett fast jobb i Linköping och ett vikariat i Täby, blev det jag som tog beslutet att lämna familj och vänner sommaren 1996 och flyttade med hela mitt lilla bohag ner till Östgötaslätten. In i Anders lilla tvåa på Skolgatan. Nytt, spännande. Och samtidigt väldigt läskigt. Kände mig självklart en smula ensam.

Jag hade under våren sökt jobb på ett föräldrarkooperativ i Hogstad. Blev kallad på intervju och undrade som den stockholmare jag var, om det var långa köer som jag behövde förhålla mig till. Inga köer, sa föreståndaren skrattande. Förstod senare varför han hade skrattat åt min fråga.

Av ca 60 sökande fick jag tjänsten och hösten -96 började pendlingen mot Mjölby varje dag. Jag hade tillgång till Anders bil och han tog således sin cykel till och från sitt jobb på andra sidan stan. Samt till och från alla miljoners fotbollsträningar han hade på den tiden. Skapligt fit, kan jag säga.

Efter några månader som sambos blev jag gravid i december 1996. Jobbade klart i Hogstad för att gå höggravid sommaren 1997. En av de varmare somrarna där också alla fläktar tog slut. Maken fick tag i en av de sista på Elgiganten, som han tog hem till sin flåsande tjej. Minns att det första jag gjorde varje morgon var att vinkla på persiennen- onej, blå himmel idag med, och gick o la mig igen.

Nyss fyllda 26 år levde jag i den här svala tunikan hela den sommaren. Den gick galant att växa i. Och det gjorde jag. Som jag växte.

Lördagen den 13/9 kl 09.44 1997 kom vår första älskade son ut med hjälp av sugklocka av dr Preben. Mitt starkaste minne av den doktorn, förutom att han hjälpte en kämpande värksvag blivande moder, var att innan han tog fram sugklockor och grejer, stack ner sina 45:or i de gröna gummistövlarna som stod placerade till höger om dörren i förlossningssalen.

Efter knappt två år tillsammans hade Anders och jag nu helt enkelt blivit föräldrar till den vackraste pojken i hela världen.

Nästa fråga var bara – hur i hela friden skulle man göra nu? Var fanns manualen?

21 år senare står vi här. Fint ändå.

Söndagen den 9 september 2018.

Nu har hela familjen varit och gjort vår medborgerliga plikt. Jag känner mig både glad och stolt över att båda sönerna har gjort sitt val för sin framtid.

Livets första valkuvert.

En gul. En vit. En blå.

Och när vi var klara och gick därifrån så mötte vi kompisar till den yngre sonen som också hade varit och gjort sin plikt. Så himla bra!

Samtidigt som det känns så väldigt märkligt att se de här unga herrarna vifta med sina röstsedlar. Det känns ju som igår de satt hemma i sonens rum och typ byggde med lego. Eller gick läskiga spökpromenader i Ljungs Slott. Och nu får de rösta. Inte klokt. Men så mäktigt.

Hoppas du har gjort din plikt, du också.

All kärlek! ❤️

Telefonen ringde på jobbet vid halv fyra tiden i eftermiddags. Jag tog luren och svarade sådär som jag brukar.

I andra änden visade det sig vara en av killarna som tog steget från oss till förskoleklass nu i somras.

– Men hej, sa jag. Vad kul att höra din röst! Vad kul att du ringer. Vad har du på hjärtat?

– Kärlek.

– Men åh! Vad mysigt. Har du kärlek på hjärtat?

– Ja, det har jag.

– Vet du, jag blir så himla glad när jag hör att du har kärlek i ditt hjärta. För det är ett så himla bra ställe att ha kärlek i.

– Ja, det är det.

Vi snackade lite vidare och till slut avslutade jag med,

– Vet du, du kan komma och hälsa på precis när du vill. Kom förbi när du vill!

Tio minuter senare knallade han in på förskolan tillsammans med en av vännerna som också lämnade oss i somras, och så kramades vi alla tre en bra stund.

❤️

Kan vi inte bara pausa här. Och ta in det här en liten stund. En sexåring som har hela hjärtat fullt med kärlek som han mer än gärna sprider med hela sin uppenbarelse.

Så enkelt. Så självklart. Så elementärt. Känna kärlek till sig själv. Känna kärlek till andra. Känna kärleken i grunden så att det bara bubblar i hela ens system.

Våga.

Känna en kärlek så stark att ingenting kan rubba den. Se den. Ta emot den. Röra den.

Det är så enormt stort!

Jag är i full tro att kärleken övervinner allt.

Till er alla – kärlek!

❤️

Om en vecka är det val här i vårt vackra land Sverige. Vi bor i ett land med demokrati. Befolkningen i Sverige har alltså möjlighet att genom sin röst påverka sitt lands framtid.   Jag kan påverka. Du kan påverka. För mig är just den möjligheten så otroligt fantastisk. Så stor. Och så himla viktig att värna om. En demokrati kommer inte av sig själv. Det har varit ett hårt arbete av generationerna bakom oss som  har slitit sina hår för att vi ska kunna ha röster som hörs.

Vi får inte riskera den! Över huvud taget.

För mig känns det både som en rättighet och en skyldighet. En rättighet som så väldigt många människor i andra länder bara kan drömma om. Som blir en skyldighet för oss som har den möjligheten, att faktiskt ta vara på den rättigheten.

Så ut med er. Vet du inte vad du ska rösta på – ta reda på. Vad säger partiprogrammen om just din viktigaste fråga? För mig är tex frågan om psykisk ohälsa bland de viktigaste.Jag har läst alla partiprogram och där sett vilka partier som överhuvud taget gett den frågan en chans. Och har genom den vägen kommit lite närmare det parti jag vill ge  min röst till. Andra viktiga frågor för mig är jämställdhet och självklarheten alla människors lika värde.

Att det finns så många människor, 1 av 5 (!), som på nåt sätt avskyr invandringen så mycket att de bland annat är beredda att hota jämställdheten och kvinnans frihet, och rätten att kunna bestämma över sin egen kropp är för mig en fullständig gåta. Och det här med att respektera mänskliga rättigheter är så viktigt och så väldigt självklart, att alla människor är lika värda och faktiskt har all rätt i världen att få älska vem man vill. Och förresten. Det är inte bara en gåta. Det är skrämmande, känner jag, att jag knappt vill tro att var femte svensk anser annorlunda. ( Hej hej var femte människa runt omkring mig. )

Vad händer sen? Vilket eller vilka steg kommer efter det? Vad händer? Vilken värld vill jag ge mina barn?

 

För att hjälpa dig som fortfarande känner dig en smula osäker lite på traven, så har jag här länkat till Marcus Oscarsson som är TV4’s expert på politik. Han kan kanske hjälpa till att få klarhet i vissa delar. Klicka här och Läs Marcus Oscarsson på hans facebooksida    

På söndag den 9 september. Vet du fortfarande inte , du orkar inte, du bryr dig inte – rösta då blankt. Men ligg inte kvar i soffan. För då har du dessutom förbrukat din chans  och rättighet att nånsin få klaga. Och lägg absolut inte din röst på ett parti ”bara för att du är missnöjd med alla andra” och vill ”röra om lite i grytan”. Det kan få oanade följder.

Ta vara på din rättighet som blir din skyldighet.

All kärlek! ❤

Som ni har väntat!

---

Jag förstår det. Och nu är förändringarna här.

---

För att göra livet så mycket enklare för er läsare har Life of Ingela äntligen skaffat en helt egen web ikon. Nu kan ni spara min ikon så väldigt smidigt som bokmärke eller varför inte lägga till den som en skön genväg på er egen hemskärm.Hur gör man? Nu när ni har det här inlägget framför er finns en rad längst ner på er skärm med olika funktioner ( ej på själva inlägget, utan på din skärm genom att scrolla lite upp o ner ). Klicka på fyrkanten med en pil i och välj sedan.

---

And to my International readers. From now on, you can easily translate to any language you want here at my Blog. Please, check the translation function in the right section.

---

Och för er som är intresserade och lite nyfikna på lite äldre inlägg finns numer ett Arkiv att klicka dig runt på.

---

Och inte nog med allt detta så har jag även förkortat bloggadressen till endast lifeofingela.com genom att ha skaffat mig en helt egen domän.

---

Så himla mycket enklare det blev plötsligt för er att hitta mig och mina tokiga funderingar. Otroligt bra va? Tack för att ni finns! All kärlek!