Åh ljuva majmånad – eller inte

Oj vilket väder vi har just nu! Den varmaste majmånad på 120 år läste jag nånstans. Jag vaknar på morgonen och klär på mig shorts och linne utan att ens kolla väderappen. Jag kikar inte ens ut genom persiennerna längre för att kolla hur det ser ut utomhus. Jag har bara liksom börjat ta för givet att det är sommar varje morgon jag vaknar. Och det är ju helt underbart! Jag älskar det.

Men.

Majmånad innehåller även en massa annat. Det är ju inte bara ett väder.

Maj månad innehåller ofta tex en hel del avslutningar på saker och ting, uppvisningar. Vårfester är också ett mycket populärt inslag både i skolor och i förskolor. Grillsammankomster. You name it.

I skolorna går ett helt läsår mot sitt slut. Barnen, ungdomarna, lärare och föräldrar börjar se slutet av en termin. Nationella prov. Schemat som klassen har följt under terminen börjar plötsligt ändras. Lärarna passar på att lägga in olika sorters utflykter istället. Kanske klämmer in en friluftsdag. Tillsammans med andra klasser. Så mysigt vi ska ha. Eller en skön och avslappnande baddag. För det är de ju alla så värda efter det här årets eviga slit och kämp. Och sannerligen, det är de alla värda. För de allra flesta elever är det här årets typ skönaste tid just nu.

Men.

För en del andra är det inte alls det. För en del elever är denna årstid i skolan den absolut värsta tänkbara. Tillsammans med december. Lektioner som ställs in. Eller plötsligt läggs utomhus istället. Ett schema som ändras. Klasser som plötsligt ska vara tillsammans. Matsäckar som ska fixas.

För de elever som behöver tydliga ramar att förhålla sig till är plötsliga ändringar i rutinerna en mardröm. Plötsligt vet de inte varken ut eller in. De ställer sig många frågor, så som: Vad gäller nu? Vad ska hända? Hur länge ska detta hålla på? Med vilka ska vi vara? Och framför allt varför? Till vilken nytta är alla de här ändringarna? Vad är syftet?

Kraven på den enskilda individen höjs så otroligt mycket för att klara av dessa dagar. Den som inte lever mitt i det har nog till och med svårt att begripa hur det ens kan vara så energikrävande. Enormt med energi går åt för att bara ens ta sig till skolan på morgonen under majmånad. Och då är resten av dagen kvar att överleva. Med vilken energi då? Reservtanken som gick åt igår? För en del är det så här året runt.

Och vad händer med en elev/ människa som det ställs alltför höga krav på? Under en längre tid, eller under en kortare tid. Krav som ställs både från individen själv, varför fixar inte jag det här när alla andra verkar fixa det här så bra. samt även från omgivningen, men du, det här gör vi ju för att ha så mysigt ihop. Förstör inte det här nu för alla andra. Skärp dig.

Vad händer när känslan av kontrollen över livet försvinner?

Jo, den eleven/människan som känner en alldeles för hög kravställan i livet utan att ha några verktyg för att hantera situationerna, hittar alldeles egna strategier för att överleva sin vardag. Så enkelt är det faktiskt.

Den frustrationen som barnet/människan känner visar sig på alla möjliga olika sätt. Bland annat genom magont, huvudvärk, illamående, ångest, sorg, depressioner, oro och ängslan, ilska.

Nånstans kommer det ut. Finns inga verktyg att tillgå så spricker bubblan till sist. Med en explosion kanske. Eller ett mentalt sammanbrott.

Blir förbannad på allt och alla hela tiden. Eller bara jätteledsen. Känner sig missförstådd. Skriker och gormar. Eller bara gråter. Om inte ens det hjälper, börjar den kanske ta till händerna och fötterna och börjar sparkas eller slåss. Blir elak mot andra. Sätter sig i situationer som den tror att den har kontroll över genom sitt beteende. Som äldre kanske börjar självmedicinera med hjälp av alkohol eller droger.

Sätten för att överleva är olika från person till person. Alla hittar vi ett eget sätt när det känns hopplöst. Precis så som vår son skrev om i sitt gästinlägg förra veckan.

Efter det tappade jag allt hopp, sparkade omkull en motspelare i ett tafatt försök att bli utvisad, och hamnade i en hätsk ordväxling med motståndaren och sedan med domaren. Ville inget hellre än att bli utvisad och avstängd i hundra år. Det var kaos, och jag grät som ett barn efter matchen. Visste att detta var sista gången jag spelade en fotbollsmatch.”

Eller när han som 12 åring sa så här om sin syslöjdsfröken:

”Mamma, jag kan lätt bli en sån som hon tror att jag är. Men det vill inte jag. Jag vill att hon ska veta att jag verkligen gör mitt allra, allra bästa”.

Och det tror jag faktiskt stenhårt på! Att alla barn/ människor verkligen gör sitt bästa. Utifrån sin egen förmåga. Det finns ingen som vill misslyckas med flit. Eller gå omkring och vara arg hela tiden. Eller få skäll jämt.

Känns kraven för höga så märks det. Mycket tydligt. Och som vuxen kan det vara bra att tänka ett varv till faktiskt. När man har en individ framför sig, eller i närheten, där frustrationen bara bubblar över, se då inte bara beteendet. Försök att se människan bakom, en helt vanlig människa som just där och då visar att kraven runt omkring och inuti sig själv är alldeles för höga.

All kärlek i värmen!

Ett stort tack!

Ett stort rungande TACK till var och en av er som har tagit er tid att läsa gästinlägget från vår fina son förra veckan. Ni är väldigt många har det visat sig på min statistik.

Inlägget har gått all time high så det bara sjunger om det.

Ett stort rungande TACK även för alla fina kommentarer ni har skrivit och för alla kramar och för alla ryggdunkningar som Adam har fått.

Ämnet är hett, komplext, svårpratat och tabubelagt. Men otroligt viktigt! Det ÄR ingen skillnad på ett avslitet korsband och psykisk ohälsa. Varför är det så mycket svårare att prata om det som inte syns?

Som många av er både har skrivit och sagt efteråt så tror även vi att Adam inte är ensam om detta.

Och kan Adam genom sin öppenhet om sin egenupplevda situation hjälpa en endaste individ till att försöka våga prata, våga berätta så blir Adam, jag o pappa Anders så varma och så lyckliga. Ända in i själen.

Kan hans berättelse få andra att inte känna sig ensamma? Att det liksom finns fler?

Kan Adams modiga öppenhet få andra att tänka till, känna efter och framförallt få människor att våga fråga hur det är på ett helt naturligt sätt – så att den som får frågan vågar berätta, utan att känna vare sig rädsla eller ångest, så är det helt fantastiskt.

Så jag avslutar med att citera det Adam avslutade sitt inlägg med

”Min tanke med detta är inte att på något sätt förringa eller nedvärdera allvarliga fysiska skador. Jag vet hur det är att ha så ont i någon kroppsdel att man bara vill skrika rakt ut. Jag vill heller inte ha massa sympati, att folk ska tycka synd om mig. Nej tack. Det enda jag vill göra är att belysa det väldigt få talar om. Att tvingas sluta på grund av psykisk ohälsa är nämligen EXAKT samma sak som att tvingas sluta av en allvarlig knä/fot/axel/ryggskada.”

Våga fråga – våga berätta – våga lyssna!

Gästinlägg på mammas blogg

Under en kvällspromenad med vår 20 åring i måndags:

– Mamma, jag skulle ha slutat med fotbollen mycket tidigare.

– Hade det känts bättre tror du?

– Ja, det hade det verkligen gjort. Med facit i handen skulle jag aldrig ens ha börjat spela fotboll alls när vi flyttade till Tallinn.

– Nej det skulle du inte ha gjort, jag vet, du hade mått mycket bättre då.

Vårt samtal fortsatte. Som det alltid brukar göra. Ända tills vi kom hem. Då satte han sig ner och började att skriva. Här bjuder vår oerhört starka son på ett gästinlägg på sin mammas blogg. Varsågoda.

– – – –

”Att råka ut för en allvarlig skada är väl varje idrottares värsta mardröm, oavsett om man spelar med kompisgänget på lägsta amatörnivå eller om man tävlar i OS och sportar på heltid. Att bryta ett ben, slita av ett korsband, få en hjärnskakning eller dra en axel ur led är ju tyvärr saker som händer, inte särskilt ofta som tur är, men det förekommer på alla nivåer.

De allra flesta idrottsskador läker ju, ibland utan och ibland med medicinsk hjälp. Stukar man en fot eller sträcker baksida lår brukar det räcka med några veckor upp till någon månad att bli frisk igen. Detta förutsatt att allt sköts korrekt, både vid själva skadetillfället och senare under rehaben. Även allvarligare skador går att läka, men det är ofta högst individuellt och beror helt på skadans omfattning. Det händer ju tyvärr att folk tvingas lägga ned sina idrottskarriärer helt på grund av skador, även i unga åldrar, vilket naturligtvis är otroligt tragiskt varje gång det sker.

Jag har själv råkat ut för en relativt allvarlig idrottsskada en gång, då jag under Lidingöloppet 2015 sträckte höger ljumske efter bara några kilometer. Från början var nog inte skadan så allvarlig, en vanlig sträckning, men det faktumet att jag (en naiv 18-åring) fullföljde loppet i ett alldeles för högt tempo gjorde att det tog över ett år innan det hade läkt ihop helt och hållet. Lärde mig en läxa den gången, som man brukar säga. I skrivande stund är dock skadan läkt och jag kan återigen springa som vanligt.

Nu har jag pratat en del om fysiska skador, som är väl synliga och ofta väldigt omtalade. Även min ljumskskada var en fysisk skada, liksom Zlatans korsbandsskada och Lotta Schelins elakartade huvudskada. Det finns dock ytterligare en kategori som hör till ämnet idrottsskador, som inte alls är lika omtalat, en kategori som satte stopp för min ”fotbollskarriär” som spelare när jag var 17 år:

Nämligen den psykiska ohälsan.

**

Alla som känner mig vet att fotboll är mitt livs största intresse. Så har det varit så länge jag kan minnas. När jag var liten ville jag bli fotbollsproffs. Spela för Manchester United på Old Trafford, vinna Champions League-finaler, VM, och så vidare. Tjäna miljontals miljoner på att göra det man älskar. Wow!

Levde på den drömmen några år, tills jag blev 10-12 år och insåg att jag inte har tillräckligt med talang för att uppfylla den. Då lade jag den drömmen på is, och ändrade fokus. Nu skulle det handla om att bli så bra som möjligt, vinna så många matcher som möjligt och försöka ha så kul det går.

Kände dock relativt tidigt att något var fel. Träningarna gick bra och var oftast roliga, men på matchdagen låste det sig. Kunde knappt slå en vanlig passning på match, trots att jag hade gjort det tvåhundra gånger på träningen två dagar tidigare. Benen blev darriga som spaghetti, fick inte kontroll på dem. Jag märkte också att det blev viktigare för mig att inte förlora än att vinna. Såg hellre till att vi inte släppte in mål än att vi gjorde ett. Gothia Cup 2011 var en kul upplevelse jag aldrig kommer glömma, men för mig personligen var det en fotbollsmässig katastrof. Ville inte ha bollen, ville inte bli involverad, för jag kände att jag inte kommer kunna göra någonting ändå, förutom att möjligtvis slå en felpass eller orsaka ett baklängesmål. Inför första utslagsmatchen fick jag nog, tog ett snack med tränaren och sa att jag inte klarade av att spela. Jag slapp och det var jätteskönt.

Första gången jag kände att min tid som fotbollsspelare var på väg mot sitt slut var under en bortamatch i Estland hösten 2012. ”Ska det vara såhär så kommer jag inte orka länge till,” sa jag till mig själv i halvtid. Nu var jag 14 år och hade kommit fram till att mina problem måste ha med någon form av prestationsångest att göra. Träningarna gick fortfarande jättebra, jag utvecklades, men på matcherna tog det stopp. Nu spelade jag oftast mittback eller vänsterback, så jag slapp de där bitarna med att försöka göra mål, vilket var skönt. Men samtidigt blev varje misstag mer synligt. I mars 2013, tre månader innan vi skulle flytta hem, slutade jag spela fotboll i Tallinn för att ladda om inför att börja i mitt gamla lag i Sverige igen. Såg verkligen fram emot det.

I augusti 2013 skulle jag spela min första match med mitt gamla lag. Hade längtat i evigheter och nu var det dags. Tallboda borta, och jag hoppades på att få må bra under matchen. Älskar ju fotboll mer än allt annat på jorden, ville inget hellre än att spela. Men kände redan under uppvärmningen att det inte kommer gå. Ångestpåslaget var totalt, var tvungen att sätta mig ner i gräset och försöka fokusera på min uppgift. Jag startade och fullföljde matchen, och 90 minuter senare hade vi förlorat med 5-2. Förlusten gjorde ont, men jag var mest glad för att matchen var slut och jag fick åka hem.

I den näst sista matchen den säsongen skulle vi möta BK Zeros borta i Motala. Det ösregnade och var kallt, men det gjorde inte mig något. Inför matchen stod jag på två gula kort, och ett tredje skulle innebära avstängning i den sista matchen. Jag hade bestämt mig innan för att jag ville slippa sista matchen. Men jag skulle aldrig komma på tanken att byta ut mig själv eller säga att jag inte klarade av att spela. Det hade varit att svika laget, plus att jag hade behövt svara på massa frågor om varför och så vidare. Och jag hade absolut ingen som helst lust att berätta för folk att jag fick ångestpåslag av att dra på mig matchtröjan. Så jag försökte få ett diskret gult kort under matchen, utan framgång. Efter 85 minuter var jag nästintill desperat, och satte in en ful tackling som lika gärna hade kunnat ge ett rött kort direkt. Hade gärna fått ett rött direkt, då hade jag både sluppit de återstående 5 minuterna plus nästa match. Men det blev bara gult och jag fick hålla ut tills domaren blåste av. Ville inte ta ett rött kort tidigt i matchen, det hade förstört för laget. Men i 85:e minuten vid ställningen 1-1 hade det inte gjort något.

Försäsongen 2014 började likadant som den förra hade slutat. Träningarna gick bra, men matcherna var svåra. Lyckades dock prestera ganska bra på träningsmatcherna, och fick tillbaka lite hopp. Blev uttagen i A-laget första gången i februari 2014, jag byttes in i paus och kände direkt att det troligtvis var min första och sista seniormatch. Tyvärr blev jag uttagen att spela från start matchen efter, spelade 90 minuter i Östgötacupen och gjorde det okej spelmässigt, men nu var det definitivt. Jag kommer aldrig att spela en till A-lagsmatch. Det blev jobbigt när jag fick höra att jag skulle starta även nästa match. Hade inte mage att tacka nej, det törs man inte som 16-åring (om man verkligen vill spela så törs man inte tacka nej), så jag lät bli att lämna återbud. Men på morgonen, tre timmar före samling, bröt jag ihop fullständigt. Det gick inte. Ljög för A-lagstränaren och sa att jag hade migrän, vilket jag aldrig har haft i mitt liv, men det var den enda utvägen där och då. Jag spelade aldrig en till A-lagsmatch efter det.

Spelade en del matcher med P97-laget under försommaren, men jag kände att det bara var en tidsfråga innan jag skulle bryta ihop igen. Bytte ut mig själv för första gången på fem år under en träningsmatch borta mot Mantorp. Vi spelade jättebra, ledde med 3-0 efter 20 minuter, och jag hade gjort det första målet på hörna. Men i 35:e minuten var det färdigt, jag höll på att sprängas av ångest. Vinkade för byte, gick av, tog av ena skon och slängde den i asfalten, satte mig i gräset tio meter från avbytarbåset och storgrät. Gjorde ett kort inhopp som forward sista kvarten, lunkade mest runt som en zombie och var frustrerad. Vi vann med 6-0 och jag var glad för lagets skull efter en väl genomförd match, men innerst inne hade jag gett upp. Ridå.

Under sommaren bestämde jag mig för att inte spela några mer matcher, bara träna. Ville inte ge upp, eftersom fotboll är det absolut bästa jag vet. Träningarna var jättekul, var avslappnad och kunde njuta av den underbara sporten. Den 12 september 2014, dagen före min 17-årsdag, bestämde jag mig för att göra ett comebackförsök i vårt P97-lag, hemma mot Mjölby Turabdin. Jag gjorde ett mål i den matchen, nickade in en hörna. Men det kändes inte bra någonstans, jag tappade fokus på spelet och gjorde ett klantigt misstag sent i andra halvlek som ledde till ett baklängesmål. Efter det tappade jag allt hopp, sparkade omkull en motspelare i ett tafatt försök att bli utvisad, och hamnade i en hätsk ordväxling med motståndaren och sedan med domaren. Ville inget hellre än att bli utvisad och avstängd i hundra år. Det var kaos, och jag grät som ett barn efter matchen. Visste att detta var sista gången jag spelade en fotbollsmatch. Det var jobbigt, men samtidigt så skönt. Nu var beslutet taget och jag kunde släppa det. Tränade klart hela hösten, och sedan tackade jag för mig. Jag tvingades sluta, på grund av en omfattande och långvarig skada.

Eftersom knappt någon visste om mina problem så blev det lite konstigt när jag helt plötsligt slutade. Berättade för mina lagkamrater hur det låg till, men hade velat berätta mer detaljerat. När man slutar på grund av en osynlig skada så tror många att ”hen valde att sluta, hen tycker inte att det är kul längre, hen vill inte spela fotboll.” Grejen var att jag ville inget hellre än att spela tills jag blir 50. Ha massa kul fotbollshistorier att berätta för mina barn och barnbarn. Men när någon slutar efter en allvarlig knäskada så är det mycket enklare att förstå. ”Självklart kan hen inte spela mer, hens knä är ju helt trasigt,” kan det låta då.

Det är ganska synd tycker jag. Det finns kryckor, rullstolar och bandage till folk som bryter fötter, ben och vrider sönder sina knän. För oss med mentala problem blir det att sätta allt hopp till idrottspsykologer, för att ens ha en chans. Det svåra är att psykologen är beroende av vad jag säger till hen, hen kan liksom inte röntga mig och se vad som är fel. Pajar man ett knä så kan läkaren röntga och säga ”det här är problemet, och så här kan vi göra för att läka det.” Sen så läker inte alla knäskador ändå, men det är lite mer konkret och påtagligt.

Min tanke med detta är inte att på något sätt förringa eller nedvärdera allvarliga fysiska skador. Jag vet hur det är att ha så ont i någon kroppsdel att man bara vill skrika rakt ut. Jag vill heller inte ha massa sympati, att folk ska tycka synd om mig. Nej tack. Det enda jag vill göra är att belysa det väldigt få talar om. Att tvingas sluta på grund av psykisk ohälsa är nämligen EXAKT samma sak som att tvingas sluta av en allvarlig knä/fot/axel/ryggskada.

Jag vill inte heller kritisera någon i den här texten, varken lagkamrater, före detta tränare eller andra. Det är inte menat att trampa på någons tår. Det handlar endast om att sprida ett viktigt och tabubelagt budskap.

/A”

Du visar vägen genom att våga.

Adam – jag älskar dig så mycket!

Bra plats att känna sig trygg på

Förskolans dag idag!

Självklart har vi firat detta med pompa och ståt under hela den här dagen på vår förskola. Vi blåste upp ballonger där på morgonkulan så till den milda grad att barnens kinder snart var alldeles ömma.

Vi hängde upp alla dessa färgglada ballonger både inomhus och utomhus i solen var helst barnen tyckte att det passade.

Svenska flaggan kom fram mitt på golvet och vi ställde oss alla i en cirkel runt omkring med våra händer i varandras.

Sen sjöng vi för full hals ”Jag må vi leva uti hundrade år” för våran förskola och för oss som befinner sig i den.

När vi hade sjungit klart och hurrat alla fyra gånger så frågade jag barnen vad de tycker att förskolan egentligen är bra på.

När barnen fyller år får de nämligen varsitt collage med bild på sig själva fyllt med ord där kompisarna beskriver just vad födelsedagsbarnet är bra på.

Och då kom den här frågan liksom helt av sig själv så att säga.

Vad är förskolan bra på?

De funderade en hundradelssekund och så började det att komma förslag:

”Förskolan är bra på att vara stilla.”

”Förskolan är bra på att ha tak och låta oss vara inne när det regnar.”

Och så plötsligt kom det från en av 6:åringarna:

”Ja…..förskolan är bra på att få barn att känna sig tryggt!”

Där och då. Det kom så hjärtligt. Så ärligt. Så innerligt. Att hela jag bara rös. Jag lyfte blicken och tittade på mina kollegor runt om i cirkeln.

Målarbete och läroplaner hit. Systematiska kvalitetsrapporter dit. Det tar tid. Det tar kraft och energi.

Men.

Känslan och ynnesten av att få vara en del i att barnen känner sig trygga….den är ta mig tusan helt obetalbar. För det är i tryggheten som lärandet kommer. Känner man sig trygg kommer viljan och nyfikenheten för att vilja lära som ett brev på posten.

Tryggheten är A och O.

Värmen.

En Kristi himmelsfärd på landet

På oljade altaner är nu äntligen alla utemöbler på sin plats. Så kul det är att plocka fram.

Tvätten hängde på tork i solen.

Och ni vet känslan. Man är liksom bara redo. Redo för att börja kånka. Dynor ut. Dynor in. Ibland flera gånger om dagen. Hela säsongen.

Det är livet ändå. Så väldigt mycket dynor.

Och gästhusen är städade och redo för årets gäster.

Grillen laddad för kvällen.

Bra grillbord ändå. EU pallar.

Ribs.

Kallt bubbel. Alltid helt rätt.

En ny dag tar sin början. Med alla sina möjligheter. Bara att välja. Och man väljer alltid det man är redo för. Antingen väljer man det man är van vid. Och får då ta konsekvenserna av det.

Och ibland, antingen helt plötsligt eller efter en hel del prövningar, är man redo för att bryta mönster och väljer nåt helt annat. Och får då ta konsekvenserna av det.

Och allt är rätt. Just där och då är det rätt.

En kraftfull powerwalk med maken en timme i solen. Svettigt. Och efter ett snabbt beslut sneddade vi ner till bryggan när vi väl var tillbaka.

Av med paltor. Utom sport BH och trosor. Sen ner i plurret. Utan tvek. Inte ens iskallt.

Tänk. Att den här kroppen hoppade i havet bara sådär. Utan pardon. Den såg man inte komma riktigt. För en vecka sen. Eller ens för en timme sen. Framför allt inte att premiären för ett dopp skulle inträffa den 11 maj 2018.

Efter en lång dag kände vi att vi var värda en egen liten after work i kvällssolen. Fram med en liten bricka med Primadonna och ölkorvar och ett glas kallt bubbel som fanns kvar sen igår.

Den nakna kocken använder sig av ett skinnförkläde från Hemtex om ni undrar. Ett perfekt förkläde för sommarens alla grillkvällar. Passa på att införskaffa er ett eget sådant innan de tar slut.

Sen blev det kväll. Igen. Tänk att det alltid blir så. Dagarna går i en faslig fart, med alla beslut man tar, och avslutas alltid med en ny kväll. Fantastiskt ändå.

God natt världen. Vi ses i morgon igen!

All kärlek.

Dörrarna har öppnats för året

Till ackompanjemang av så otroligt härliga och sköna solstrålar öppnade vi altandörrarna på vid gavel för första gången den här säsongen. I uterummet ligger möbler och dynor i en för ögat salig blandning, men noga planerat inburna i höstas för att få plats med alltihopa, och bara väntar på att få bli utflyttade.

Känslan att få öppna upp, ta ut, damma och dammsuga rent från gamla flugor och diverse annat bös är sjukt mycket härligare och roligare än att plocka in för vintern.

Förväntningen inför det som ska komma. Ledigheter. Lugn. Vila och återhämtning. Chill i solen. Några bra böcker…… eller haha. Vänta lite. Just ja. Jag är ju gift med Anders.

Äsch, jag chillar och han sliter. Det är så vi jobbar. Maken o jag. Funkar hur bra som helst. Då får vi båda två vår välförtjänta återhämtning. Så i hans ögon sliter han inte. Han liksom vilar. Och i hans ögon är jag ingen latmask, som jag var så oerhört rädd för att han tyckte att jag var förr om åren, om inte jag höll exakt samma tempo som han.

Och jag gör nytta faktiskt jag med. Tro inget annat. Klipper gräs och rensar rabatten och sånt. Men mellan där läser och återhämtar jag mig. För det är nåt jag behöver. Det är viktigt för mig. Och jag är så oändligt tacksam över stt vi har överseende och förståelse för och med varandras olika behov nu förtiden.

Och när man har skurat altaner, oljat en del kvadrat av de samma, klippt gräs och rensat rabatter är man sååå värd det första dinglet med benen från bryggan en lördagseftermiddag som denna.

På söndagen vaknade jag och slängde ett sömnigt litet getöga runt skarven mellan rullgardinen och fönsterkarmen. En varm strimma av ljus glimtade. Drog upp gardinen och solen sken från en klarblå himmel. Gick upp. Letade efter min man. Vi vaknar inte riktigt samtidigt, kan man säga. Han hade väl lämnat sovrummet för flera timmar sedan om jag känner honom rätt. Vilket jag inte hör eftersom jag använder mig av Guds gåva till mänskligheten, nämligen öronproppar. Han fanns inte inomhus. Jag öppnade ytterdörren, hörde göken som gal bortom skogen.

Hittade min man leendes samtidigt oljandes de kvarvarande kvadratmetrarna runt huset. Klockan var 08.20.

Sen åt jag frulle till synen av min man som vilandes oljade resten av altanen.

Det är kärlek!

Vågar man öppna sig? Vågar man lyssna?

Psykisk ohälsa. Ja…..smaka på det ordet lite granna, mina vänner……Låt ordet rulla runt några varv i munnen. Från gomen förbi kinderna och ner för att landa lite snyggt på tungan….och känn efter på riktigt hur ordet känns.

Psykisk ohälsa. Känns ordet bra? Eller känns ordet obra? …..vad är ens psykisk ohälsa? Egentligen.

Nån som vet?

Är det att lida av ångest? Panikångest? Den där rädslan när man på riktigt tror att man håller på att dö? När hjärtat håller på att hoppa ut ur bröstkorgen? Och trycket över bröstkorgen är så tungt att det känns som om man aldrig mer kommer att kunna ta ett enda andetag till? Och livrädd för att hjärtat ska sluta slå?

Eller är det när man känner hur stressen tar över hela ens existens? Känslan av otillräcklighet bara dunkar i hela ens system. Hur man börjar att tappa minnet? Tappa ord? Tappa hår? Hjärtat slår dubbelslag och Yrseln kommer som ett brev på posten och man mår sådär skitilla och kanske bara vill spy rakt ut? Eller bara sätta sig rakt ner på köksgolvet, för att aldrig mer orka ställa sig upp?

Eller är det när man lägger sig i fosterställning på sängen och bara gråter? Och inte kan sluta. För det trycker så jävla hårt från insidan.

Eller vad är psykisk ohälsa?

Är det ett begrepp på allting av ovanstående? Finns det ens en diagnos som heter Psykisk ohälsa?

Jag vet inte…eller är det bara ett slarvigt använt uttryck för att beskriva när en människa mår dåligt? Hen lider av psykisk ohälsa.

Det jag däremot vet är att alla de symptom jag beskrev här ovan inte kommer av sig själv. De dimper inte bara ner i kropp och själ plötsligt en dag för att de har lust att retas en stund. Och jag är helt övertygad om att om själen mår dåligt och inte får den hjälp den behöver – så mår kroppen snart lika dåligt.

Alla dessa symptom kan vara ett resultat av det som händer och har hänt i och runt omkring en individ under en längre period. Kanske rent av under flera, flera år. När en har försökt att överleva i en värld där kraven, från både en själv och omgivning, till slut har blivit totalt oöverstigliga.

Det är inget som kommer över en natt och det är således inget som försvinner över en natt.

Törs man be om hjälp? Vågar man, i oron över att omgivningens ögon ser en som svag, räcka ut en hand och säga du, jag behöver lite hjälp? Eller nej, jag vill inte! Kan man säga nej utan känslan av att alltid behöva ursäkta sig och förklara sig för allt och alla? Vågar man prata om hur läget egentligen är, utan att vara rädd för vad andra ska tycka? Att en är negativ? Överkänslig? Fast de andra inte har en endaste susning om nånting över huvud taget. När den enda som vet orsaker är jag själv…..

Rädslan. Hindrar. Mycket.

Varför är det så svårt att prata om när själen har det tufft? Varför är det så mycket lättare att prata om när nån har brutit benet? Framför allt, varför är det så svårt att bara lyssna?

Jo, det tror jag beror på ett enda ord…. rädsla. Rädslan är ett stort hot. När det handlar om att våga vara närvarande.

Rädslan även över att vara den som lyssnar och inte kunna leverera en perfekt lösning just där och då. För många tror just det, att när nån vågar berätta om sitt mående så vill de ha en lösning, ett svar på problemet. Men. För den som öppnar sig, kan det viktigaste vara, nån som bara finns där, och just bara lyssnar. Inga råd. Inga quickfix tips. Ingen som värderar det som sägs. Ingen som dömer. Bara närheten. För att inte känna sig som den ensammaste människan i hela världen.

I den bästa av världar borde man kunna säga idag ska jag till psykologen precis lika lätt och vanligt som när man säger idag ska jag till gymmet.

Och då skulle responsen helt naturligt vara så jäkla bra gjort. Så skönt att du får verktyg så du kan hantera det som händer i och runt omkring dig. Well Done kompis!! Och jag finns här när du könner att du behöver bolla lite tankar.

All kärlek!