(Vår son berättar nedan om hans upplevelse i hur skolans värld har tagit hand om hans styrkor. Att vara extra begåvad i ett ämne kräver än mer utmaning från skolan vad gäller utmaning och utveckling för den enskilde individen.)
Följande stycken är ytterligare ett exempel på hur chanslös man som ensam individ är mot den enorma, resursslukande byråkratin i Sverige. Hur fyrkantigt allting är, hur lite man tillåts vara annorlunda och hur man som egentänkande individ stryps till döds av våra verklighetsfrånvända paragrafryttare till skolpolitiker på daglig basis. De som inte sticker ut lyckas bäst, det är Skolverkets ambition med systemet de har, och de lyckas uppnå det målet väldigt väl. Alla som på något vis har andra åsikter, värdegrunder, egenskaper, talanger, svagheter eller kvaliteter, ska långsamt reduceras och pressas samman tills det som gör dem unika har kramats ut. Kvar finns ett skal, innehållandes ingenting, som sedan går att forma till en påverkbar medborgare utan ryggrad eller egen vilja. Världens bästa musikband, Raubtier, med frontman Pär Hulkoff i spetsen, har en låttext enligt följande:
I Tallinn hade jag som bekant läst franska i två år och gått ut de kurserna med toppbetyg. När jag kom tillbaka hem till Sverige igen ville jag ju gärna fortsätta med franska för att slippa byta en gång till, eftersom jag redan hade tvingats byta bort spanskan inför åttan då det inte fanns som alternativ. Jag fick kliva in i Franska 3, den första franskakursen på gymnasiet som var till för elever som hade läst franska från och med årskurs sex. Jag hade läst från årskurs åtta, men tänkte att det inte skulle vara några problem. Det var det inte heller och det flöt på väldigt bra. Det var en hel del smarta elever i min franskagrupp så det blev många bra diskussioner och relativt hög nivå på det hela. Men det blev tråkigt, eftersom jag var van att prata massor franska på lektionerna, men här sa vi inte ett dugg, det var bara ett evigt nötande av grammatik som inte är viktigt överhuvudtaget. En fransman förstår precis lika bra även om man råkar böja ett verb fel i futurum eller preteritum. Därför menar jag att det enda sättet att lära sig ett språk på är att prata, prata, prata. Skriv en del, lyssna mycket, läs en del, men framförallt prata. Men det gjorde vi inte och därför dröjde det inte länge innan jag tröttnade på franskan, fick inget utlopp för mina kunskaper och utvecklingen tog tvärstopp. Efter någon månad in på gymnasiet fick jag nog och ville byta tillbaka till spanska, trots att jag var medveten om att det förmodligen var samma upplägg där. Jag ville hoppa direkt in i Spanska 3, motsvarigheten till Franska 3, då jag var övertygad om att jag skulle klara det utan problem. Lärarna trodde såklart inte på det och vägrade därmed släppa in mig i Spanska 3, så jag hamnade i Spanska 1, nybörjarkursen. Jag såg det som en förolämpning, kan de inte se på mina språkbetyg från Tallinn och fatta att jag inte behöver gå nybörjarkurs? Men det var omöjligt, man var tydligen tvungen att tenta av de två första kurserna för att få komma med i trean. Det gillade jag inte. Om Messi byter lag, tvingar den nya tränaren honom att bevisa sig i U19 och U23 först? Knappast, han går in direkt, och det ville jag också göra. På spanska, och språk överlag, är jag faktiskt Messi jämfört med de flesta jag någonsin har gått i skolan med. Några jag kände gick i Spanska 3 och jag berättade för mamma och pappa att jag är bättre än allihop på spanska, trots att det var två och ett halvt år sedan jag läste det. De trodde mig men kunde inget göra, så det blev nybörjarkursen för mig.
Jag gick Spanska 1 under nästan halva läsåret, och lärde mig inte ett dugg. Skrev alla rätt på alla prov, hade alla rätt på muntliga förhör, satta alla glosförhör utan att ens öppna boken. Till sist tröttnade jag på det också och sa att jag ville tenta av hela kursen för att äntligen få chansen att lära mig något igen. Jag tentade av kursen och fick A, och ville hoppa in i Spanska 3 efter det. Det gick inte nu heller eftersom jag fortfarande var tvungen att tenta av Spanska 2 också. I väntan på den tentan fick jag vara med på Spanska 3-lektionerna och ”känna på det,” då jag var klar med nybörjarkursen och inte var välkommen dit mer. Jag kände efter två minuter att Spanska 3 inte är några som helst problem och mitt påstående om att jag fortfarande var bättre än de flesta på spanska bekräftades. I januari 2014 skrev jag tentan för Spanska 2, och fick betyg B utan att ens ha rört kursboken. Har för mig att jag till och med struntade i att hämta ut den, så den ligger säkert kvar i lådan på biblioteket med mitt namn på än idag. Nu var jag hursomhelst välkommen till Spanska 3 på samma premisser som de andra, efter att ha läst in åttans och nians kurser på några månader. Jag gick ut första gymnasieåret med betyg C i Spanska 3, vilket jag var nöjd med då jag bara hade läst kursen i fyra månader. Egentligen förstår jag inte hur jag kunde få C på så kort tid, hade ju missat rätt mycket. Jag kände dock att jag kunde mer, och valde givetvis Spanska 4 som individuellt val inför tvåan.
Mina klasskamrater började få svårt att hänga med i Spanska 4, nivån stegrades hela tiden. Det var samma lärare i fjärde kursen som jag hade haft i Spanska 1, och vi hade en fin relation. Hon var duktig på att förklara saker och skrev snyggt på tavlan utan kladd. Jag kände mig väldigt bekväm med nivån på undervisningen, det var inte svårt alls. Språk är min grej, har alltid varit, och kommer förmodligen alltid att vara. Inför julavslutningen 2014 frågade läraren öppet i klassen om det var någon som tänkte läsa Spanska 5 under trean. Ingen räckte upp handen, det lockade inte riktigt. Jag hade inte stängt dörren helt, men var ganska skeptisk. Jag hade hört mig för om Spanska 5 och det var ingen kurs man kunde leka sig igenom direkt. Man skulle läsa korta romaner, man skulle kunna genomföra vardagliga dialoger hyfsat obehindrat och man skulle kunna känna igen olika sydamerikanska dialekter. Jag hade ingen lust att behöva slita så jäkla hårt igen under mitt sista skolår, jag kände att min energi är förverkad. Folk pratade hela tiden om hur lätt årskurs tre är, bla bla, och det hade jag sett fram emot lite grann. Dra sig tillbaka en aning, få andas lite och kanske lyckas läka några av alla sår jag hade fått genom åren. Svenskan verkade vara det enda svåra i trean, såvida man inte valde till matte som individuellt val såklart. Det skulle jag absolut inte göra, så det var lugnt. Svenskan grejar jag, piece of cake, och sedan är det klart. Vad skönt, alltså. Spanska 5 fanns i mitt bakhuvud, men jag var inte särskilt sugen på det. Kursen skulle bedrivas på en annan skola i stan dessutom, då det inte fanns någon lärare med den utbildningen på Folkungaskolan. Det var en kvarts promenad och jag hade ingen större lust att gå ned dit själv två-tre gånger i veckan när de andra bara satt och pillade naveln. Men i slutet av tvåan blev jag haffad av spanskaläraren i korridoren och hon ville prata med mig om Spanska 5. Enligt henne var bedömningen att jag var en av de få som faktiskt hade möjlighet att klara den svåra kursen, att de väldigt gärna ville att jag skulle söka. De var beredda att låta mig läsa på distans med fysisk avstämning en gång i veckan, vilket såklart lät lite lockande. Då slapp jag ju gå ner till andra skolan hela tiden, kunde lika gärna sitta hemma. Det var till och med så att jag skulle slippa ha kontakt med den hyperutbildade läraren därnere, då min mentor (som undervisade Spanska 3) var villig att ställa upp som mellanhand. Läraren därnere skulle skicka uppgifterna veckovis till min mentor som sedan skulle vidarebefordra rasket till mig. Det märktes att de verkligen hade sugit på den här karamellen, så jag bad att få fundera på saken och återkomma.
Givetvis tackade jag ja till erbjudandet, det gick inte att säga nej. Det lilla som fanns kvar av mitt inre driv styrde beslutsfattandet åt mig och då var det inget snack. En språkkurs på steg 5-nivå ger dessutom ytterligare meritpoäng vilket i sin tur är gynnsamt i framtiden när man ska söka in till universitet. Visserligen får jag ångest bara av tanken på att plugga vidare, men man vill ju ändå ge sig själv möjligheten. Det bidrog också till mitt beslut, jag såg det lite som en möjlighet att slippa högskoleprovet. Jag hade aldrig gått med på det här med spanskan om jag inte hade fått möjligheten att läsa kursen på distans, och naturligtvis tog jag för givet att skolan hade erfarenhet av distansstudier och därmed hade en bra plan för det.
Det visade sig efter ett tag att de inte hade några rutiner alls för det. Inga förberedelser, ingen plan och ingen tydlighet gentemot mig och mina föräldrar. De gav mig alldeles för mycket frihet, jag fick göra precis som jag ville vilket inte fungerar när det som ska göras är tråkigt. Hade det handlat om att jag skulle plugga in allt om Tintin i Kongo så hade jag gärna sluppit lärarna helt och gjort hela skiten på egen hand. Nu var det ett tråkigt ämne och då funkar det inte. Jag gjorde allt jag kunde med läxorna jag fick hemskickade, träffade min mentor varje fredag för avstämning, men jag lärde mig absolut ingenting. Mentorn, som enbart hade kompetens nog för Spanska 3, tjatade om att jag skulle titta på UR där det fanns mängder av PISSTRÅKIGA program på spanska. Jag blev tröttare och tröttare, det gav ingenting och sakta men säkert började jag ge upp. Mina krigarkrafter sinade snabbare än vad jag trodde och jag började ta in vatten likt Titanic. Jag lämnade in grammatikpappren jag hade fått i god tid och tittade på UR då och då, men mina krafter att styra upp studierna själv var slut vilket ledde till att det gick utför ganska snabbt. Dessutom blev det så att hela vår klass ordinarie lektioner flyttades från fredagarna, vilket innebar att vi bara hade fyra skoldagar under mer än halva sista läsåret. Men det gällde inte mig naturligtvis, jag åkte in själv varje fredag klockan tio för en timmes avstämning med mentorn. Jag hade ju hoppats få slippa hålla på själv medan de andra pillade naveln men nu blev det exakt så lik förbannat. Kontentan blev att alla utom jag fick en extra ledig dag i veckan. Jag hade jobbat röven av mig sedan dag 1 på dagis en ändå var det jag, bara jag, som inte hade ledigt på fredagar. Rättvist!
Ibland på fredagsmötena fick jag göra läs- och hörförståelse, sådant som är svårt att genomföra på distans. De muntliga delarna var också schemalagda under de här timmarna och vid det här laget hade jag börjat tröttna ordentligt. Framåt november-december hade jag fortfarande inte lärt mig ett enda dugg, den enda anledningen till att jag överhuvudtaget var nära godkänt var att jag råkar vara född med en talang för språk. Jag lärde mig inget i Spanska 1, inget i Spanska 3, lite grann i Spanska 4 och nu inget under halva Spanska 5. Åttiofem procent av mina resultat berodde enbartpå min egen förmåga som är medfödd, och femton procent på att läraren i Spanska 4 var hyfsat bra. Jag vill till och med påstå att jag hade mer nytta av nians franska från Tallinn än gymnasiets spanskakurser i Spanska 5. Det är bedrövligt, och givetvis kramade det här ur det sista jag hade i energiväg. Jag låg långt efter inför omstarten i januari och nu fick det vara nog. Farsan blev arg när jag berättade för honom om hur det hade gått till och han skulle nu boka ett möte med min mentor för att styra upp saker och ting. Det gjorde han och efter det blev det något bättre, jag började få ordning på sakerna. Jag visste att jag hade klarat kursen utan problem om jag bara hade fått rätt förutsättningar att göra det. En kurs på steg 5-nivå, oavsett om det är matte eller språk, är svår och kräver viss talang och en jäkla massa plugg. Jag kände mig lurad, skolan hade dragit in mig i det här utan att ha någon som helst aning om hur distansstudier fungerar. De visste att jag har ADD och Asperger, men ändå blev det såhär illa. Det bevisar dels hur låg kunskap de faktiskt hade inom NPF-diagnoser och elever med särskilda behov, men också hur dåliga spanskalärarna faktiskt var. Hon som hade undervisat mig i Spanska 1 och Spanska 4 vill jag inte kritisera, hon gjorde sitt jobb och jag lärde mig faktiskt lite grann, men min mentor i Spanska 3 och även läraren på andra skolan fungerade inte alls.
Det här är enda gången jag har fuskat i skolan. Jag fuskar gärna i spel och när jag tävlar om det leder till att jag kan undvika förlust, men i skolan har jag aldrig fuskat förutom i Spanska 5. Som sagt, lärarna hade inte lärt mig ett endaste dugg under hela året trots att jag hade försökt mitt bästa. Jag låg långt efter i januari och var tvungen att ta ifatt på något sätt. Jag orkade inte göra en till raketspurt á la Tallinn, det hade jag inte överlevt, så fusket blev det enda jag orkade med. Har jag dåligt samvete för det? Nej, inte det minsta. Det var skolans fel att det blev som det blev och jag vägrade få ett F för att de inte gjorde sitt jobb. De var omoraliska mot mig och då har jag all rätt i världen att vara omoralisk tillbaka, jag är än idag övertygad om att jag handlade korrekt. Jag blev godkänd till slut och med det så hade jag läst in fem kurser spanska på tre år. På avslutningen inför studenten mottog jag ett stipendium för mina insatser i spanska, tydligen var det ingen i skolans hundraåriga historia som hade läst fem kurser på tre år i samma ämne. Femhundra kronor fick jag för det, det vill säga ett halvårs förbrukning proteinpulver, och för andra gången under hela gymnasietiden fick jag lite uppmärksamhet i klassen. Första gången var dagen efter Vasaloppet, då var det några som pratade med mig, och nu var det likadant. Jag förtjänade det där stipendiet, trots att jag hade fuskat på två prov i Spanska 5. Jag visste att jag hade klarat det under normala omständigheter och det räckte för mig. Det är samma sak som på Lidingöloppet, jag hade absolut klarat 2:40 om jag inte hade pajat ljumsken efter fem kilometer. Folk får säga vad de vill om att jag hittar på ursäkter och snackar skit, det bryr jag mig inte om. Jag vet att det jag säger är sant och det är det enda som betyder något. Vad de andra, avundsjuka individerna säger kvittar helt för mig.
(Låttexter: Raubtier – Levande Död, Hulkoff – Jarfr)
Gilla detta:
Gilla Laddar in …
Life of Ingela 