Stort grattis Grabbar!

Så roligt det har varit! Så kul jag har haft!

Tre veckors kvalspel. Och jag har haft äran att få vara med på ett litet hörn.

Det har varit en kvalspelsresa som heter duga, det kan man säga. Ett kval som levde ända in i nästan absolut sista passningen. Herregud! Så himla svettigt.

Ett gäng som tillsammans såg möjligheten. Och som tog den. Och som de tog den.

Tänk att jag en gång i livet skulle stå som ledare för Linköping kommuns nästbästa fotbollslag. 😂 Inga konstigheter. Alls. Den såg man inte komma riktigt. Så att säga.

Nu gäller divison 3 nästa säsong. Stort grattis till alla iblandade! Vilken resa ni har gjort! Vilka underbara människor ni är!

Tusen tack för att jag fick äran att få vara med bakom kulisserna en liten liten stund!

All kärlek ❤️

Ska man skämmas?

Egentligen är det så himla konstigt att det inte pratas om det här mer än vad det görs. Egentligen är det så otroligt konstigt. Eftersom halva befolkningen faktiskt går igenom samma sak. Fast självklart upplever vi det på helt olika sätt.

Som 49 åring känner jag mig ändå som en skapligt trygg kvinna. Åren har liksom gått, och jag med dem. Så kan man ändå säga. Åren har gått och jag har under tiden lärt mig massor. Om både mig själv och andra.

Känner mig trygg helt enkelt. Känner att jag liksom tycker om mig själv. Har på något sätt ändå kommit underfund med mig själv. Med både mina styrkor och utvecklingsområden. Underbar känsla.

Och så plötsligt.

Vad fan är det som händer ?

Tränade inför Vasaloppet 45. Följde min plan. Inga konstigheter. Åkte loppet i slutet av februari det här året. Dessutom på en kanontid. Fyra minuter snabbare än Sanna Kallur. Bara en sån sak. Fasen så himla gött. Men sen. Började sova skitdåligt. Blev trött. Glömsk. Lyssnade. Men tappade infon lika fort. Började tappa ord. Fick ont i kroppen. En del i taget. Var det inte i armbågen så var det i muskelfästet i biceps. Var det inte i biceps så var det i handleden. Sommaren kom. Humöret dippade. När som helst. Blev inte arg. Synd. För det hade nog varit bra. Men blev ledsen. För allt möjligt. Kroppen förändrades. Mina kläder satt inte som de brukade. Fortfarande ont i kroppen. Det värsta av allt. Började tvivla på mig själv. Duger jag verkligen? Är jag tillräckligt bra? Började dessutom ett helt nytt jobb mitt i alltihopa. Men. Var jag verkligen rätt kvinna?

Allt detta tillsammans gjorde mig osäker. Vad sjutton är det som händer? Kände inte igen mig själv. Jag som hade varit så trygg i mig själv.

Gick till läkare för en ordentlig koll. Efter en utredningsundersökning och sju rör med blod fick jag svar att jag är frisk som en nötkärna. Har till och med ett blodtryck som en tonåring, sa läkaren. 😂

Men vad är det då? Vad är det som händer i min kropp. Han visste inte.

Började kolla runt. Samla information. Vilket har gett mig en smula mer kunskap. Till exempel.

Alla flickor föds med ett visst antal äggblåsor. Puberteten kommer. Äggblåsan spricker och ett ägg lossnar. Då omvandlas blåsan till ett litet organ som heter gulkroppen. Gulkroppen tillverkar ett hormon som heter just gulkroppshormon. Sen. Efter många år, när äggblåsorna faktiskt tar slut — tillverkas helt enkelt inte mera gulkroppshormon. Tillsammans med östrogenet utgör gulkroppshormonet menscykeln. Även östrogenet minskar. Tillsammans påverkar dessa hormon många organ i hela kroppen.

Aha. Kort sagt. Inte så konstigt om man mår lite kymigt emellanåt. När alla dessa hormoner slutar produceras i kroppen. Låter faktisk helt rimligt till och med. När grabbarna var små och jag ammade kallades det ”amningshjärna”. Nu har jag lärt mig ännu ett ord – hjärndimma.

Klimakteriet. Förklimakteriet. Kan det vara det? Inte helt omöjligt.

Ok. En smula tuff insikt. Helt klart. En spark i magen.

Klimakteriet. Är jag verkligen där nu? Har mina föräldrar en dotter som är i förklimakteriet? Kroppen bestämmer alltså åt mig. Skitjobbigt. På grund av att mina medfödda äggblåsor är på väg att ta slut. Ska man skämmas? Eller ska man våga prata om det? Dimhjärnan.

Nu gäller det bara att komma överens med sin lilla kropp. Igen. Ni vet den där kroppen man just hade lärt sig att acceptera. Nu är det dags att omfamna denna unika fantastiska kropp ännu en gång. Denna kropp och knopp som burit två underbara söner. Omfamna. Acceptera. Älska. Älska och gå stark genom nästa fas i livet.

Hitta nya vägar framåt. För att kunna må bra igen. Det finns hjälp att både få och skaffa sig själv. Så klart.

All kärlek ❤️

Så det kan bli

Vi bestämde oss för att köra take away ikväll. Beställde mat från Stångs Magasin här i stan för hämtning Kl 17.15.

Jag tog bilen och skulle hämta på plats. Betalade mina fem kronor, tänkte att en kvart räcker nog. Vem vågar stå utan att betala avgift? Inte jag. Inte ens för en ynka kvart.

En herre var före mig till p-automaten. En sån där automat som är biljettlös, ni vet. Man anger regnumret bara. När herren var klar gick han ändå tillbaka till bilen och la sitt lilla kvitto i framrutan. Jag förstår honom. Vem vågar riska liksom?

Man vågar olika saker här i livet. Så enkelt är det. Vissa saker, eller människor, litar man på. Vissa mer. Vissa mindre.

När hans fina kvitto låg där vid framrutan så var jag precis klar med min betalning. Jag vågade iallafall lita på att det inte behövdes en lapp i bilen så jag tog häng på farbrorn.

Det visade sig att även han hade beställt take away denna afton. Betalning skulle enligt honom ske via presentkort och ”det räcker inte så jag behöver lägga till lite”. Fyrtio kronor extra, sa hovmästaren. Jaha, har du kontanter? Hovmästaren tryckte ut pengadelen i kassa-apparaten. Tyvärr har jag ingen växel! Har du kort? Eller jämna pengar? Det hade inte farbrorn.

Plötsligt började jag känna att den där kvarten kanske inte räcker. Skulle jag behöva gå ut och fixa det? Eller skulle jag bara go with the flow? Jag valde det sistnämnda.

Herren fick till slut sin mat och gick. Till sin bil med lilla kvittot i. Alltså var det min tur nu. Jag sa att jag skulle hämta min mat som jag beställt. Jag såg hovmästaren röra sin mun.

”Ok, är det du som kommer från Karma?”

Nej, jag kommer inte från Kalmar, svarade jag. För det är jag ju inte. Det vore ju alldeles tokigt om jag hade sagt ja till det.

Haha, nej. Ok. Inte från Kalmar. Inte från Karma heller?”

Nej. Inte jag. Sa jag och skrattade med honom. Åt mig själv. Medan jag fick min mat kom det ytterligare en herre. Han ställde sig efter mig.

Jag tackade för mig och när jag vände ryggen till hörde jag herren bakom mig säga till hovmästaren:

Jag är från Karma!”

Sen skrattade vi högt allihopa.

All kärlek ❤️

Oss massörer emellan

BK Ljungsbro kämpar på. Kvalar mot en plats i division 3. Otroligt spännande! Vet inte om klubben nånsin ens har varit högre upp i seriespel förut.

Jag har som massör fått äran att vara med på ett litet, litet hörn. Jag har stått till förfogande med min bänk och med den kompetens jag besitter. Så tacksam över det.

Älskar det faktiskt. Energin det ger. Energin jag får. Älskar känslan i hela alltet. Älskar tempot. Älskar förväntningen som hänger i luften. Älskar darret i sammanhanget. Älskar att få vara en del i sammanhanget.

Idag var första kvalmatchen. Mot Dagsberg från Norrköping. Ställde upp min bänk och jobbade både baksidor och framsidor innan match.

Motståndarna gjorde entré. De tog sitt omklädningsrum i besittning med både ledare och spelare.

Och så kom det plötsligt en tjomme med en likadan bänk som jag har. Han ställde upp den i ett av rummen som var lediga och jag började prata med honom. Oss massörer emellan 😂De hade helt enkelt också en massör. Och vilken massör sen!

Om man jämför med många besitter jag en hel del kunskap. Så är det ju. Och om man jämför med många, så kan jag ingenting. Ödmjukt inser jag – att ju mer kunskap jag har – desto mer inser jag hur lite jag kan.

Att se proffs jobba. Hur häftigt är inte det.

Han har varit i branschen över trettio år.

Jag såg. Och jag lärde. Han visade och han berättade. Han rabblade fästen och ben, han rabblade rörlighet och vad som hänger ihop med vad. Jag stod som ett ljus. Bara såg. Och lyssnade. Bara sög in all information. Han tryckte. Och han vred. Han skakade och han drog.

När hans grabbar var klara sa han till mig – släpp borsten och andas. Jag hade nämligen redan börjat sopa efter grabbarna. Släpp borsten och andas. Jag gjorde som han sa. Släppte borsten och typ.,..,andades. Jag kan se att att du har en forcerad andning. Lägg dig här på bänken så kollar vi.

Jösses. Jag hoppade smidigt upp. Och han började med att lägga sina händer på min mage. Jag ska känna hur din puls slår. Sen började han. Och på cirka fyra minuter hade han släppt på både diafragman och letat fram bukspottkörteln som hade ”fastnat”, och fått mig att andas på riktigt och fått mig mjukare i buken.

Jag var helt tagen. Så häftigt. Vilken boost!

Såå otroligt roligt. Så oerhört kul!

På måndag är det jag som ringer ett samtal och han har fått en ny patient. Eller elev?

All kärlek ❤️

Ps. BK Ljungsbro vann förresten med 2-0!

Hur man läser fem kurser spanska på tre år

(Vår son berättar nedan om hans upplevelse i hur skolans värld har tagit hand om hans styrkor. Att vara extra begåvad i ett ämne kräver än mer utmaning från skolan vad gäller utmaning och utveckling för den enskilde individen.)

Följande stycken är ytterligare ett exempel på hur chanslös man som ensam individ är mot den enorma, resursslukande byråkratin i Sverige. Hur fyrkantigt allting är, hur lite man tillåts vara annorlunda och hur man som egentänkande individ stryps till döds av våra verklighetsfrånvända paragrafryttare till skolpolitiker på daglig basis. De som inte sticker ut lyckas bäst, det är Skolverkets ambition med systemet de har, och de lyckas uppnå det målet väldigt väl. Alla som på något vis har andra åsikter, värdegrunder, egenskaper, talanger, svagheter eller kvaliteter, ska långsamt reduceras och pressas samman tills det som gör dem unika har kramats ut. Kvar finns ett skal, innehållandes ingenting, som sedan går att forma till en påverkbar medborgare utan ryggrad eller egen vilja. Världens bästa musikband, Raubtier, med frontman Pär Hulkoff i spetsen, har en låttext enligt följande:

I Tallinn hade jag som bekant läst franska i två år och gått ut de kurserna med toppbetyg. När jag kom tillbaka hem till Sverige igen ville jag ju gärna fortsätta med franska för att slippa byta en gång till, eftersom jag redan hade tvingats byta bort spanskan inför åttan då det inte fanns som alternativ. Jag fick kliva in i Franska 3, den första franskakursen på gymnasiet som var till för elever som hade läst franska från och med årskurs sex. Jag hade läst från årskurs åtta, men tänkte att det inte skulle vara några problem. Det var det inte heller och det flöt på väldigt bra. Det var en hel del smarta elever i min franskagrupp så det blev många bra diskussioner och relativt hög nivå på det hela. Men det blev tråkigt, eftersom jag var van att prata massor franska på lektionerna, men här sa vi inte ett dugg, det var bara ett evigt nötande av grammatik som inte är viktigt överhuvudtaget. En fransman förstår precis lika bra även om man råkar böja ett verb fel i futurum eller preteritum. Därför menar jag att det enda sättet att lära sig ett språk på är att prata, prata, prata. Skriv en del, lyssna mycket, läs en del, men framförallt prata. Men det gjorde vi inte och därför dröjde det inte länge innan jag tröttnade på franskan, fick inget utlopp för mina kunskaper och utvecklingen tog tvärstopp. Efter någon månad in på gymnasiet fick jag nog och ville byta tillbaka till spanska, trots att jag var medveten om att det förmodligen var samma upplägg där. Jag ville hoppa direkt in i Spanska 3, motsvarigheten till Franska 3, då jag var övertygad om att jag skulle klara det utan problem. Lärarna trodde såklart inte på det och vägrade därmed släppa in mig i Spanska 3, så jag hamnade i Spanska 1, nybörjarkursen. Jag såg det som en förolämpning, kan de inte se på mina språkbetyg från Tallinn och fatta att jag inte behöver gå nybörjarkurs? Men det var omöjligt, man var tydligen tvungen att tenta av de två första kurserna för att få komma med i trean. Det gillade jag inte. Om Messi byter lag, tvingar den nya tränaren honom att bevisa sig i U19 och U23 först? Knappast, han går in direkt, och det ville jag också göra. På spanska, och språk överlag, är jag faktiskt Messi jämfört med de flesta jag någonsin har gått i skolan med. Några jag kände gick i Spanska 3 och jag berättade för mamma och pappa att jag är bättre än allihop på spanska, trots att det var två och ett halvt år sedan jag läste det. De trodde mig men kunde inget göra, så det blev nybörjarkursen för mig.  

Jag gick Spanska 1 under nästan halva läsåret, och lärde mig inte ett dugg. Skrev alla rätt på alla prov, hade alla rätt på muntliga förhör, satta alla glosförhör utan att ens öppna boken. Till sist tröttnade jag på det också och sa att jag ville tenta av hela kursen för att äntligen få chansen att lära mig något igen. Jag tentade av kursen och fick A, och ville hoppa in i Spanska 3 efter det. Det gick inte nu heller eftersom jag fortfarande var tvungen att tenta av Spanska 2 också. I väntan på den tentan fick jag vara med på Spanska 3-lektionerna och ”känna på det,” då jag var klar med nybörjarkursen och inte var välkommen dit mer. Jag kände efter två minuter att Spanska 3 inte är några som helst problem och mitt påstående om att jag fortfarande var bättre än de flesta på spanska bekräftades. I januari 2014 skrev jag tentan för Spanska 2, och fick betyg B utan att ens ha rört kursboken. Har för mig att jag till och med struntade i att hämta ut den, så den ligger säkert kvar i lådan på biblioteket med mitt namn på än idag. Nu var jag hursomhelst välkommen till Spanska 3 på samma premisser som de andra, efter att ha läst in åttans och nians kurser på några månader. Jag gick ut första gymnasieåret med betyg C i Spanska 3, vilket jag var nöjd med då jag bara hade läst kursen i fyra månader. Egentligen förstår jag inte hur jag kunde få C på så kort tid, hade ju missat rätt mycket. Jag kände dock att jag kunde mer, och valde givetvis Spanska 4 som individuellt val inför tvåan.  

Mina klasskamrater började få svårt att hänga med i Spanska 4, nivån stegrades hela tiden. Det var samma lärare i fjärde kursen som jag hade haft i Spanska 1, och vi hade en fin relation. Hon var duktig på att förklara saker och skrev snyggt på tavlan utan kladd. Jag kände mig väldigt bekväm med nivån på undervisningen, det var inte svårt alls. Språk är min grej, har alltid varit, och kommer förmodligen alltid att vara. Inför julavslutningen 2014 frågade läraren öppet i klassen om det var någon som tänkte läsa Spanska 5 under trean. Ingen räckte upp handen, det lockade inte riktigt. Jag hade inte stängt dörren helt, men var ganska skeptisk. Jag hade hört mig för om Spanska 5 och det var ingen kurs man kunde leka sig igenom direkt. Man skulle läsa korta romaner, man skulle kunna genomföra vardagliga dialoger hyfsat obehindrat och man skulle kunna känna igen olika sydamerikanska dialekter. Jag hade ingen lust att behöva slita så jäkla hårt igen under mitt sista skolår, jag kände att min energi är förverkad. Folk pratade hela tiden om hur lätt årskurs tre är, bla bla, och det hade jag sett fram emot lite grann. Dra sig tillbaka en aning, få andas lite och kanske lyckas läka några av alla sår jag hade fått genom åren. Svenskan verkade vara det enda svåra i trean, såvida man inte valde till matte som individuellt val såklart. Det skulle jag absolut inte göra, så det var lugnt. Svenskan grejar jag, piece of cake, och sedan är det klart. Vad skönt, alltså. Spanska 5 fanns i mitt bakhuvud, men jag var inte särskilt sugen på det. Kursen skulle bedrivas på en annan skola i stan dessutom, då det inte fanns någon lärare med den utbildningen på Folkungaskolan. Det var en kvarts promenad och jag hade ingen större lust att gå ned dit själv två-tre gånger i veckan när de andra bara satt och pillade naveln. Men i slutet av tvåan blev jag haffad av spanskaläraren i korridoren och hon ville prata med mig om Spanska 5. Enligt henne var bedömningen att jag var en av de få som faktiskt hade möjlighet att klara den svåra kursen, att de väldigt gärna ville att jag skulle söka. De var beredda att låta mig läsa på distans med fysisk avstämning en gång i veckan, vilket såklart lät lite lockande. Då slapp jag ju gå ner till andra skolan hela tiden, kunde lika gärna sitta hemma. Det var till och med så att jag skulle slippa ha kontakt med den hyperutbildade läraren därnere, då min mentor (som undervisade Spanska 3) var villig att ställa upp som mellanhand. Läraren därnere skulle skicka uppgifterna veckovis till min mentor som sedan skulle vidarebefordra rasket till mig. Det märktes att de verkligen hade sugit på den här karamellen, så jag bad att få fundera på saken och återkomma.  

Givetvis tackade jag ja till erbjudandet, det gick inte att säga nej. Det lilla som fanns kvar av mitt inre driv styrde beslutsfattandet åt mig och då var det inget snack. En språkkurs på steg 5-nivå ger dessutom ytterligare meritpoäng vilket i sin tur är gynnsamt i framtiden när man ska söka in till universitet. Visserligen får jag ångest bara av tanken på att plugga vidare, men man vill ju ändå ge sig själv möjligheten. Det bidrog också till mitt beslut, jag såg det lite som en möjlighet att slippa högskoleprovet. Jag hade aldrig gått med på det här med spanskan om jag inte hade fått möjligheten att läsa kursen på distans, och naturligtvis tog jag för givet att skolan hade erfarenhet av distansstudier och därmed hade en bra plan för det.  

Det visade sig efter ett tag att de inte hade några rutiner alls för det. Inga förberedelser, ingen plan och ingen tydlighet gentemot mig och mina föräldrar. De gav mig alldeles för mycket frihet, jag fick göra precis som jag ville vilket inte fungerar när det som ska göras är tråkigt. Hade det handlat om att jag skulle plugga in allt om Tintin i Kongo så hade jag gärna sluppit lärarna helt och gjort hela skiten på egen hand. Nu var det ett tråkigt ämne och då funkar det inte. Jag gjorde allt jag kunde med läxorna jag fick hemskickade, träffade min mentor varje fredag för avstämning, men jag lärde mig absolut ingenting. Mentorn, som enbart hade kompetens nog för Spanska 3, tjatade om att jag skulle titta på UR där det fanns mängder av PISSTRÅKIGA program på spanska. Jag blev tröttare och tröttare, det gav ingenting och sakta men säkert började jag ge upp. Mina krigarkrafter sinade snabbare än vad jag trodde och jag började ta in vatten likt Titanic. Jag lämnade in grammatikpappren jag hade fått i god tid och tittade på UR då och då, men mina krafter att styra upp studierna själv var slut vilket ledde till att det gick utför ganska snabbt. Dessutom blev det så att hela vår klass ordinarie lektioner flyttades från fredagarna, vilket innebar att vi bara hade fyra skoldagar under mer än halva sista läsåret. Men det gällde inte mig naturligtvis, jag åkte in själv varje fredag klockan tio för en timmes avstämning med mentorn. Jag hade ju hoppats få slippa hålla på själv medan de andra pillade naveln men nu blev det exakt så lik förbannat. Kontentan blev att alla utom jag fick en extra ledig dag i veckan. Jag hade jobbat röven av mig sedan dag 1 på dagis en ändå var det jag, bara jag, som inte hade ledigt på fredagar. Rättvist!  

Ibland på fredagsmötena fick jag göra läs- och hörförståelse, sådant som är svårt att genomföra på distans. De muntliga delarna var också schemalagda under de här timmarna och vid det här laget hade jag börjat tröttna ordentligt. Framåt november-december hade jag fortfarande inte lärt mig ett enda dugg, den enda anledningen till att jag överhuvudtaget var nära godkänt var att jag råkar vara född med en talang för språk. Jag lärde mig inget i Spanska 1, inget i Spanska 3, lite grann i Spanska 4 och nu inget under halva Spanska 5. Åttiofem procent av mina resultat berodde enbartpå min egen förmåga som är medfödd, och femton procent på att läraren i Spanska 4 var hyfsat bra. Jag vill till och med påstå att jag hade mer nytta av nians franska från Tallinn än gymnasiets spanskakurser i Spanska 5. Det är bedrövligt, och givetvis kramade det här ur det sista jag hade i energiväg. Jag låg långt efter inför omstarten i januari och nu fick det vara nog. Farsan blev arg när jag berättade för honom om hur det hade gått till och han skulle nu boka ett möte med min mentor för att styra upp saker och ting. Det gjorde han och efter det blev det något bättre, jag började få ordning på sakerna. Jag visste att jag hade klarat kursen utan problem om jag bara hade fått rätt förutsättningar att göra det. En kurs på steg 5-nivå, oavsett om det är matte eller språk, är svår och kräver viss talang och en jäkla massa plugg. Jag kände mig lurad, skolan hade dragit in mig i det här utan att ha någon som helst aning om hur distansstudier fungerar. De visste att jag har ADD och Asperger, men ändå blev det såhär illa. Det bevisar dels hur låg kunskap de faktiskt hade inom NPF-diagnoser och elever med särskilda behov, men också hur dåliga spanskalärarna faktiskt var. Hon som hade undervisat mig i Spanska 1 och Spanska 4 vill jag inte kritisera, hon gjorde sitt jobb och jag lärde mig faktiskt lite grann, men min mentor i Spanska 3 och även läraren på andra skolan fungerade inte alls.  

Det här är enda gången jag har fuskat i skolan. Jag fuskar gärna i spel och när jag tävlar om det leder till att jag kan undvika förlust, men i skolan har jag aldrig fuskat förutom i Spanska 5. Som sagt, lärarna hade inte lärt mig ett endaste dugg under hela året trots att jag hade försökt mitt bästa. Jag låg långt efter i januari och var tvungen att ta ifatt på något sätt. Jag orkade inte göra en till raketspurt á la Tallinn, det hade jag inte överlevt, så fusket blev det enda jag orkade med. Har jag dåligt samvete för det? Nej, inte det minsta. Det var skolans fel att det blev som det blev och jag vägrade få ett F för att de inte gjorde sitt jobb. De var omoraliska mot mig och då har jag all rätt i världen att vara omoralisk tillbaka, jag är än idag övertygad om att jag handlade korrekt. Jag blev godkänd till slut och med det så hade jag läst in fem kurser spanska på tre år. På avslutningen inför studenten mottog jag ett stipendium för mina insatser i spanska, tydligen var det ingen i skolans hundraåriga historia som hade läst fem kurser på tre år i samma ämne. Femhundra kronor fick jag för det, det vill säga ett halvårs förbrukning proteinpulver, och för andra gången under hela gymnasietiden fick jag lite uppmärksamhet i klassen. Första gången var dagen efter Vasaloppet, då var det några som pratade med mig, och nu var det likadant. Jag förtjänade det där stipendiet, trots att jag hade fuskat på två prov i Spanska 5. Jag visste att jag hade klarat det under normala omständigheter och det räckte för mig. Det är samma sak som på Lidingöloppet, jag hade absolut klarat 2:40 om jag inte hade pajat ljumsken efter fem kilometer. Folk får säga vad de vill om att jag hittar på ursäkter och snackar skit, det bryr jag mig inte om. Jag vet att det jag säger är sant och det är det enda som betyder något. Vad de andra, avundsjuka individerna säger kvittar helt för mig.  

(Låttexter: Raubtier – Levande Död, Hulkoff – Jarfr)

Tack du fantastiska människa ❤️

En epidemi – som blev en pandemi. Hela världen är drabbad. Bebisarnas allra första ord är Corona nuförtiden.

Vem man än pratar med, från vilket land som helst, så känner vi nog alla av en viss form av rädsla. En rädsla för nåt som vi innerst inne vet så lite om, men som vi alla känner av. Och som vi alla drabbas av på olika sätt.

På så kort tid har så väldigt mycket hänt. Och jag tror att världen aldrig mer kommer att vara densamma som den var innan 2020.

Rädslan för att anhöriga ska bli sjuka. Att själv bli sjuk. Rädslan för att bli av med jobbet. Rädslan för att ha blivit av med jobbet. Ekonomin? För den enskilde? Och för det stora hela? Vad händer? Nära dödsfall. Konkurser. Isolering. Depressioner. Våld i hemmen. Självmord. Dödsångest i respirator. Avstånd och brist på beröring.

Samtidigt. En värld som stannar upp. Känner efter. Vad är det som är viktigt?

Det är och har varit ett tufft år. 2020 har fått kämpa. Det får man ändå säga. Och vi alla har fått kämpa tillsammans. På olika sätt.

Min mamma, som tillhör riskgrupp och bor i en annan stad, har inte varit i en enda mataffär sen i mars. Hon trodde aldrig att hon skulle hamna i en situation där hon skulle längta efter att få gå och handla sin egen mat. Gå och strosa där bland äpplen och potatisar. Men det gör hon. Mycket. Något hon bara tagit för givet tidigare. I livet innan 2020.

Hon har fått sin mat levererad hem till dörren en gång i veckan i ett halvårs tid av en helt fantastisk kvinna. Denna ängel heter Angelika och är dotter till min mammas granne. När hon handlar åt sin mamma ”kan jag lika gärna handla åt din mamma på samma gång”. Den proceduren sköter hon medan hennes barn är på sin tennisträning. Leverans torsdagar. Vill ha inköpslistan på tisdagen. Medmänskligheten. Tiden hon lägger ner. Kärleken i hennes gärning.

Tacksamheten jag känner inför denna vackra kvinna är ovärderlig.

Hur tackar man ens?

All kärlek ❤️