Månad: september 2021

Min borg!

Den såg inte mycket ut för världen. Men för mig var den hela världen. Och den var min. Bara min. Min egen borg. För 25 år sedan.

Takvåningen högst upp till höger i bild. Eller våning och våning förresten. Allt är relativt. Men för mig var det iallafall en våning. Och den var bara min. Bjälkar i taket. Snedtak. 45 kvadratmeter. Ett kök med barhäng ut mot stora salongen. Ett salong där jag kunde svänga på tjocktvn så jag hade tv både från soffan och från sängen. Och så en toalett med dusch som jag delade med några silverfiskar.

Fönstret man ser på bilden är från köket. I och med att det var takvåning så blev det en smula varmt under vissa perioder av året. Jag minns att jag öppnade fönstret och satte mig helt sonika i fönsteröppningen och solade. I brist på balkong fick jag göra det bästa av situationen helt enkelt. Ibland åkte jag kommunalt med min lilla solväska och la mig i nån park inne i stan. Inne i storstan. Det var inte så vanligt på den tiden, för jag var ganska så ensam ute på gröngräset. Iallafall så som jag minns det.

Min första egna lägenhet. Minns fortfarande känslan. Wow! Bara min. Ingen annan hade med den att göra. Låste jag dörren så var allt innanför bara mitt.

Idag har jag varit på en liten utflykt i Enebyberg med min mamma. Det visade sig att vi hamnade bara ca 500 meter från mitt gamla hem. Då passade vi på att åka förbi en sväng.

Wow. Vilken flashback!

Jag gick in genom porten. Upp för alla trappor. Såg rakt på min gamla ytterdörr. Utan att jag ens visste vad som hände hade jag tryckt på min gamla ringklocka. Ingen kom dock och öppnade. Konstigt. 🙈😱 De tittade säkert ut genom dörrhålet och undrade vad jag var för en idiot. Och så var det bara lilla jag. En 50 årig kvinna. Som ville ta en liten kik in i mitt gamla liv.

Det var alltså hit min blivande make pendlade innan jag sedan flyttade söderut 20 mil. Och det var hit han ringde på kvällarna vid cirka 22, för det var då vi båda hade lagt oss i varsin stad, och jag svarade i telefonen som hade tryckknappar och en sladd som alltid satt i väggen.

And the rest is history.

Ja jösses.

All kärlek ❤️

Vänta lite – ska bara svettas klart först

Nu var det länge sen. Länge sen jag skrev nåt.

Jag har så otroligt mycket jag vill skriva om. Så mycket som bubblar under ytan. Så mycket som finns inuti mitt system som egentligen inte vill annat än att bara få lite luft under vingarna. Så mycket känslor. Så många ord.

Men jag vet inte ens var jag ska börja.

Det är en pandemi. En pandemi som det känns som om vi inte kommer att se slutet av än på länge. Mutationer både hit och dit. My och Delta och vaccin. Ett vaccin som delar upp befolkningen i ”vi och ni”. Vem väljer vad? Och varför? Smittas där och smittas här. Avstånd och handsprit. Alla vill leva sitt eget liv på sitt eget sätt. Ingen vill att någon annan ska bestämma över oss. Samtidigt som ingen vill att någon nära ska bli dödssjuk och ligga och kippa efter andan på intensiven, men ändå vill alla leva ”ett normalt liv igen”. Vad är förresten normalt nuförtiden? Nån som vet?

Vänta lite. Behöver ta av mig tröjan. En svettning bara. Går över snart.

En sommar passerar. Man fyller 50. Herregud vilken upplevelse! Det började med en Överraskningsfest som heter duga, och sen ett firande hela veckan som aldrig ville ta slut, kändes det som. Att se just den där 5:an först har varit en klar utmaning för mig. Men jag börjar så smått vänja mig. Jag är så tacksam över ynnesten att få vara med så här länge. Det är fan inte så pjåkigt. Ganska mäktigt när allt kommer omkring ändå. 🙏

Vänta lite. Behöver sätta på mig tröjan igen. Fryser nu. Ett jäkla på och av hela tiden.

Jag vill ut och resa. Men är så in i Norden lycklig över att min mamma äntligen kan gå och handla själv. Så basic. Tänk att kunna gå och handla själv. Sånt man bara tog för givet 2019. Hur kunde vi? Så resandet känns inte lika viktigt längre. Så att säga. Bara min mamma kan handla på egen hand.

Förra året flyttade de hemifrån båda två. Grabbarna. Samtidigt. Vilket blev en omställning. Och den här sommaren har båda valt att byta hemort. Även denna gång samtidigt. Bara en sån sak. Så det har packats lådor kan man säga. Det har kånkats möbler. Det har städats lägenheter. Det har hyrts släpkärror. Och nu är de på plats. I sina nya liv. Precis så som de vill ha det. Och jag lovar – ingen är mer lycklig över det än jag. Eller jo, kanske de själva förresten. Och deras pappa. Som jag älskar dessa killar ❤️

Sover som en jäkla kratta. Undrar när jag sov en hel natt sist. Har svårt att somna. Men när jag väl har somnat. Ja då vaknar jag. Byter ställning. Svettas. Tar av täcket. Fryser. Tar på täcket 🤷‍♀️ Drömmer. Men va? Och så snarkas det alldeles bredvid. Som om ingenting har hänt.

Herregud! Livet rullar på. 50 år och 25 dagar. Men vem sjutton räknar?

Om två veckor ska jag på mitt livs första bokrelease. En bästis släpper sin första bok ihop med sitt jobb. Otroligt roligt.

All kärlek ❤️

%d bloggare gillar detta: