Månad: juli 2017

Trodde jag hade en vagel i ögat. Det var i mars som jag märkte hur ont det började göra precis där vid ögonfransarna har sina rötter på ögonlocket. 

Det blev sådär ilsket rött och det gjorde ont både på själva vageln och så liksom på själva hinnan på ögat där det skavde som tusan. 

Jag googlade självklart på det här och läste mig fram till att en vagel kan man ha i flera månader. Låt den vara bara, tänkte jag. Den försvinner väl snart av sig själv helt enkelt. 

Efter ett par månader började jag bli trött på hur den störde min syn. Den var i vägen i mitt synfält och ögonlocket började att kännas för tungt. 

Bokade en tid hos vårdcentralen hemma i ljungsbro. Fick en tid hos en sköterska. Hon blev misstänksam och tyckte inte det såg ut som en vagel. Konsulterade en läkare som fick komma och titta. Han frågade vad som var problemet och jag visade och förklarade hur den stör mig i mitt seende. 

Då backade han rakt ut från mig där jag satt på britsen och sa: Äsch, du ser visst mig när jag står här. 

Jag blev alldeles tagen av hans kommentar och tänkte att hur vet han det. Jag svarade att ja det gör jag när du står där. Men flyttar du åt ett annat håll så är den i vägen. 

Jaha, då skickar jag en remiss till ögon på Us, sa han och lämnade rummet. 

Idag hade jag den tiden på US. Lämnade stugan i morse för att åka till sjukhuset. Träffade en oerhört behaglig man som hette Boris. Han läste på remissen och sa:

– Då ska vi se vad du har för bekymmer. På remissen står det ”ömt och knöligt”. 

Och jag tänkte plötsligt stt vänta nu, är jag på bröstmottagningen igen? Är jag inte på ögonkliniken? 

Det blev en konstig situation där jag satt och skrattade för mig sjölv samtidigt som jag undrade vad det var för remiss som hade skickats egentligen. Vad hade VC misstänkt som de inte hade berättat för mig? 

Efter alla fotograferingar och undersökningar så visade det sig iallafall att ”knölen” inte är farlig. Vilket jag inte hade varit orolig för ens. Det är inte en vagel heller. Utan en inflammation som ska behandlas med koksaltsbad och kortisonsalva i fyra veckor. 

Så kan det gå. Herregud! Det är mycket ömma knölar nu, känner jag. 

Nu är jag tillbaka i stugan igen. 

All kärlek! 

Dagarna går om varandra. Ingen koll vilken dag det är. Torsdag eller lördag. Spelar ingen skillnad. Just nu är det totalt oviktigt. 

Lägga till med båten går klockrent. Tampar och fendrar, ankare och bojar, vinden och bryggan bara är på våran sida. 

En lunch med den här utsikten. 

Glittret i vattnet.  Det är så otroligt vackert. Att nåt som i vissa fall känns så läskigt,  samtidigt är så oändligt vackert. 

Ett museum i en lada. Med innehåll av grejer som av en del ger mig Flashback från min egen barndom. Att jag har blivit så pass gammal att det jag själv har upplevt numera finns på museum är ju …. tänkvärt. 

En andningspaus på vår brygga en eftermiddag tillsammans med mina fina svärisar.

Och putsat fönster så jäkla fint att det speglar sig i natten. 

Livet ändå. Så värt att fira egentligen varje dag. Jag ska påminna mig själv en gråmulen och daskig tisdag i november att det finns alltid nåt att glädja mig för. Att fira. Jag vill inte leva ett liv där stress och trötthet tar över. Med påföljd en känsla av otillräcklighet. Jag ska bli bättre på att ta vara de små sakerna. Ännu bättre än vad jag redan är. Jag ska ge mig själv lite mer semesterkänsla under hela året. Inte bara under några futtiga dagar på sommaren. 

Jag tror mycket av ens egna lycka ligger i känslan av att kunna påverka sin egen vardag. Att inneha känslan av att det jag både gör och säger gör skillnad. Både på jobbet och privat. Det ger en sorts frihetskänsla som är livsviktig tror jag. Att känna att man kan påverka sin egen situation. 

Frihet kan även vara att bara lägga sig ner och kunna läsa boken man längtat efter. På en soffa som man har målat tillsammans med sin man och på dynor som sin svärmor har sytt. 


En fin sommarkväll. Kan vara måndagkväll just nu. Inte så noga. Eller förresten, det är ju skitnoga. För om det är måndag idag behöver jag ta en paus från landet i morgon och besöka ögonläkare. För då är det ju tisdag den 25 juli i morgon. 

Läget lugnt. 

All kärlek. 

Asså vilket underbart väder den här sommaren har bjussat på hittills. Några dagars regn. Men mestadels endast sol. Lite blåst emellanåt. Nu på senare tid har tråkigt nog myggorna hittat hit på kvällskvisten.  Så vi får tyvärr stänga in oss i uterummet vid skymning. För de är så oerhört aggressiva de små liven. Men vad gör det? När vi får dessa underbara dagar. 

Plötsligt vaknade jag och maken upp till en morgon helt på egen hand. Inga gäster. Jag vaknade av att maken kom hem från en pigg och alert morgonpigg. Vad fan! Jag blev inspirerad och tog snabbt på mig mina träningskläder. Så när klockan var halv nio var vi båda två färdigspungnga och redo för en ny dag. Helt otroligt bara en sån sak! 

Vi kollade sjökortet. Packade kylväskan med det som fanns i kylskåpet. Och drog iväg med lilla Bella. Den friheten. Att bara kunna. När man vill. Tacksamheten. 

Vi tyckte vi var tidigt ute till havs. Men det var det fler som var kan man säga. Jösses vilken trafik! Som värsta rusningstrafiken en helt vanlig morgon på essingeleden i Stockholm. 
Båtar överallt. Både till styrbord och babord.  I alla möjliga storlekar och hastigheter. Allt från roddbåtar och kanoter till stora transportfartyg med grävskopor på lasten. Och mitt i en farled träffar vi på en båt med vänner i. Hur liten är världen egentligen? Mitt i en ”korsning” dyker de upp exakt samma minut som vi passerar mitt över. Vi slog av motorerna en sekund och snackade lite. De skulle vidare till Västervik och Idö. 

Vi styrde kosan efter solen och hamnade på Rågö. En ö som vi inte hade besökt tidigare. Det finns fyra öar här i Tjust skärgård som har servering. Idö, Hasselö, Grindö och Rågö. Vi har besökt Idö och Hasselö. Nu blev det Rågö. 

Efter lite hjälp av båtgrannen i gästhamnen så låg vi på plats. Fasen det är inte alltid helt självklart att ”bara lägga till”. Andra båtägare som glor på varenda liten grej man gör. Som verkligen sitter i sina sittbrunnar eller på sina höga flybridge och bara väntar på att nåt ska gå åt skogen. Kan tänka mig att det ser typ likadant ut på en camping och förtält ska resas. Herregud! Men det är bara att andas och känna tryggheten i det att man faktiskt inte kan allt. Man lär sig nya saker precis varje dag. 

Vi klev av och började vandra åt vänster. In i en liten dunge och in i en hästhage och sen var vi framme. 

En utsökt liten servering låg plötsligt framför våra fötter. Med den svenska flaggan vajandes i den blåa himlen. En meny med skärgårdsinspiration. Vi tog självklart varsin skärgårdstallrik. 

Bara vi. Så väldigt mysigt. Ja inte på själva serveringen såklart. Där var det nästintill fullsatt. Och höns som pickade runt borden. 

Sen drog vi. Ut från gästhamnen och vidare. 

Vi hittade ett perfekt ställe precis utanför en farled och ankrade. 

Och kolla! Jag hoppade inte i, men gick i från badstegen på Bella. Och jag släppte taget. Jag släppte taget om stegen!! 

Fatta vilken terapi detta är för mig. Jag såg inte botten. Jag visste stt det var ca 6 meter djupt. Och maken lovade att inte dra iväg och lämna mig helt ensam där och då. Det är väl kärlek ändå. 

Skapligt modig om jag får säga det själv faktiskt. Samtidigt som jag undrar varifrån denna obeskrivliga rädsla kommer ifrån. 

Och sen upp i båten och få soltorka. Guppandes ute på havet. 

En kvinna i mina bästa år. Tryggare än nånsin. Framför allt i mig själv. Andra får ta mig för vad jag är. Eller inte är. Jag är som jag är. Ni är som ni är. Och allt är perfekt. Så osäker, rädd och försiktig i vissa lägen. Så modig, stark och trygg i andra. Precis som det är. 

Balansen. Det är inte särskilt världslätt att hitta den ståendes på ett ben i fören på en guppande båt. Och det är sannerligen inte lätt att hitta den i verkliga livet heller. Men jag är helt överytad om att den är superviktig. 

En balans mellan själ och hjärna. Mellan hjärta och hjärna. 

Att nånstans bara sluta bry mig om vad alla andra tycker ( Även när det är dags att lägga till med båten). När jag för flera år sedan kom till insikt i att alla människor faktiskt gör sitt allra allra bästa, även jag, då sjönk mina axlar flera centimeter. Det finns absolut ingen som vill misslyckas med flit.  Eller göra fel. Eller bli hånad när man faktiskt har försökt. 

 Det finns alltid skäl  till varför vi människor beter oss som vi gör. Vi har alla en ryggsäck som vi bär på med massor av olika erfarenheter i. Vad som har hamnat i ryggsäcken kan vi inte alltid påverka. Dock är vi alltid personligt ansvariga för hur och vad vi väljer att göra/agera med innehållet som finns i den där ryggsäcken. När nån beter sig på ett sätt som gör att jag känner mig obekväm eller osäker så lär jag mig så oerhört mycket om mig själv. Hur ska jag hantera situationen? Hur ska jag agera? Ska jag anfalla eller ska jag avvakta? Ska jag skälla eller ska jag gråta? Ska jag skylla ifrån mig eller ta ansvar för mitt eget beteende? Vad vill jag med mitt beteende? Vad är det jag vill ha sagt? Vad är viktigt att få fram? Vad bidrar jag med i det som händer?

Tusen frågor. Ibland inga svar. Men jag jobbar på det. Och det går bättre och bättre för varje dag som går. Och säkert finns det nån som stör sig på det. Men det stör inte mig så mycket längre. Och säkert finns det nån som gläds med mig, och som till och med kanske känner igen sig i det jag försöker beskriva. Och det älskar jag. 




Avslutar dagen med en fantastisk bild från altanen en fin kväll som denna. 

All kärlek! 

Det har varit lite radiotystnad härifrån ett tag. Men nu kommer det. Med råge dessutom. 

Herregud vilken sommar och semester vi har haft och har fortfarande. Fullt ös från allra första minuten. Inte fullt ös sådär som i stressigt och ingen avkoppling över huvud taget. 
Mer fullt ös på så sätt att vi har fyllt på med massor av energi genom att bara göra roliga saker. Och genom att umgås med härliga och sköna människor. Och genom att faktiskt solen har skinit på oss med sina varma och gosiga strålar de flesta av dagarna. 

Här följer ett lååååångt inlägg med massor av bilder från hittills tre veckors ledighet. Otroligt fina minnen för mig. Och för er som vill se och läsa är det bara att göra det. 

Först tog jag med min bästa Loisan till stugan. Ett störtskönt dygn med prat, skratt och emellanåt lite tårar. För det blir så. När man kan prata om allt och inte upplever sig dömd eller löjlig. Man är bara sig själv. Och älskad för den man är. Underbar känsla kan jag meddela. 



Andra gänget som kom till stugan var min kära svägerska med sin man. Alltså makens brorsa med fru. Hon kom ensam med bilen medan han hade tagit cykeln från ljungsbro. Efter ca fem timmars cykling var även han på plats. 

Vi tog dem på en härlig båttur ut till en av våra favvoplatser, Hasselö. Där hyrde vi varsin tandemcykel, så Peter skulle få möjlighet att kunna vila lite. 

Vi tog oss ner till restaurang Sjökanten. Där bjöds det på skärgårdsbuffe i en underbar Saltkråkanmiljö. 

Sen lite smaskig grill på kvällen.

Sen fick vi åka hem några dagar för att se till att vår 17 åring kom iväg till Spanien ordentligt med sina kompisar. Det gjorde han som tur var. Min käre far passade på att hälsa på hemma i ljungsbro dessa dagar.  Och vi drog tillbaka till stugan. 

Tredje gänget som dök upp var vänner från Mullsjö. Makens jaktkompisar från deras jaktlag, Ulf och Annika. Spännande för mig att lära känna er lite mera. 

Efter en liten lunch på Loftahammars Sjökrog tog vi självklart ut även dem på en liten båttur. Som tur var så pep inga motorer denna gång. Det gjorde det när vi var ute med svägis och svåger. Då började det pipa och ha sig och det är bland det obehagligaste jag vet. När jag är ute på havet ska allt bara flyta på ( hehe ). Tänk skräcken att bli stående mitt ute på vattnet. Finns nästan inget läskigare. Jo förresten. Att faktiskt hoppa i vattnet direkt från båten. Och bli lämnad helt ensam. Tänk om jag har hoppat i vattnet. Och så ser jag när jag ligger där och plaskar, att båten drar åt motsatt håll. Fy sjutton. Och så är det skitdjupt och jag ser inte botten och jag känner mig som den minsta lilla lorten i hela världen. 

Som tur var, var allt lugnt. 

En underbar kväll i uterummet. 

Och när de åkte hem på söndagen mötte de typ min brorsa med familj på garageuppfarten. 

Sol och bad i massor ett par dagar. Trollpromenader och skattjakt. Umgänge och mys. Fikastunder och spruckna åkringar. Matlagning och bus. Så mycket kärlek. 

David undrar om hans gudfar Calle, har kul i Spanien? 

Brygghäng. Håvar och fiskespön. 



Det har varit underbara vistelser. Massor av energi har lagt sig tillrätta. 

Tack snälla allihopa för att ni har tagit av er betydelsefulla tid för att komma och besöka oss. 

Det betyder oerhört mycket! 

All kärlek! 

Det måste vara det. Djäveulens gåva till mänskligheten. 

Kroppen svullnar. Det känns som om jag har gått upp fem kilo på en vecka. Samtidigt som hela systemet bara skriker efter choklad och feta såser. Absolut inga kläder passar längre. 

Ingenting känns roligt. Jag tror varje gång det händer att jag är på väg in i nån jäkla depression. Men så kommer jag på. Aha. Den tiden i månaden. En vecka varje månad. År ut och år in. Det är så himla, himla tydligt. Från ena dagen till den andra. Alltså tre månader på ett år. 

Vardagliga saker såsom att gå och handla är urjobbigt. Struntar fullständigt i vad vi ska äta till middag. Eller lunch. Bara det är feta såser. Och choklad. 

Gråtig. Kan typ börja gråta åt absolut ingenting. Nerstämd. Inget tålamod what so ever. Trött. 

Att vara den enda kvinnan i familjen kan ju i såna här fall vara en smula skönt. Eftersom då är jag den enda som familjen får lida av. För jag känner mig verkligen som stans största pain in the ass. Ingen rolig mamma. Ingen rolig fru. Rädd att maken vill ta ut skilsmässa varje månad. 

För att slippa behöva ta hänsyn, bita ihop hela jäkla tiden, eller påvisa en yta som inte är sann så skulle jag en sån här vecka bara vilja fly ut i skogen. Slippa utsätta andra. Vara ensam. Stortjuta så ögonen nästan ramlar ur sina hålor. Dra en gammal, men dock skön, filt över hela mig. Kolla filmer, pimpla vin och sen komma tillbaka som den jag vill vara. 
Eller så är det så. Att de runt omkring mig i min absoluta närhet får lära sig. Får försöka att förstå. Att det är så här det är. Och de gör sitt allra, allra bästa. Jag vet det. Det är inte dem jag blir arg eller ledsen på egentligen. Det är nåt annat. Nåt som jag själv inte kan styra över. Eller jo, jag försöker allt styra över det. Men just det kostar på. Ett otroligt energitapp för att orka låtsas som om ingenting. 

Det kanske skulle vara det som är det negativa med att vara ensam kvinna i hushållet. Att det kanske kan upplevas en aning svårare att faktiskt förstå för de övriga. Eller så ser de det som en livslärdom. Att lära sig förstå hur livet ser ut. 

Shoppa är ju alltid bra när man inte känner sig helt hundra. Att försöka trösta sig själv på nåt sätt. Här har jag gått så väldigt utanför min komfortzon. Inte bara svart. När man vågar ta ut svängarna sådär alldeles otroligt. Känns bra. 

Och att bli av med lite, eller faktiskt ganska mycket, ilska och grejer, genom stt välta tunga däck sa min son skulle vara bra. Då får jag skrika och låta kroppen ta i ut av bara den. Eftersom jag sällan kommer till gymmet, får väl sjutton gymmet komma till mig. Tack älskade unge för att du fick med mig ut häromdagen. Vilket känns i hela kroppen idag. 

Men nu sitter jag här. I uterummet. Hör smattret av regndropparna falla ner på taket. Kaffet är klart som maken satte på innan han gick ut för att jobba med motorsågen och ett nerfällt träd. 

Jag sitter kvar här jag. 

Och jag vill att ni ska veta att jag älskar er alla tre varje sekund, i varje andetag jag tar. 

All kärlek! 

Pratar med mina söner om sexuella övergrepp. Bla annat om hur det över huvud taget kan vara möjligt för en man ( kräk ) att våldta en tjej i ett publikhav? ! Med folk runt omkring? Vi pratar om hur killarna ( kräken ) ställer sig i ring runt tjejen och på så sätt skyddar kräket som utför själva övergreppet. Eller faktiskt, på riktigt, så är det precis lika jävligt av kräken som skyddar gärningen,  som han som de väljer att skydda. Att inte stoppa. Att inte ingripa. 

Att säga ”själva övergreppet” får mig att må rent illa. För hela grejen är ett stort, hemskt och fasansfullt övergrepp. Från det att de omringar tjejen tills det att de väljer att lämna henne i fred. När de bestämmer sig för att lämna henne med ett trauma som hon kommer att bära med sig resten av sitt liv. 

När vi pratar om det här, jag och mina söner, säger en av dem:

– När jag går av bussen sent en kväll och märker att jag hamnar bakom en tjej, så ser jag hur hon ökar sina steg och hur hon försöker ha full koll på var jag är nånstans. Då saktar jag ner så hon kan gå i förväg. 

Min andra son säger samtidigt:

– När jag hamnar bakom en ensam tjej och ser hennes oro, så brukar jag gå över till andra sidan gatan. Så hon märker att jag inte är farlig. 

Det här händer alltså. Mina söner har kommit på egna strategier för att försöka minimera unga tjejers rädsla. De har känt behov, och de känner behov av att behöva visa unga tjejer att de inte är kräk som tar sig rätten att förstöra andra människors liv. Mina söner är helt enkelt potentiella våldtäktsmän i unga tjejers värld. Vad är det för jäkla samhälle vi lever i? 

Jag blir så ledsen. Jag blir jätteledsen! 

Det finns inget hellre här i världen jag önskar, än att unga flickor och tjejer, så klart alla kvinnor,  ska kunna känna sig trygga var de än befinner sig nånstans. Och med vilka kläder vi än väljer att ha på oss. Om det så är i sitt eget hem, eller på jobbet, eller i skolan, eller på en öppen gata, i en park, på en konsert, bland kompisar, på en färja, på en fest, på en buss, i mörkret, i dagsljus, ensam eller i grupp. 


Jag vill och önskar inget hellre heller än att mina söner ska slippa känna sig som en potentiell farlig individ för andra individer. Jag vill att de, tillsammans med sina kompisar här i livet, ska kunna leva i en framtid där de slipper känna att de behöver visa andra att de inte är farliga. I en värld där de inte ska behöva gå över till andra sidan gatan. Eller inte behöva sakta ner. Att de över huvud taget ska behöva känna så här är lika dumt och onödigt som att tjejer ska behöva känna sig otrygga. 

Var börjar jobbet med att få dessa kräk som utsätter andra för övergrepp att inte ens tänka tanken? 

Jag tror att det bl.a. behöver börjas redan hemma vid köksbordet. I vardagslivet hemma. När barnen är små, då behöver både döttrar och söner, få lära sig vad människors lika värde betyder. Empati. Gränssättning.  Genom att se på vuxna förebilder,  genom att få förklarat för sig vad som är rätt och fel redan från början.  Har sagt det tidigare och det tål att upprepas. Det är bra mycket enklare att ta konflikterna redan med en 4-åring, än med en 15- åring. Att försöka tala om för en 15 åring vad som är ok och inte, kan vara en smula svårare. Men det är aldrig för sent, väldigt viktigt att veta. 

Jag skulle kunna skriva så enormt mycket mer, men jag stannar här. Kanske återkommer i ämnet om ett tag igen. 

Prata med era söner. Prata med era döttrar. Vad säger de? Vad säger och hur agerar ni vuxna? 

All kärlek!