Månad: april 2020

För ett på veckor sedan fick jag ett meddelande på messenger. Jag såg att vi var många som hade fått samma meddelande. Det var från en av grannarna på gatan. Han frågade om det var nån av oss alla som var intresserade av att hoppa upp ur soffan på tisdagkvällen den kommande veckan. Hans tanke var nämligen att vi tillsammans skulle utnyttja den väldigt fina skogen vi har med stigar och bergsknallar runt vårt område för att träna ihop.

Nu för tiden när man kanske tänker lite extra på var och hur man tränar, var man befinner sig och hur man agerar var ju detta klockrent. En av de bättre alternativen, kände jag helt spontant. Skogsträning med grannarna. Kan ju egentligen inte bli så mycket trevligare.

Vi var många som svarade positivt på hans förslag. Och kl 18 den där tisdagen anlände ca 20 personer för vår första träning tillsammans. Grannar i sina bästa år. Allt från 20 åringar till 60 åringar. Men hur underbart?

Grannen hade förberett en löpslinga åt oss och hade redan utsett en plats uppe på en platå bland träden, där vi skulle kunna köra styrka. Allt skulle ske med en självklar distans mellan alla deltagare.

Ett väldigt härligt initiativ! Så himla roligt det var! Fantastiskt att kunna göra det här tillsammans. På sina egna villkor. En del sprang. En del promenerade. En del sprang två varv. Sen gemensam styrka bland barr och kottar på marken. Efteråt tog vi beslut om att träffas nästa tisdag igen. Sagt och gjort.

Sen dess har vi träffats kl 18 på tisdagarna. Med olika individer som har hållit i styrkan. Riktigt roligt! Ena tisdagen tex fys från skidåkare. En annan tisdag fys från tex pigga hockeybröder.

Och så en dag visade det sig att en reporter på SVT/öst med projekt ”En annorlunda vardag” fick nys om våra träffar i skogen. Han blev nyfiken på vår gemenskap så här i Corona tider. Och igår kväll var han således på plats med hela sin utrustning för att börja dokumentera.

En dryg timmes jobb i skogen för honom samt ett par timmars jobb på kontoret blev denna lilla film på en minut som går att se Klicka här 📽 @jeppe.gustafsson

Med detta lilla inlägg vill jag egentligen bara säga – ut med er! Ta med era grannar och ge er ut för en gemensam trivsam träning. Man kanske inte känner alla. Men det gör absolut ingenting! Man passar ju på att lära känna varandra. Man kanske inte har en skog heller. Men det gör ingenting det heller. Ni hittar en annan alternativ plats. Som passar just hos er. Perfekt!

Som en bonus går man sen hem med ett gött leende och med en känsla av att träningsvärken är på väg som ett brev på posten. Träningsvärken kommer iochförsig kanske en aning snabbare än vad brevet skulle göra.

Kör så det ryker!

All kärlek ❤️

Du är Stor, stark och modig.

Stor som i att ha ett tryggt och varmt och kärleksfullt hjärta. Oavsett.

Stark som i att ha styrka nog att stå upp för den du är. Fast det är jobbigt.

Modig som i att våga – fast du är livrädd.

Livet. Oerhört tufft ibland. När mina söner var små och kom hem från skolan och hade haft det jobbigt, hade vi som ett eget, heligt mantra som jag av hela mitt hjärta försökte pumpa in i grabbarna. Du är stor, du är stark och du är modig!

Du är stor som i att försöker ”bry ifrån” om de eller det som gjorde/gör din vardag så väldigt jobbig – du har styrka nog som gör att du tar din absoluta rättmätiga plats här i världen – du är modig nog som vågar, fast du är livrädd.

Mantrat lever kvar än idag. Fortfarande händer det att jag tex sätter upp lappar på deras garderober. Än idag händer det att jag tex lägger lappar i deras skor. Än idag är just stor,stark och modig ett mantra som är högst angeläget – när världen är precis helt upp och nervänd och verkligheten absolut inte ser ut som den gjorde igår.

Säg till dig själv – jag är stor, jag är stark, jag är modig. Hur liten du för tillfället än känner dig.

Jag försöker också att vara stor, stark och modig. Hela tiden. Varje dag. Varje timme. Varje minut. Men. Det är verkligen inte alls särskilt lätt. Jag kämpar på. Jag också.

Jag försöker verkligen att ha ett öppet, stort och kärleksfullt hjärta. Oavsett. Jag försöker verkligen känna styrkan i att jag har lika stor rätt till min plats här på jorden som alla andra. Jag är självklart livrädd ibland, men med darriga ben och med ett hårt, slående hjärta försöker jag slänga mig ut ändå. Eller, slänga och slänga förresten. Ibland kanske jag bara tar ett litet steg i taget. Det kan vara tufft. Det kan vara pirrigt. Det kan vara skitjobbigt. Modigheten sitter i att iallafall våga- fast jag är livrädd.

Vetskapen i att om jag inte gör det för mig själv. Vem gör det annars?

All kärlek ❤️

Jaha. Då har Jesus dött uppspikad på korset. Och idag har han återuppstått. Så sägs det. Kanske att det är så. Kanske inte. Det finns väl ingen som med säkerhet kan säga ATT det verkligen har hänt – då för 2020 år sedan. Men det är ju ingen som med säkerhet kan säga att det inte har hänt heller. Allt hänger helt enkelt på vad man väljer att tro på. Vad som känns bäst för en själv.

Men oavsett vad vi väljer att tro på – så är det tack vare just den eventuella händelsen på korset och några dagar senare, som vi firar påskens högtid. För kristna, den största av alla högtider.

Det är också en högtid som brukar firas med vänner och/eller familj, nära och kära. Med massor av god mat och skönt umgänge. Kanske till och med att man är ledig i flera dagar.

Dock inte i år. Inte påsken 2020. Det blev en annorlunda påsk det här året, med social distansering. För att solidariskt skydda andra människor för eventuell smitta och inte behöva belasta vården.

Social distansering. Annars ett uttryck knappt använt utanför sfären kring NPF, där social distansering för många familjer är ett av sätten att leva sitt normala liv. För att över huvud taget må så bra man bara kan. Plötsligt har uttrycket blivit känt för alla och envar. Även om inte alla följer rekommendationerna- för det är ju så oerhört tråkigt. Tänk att inte få välja själv om jag vill umgås eller inte.

Men. Förhoppningsvis kanske fler och fler nu får upp ögonen för hur livet, frivilligt eller inte, ser ut för många människor med till exempel neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Där man kanske inte önskar annat än att kunna vara som alla andra, umgås som/med alla andra – men inte kunna. Så man stannar hemma. I en social distansering. Med konsekvenserna av det.

Kan vara väl värt en liten tanke på just det.

All kärlek ❤️

Oj oj! Man kan tro att rymdgubbar har invaderat vårt hus! ET phone home!

Men nej, nej! Absolut inte. Det är bara vi som från och med nu producerar vår egen el!

Otroligt coolt!

Så just nu när diskmaskinen går – är det från solceller på vårt tak!

Känns mycket bra i hela hjärtat!

All kärlek ❤️

Klockan ringer 04.50.

Bara det här att se fyran först gör att det känns oerhört svårt att komma upp ur sängens goa värme. Och bara genom vetskapen att fyran knappades in redan kvällen innan gjorde det en smula svårt att somna igårkväll, rädd för att försova mig. Det har alltså inte blivit så många timmars sömn den här natten. Så är det varje gång jag har de här tidiga morgnarna. Livrädd att försova mig. Och under ett par veckor nu har det blivit väldigt många tidiga morgnar. Så är det. Just nu.

Schemat som jag fick efter jul och nyår är ett minne blott. Inget är sig likt. Inget alls. Kollegor är sjuka. Precis som på alla arbetsplatser nuförtiden. Kollegor behöver vårda sina egna sjuka barn. Så klart. Inga konstigheter.

Det är ett evigt pusslande med att se till att det finns personal under hela dagen som förskolan är öppen, 06.00-17.30. Vem öppnar? Vem stänger? Vem är på plats mellantiderna? Hur många barn behöver tillsyn den här dagen? Kan vi hjälpas åt? På vilket sätt? Vända och vrida. Lösa situationen bara. Aldrig riktigt veta hur dagen kommer att se ut. Och samtidigt planera för och driva undervisning för barnen.

Hjärnstressen. Hjärntröttheten.

Jag åker hemifrån strax innan 06.00. Har ca 35 minuter i bilen på väg till jobbet. Passar på att lyssna på en ljudbok. Har avslutat en hel del böcker i bilen under det här året som har gått, kan man säga. Har stängt av radion. Iallafall de sista veckorna. Kan knappt ta in mer aktuella nyheter. Vet inte hur jag ska hantera det. Så jag väljer min ljudbok. Igen.

Kommer fram till jobbet. Stänger av motorn. Varpå även ljudboken tystnar. Sitter kvar en stund. Och lyssnar på tystnaden. Tills jag känner mig färdig. Tar några djupa andetag, går ut och låser bilen.

Kommer in på min avdelning. Ställer fram frukost. Yoghurt, flingor, mackor, pålägg och mjölk. Två barn anländer. Vi sätter oss vid bordet. Efter tio minuter har två barn till dykt upp. Nappar och gosedjur trängs på bordet ihop med glas o haklappar.

Snart är vi färdiga. Telefonen ringer. Föräldrar i andra änden som ev blir permitterade. Vad händer då, undrar de? Får barnen vara på förskolan då? Nya situationer för oss alla. Nya frågor. Hur ska vi egentligen förhålla oss till allt det nya som kommer hela tiden just nu. Överallt. Att hålla sig uppdaterad tar både tid och kraft. Nya riktlinjer.

Nej, svarar jag. Då har barnet inget tillsynsbehov. Så nej. Då får barnet vara hemma den procenten som föräldern är permitterad. Riktlinjer som vi har fått till oss för bara några dagar sen. Och ja, barnet ska stanna hemma så länge barnet uppvisar snorig näsa, feber eller hosta. Plus två dagar till.

Fler barn anländer förskolan. Det kramas och jag får information om hur natten har gått. Och om det har ätits frukost ordentligt eller inte. Jag får ta del av vem som ska hämta och vilken tid. Och nån har nytt schema som ska in i pärmen. Lappar ang sommarledigheten lämnas in som jag lägger på bänken, samtidigt som vi samtalar om att det nog kommer att bli en mycket annorlunda sommar. Plötsligt har 11 barn kommit och jag har väldigt mycket information att anteckna i blocket som min kollega har att ta del av när hon kommer senare. Och jag hoppas innerligt att jag skriver rätt info om rätt barn. Och det är faktiskt inte bara information jag har. Framförallt har jag just nu elva 1-2 åriga barn att ta hand om.

Klockan 08.10 ringer vår vikariebokare och berättar att vikarien för vikarien för vikarien, som skulle ha varit hos mig kl 8, inte kommer. Hon är visst sjuk. Också.

Så här ser läget ut just nu. Så är det. En oerhört tuff och allvarlig situation för oss alla på olika sätt. Som vi behöver förhålla oss till på ett så rimligt vis vi bara kan.

På mitt jobb tar jag hand om liv. Jag ansvarar för riktiga små människor. Riktiga människor som är helt i händerna på mig och mina kollegor under deras timmar och dagar på förskolan. Barn som behöver mig och hela mig under hela deras vistelsetid. Ett knä att samla kraft hos. En famn att bli tröstad hos. Ett ögonkast som bekräftar. En trygghet att kunna växa i. Kanske är det ännu mera viktigt just nu, i dessa tider. Med en eventuell oro hemma och i hela världen runt omkring. Men hinner jag verkligen med alla lika mycket? Kan jag ge varje barn det som just den behöver? Otillräckligheten, samtidigt som jag vet att vi gör vårt allra, allra bästa.

Precis innan jag går hem för dagen läser jag mina mail. Aha. Ännu mer nya riktlinjer att förhålla oss till. From nästa vardag ska tex vårdnadshavare visa hänsyn till varandra och inte trängas i tamburen vid hämtning o lämning. De får helt enkelt stå på kö utanför och vänta på sin tur. Och känner dessutom vårdnadshavare av symptom lämnar de barnet utanför dörren och jag får ta in barnet. Det är dessutom vårt ansvar att delge vårdnadshavare denna information.

Åker hemåt. Struntar i ljudboken idag. Behöver bara tystnaden, känner jag. Möter många bilar på vägen. Alla på väg nånstans. Och jag tänker att alla vi sitter verkligen i samma konstiga bubbla. Alla är vi på något sätt påverkade av en helt overklig, bisarr och faktiskt läskig situation, där livet samtidigt ändå på något sätt går vidare.

Och jag vet att klockan ringer 04.50 i morron också.

Den som sa att en enda människa inte kan förändra en hel värld – har aldrig ätit en liten jäkla fladdermus.

All kärlek ❤️