Acceptans är en nödvändig del i sin egen utveckling

Jaha. Livet hörrni.

När man äntligen har börjat acceptera sig själv. När man äntligen har börjat klappa sig på axeln, istället för att i orimligt många år ha klankat ner på sig själv. När man äntligen känner att man liksom duger som man är. När man äntligen börjar känna sig trygg, och man äntligen helt ärligt har börjat skita i vad andra tycker.

Styrkan som man mentalt har byggt upp har aldrig känts starkare. Styrkan som är en sån otrolig inre kraft och som har byggts upp genom livserfarenheter under ett helt halvt sekel. En fantastisk känsla.

Vad händer då? Jo då börjar kroppen leva ett helt eget liv helt plötsligt. Och börjar göra som den själv vill. Utan att man är ett dugg förberedd på det.

Det är fan inte roligt när äggblåsorna börjar ta slut. Att själva äggblåsorna är slut gör kanske inte så mycket, men det som händer i kroppen när äggblåsorna blir färre och färre, är verkligen inte roligt. Det är inte roligt när kroppen bestämmer över viljan. Det är som om att hamna i puberteten på nytt. Fast liksom i andra änden.

Symptomen på klimakteriebesvär kan vara oändliga och olika från person till person, tex – oregelbunden mens – sömnproblem – led och muskelvärk – tappar hår – hjärndimma med minnespåverkan och koncentrationssvårigheter – humörsvängningar – ångest/ oro – sömnsvårigheter – torra slemhinnor – allergi/eksem- panikattacker- låg energinivå – depression – sämre självkänsla – värmevallningar – nattsvettningar osv osv. / källa http://starkgenomklimakteriet.se

Varken hjärta eller hjärna hänger med. Vad är vad? Så många frågor. Det enda jag förstår är att det som gäller from nu är att försöka göra det absolut bästa av situationen. För annat kan jag inte.

Jag tror därmed att första steget är acceptans. Som i så mycket annat. Att acceptera att det är som det är. Det är som det är. Och jobba utifrån det. Genom att acceptera det som händer i min kropp just nu är första steget för mig att kunna hantera mig själv på ett för mig bästa sätt ( För det som är bäst för mig är säkert inte bäst för dig. Alla är vi olika ). Ta hand om alla insikter som kommer slag på slag. Ta hand om och hantera. Det är en utmaning. Det gör man inte på en kvart.

Omfamna och älska förändringen. Ge mig själv så mycket kärlek jag bara kan. På det sätt som är bäst för mig. Försöka förstå. Lära känna mig själv. En gång till.

Jag jobbar på det. Genom medvetenhet och därigenom försöka hitta en hållbar livsstil genom klimakteriet. Med mental träning, söka kunskap, medveten kosthållning, kosttillskott och hållbar fysisk träning. Ska i höst även ta kontakt med en påläst gynekolog som kan vägleda och hjälpa mig vidare bland hormontillskott såsom till exempel bioidentiskt östrogen. Allt för att ge mig själv möjlighet att leva ett starkt och hållbart liv.

Nyckelordet är acceptans. Att acceptera betyder inte att man ger upp. Utan det betyder att man accepterar att det är som det är. Och sen jobbar vidare utifrån det.

Halva jordens befolkning går igenom denna fas i livet. Alla på olika sätt. Det betyder att resten av jordens befolkningen står bredvid och tittar på när detta händer. Och undrar vad det är som pågår med deras partner. Sprid gärna ordet. Alla behöver vetskap och kunskap.

All kärlek ❤️

Betraktelser från en brygga

Under några timmar på en brygga har man möjlighet att uppleva så otroligt mycket. Om man vill alltså. Om man väljer att vilja uppleva så att säga. Det är ju lite olika det där. Ibland kanske man inte alls vill uppleva mer än själva upplevelsen av att ligga på en badblöt handduk. Och då är det så.

Men herregud så himla härligt det är. Att spendera ett par timmar på en brygga. När solens strålar värmer, en lagom bris känns i luften och vattnet är badbart.

Bikinin på. Solkrämen insmord. Handduken utlagd på solstolen. Boken uppslagen på rätt sida.

Plötsligt hörs en båtmotor starta vid en brygga lite längre bort. Några glada tillrop, väskor som kånkas i och båten puttrar iväg över havet. Säkert ut till en av alla kobbar ute i skärgården.

Med blicken höjd över viken ser jag hur en röd bil med trailer backar ner i vattnet. Bilen får joxa och trixa en smula innan hjulen hamnar rätt i vattnet. Båten är snart sjösatt och bilen kör upp igen. Båten tar ”rundan” som i stort sett alla nysjösatta båtar tar. För att kolla så att motorn funkar ok.

Jag hör glada skratt från trampolinen till vänster i viken. Skratt och sen plask rakt ner i vattnet.

En båt kommer utifrån. Den är på väg in. Släpper på gasen i höjd med just trampolinen. För precis där går områdets gräns. Innanför trampolinen är det lugnt o stilla som gäller. Ska det åkas vattenskidor eller jetskis gör man det utanför trampolinen.

Några barn leker vid badstranden till höger. Långgrunt som det är gör att de behöver gå rätt långt ut för att över huvud taget bli blöta. Det skrattas och det leks. Bollar kastas och försöks fångas.

En fyrhjuling kommer åkandes. Jag följer dens väg nerför grusvägen. Den är visst på väg till en av båtarna på andra sidan viken.

Jag tar mig ett svalkande dopp. Gu’så skönt. Och jag ser samtidigt mellan vassen att även bryggan lite längre bort har folk liggandes på sig.

Någon på östra sidan börjar klippa gräset.

Tre simmare med färgglada badmössor börjar simma mellan badstranden och trampolinen. En sträcka på ett par hundra meter. De simmar säkert fram och tillbaka ca 8 vändor.

En löpare springer förbi. I värmen, tänker jag. Ett par kommer gåendes. Hand i hand går de ut till båtrampen. Sätter sig på en av bänkarna där.

Läser lite. Hör fåglarna sjunga runt omkring mig. Kan verkligen inte fokusera på vad det är jag läser. Det händer för mycket. I verkligheten rakt framför mig.

Och jag älskar’t!

All kärlek ❤️