Ja….vad ska man säga…

Jag och maken har under många år pratat om att ta med våra grabbar till typ Aushwitz/Birkenau. De överlevande blir färre och färre och snart finns det inga kvar som själva kan berätta om förintelsen.Vi har dock ansett att våra pojkar varit alldeles för unga. Fram tills idag. Nu är det snart 19 och 21 år och de anses vara så pass mogna och redo att få vara med och påverka Sveriges framtid i valet den 9/9-2018. Med just detta i tanken kände vi att just precis nu var dags att ta med hela familjen på vår största historielektion. Vi var på väg. På studieresa. Mellan mina söner. På den platsen är jag alltid rikast i världen. Alla kategorier. Take off mot Krakow. På transfern mellan hotellet och Aushwitz visades en film om det vi hade framför oss. Det var ingen mjukstart direkt. Om man säger så. Allvaret slängdes rakt i ansiktet på oss. Framme. På med hörlurar. Och så in under den berömda skylten. ”Arbeit macht frei” – Arbete ger frihet. Den berömda skylten i järn som hänger i det som var det största koncentrationslägret under natzityskland, Auschwitz/ Birkenau. Som senare även blev det största förintelselägret. Auschwitz valdes ut som läger pga av att kaserner redan fanns på plats och var uppbyggda för den polska armen innan. Men när dessa inte räckte till längre så byggdes även Birkenau. Utanför Block 11, Dödens hus. Där avrättningar till slut skedde på löpande band. Bl.a. vid den här väggen där de sköts. Eller de olika Dödscellerna. Eller Mörkerrummet. Eller tex stå fyra människor tätt, tätt, tätt tills nån stupar av ren utmattning. Blocken som kallades sjukhus inga sjukhus. Där fick man ingen behandling så man blev bättre. Där dog man ännu fortare bara. Så ingen ville dit. Ingen sökte vård. Alltid Uppställning före och efter en hård arbetsdag för fångarna. Räkning för att se att alla var på plats. En gång fick alla stå uppställda i 19 timmar för att en fånge hade försökt rymma och försvunnit. De fick stå där tills de hade hittat rymlingen. Efter 19 timmar. Utan mat och dryck. Här i lägret dog de flesta av svält, utmattning och sjukdomar. Genomsnittstiden för en fånge var ca 3 månader. Innan den avled. Innanför här ligger en av de första gaskamrarna. Tillsammans med två ugnar. Dit blev de nerlurade i tron att de skulle avlusas och tvättas. Utan några kläder på sig alls blev de sedan gasade till döds och sedan brändes de i ugnarna i rummet intill och sedan kunde alla i lägret se hur deras aska steg ur skorstenarna upp i skyn. På vintrarna landade askan på snön som mörka prickar rakt framför de andra fångarna. Det tog ca 30-40 minuter innan alla hade dött och ”städarna” kunde komma in och rengöra rummet så att det var klart för användning till nästa omgång. Människorna i chock under gasens makt som började skrika, försökte ta sig ut, började klättra på väggarna, spydde, kissade på sig, kvävdes. Att se sin mamma, pappa eller sitt eget barns dödsångest… och inte kunna göra någonting. Att komma in där nu…..att känna….jag såg hemska bilder framför mig….men ändå kan man ju inte alls förstå det vidriga. Bara ana en endaste liten uns. Men jag kunde känna ångesten, fortfarande efter 70 år kändes det som om man kunde skära med kniv igenom den! Auschwitz avklarat under förmiddagen. En kort paus. Sen drog vi vidare till Birkenau, tre km bort. Sinnebilden av Birkenau. Som jag har sett på film. Här kom alla tågen in. In till Lägret som blev till en enda stor förintelse av människor som nazizterna ansåg inte passade in i deras liv. Att det gick tokigt i Tyskland vid den här tidpunkten var enligt SS soldaterna alla andras fel. De själva hade ingenting med den saken att göra. Därför skulle judarna med flera förintas. Det var här på birkenau som det systematiska mördandet började på allvar med gaskamrar som hade kapacitet att döda ca 1000 personer åt gången. I såna här vagnar transporterades de. I tron om ett bättre liv. Från Polen, Sovjet, Rumänien, Norge, Ungern mfl. Utan mat och vatten fick de stå där i vagnarna i flera dagar. Inte ens ett fönster att kunna öppna. Soldaterna hade innan påstigningen av tåget lockat med ett nytt liv i öst. Ett bättre liv- så packa med er det viktigaste och kom med. Men vid upplevelsen i vagnen måste fångarna ha börjat ana oråd. Skräcken! Rädslan! Väl ute på perrongen började den så kallade sorteringen. Familjer splittrades. Obönhörligt. Du till vänster- du till höger. Vänster var till gaskammaren. Direkt utan att ha passerat gå egentligen. Med ett falskt löfte om att de bara skulle tvätta av sig för att sedan återse sina familjer. Efter några år visste nog alla vad det betydde att gå mot gaskamrarna. Så otroligt läskigt! Att se sina familjemedlemmar knalla iväg. För att aldrig mer återses. Eller ovissheten att aldrig få veta. Hur mår de? Vad gör de? Fryser de ihjäl? Svälter de? Dör de? Av utmattning? Höger var till barrackerna. Packningen fångarna hade med sig tog tyskarna själva. I hela området hann det byggas ca 300 byggnader som inrymde ca 100 000 människor åt gången. Innan frigivningen januari 1945 och tyskarna hade förstått att de skulle förlora kriget, så började de att riva lägret. Bränna ner hus och dokument. Då var var ca 7000 fångar kvar i lägret. Vad hände med dem då? Vart tog de vägen? Utan nånting? Var börjar man då liksom? Hur mycket orkar man? Så det vi ser här är rester och åter rester av träbyggnader från den manliga fångsidan. Endast skorstenarna är kvar. Här är trappan ner till gaskammaren. Längst ner på bilden. Där gick de alltså ner. Raka vägen ner till sin egen död. Hit kom de som soldaterna ansåg inte kunde jobba eller göra nytta för soldaterna själva. Såsom gamla, sjuka, svaga, handikappade, gravida kvinnor och små barn. Och de som sedan blev utmattade och sjuka. Och de som Dr Mengele ansåg sig ha forskat klart med. Och de som levde kunde hela tiden se en aldrig sinande ström av rök från skorstenarna. Sovplatser. Byggda för fyrapersoner på varje brits. Men som i verkligheten innehöll upp till 6-7 personer. De svagaste längst ner. Som inte orkade klättra upp. De starkaste där uppe. Där låg de i löss, skabb, diarrér och spyor, värme och kyla. På vintern ca fem grader kallt i husen pga helt oisolerade och 10 cm öppen spalt mellan tak o vägg högst upp. Tänk er doften här inne. Och så dödsångesten på det. Dödsångesten som varenda liten individ gick omkring med hela tiden. Den kunde man nog också känna doften av. Kroppar som lider. Ögon som har slutat glittra för länge sen. Hjärtan som brast redan på perrongen. På toaletten fick man gå två gånger om dagen. Om man hade tur. På dessa grusgångar gick vi. På samma gångar som spred sån skräck för 70 år sedan. På samma gångar som gav ca 1,5 miljoner människor ett de som inte går att föreställa sig. Människor av kött och blod. Precis som du och jag. En tagen och rörd familj. En tyst bussresa tillbaka mot Krakow. En middag på Main Square mitt i Gamla Stan. Tid för eftertanke. Reflektion. Samtal. En mycket fin stad för övrigt. Efteråt. Tittar på mina killar. Känner sån enorm kärlek för dem alla tre. Bara tanken på att nån skulle ta dem ifrån oss under såna här omständigheter gör att mitt hjärta blöder. Fanns det nån som kunde hålla deras hand när de var rädda och ledsna? Fanns det nån som kunde trösta? Hur ensamma och utlämnade skulle de vara? Bara för att de inte passade in i normen för vad tyskarna ansåg vara rätt. Otroligt hemskt! Våran guide var toppenbra! Samtidigt som jag förstår att varje Guide har sin egen tolkning. Och sin egen berättelse. Jag skulle vilja gå en gång till. Bara för att få höra mer. En annans tolkning. Det finns egentligen inga ord för att förklara det som hände då. Förintelsen av så många människor. Jag har bara försökt lite grann. Försökt att med mina egna ord få ner mina första reflektioner. Sen får samtalen fortsätta. Det viktigaste är nu att det aldrig får hända igen! Aldrig, aldrig nånsin. En viktig resa med min familj. Jag är så glad att vi gjorde den. All kärlek!