Månad: mars 2019

Anhörigdag på Skaraborgs Regemente P4. En dag jag har sett fram emot sen den dag han ryckte in för sex månader sen. Så kul att få ta del av den vardag som yngste sonen har nuförtiden.

En vardag där soldaterna tränar sig för att i en framtid försvara Sveriges demokrati.

Klockan var exakt 10.00 och vi blev välkomnade av Kapten Rambow. Asså – bara det. Kapten Rambow tog emot oss. Kan men ens heta så som kapten? En kan ju tro att det är påhittat. Men icke.

Bra stuk på mössan ändå. På den till höger alltså.

En liten åktur i den här bilen blev det allt.

Sonen körde runt ett gäng nyfikna anhöriga.

Sju kilo på axeln.

Kasern 2.

Bra vik och bra sträckning. Godkänt på morgonvisitationen. Oanade talanger.

Ja, en palljävel. Ni som vet, ni vet. Såna kan ställa till besvär.

Skåpsordning är viktigt. Visste inte ens att sonen kunde vika sina kläder. Alltid lär man sig nåt. Även som förälder.

Så raka rader att en nästan kan tro att det är en Hemtexhylla.

När man öppnar sitt skåp efter en skitjobbig dag ska strumporna iallafall le åt en när man kommer hem. Glada strumpor kan rädda en hel dag.

Sonens sovrum i nio månaders tid. Förutom de nätter som tillbringas ute i fält.

Som jag älskar den här rekryten. Tror inte han fattar hur mycket egentligen.

Klockan snart 13.00.

En historisk årgång värnpliktiga -99, pratade Kapten Rambow om när dagen närmade sig sitt slut. Kan inte annat än att hålla med.

Nationalsång och sen höger – vänster – om.

🇸🇪🇸🇪🇸🇪🇸🇪

All kärlek ❤️

Frisören stod just och tvättade bort färgen ur mitt hår. Ni vet, sådär otroligt skönt med hårbottensmassage och annat gött. Jag blundade och njöt av varenda sekund, hade lätt kunnat somna. Lugnt och mysigt.

När plötsligt hela lokalen fylldes av ”JA MEN GUD VAD TREVLIGT DET HÄR SKA BLI.”

Jag hoppade till i rena förskräckelsen där i stolen och undrade för mig själv vad det var som skulle bli så himla trevligt. Och för vem.

Jaha se där ja. En kvinna skulle få sig en tvätt hon med så klart. Slängde sig ner i stolen bredvid mig med sin frisör bakom sig. Hon fortsatte ”MEN HUR ÄR DET MED DINA BARN NU DÅ?”

Frisören svarade en smula lågmält att det var ju bara bra. JA, SE DET VAR DET JU MED HENNES BARN OCKSÅ.

Deras konversation fortsatte medan vi andra tystnade. Eller, vi andra hördes inte iallafall. Men vi hörde dem. Eller en av dem. Det handlade om tonårsbarn och deras trötthet. DET ÄR JU SÅNT SOM HÖR TILL, skrek kvinnan.

Och sommarjobb är ju bra…sa frisören.

FÖR DET ÄR JU SÅNT SOM ÄR BRA ATT HA PÅ SITT CV. OCH TÄNK VAD BRA DET ÄR ATT LÄRA SIG ATT TJÄNA EGNA PENGAR. OCH KOMMA I TID OCH GÖRA DET MAN SKA.

Frisören fortsatte, att annars är det ju lätt hänt att ungdomarna bara är hemma och ligger i sängen.

NEJ DÄR MÅSTE MAN SOM FÖRÄLDER MINSANN SÄTTA GRÄNSER. CHILLA EN HEL SOMMAR ÄR INTE OK. MAN SKA LÄRA SIG TA ANSVAR. MIN 14 ÅRING VILLE SLUTA SKOLAN I FÖRRA VECKAN. JAHA MEN GÖR DET, SVARADE JAG. DAGEN EFTER SATT HON O PLUGGADE IGEN.

Ibland dyker de upp. De där som pratar för oss alla andra. Som liksom tar upp hela utrymmet och som inte har en tanke på att precis allt som de har att berätta kanske inte intresserar nån annan än den själv. Ungefär som de där som pratar i högan sky i sin telefon på bussen eller i affären som om alla vill veta vad de har att säga.

Min njutstund i handfatet var tyvärr till ända och min frisör ledde mig till min klippstol och jag satte mig.

Precis efter kom tvättgrannen. VA, BEHÖVER DU PÅMINNA DINA BARN OM DERAS LÄXOR? Ja, svarade hennes frisör. Annars blir inga läxor gjorda hemma hos oss.

NEJ, DET BEHÖVER INTE JAG GÖRA. DET SKA MAN INTE BEHÖVA GÖRA ALLS. BARNEN SKA MINSANN LÄRA SIG SJÄLVA ATT GÖRA SINA LÄXOR.

Ja…. men…., frisören försökte komma till tals.

NEJ. DET ÄR BARA ATT TALA OM FÖR DEM ATT DET ÄR DERAS EGNA ANSVAR. OM INTE LÄXORNA GÖRS SÅ ÄR DET DERAS PROBLEM. MINA TJEJER GÖR ALLTID SINA LÄXOR!

Och där har du själva klon, tänkte jag säga. Om du hade barn som av olika skäl inte gjorde sina läxor så kanske du hade resonerat annorlunda.

NEJ, DU SOM MAMMA BORDE TÄNKA EFTER HUR DU FOSTRAR DINA BARN. HUR MÅNGA LÄXOR HAR DINA BARN?

Två i veckan….

JA DÅ ÄR DET JU ÄNNU ENKLARE. DÅ HAR DE JU BARA TVÅ GÅNGER I VECKAN ATT TA ANSVAR FÖR!

Ja men hon går bara i tvåan…hon behöver lite hjälp.

NEJ SKA BARNEN LÄRA SIG SÅ ÄR DET BARA ATT LÅTA DEM TA EGET ANSVAR. SÄG TILL DEM BARA! INGA KONSTIGHETER.

//

Jösses. Jag var helt tagen. Jag satt till och med och blev lite småförbannad. Men ändå sa jag ingenting. Borde jag har gjort det? Ja kanske. Men ändå inte.

Men mest blev jag nog ledsen. Att som mamma få höra att man gör fel är inte så vidare värst roligt alla gånger. Det är skillnad om man som förälder har bett om råd, om hjälp eller måhända om lite tips i vardagen. Men helt apropå. Utan nån som helst förståelse för att varje familj är unik.

Jag har genom åren ofta fått höra att jag har gjort fel. Att jag borde ha gjort på ett annat sätt. Känslan av skuld och otillräcklighet har periodvis legat som tunga ok på mina axlar som mamma.

Fram tills den dag jag insåg att det är ingen annan som vet hur jag har det. Det är ingen annan som lever mitt liv. Absolut ingen annan.

Om mina barn behöver stöttning där kanske inte dina barn behöver det, så är det mitt jävla ansvarsområde att ge dem den stöttningen. Oavsett.

Så det så!

All kärlek ❤️

Tog med honom till gymmet allra första gången när han var cirka 14-15 år. Sen dess har han väl i princip aldrig lämnat det kan man kanske säga.

Åren går och tiderna förändras. Nu för tiden är det han som tar med sig mig på gymmet så att säga.

Och jag gillar att träna tillsammans med honom. Det är riktigt roligt.

När mina muskler brinner och han efter en hård övning med ett leende och med glimten i ögat säger – bra mamma, bara älskar jag!

”Bra mamma”, tar sig ända ner i hjärtat och jag ser att han verkligen menar det. Och jag ser samtidigt att han också gillar att vara där tillsammans med mig. ❤️

All kärlek ❤️

Bara gör det! Älska mig för den jag är!

Har inga ord egentligen. Men ändå är hela hjärtat fullt. Jag är tagen. Berörd. Bestört. Ledsen. Arg. Frustrerad. Förbannad. Sorgsen.

Jag är så i Norden påverkad. I hela mitt system. Varenda cell. Jag kände inte Josefin Nilsson alls. Mer än att jag lyssnade på en del av hennes sånger som hon sjöng med en väldig känsla. Och jag rycktes med av hennes fantastiska energi. Jag läste väl då och då i tidningen genom åren att hon mådde lite dåligt till och från. Psykisk ohälsa döpte medierna det till. Hon fortsatte ändå att stå på scen.

Medan hon samtidigt levde i en riktig jävla mardröm. I en relation med en av våra ”största svenska manliga genier” som han kallas. Med slag och sparkar. Och kommentarer såsom din jävla grisfarmarf*tta.

Inslängd i en vägg så både hon och väggen gick sönder och samman. Kollegor som såg blåmärkena. Men ingen som fanns där och stod upp för henne. Bara tystnad. Den ensamheten. Utsattheten. Medan han höjdes till skyarna. Och står där just i detta nu faktiskt. På Sveriges mest prestigefyllda scen.

Hon avled 2016. I sviterna av skadorna hon fått efter hans misshandel. Efter operationer och titanskruvar i ryggen. Med panikångestattacker och rädslor. Hon ville sprida sin historia. Men hon hann inte. Igår den 22 mars skulle hon ha fyllt 50 år.

Det här har tagit mig så väldigt hårt. Tänk och leva under såna här förhållanden. Vad är det för jävla kräk som utsätter andra människor för sånt här? Vad har de här asen fått för lite eller för mycket av i sin barndom? Hur kan de ta sig rätten att förstöra livet för en annan människa?

Och alla ni barn som blir vittnen till sånt här. Som kanske ligger nånstans gömd under en filt för att slippa se och höra när mamma blir slagen sönder och samman. Och så alla vuxna som väljer att inte se. Som vänder ryggen till för att slippa bli engagerade i nåt som är lite obehagligt. För det är enklast för en själv.

Nej! Vi kan inte vara tysta längre! Vi kan inte skydda de här små, fega ynkryggarna längre. Vi måste börja lägga skulden och skammen där det hör hemma. Och det är inte hos offren.

Jag kände mig så himla frustrerad efter den här dokumentären om Josefin – älska mig för den jag är som jag såg i natt, så jag drog till landet och högg upp en hel jäkla björk i ren ilska. Då gick det undan kan jag lova!

#brinnförjosefin

Jag säger som Katarina Wennstam. Brinn av helig vrede mot alla män som väljer att slå och förnedra. Brinn för alla kvinnor som inte vågar gå, som inte orkar. Brinn för Josefin, mot alla kulturchefer som skyddade, som tystade ner, som tyckte att en fullsatt teatersalong och ett ”manligt geni”var viktigare än en sönderslagen och livrädd kvinna.

Ljus och kärlek! Och för allt i världen. Älska mig för den jag är!

❤️

Hm. Sticker ut hakan i en känslig fråga.

Barn som av olika skäl inte får den stöttning eller den anpassning som den behöver, inte får sina behov tillgodosedda inom skolans lokaler för att klara skolans mål.

De barnen hittar till slut egna strategier för att överleva sin tillvaro. På olika sätt kommer deras frustration komma fram. Tro mig. Hur väluppfostrat ett barn än är. För hur gör man när man känner sig oförstådd och obekräftad?

Skolplikten i Sverige kräver att dessa barn ska till skolan oavsett. Barn som mår dåligt av omgivningen och bemötandet i skolan ska alltså tvingas dit varje dag ändå. Ditsläpade av sina stressade föräldrar som annars ev blir hotade om både orosanmälningar och vite.

Samtidigt som det går att läsa i tidningar att lärare ska ha rätten att lyfta ut ungar som stör i klassrummet.

Hur går det ens ihop?

Ekvationen passar inte. Det skaver så det gör ont inom mig.

Med vänlig hälsning, en mamma som släpade sitt barn

Som vanligt funderar jag på hur öppen jag ska vara med saker och ting. Ska jag bara skriva om när livet är kul och det händer bra saker? Jag vet inte. Helt ärligt.

Men så återkommer jag alltid i mina känslor till att livet inte är skitkul hela tiden. Stundtals och periodvis suger livet rätt stenhårt helt enkelt. Och jag som skriver en hel del om just livet, och där ingår det jobbiga liksom. Vare sig man vill det eller inte.

Så jag väljer att skriva. För jag är inte ensam. Jag vet det. Vi är så många som går igenom samma sak. Och vi underbara kvinnor får olika svar. I min omedelbara närhet har jag två älskade kvinnor som precis har avslutat sina behandlingar och som just i detta nu försöker hitta tillbaka till ett normalt liv efter både chock, jävlaranamma, strålning och cellgifter. Jag älskar er så mycket! ❤️

I mina egna journaler står det att jag sen tre veckor tillbaka innefattas av SVF, Standardiserat vårdförlopp vad gäller bröstcancerutredning.

Det har varit tre veckor i känslomässig bergochdalbana sen mammografi, ultraljud , punktion o biopsi på en förändring i vänstra bröstet. En egen bubbla där livet utanför har pågått som om ingenting har hänt. Och det har det ju inte. Förutom för mig. Och min familj. Så märklig känsla. Tre veckor då all min inre kraft har gått åt till att omfamna mig själv. Knappt gått utanför hemmets dörr, förutom att åka till jobbet, pga bara ork till mig själv.

Idag, tre veckor och två dagar senare, fick jag reda på att förändringen på 13 mm är ofarlig. Helt ofarlig! Beskedet tog jag emot i vårt matförråd på jobbet 😭

Känslan kan nog bara den som varit med om samma sak förstå. Livräddheten i osäkerheten. Och samtidigt som jag idag känner min egen outgrundliga lättnad, känner jag så obeskrivligt mycket med dem som får ett annorlunda besked.

Men idag är det min dag! Idag firar jag livet tillsammans med mina bästa personer!

Sånt här gör nåt med en. Livet vs andra saker. Tjafs om rena bagateller. Småsaker egentligen. Vad är viktigt? På riktigt viktigt? Varför reta upp sig på småsaker? Irritation och bitterhet äter upp en inifrån. Varför stressa upp sig? Andas och ta det lugnt. Vad är det värsta som kan hända?

Så mycket kärlek, så mycket tacksamhet! Familj o vänner. Vara rädd om mina relationer. Det är det viktigaste jag har ❤️ Finns absolut inget viktigare.

❤️❤️❤️

#fuckcancer

Och till er alla kvinns där ute, håll koll på era bröst. Gå på era kallelser till mammografi. För allt i världen. Känner ni en knöl, gå och kolla er. (För ett och ett halvt år sedan fick jag reda på att jag har knöliga bröst och att jag skulle höra av mig igen om jag kände nåt annorlunda). I mitt fall just nu kände jag en knöl i det ena, men de hittade förändringen i det andra bröstet. Så tack vare mitt högra bröst, som var en stor cysta, blev mitt vänstra bröst omhändertaget, så att säga. Så jag har omfamnat mitt högra bröst med massor av kärlek och tacksamhet. Om jag inte hade haft koll hade förändringen inte hittats förrän vid nästa rutinkontroll om ca 18 månader.

Jag känner en kille. Han är en av de klokaste människorna jag vet här i världen. En kille som bara genom sin uppenbarelse har lärt mig så oändligt mycket av det viktiga i livet. Utan honom vore jag inte den jag är idag. Utan honom är jag inget.

Numera är han en vuxen man. En man som med erfarenhet och självinsikt kan se tillbaka på sin barndom och med det även på sin skoltid. En skoltid som han enligt svensk lag var tvungen till. Men med facit i handen borde ha avstått.

Idag får han betala priset av det som hans skoltid gjorde med honom. En skola som inte hade kunskap, som inte hade viljan att vilja hjälpa eller med nån som helst tillstymmelse till förståelse för de utmaningar han hade att gå igenom. Med ouppnåeliga krav höga som Burj Khalifa inte bara under lektionstid. Utan även på raster, i matsalen, alla håltimmar eller i omklädningsrummet. En omgivning som genom sitt beteende gjorde honom sjuk till slut.

Han önskar idag att han hade varit en av de som kallas för ”hemmasittare”. För då kanske skolan hade tagit honom på allvar. Och han hade garanterat mått bättre idag. Han önskar att hans mamma o pappa hade hållit honom hemma. Och brutit mot lagen. Istället för att tvingat iväg honom.

Det som hans lärare inte hjälpte honom med i skolan, tog hans föräldrar på sig att göra med honom hemma. Således blev hans skoldagar dubbelt så långa som alla andras. Hans mamma o pappa ville väl. De ville att han skulle hänga med. Inte komma efter. Och så blev det så fel.

Hans föräldrar blev de ”jobbiga föräldrarna” som åkte till skolan titt som tätt. Som ringde. Som mailade. Som ifrågasatte. Föräldrar som det säkert pratades om i lärarnas personalrum. Föräldrar som ändå allt som oftast endast fick höra du ser bara problemen, sluta vara så överbeskyddande så ska du se att det blir bättre, låt honom vara, släpp kontrollen, sluta leta fel, var inte så negativ.

Idag undrar han varför ingen såg? Varför var det ingen i vuxenvärlden som såg det han utsattes för? Varför såg ingen hur han mådde? Varför gjorde ingen vuxen nåt?

Hur många ungar ska ha det så här? Hur många själar ska behöva gå sönder för resten av sina liv när så stor okunskap och oförståelse finns hos de som jobbar med barn och ungdomar som faller lite utanför de gängse ramarna?

Hur många livsgnistor ska behöva släckas när skolor inte har kunskapen, när skolor inte ser, inte kan eller vill förstå, inte lyssnar och inte är beredda att gemensamt hitta lösningar.

Och så BUP, som sedan blir de som ska försöka plocka ihop resterna av de trasiga bitarna av en männsikospillra, barnen som är som urvridna små disktrasor som gör sitt yttersta för att bara överleva. BUP som inte på långa vägar har de förutsättningar som måste till för att kunna ta emot alla som behöver dem som mest, när omgivningen sviker, med årslånga väntetider som följd. Och barn som mår ännu sämre – som senare blir vuxna. Med ett bagage som är livslångt.

Nej! Jag är inte imponerad!

❤️

Internationella kvinnodagen. Höjden av ojämlikhet egentligen. Att den ens ska behöva finnas. Men det gör den. Både finns och behövs.

I min familj är jag den enda kvinnan. Vi har välsignats med två underbara killar genom åren och det har självklart präglat våra liv på ett helt underbart sätt.

Men det har också följts av ett stort ansvar. Att vara förälder ÄR helt enkelt ett otroligt ansvar. Oavsett döttrar eller söner. Det har inte alltid varit skitlätt. I omgångar har jag absolut lagt huvudet i händerna och gråtande bett till högre makter om mer styrka.

Det är mitt jävla ansvarsområde att mina barn lär sig vad som är rätt och fel. Att man säger tack, att man säger hej när man kommer och hej då när man går – att de vet skillnad på vad som är mitt och ditt, tar ansvar för sina egna handlingar osv. Listan kan göras lång.

Det är mitt stora ansvar att ge dem en trygg plattform med kärlek, kärlek och åter en massa kärlek samt en smula folkvett, att stå på. En plattform som de senare kan och vågar ta egna språng ut i världen från. När barnen är små lägger man således grunden för deras framtid. Samt för deras omgivnings framtid.

Här börjar även kampen om och för jämställdheten. När de är små. Hemma, vid tex köksbordet, över oändliga samtal vid en middag. Eller på sängkanten vid läggning. Förtroliga samtal. Viktiga samtal. Vid vardagsrutiner. I konflikter. Hur fostrar vi våra söner. Hur fostrar vi våra döttrar. Till att förstå och känna att alla är precis lika mycket värda. Att alla har lika rätt till utbildning, arbete och rätt till våra egna kroppar. Oavsett. Hur vill vi att framtiden ska vara. Hur är vi som deras förebilder. Vad visar vi våra barn.

Hur når vi ännu mer jämlikhet? Oerhört tungt ansvar på oss föräldrar. Men. Det är hos oss det börjar. Att vara med och forma framtiden.

All kärlek ❤️

Jaha, då har natten kommit!

Natten då jag vaknade i en enda stor sjö av mitt eget svett för första gången. Så himla otrevligt!

Sånt som jag bara hörde mamma prata om. För jättelänge sen. Och eftersom det var så jättelänge sen, så är det säkert så.

Jaha, har jag kommit hit nu? Är det min tur nu?

Det är så väldigt svårt att greppa detta, när man bara känner sig som….typ 28.

Att vakna med en Genomsvett kropp. Floder som rinner. Känna hur lakanet under mig känns kallt och blött. Mitt i natten fr.o.m. nu behöva ta beslut om man ska masa sig upp till linneskåpet, riva fram ett nytt, fräscht lakan, masa sig tillbaka, slita bort det äckligt svettiga, komma på att vi har ett enda stort lakan i dubbelsängen, låta det blöta ligga i en knögglig hög i mitten, lägga nytt över halva bara, känna efter om även örngottet kanske behöver bytas, gå tillbaka till linneskåpet, riva fram ett sådant, byta på kudden, vända upp och ner på täcket, lägga sig i det torra och sköna – och sen är det meningen att man ska kunna somna om?

Eller ska man bara försöka dra av floderna som rinner på kroppen med hjälp av händerna, skvätta runt lite i sängen, känna hur kall plötsligt kroppen blir av allt det blöta, leta efter den torraste platsen på lakanet, vända upp och ner på kudden och på täcket, lägga sig på sidan på den enda lilla torra platsen, känna hur otrevligt det egentligen är men låtsas som om det regnar, ta ut benet utanför täcket för att det blir för varmt, ta in benet igen för att det blir för kallt, hålla balansen på det lilla torra, slänga ett getöga och se hur torrt och skönt partnern ligger på andra sidan och sussar gott – och sen är det meningen att man ska kunna somna om?

Asså – mamma, hur länge ska det här hålla på?? 😂😂

Ska iallafall ta fram en stor handduk och lägga på lakanet innan jag lägger mig ikväll. Och så kanske det räcker att bara ta bort den lite enkelt i natt när det börjar skvalpa som mest? Om inte annat bara för att torka av mig med den när jag vaknar sjöblöt.

Kompisar- vad tror ni fina människor där ute? Vilka val gör ni? Hur gör ni? Kan vi inte bara börja prata om det här lite? Det är ju ändå en helt naturlig förändring i en helt naturlig kropp. Och en ganska så stor förändring faktiskt när allt kommer omkring.

Hur hanterar ni den här perioden med allt vad det innebär? Hur är det att vara mitt i det? Hur är det att stå på sidan? Visar ni förståelse för varandra? Eller tycker ni att det är nåt man ska sköta själv och inte prata så mycket om?

All kärlek ❤️❤️