Den lilla familjen finns inte mer

Precis så sa prästen i Smedjebackens kyrka idag – Den lilla familjen finns inte mer. Och just då snurvlade det till i alla kyrkbänkar.

Livet innehåller ibland väldigt tvära kast. Från endorfin – och – adrenalin- påslag en masse ena dagen, för att i nästa andetag uppleva en fantastisk fin och oerhört tung dag nästa dag.

För fyra år sedan satt jag i precis samma kyrka. För att där och då säga farväl till Maria, 49 år.

Idag satt jag i precis samma kyrka och sa farväl till hennes mamma. Och till hennes pappa. På en och samma gång. Så oerhört surrealistisk känsla.

Efter att hennes pappa avled i början av december i sviterna efter en tids sjukdom, så hade mamman planerat hans begravning. Bokat datum, hittat passande psalmer och berättat för prästen om hur hennes man var.

Två veckor senare drabbades hon av en propp i hjärnan som fick katastrofala följder. Och hon avled i sviterna av detta efter några veckor.

Nu satt vi alltså på en begravning, som hon själv hade planerat in i minsta detalj för sin make (Förutom datumet som behövdes flyttas fram en aning). Bara det att det denna soliga fredag stod två urnor på altaret. Enormt tungt.

Och Maria har dessutom namnsdag.

Den lilla familjen finns inte mer.

Nu är de alla tre samlade igen. Maria har välkomnat både mamma o pappa, och de har garanterat vakat över oss allihopa idag. Jag känner det.

Vila i frid, lilla familjen.

Jag saknar er ❤️

Vi gjorde’t 🥇

Helt otroligt! Vi gjorde det verkligen! Jag gjorde det verkligen! Den såg man absolut inte komma för precis ett år sedan.

Och det var så här det började. För den som är lite nyfiken på hur en tanke plötsligt blev till handling.

I januari förra året stod jag på skidor första gången på ca 40 år. Sist jag hade stått på ett par lagg var med pappa i skogarna i Täby Kyrkby i typ 8 års åldern. Nu gällde en nätt slinga på ungefär 1 km konstsnö uppe på Vreta Klosters golfbana.

När jag tog mig an den då för mig väldiga nerförsbacken i bakgrunden på bilden ovan, satte jag mig för säkerhetsskull på rumpan halvvägs ner då jag såg andra framför mig alldeles för nära. Gubevars vad snabbt jag tyckte det gick.

Men det gick bättre och bättre. Jag var uppe på banan rätt många gånger under januari och februari. Fick liksom blodad tand ändå.

Maken laddade under den här tiden för Öppet Spår det året. Han måste ha laddat väldigt bra för de nio milen mellan sälen och Mora drog han av på 6 timmar och 24 minuter. Det gick så jäkla fort att hans servicekvinna knappt hann med att åka bil mellan kontrollerna.

Snacket om Vasaloppet var på så sätt igång kan man säga. Ska du inte hänga på nästa år? Du och jag – tillsammans!! Men nej! Aldrig i livet att jag skidar i nio mil, svarade jag tvärsäkert. Det är ju helt sjukt!

Plötsligt hörde jag mig själv säga – vi kanske kan köra Halvvasan istället? Maken hade anmält oss innan jag hann blinka.

Vi skulle göra den här resan tillsammans. Så himla roligt. Eller ja, helt ärligt. Skräckblandad förtjusning. Vad i hela friden hade jag gett mig in på? Med kanske sammanlagt 3 mil på skidor i kroppen.

Träningen skulle således börja. Både tillsammans och enskilt. Ibland hade jag även sällskap av äldste sonen.

Det bidde en del löpning. Backe upp och backe ner. Och den här! Den här har man ju blivit lite kompis med under tiden. Stå och dra.

Och så en del styrka på gymmet så klart.

Plötsligt blev det enligt kalendern vinter. Som vi hade väntat på den. Äntligen skulle jag få börja använda mina nyinköpta Atomic Redster. Tjoho! Men snön kom ju för sjutton aldrig. What so Ever!

Så vi bestämde oss för att jaga snön istället. Vi åkte helt enkelt på träningsläger där vi trodde att snön fanns. Mora. Men inte där heller fanns nån snö. Så vi fick dra vår kos till Orsa Grönklitt.

Det blev helt enkelt aldrig nån vinter den här säsongen. Det gick typ från höst till vår på direkten. Skulle det ens bli nån Vasaloppsvecka det här året? Frågorna var många. Skulle Vasaloppsorganisationen kunna få ihop det? I Eldris hängde Ekströmshinkarna med slevar i väntan på att fylla muggar med blåbärssoppa. Loppet närmade sig och väderapparna användes flitigt kan jag säga. Vad skulle det bli för väder? Skulle hela alltet ställas in? Eller skulle de kunna rädda något av loppen iallafall? Såg hur tjejerna fick slita i lördagens Tjejvasa i regn och bara vattenspår, och blev en smula fundersam. Till slut fick även vi klartecken för Vasaloppet 45, fd Halvvasan. Så vi drog norrut. Kom upp dagen innan. Kände atmosfären. Hämtade ut nummerlapparna. Kollade läget vid målgången. Tog emot grannen som just kom åkandes under portalen i sin sista del av En Svensk Klassiker genom att åka Öppet Spår. Grattis Kjella! Fick en överraskningslåda av en kompis som det stod ”öppnas i bilen på vägen” på. Tack snälla du! Och så blev det tisdag morgon. Herregud så himla nervöst. Startplats ändrades från Oxberg till evertsberg Pga för lite snö runt Oxberg. Och precis efter evertsberg väntade en låååång utförslöpa hade jag fått tydlig information om. Den hade jag respekt för. Starta mitt lopp med stans vurpa hade jag verkligen ingen lust med då vädret hade lovat hårda och isiga spår. 09.30 släpptes vi iväg. Och hej vad det gick undan. Det var bara att hålla ordning på skidspetsar och stavar och surfa på vågen. Och sen be till gudarna att ingen stackare hade ramlat framför en.
Kontrollen i Oxberg. Kommer nog aldrig nånsin i hela mitt liv köra en mil så snabbt som jag gjorde till denna kontroll. Jösses! Efter Hökberg började kroppen känna av vad den höll på med. Eller vad hjärnan hade bestämt vad den skulle hålla på med. Bara att bita ihop. När vi hade passerat sista kontrollen i Eldris var det bara 9 km kvar. Då visste jag att jag hade klarat det. Heeela kroppen knottrades. Och ögonen fylldes av okontrollerbara tårar. Jag ville bara skrika rakt ut grabbar – mams klarade det! Upploppet i Mora. Obeskrivlig känsla. Under portalen I fäders spår för framtids segrar på finfina 3,29,08. Anders landade på 3,29,09. Den sekunden är oerhört viktig. ✌️😂

Skönt att få se hans framsida efter att i 210 minuter bara ha fått sett baksidan.

Tack för den här upplevelsen ❤️ Vi gjorde det tillsammans!

Och ett stort, stort tack till alla som har peppat oss ( läs mig ) under vägens gång. Det har betytt oerhört mycket och jag är så tacksam över att ni finns.

All kärlek ❤️

Ps.

Dåligt samvete

Hade lite bråttom in i mataffären efter jobbet. Hann se att Rädda Barnen hade ett runt bord med två stycken människor i deras loga på tröjan bredvid, ståendes precis på insidan av dörrarna.

Blev självklart så att säga haffad av en av dessa med loggan på tröjan. Ska du in och handla? Ja, det skulle jag ju. Ska du handla för mer än sju kronor? Eh, jag det skulle jag ju. Har du barn? Ja, det har jag. Går de i skolan? Ja, det har de ju gjort. Vet du hur många barn det finns i världen som inte har den möjligheten? Nej, det visste jag ju inte. Bara förstår att det är ganska många. Vill du att alla barn ska få den möjligheten? Ja, det vill jag ju. Vet du hur många barns skolgång du kan hjälpa om du anmäler dig hos oss för sju kronor?

Och så stod jag där. Med korgen i högsta hugg på min högra sida och Rädda Barnen-mannen på min vänstra. Och alla människor som rusade förbi oss både in och ut i butiken.

Och så tänkte jag:

Senast i morse skänkte jag 150 kr till Tappra Barn här i linköping. Häromdagen swischade jag 50kr till Barncancerfonden. Min familj och jag skänker pengar till föreningar för psykisk ohälsa och Viggo-foundation. Etc.

Rädda Barnen gör ett fantastiskt jobb. Men jag kan inte vara med överallt. Jag sa nej tack till att registrera mig. Gick in i affären.

Och så fick jag så himla dåligt samvete där bland hyllorna. För att jag bara gick därifrån. För att jag hade så bråttom. För att jag inte tog mig tiden. Vad är ens bråttom när så enormt många ungar i världen inte får möjligheten att få gå i skolan? När jag gick ut ur affären hade Rädda Barnen redan packat ihop och gått hem.

Man gör så gott man kan. Man är med och bidrar där det passar en själv och sin egen situation. Och med så mycket pengar som det passar en själv och sin egen situation.

Utan att få dåligt samvete där man inte är med och bidrar.

All kärlek ❤️

Känslan av att tillhöra ett sammanhang

Helgen har tillbringats i Vasaloppsspåret. Igen. En månad sen vi var här sist. Och vi har inte rört någon snö what so ever sedan dess heller. Så vi bestämde helt sonika att ta ytterligare en helg i jakten på snö.

Vi checkade även denna gång in på Mora Parken.

Och hela stället verkligen lever och andas skidor. Det gör kanske hela Mora just vid den här årstiden iofs. Men Hotel Mora Parken i synnerhet.

Vart man än tittar ser man människor i underställ och buff runt halsen. Skidor kånkas till och från takboxar, till och från hotellets alla vallabodar. Pjäxor överallt och det äts havregrynsgröt till frukost. Det doftar vallor vart man än vänder näsan och det kollas spårinfo.se på varenda telefon. Frukostmatsalen är fylld till bredden klockan 07.00 och det köps spårkort i receptionen.

Och jag verkligen gillar det. Jag gillar liksom hela alltet. Jag går där och myser. Med understället på precis som alla andra. Jag som inte ens tycker om kyla egentligen. Nu är det inte särskilt kallt för tillfället, men ni förstår vad jag menar.

Vad är det då som känns så himla bra när jag är här på Mora Parken?

Och så kommer jag på det!

Jag tillhör. Jag tillhör ett sammanhang. Alla som är här på samma plats, är här av samma anledning. Lite samma känsla som till exempel under alla cuper, när vi åkte land och rike runt med grabbarnas innebandy och fotbollscuper.

Att känna att man tillhör, det är en ganska så skön känsla. Och jag tror att den känslan nånstans är rätt så grundläggande för ens eget välbefinnande.

Att känna att man tillhör ett sammanhang för en meningsfylld tillvaro för en själv. En tillhörighet där det finns massor av kärlek och där man känner sig välkommen och där man blir sedd för den man är.

Här hänger de på rad i Eldris. Hinkarna som om två veckor ska börjas fyllas med rykande het blåbärssoppa.

Från Eldris gnuggade vi på mot Hökberg. Och sen tillbaka. Bra preparerade konstsnöspår, trots allt. Och så mot Hemus fram och tillbaka.

Men de har lite att finslipa på fram till Vasaloppsveckan, kan man säga. Om allt går enligt plan kommer jag frustandes just här om två veckor. Och när vi har passerat de här små knixarna har vi bara upploppet kvar! Snart skarpt läge!

Kämpa vädret och kämpa Vasaloppet!

”Jag ska visa dom!”

Jag har varit på bio. Sminkade mig innan jag åkte. Och det var ju fullständigt onödigt. För tårarna har runnit precis hela filmen igenom.

Först en liten tår i taget. Torkade bort dem lite försiktigt. Efter en liten stund var det totalt lönlöst att ens försöka torka. Det rann okontrollerat. Och jag lät det bara komma.

Catwalk.

Oerhört stark för mig personligt. Berörande på alla nivåer. Stundtals mycket jobbig. Fem människor med olika varianter av funktionsnedsättningar får leva sin dröm. Läskigt. Utmanande. Men de gör det.

Ämnet ligger mig väldigt varmt om hjärtat. Jag vet hur mycket de här vackra människorna har fått slita i sina liv. När det enda de har velat – Är att få känna sig sedda, förstådda och bekräftade.

Nu ska jag visa dem! Jag har aldrig fått skina i mitt liv!

Vid den kommentaren- Då rann tårarna hejdlöst! Det var som att öppna en kran. Alla människor har rätt att skina. På sitt sätt. Och känslan av att vilja visa alla som inte trodde på dem, som mobbade dem.

När eftertexten började rulla var det knäpptyst i salongen. Ingen rörde sig. Alla var vi helt tagna.

Och vi önskade att lamporna aldrig skulle tändas.

En film som borde visas i absolut alla skolor i hela Sverige.

All kärlek ❤️

%d bloggare gillar detta: