Ett samtal över en fika 

I #metoo’s svallvågor är det som om proppen har dragits ur. Först ut var skådespelarskor inom film o teater. Sen kom sångerskorna och sen juristerna och så kom  de inom vården mf mf. 

Överallt plötsligt. Många är kvinnorna som har blivit utsatta för någon form av sexuellt övergrepp. Eller nån form av sexuella trakasserier. Jag baxnar av alla dessa olika berättelser. Samtidigt som jag inte alls är är förvånad. Inte ett jäkla dugg faktiskt. 

Men. Många är ni som nu känner att det här med #metoo har gått långt över gränsen för vad som ens känns ok. Många är ni som anser att #metoo eller #tystnadtagning eller #imaktenskorridorer eller #närmusikentystnar eller #visjungerut eller  #medvilkenrätt etc har fått alldeles för mycket uppmärksamhet  och gått alldeles för långt. 

Ni är många som tycker att det är överdrivet och att ni inte ens orkar läsa om eländet. 

Och det här är så himla intressant känner jag. Varför är det så många som känner att det här är bland det största som har hänt jämlikheten i Sverige sen vi kvinnor fick rösträtt 1921 samtidigt som det finns en hel del som känner att allting med det här har gått helt överstyr. 

Jag fikade med en älskad vän idag. Plötsligt kom vi helt otippat in på det här ämnet. Hon upplever att det är för mycket. Att det liksom är så mycket att det till och med blir jobbigt att läsa om det. Hon poängterar för mig att hon anser att #metoo är bra. Att det har kommit upp till ytan. Men att det har blivit för mycket. 

Medan jag är precis tvärtom. Jag känner att det precis har börjat. Att nåt stort är på väg att hända. Jag känner att allt detta som just nu händer börjar att få folk att faktiskt tänka till på hur de agerar ute bland andra människor. Får folk att tänka efter vad det är för signaler som de faktiskt visar upp. Får människor att iallafall börja prata om det. 

Det här satt vi och diskuterade över en kopp kaffe och en kopp te på en otroligt mysig Hantverkargård mitt ute i ingenstans.  Hur olika vi kände.  Vi pratade och vi pratade. Vi berättade för varandra om hur vi själva har upplevt det här med sexuella trakasserier eller övergrepp genom årens lopp. Och vi kom fram till att våran bakgrund ser helt olika ut. 

Min vän har aldrig varit med om nåt som hon kan kalla övergrepp eller trakasserier i det här ämnet. I hennes kretsar när hon var liten eller som ungdom, och fram tills nu så såg, upplevde eller upplever hon aldrig nåt sånt här. Och det är ju helt fantastiskt. Vilken dröm. 

Medan jag både har sett och upplevt. Senast  tex på en privat tillställning hemma hos fina vänner förra julen. I min skola under högstadietiden var det mycket som hände. Vi hade en träslöjdsmajje som det ryktades om ganska så frekvent. Att han gärna ställde sig bakom tjejerna när de behövde hjälp för att sen gnugga sig mot deras bakdel när de lutade sig över sin jäkla arbetsbänk. Det sas att han gärna stod precis lutad över tjejerna så han kom åt att titta ner i deras urringning i tröjan. Jag upplevde aldrig detta. Men andra gjorde det. 

Killarna som råkade putta min klasskompis så att att hon föll handlöst mot en av killarnas kompisar som lägligt stod så att han kunde ta emot henne med kupade händer. Varje rast. Varje dag. Hela högstadiet. Men med olika killar. Jag såg. Andra såg. Men vi sa aldrig nåt. En annan klasskompis som fick betala i natura för att få ett telefonnummer till en av killens kompisar. Som sen kunde ligga med hela killgänget tyckte de, eftersom hon ändå redan hade börjat med en av dem. 

Det jag själv fick lära mig som ung var att aldrig ”lura” en kille. Om jag hade flirtat och kanske hånglat, heter det ens så längre, men sen inte ville mer. Då fick jag höra att det inte fanns på världskartan att säga nej. Att bli bemött med ilska över ett uteblivet ligg. Då fick jag allt skylla mig själv. Så jag höll tyst. 

Min vän och jag fortsatte våran diskussion. Nu hade jag hunnit ta en påtår. Kakan var uppäten för lönge sedan. Kan det vara så att vi könner så olika inför det här för att vi har så olika ingångsvärden redan från början? 

Och kan det vara så att för er som känner att det här med #metoo har gått helt överstyr, kan det vara så att ni just nu faktiskt har lite svårt att nånstans förstå, nånstans har svårt att ta in att det här beteendet är så enormt utbrett?  Så utbrett som ni kanske aldrig trodde att det faktiskt är? 

Jag o min vän har ju ingen aning om så är fallet eller inte så klart. Men jag fick mig en tankeställare under våran fika. Jag fick mig en tankeställare om att självklart agerar vi alla utifrån den erfarenhet vi själva har. Vi alla reagerar och agerar utifrån den egna ryggsäck vi bär. 

Och den ryggsäcken har ju väldigt blandat innehåll beroende på vem du pratar med. Såklart. Inga konstigheter alls egentligen. 

Och jag som har både sett och upplevt på egen hand känner att saker och ting plötsligt har kommit i rörelse. Jag tror att vi är på väg mot ytterligare ett steg i jämlikhetens tecken. 

Jag poängterar dock tydligt att jag gillar absolut inte att folk hängs ut på media för saker som de inte är dömda för. Inte ok alls. Men jag gillar skarpt att kvinnor äntligen vågar höras. Jag gillar skarpt att kvinnor tar sig rätten att äntligen berätta vad det är som faktiskt händer. Och jag gillar skarpt att killar och män fr.o.m. nu får se att deras självklara plattform är på väg att ruckas. 

Nånstans i det här vill jag samtidigt tro att den här evolutionen gör att det kanske inte längre spelas tex Björn Rosenström i ett omklädningsrum för 10 åriga killar innan match. 

För jag har sagt det förut och jag säger det igen. Det är hos barnen vi måste börja. 

All kärlek. 

Jag är i chock

Läser Svenska Dagbladet och blir helt tagen. Jag är i chock – och ändå inte. 

Självklart händer det på teatern också. Och kanske är det därför det har varit så väldigt tyst från ”de stora manliga genierna” vad gäller just #metoo

Klicka här 

https://www.svd.se/456-skadespelare-vi-har-fatt-nog-av-sexuellt-vald

Fyrahundrafemtiosex. 456 är rätt många. Många kvinnliga skådespelerskor. Och ändå bara en fjutt i rymden. 

456 stycken. Som har gått ihop och berättat om sina övergrepp de har varit utsatta för när de har varit på sina jobb. Av stora, erkända och kända genier.  #tystnadtagning

Starkt. Modigt. Och otroligt viktigt! 

All kärlek till alla er modiga som nu vågar öppna upp. Som inte vill vara tysta längre. 

Dammluckorna har öppnats. 

Mitt livs första jakt

När man lever ihop och gillar varandra är det ju trevligt att man supportar varandra och kanske till och med visar lite intresse och nyfikenhet för partnerns intresse. 

Ungefär sisådär var 15:e år eller så. 

Min man har varit jägare sen typ urminnes tider. Han har gillat det från allra första lektionen han tog för att ta jaktlicensen. Och sen har åren rullat på så att säga. Med jakt några helger per år. 

Själv har jag helt ärligt haft lite motstånd mot det där skjutandet. Så jag har legat lite lågt med att supportera  just det här.  Jag vet att människan har jagat i alla tusen år för att få mat på tallriken. För att helt enkelt kunna överleva. Men det har inte varit min grej helt enkelt. 

Förrän igår, lördag. Maken undrade för ett tag sen om jag ville hänga med. Och jag svarade ja. Han blev nog lika förvånad som jag själv, tror jag. Jag ville följa med på ett pass. Jag var redo för att vara med och se hur det egentligen går till. 

Samling med jaktlaget i kåtan. Elden sprakade hemtrevligt och det var bara att gå in och sätta sig för stt vänta in resten sv gänget vid åttahugget på morgonen. 

Kartor med alla torn delades ut. Hur många drevkarlar respektive skyttar räknades upp. Åt vilket håll låg vinden?

Sen lottades jägarna ut bland alla torn. 

Ut på första passet. På vägen ut hit hann jag se tre rådjur knata omkring på ett hygge. 

Väl på plats. Långt bort i skogen hördes tjoandet från drevkarlarna. Fyra stycken till antalet var nu på väg genom terrängen för att förflytta eventuella älgar mot tornen. Spänningen ökade ju närmare tjoandena kom. 

Höll ögonen öppna. Kom det nåt djur? Hördes det nåt? Nej, inte på första drevet. Efter ca 30 minuter hade drevkarlarna passerat oss och inga djur syntes till. Jaktledaren avbröt. Men vi hade fått en fin naturupplevelse och andats god frisk luft iallafall. Samling i kåtan igen för utdelning av nästa pass. Inget fika den här pausen. 

Drev nummer två. Inte lika öppet. Mer trång terräng. Men jösses så vackert det var. Hela marken var täckt med grön vacker mossa så det kändes som om vi befann oss mitt i värsta John Bauer sagan. En av drevkarlarna passerade oss även denna gång utan nåt djur i sikte. Jaktledaren avbröt. På vägen tillbaka till kåtan igen såg vi iallafall en vinterbeklädd hare springa förbi på väldigt nära håll. 

Äntligen lite fika. Äggmackor och kaffe. Sen gammalt tydligen. Snack om vad som hade setts och inte setts ute bland tornen. Taktik. Ungefär lika mycket taktiksnack som inför en fotbollsmatch. I vilket omklädningsrum som helst.  Vindriktning, vilka torn ska användas, var ska drevet börja, åt vilket håll ska de gå. 

Tredje drevet. Ett stort område skulle nu gås igenom. Vinden låg mot oss till och vi hörde tjoandet börja långt ner i terrängen. Efter några minuter kom det på radion, ”älgko med kalv i drevet”.  Och jag kände med en gång hur adrenalinet började pumpa. Då hade mamma och barn-älg passerat ett av tornen men ej varit skjutbart för den jägaren. Drevet fortsatte genom skogen. Kom närmare och närmare. Och jag riktigt kände hur alla blev på alerten ute i tornen. Spänningen ökade för varje steg som drevet kom närmare. 

Plötsligt kände jag en arm i sidan. Maken hade just sett en älgko och hennes kalv på höger sida om oss. Jag kollade dit och mycket riktigt. Där borta sprang en ko och en kalv ute på Gärdet. Jösses så himla spännande. Då hördes det på radion igen ”älgko med kalv hos mig”. Mamman och hennes kalv hade kommit fram till jägaren som satt i det tornet åt det hållet. Samtidigt som en bil kom i världens fart och fick tvärnita för stt inte kollidera med älgarna när de sprang över vägen. Och med mönniskor i närheten kunde inte denna jägare heller skjuta. 

Samtidigt som allt det hände till höger om oss så hände det saker på andra sidan om oss också. Ett annat älgpar med ko och kalv var på väg åt det hållet. Tornet precis till vänster om oss hade de i sin kikare. Mamman o kalven vek av och jägaren ytterligare till vänster skulle ta kalven. Men så vek de av och försvann undan precis. Drevet kom fram genom skogen och de undrade om vi hade sett nåt. Då har de gått där i all sin ro och tjoat och inte vetat om allt som hände längre fram. 

Jösses så mycket action inom loppet av några minuter. 

Mycket att prata om under korvgrillningen. Spänning, adrenalin, glädje. Skulle vi avsluta dagen nu? Eller skulle vi ge älgarna ( eller jägarna ) en chans till? Ett kort drev till bestämdes det. 

Ut igen. Tjoandet började återigen. Kom närmare o närmare. Än så länge tyst. 

Plötsligt tittade jag upp mot vänster. Och där! Där såg Jag nåt springande. Nästan precis vid tornet bredvid. Den jägaren hade också just sett. Ett vildsvin! Ett livs levande viltsvin. Och herregud så stor hon var. En hon. Och suggor får man inte skjuta. Hon sprang ganska så nära länge över fältet och var så otroligt stor. Det var häftigt. 

Så summa summarum den här jaktdagen – inget skjutet. Och när det ev har skjutits, så ska ju allting invändigt i djuret ut ur kroppen och sen hängas upp och flås. Det momentet känns inte så lockande.  Dock har jag fått se många vackra och ståtliga djur. En riktig viltsafari i den svenska naturen. 

Hur upplevde jag då min allra första jaktdag? Jo, verkligen över förväntan. Jag trodde i min enfald att man som jägare satt på sitt pass i sitt torn i flera timmar och…. typ bara väntade. Men så var det inte.  Inte i det här jaktlaget iallafall. Här var det ganska så högt tempo och många olika drev. Uppsamlingarna i kåtan var ju väldigt mysiga med tillhörighet och samhörighet och mycket snack. 

Sånt gillar ju jag. Flockdjur som jag är. Men själva skjutandet, det får nån annan stå för. Det är fortfarande ingenting för mig. 

Tack hela jaktlaget för att jag fick vara med och gästspela en dag med er. Väldigt trevligt! Jag är glad att jag hängde med.  Och det kanske inte behöver ta ca 15 år till nästa gång jag hänger med. 

All kärlek! 

En röd liten mössa 

När Klas var åtta år fick han en röd mössa av sin farmor. En röd mössa som hon hade stickat enbart till honom. 

Han älskade den mössan. Från första stund.  Från det att han hade fått den i sin hand blev den mössan en hans största favoriter. 

Han använde den varje dag. Till och från skolan. På alla raster. Hemma. Jämt. I flera år. 

Plötsligt en dag när han gick i fyran kom han hem från skolan och var helt otröstlig. Han var så ledsen men ville inte säga nåt av nån anledning. 

Vid läggdags satt hans mamma som vanligt på hans sängkant. De pratade om lite allt möjligt och då började han försiktigt att berätta om vad det var som hade hänt tidigare under dagen när han var i skolan. 

Det visade sig att han hade försökt haft mössan på sig inomhus. Han hade suttit med sin älskade röda mössa inne på lektionen och en av lärarna hade då bett honom att ta av sig den. Han svarade att han inte ville det. Läraren hade då höjt rösten och sagt till på skarpen att mössor har man faktiskt inte inomhus. Dessa plagg har man utomhus för det är ett ytterplagg. 

Klas hade slokörat tagit av sig sin mössa. Och lagt den ute i kapprummet. Sen var den dagen förstörd. 

Han fortsatte: ”hon förstår inte hur viktig mössan är för mig, mamma!”

Helt ärligt förstod inte hans mamma det heller. Hur kunde en röd, sliten mössa vara så väldigt viktig? Att han tyckte om den, det förstod hon tydligt. Men sååå viktig? 

”Jo, mamma. Mössan är viktig för mig. När det blir för mycket som händer på samma gång i skolan. När jag försöker koncentrera mig känns det som om mössan kan hjälpa mig med att liksom hålla allting på plats.”

Självklart! Så himla enkelt! Så himla enkelt när en mamma får saker och ting förklarat för sig. Tänk dig själv när livet snurrar med flera tankar och intryck alldeles för fort och samtidigt. När det känns svårt att sortera allt som händer. Känn den frustrationen. Att barnet då hittar en helt egen strategi för att överleva och att få känslan att nånstans kunna hantera och samla alla intryck på ett och samma ställe är ju helt fantastiskt. 

Tänk dig då samtidigt att nån plötsligt kommer och helt enkelt tar bort den överlevnadsstrategin för dig. Bara rycker undan mattan för dig. Känn kaoset. 

Dagen efter var det den mamman som åkte raka vägen till skolan och bad om att få prata med berörd lärare. Samt alla andra lärare som hade med hennes son att göra. 

Det mamman lärde sig den där dagen var att det här med mössor och lärare, det var visst ett helt kapitel för sig. Hon fick lära sig tex att det var ett ohyfsat beteende av hennes son att bära ett ytterplagg inomhus. Hennes son visade tydligen ingen som helst respekt mot andra genom att bära sin livsviktiga röda mössa inomhus. 

Men hon gav sig inte. Hon talade tydligt om för dessa lärare vad mössan hade för betydelse och på vilket sätt det hade med hennes sons inlärning att göra. Hon påtalade att hans rätt att klara kunskapsmålen var lika självklara som alla de andra elevernas. Och om en röd liten mössa kan underlätta för alla parter, både elev och lärare, borde det vara prio ett och alltså inte några som helst problem. 

Klas fick såklart ha sin mössa på sig efter denna morgon. Bara skolan fick vetskap och kunskap så gick det hur bra som helst. 

Och det är precis här skon klämmer och det är precis här det missas. 

Skolan har oftast tyvärr inte den tillräckliga kunskapen när det gäller barn som faller lite utanför de givna ramarna, som frångår normen av det som lärarna själva anser är det normala. Skolan har alldeles för lite kunskap när det gäller barn med nån form av npf-problematik som i det här specifika fallet. Skolan ser oftast en elev som redan är frustrerad, som visar upp sin frustration när den inte har verktyg för att hantera det som händer runt omkring sig, eller det som händer inuti sig själv. De ser oftast bara beteendet och ser sällan det som faktiskt har utlöst barnets frustration. Vad står frustrationen för? Det finns alltid en anledning. 

Den absolut största expertisen finns hos just föräldrarna till dessa barn. De känner sitt barn. Jag lovar. För sjutton! Ta vara på den kunskapen! Anklaga inte föräldrarna. Be om råd istället. Be om hjälp. Be om ett bra samarbete tillsammans med familjen. 

Den här skolan gjorde det bra. De lyssnade. De lyssnade på föräldern som faktiskt kände sitt barn bäst av alla. De ville samarbeta med den här lilla pojken som de såg slita så hårt varje dag. De ville tillsammans med familjen få skolgången att fungera så bra det bara var möjligt.

Klas fick ha sin älskade röda mössa på sig. 
Men frågan kvarstår dock. Hur kan en mössa vara en sån het potatis i dagens skola? Vad är det som gör att detta plagg får en del vuxna att se rött? 

Jag är helt övertygad om att det är okunskapen som föder fördomarna. Ju mer kunskap desto mindre fördomar och desto mer förståelse. 

Nästa gång du ser ett barn eller ungdom med mössa, keps eller med luva över huvudet inomhus behöver det inte handla om ett barn som visar upp ett ohyfsat eller ointresserat beteende. Det kan även handla om en individ som faktiskt gör sitt allra, allra bästa bara för att  klara av sin vardag. 

Det är bara du själv som väljer. Det är enbart du själv som väljer vilka glasögon du har på dig. Och vad du väljer att se. 

All kärlek!