Att vara ung- nu och för 30 år sen

Att vara ung.

För mig var min tonårstid bland de tuffaste åren i mitt liv. Likväl som jag hade roligt emellanåt, så var den tiden min absolut tuffaste.

Mina föräldrar valde att skilja sig. vilket var helt rätt för dom. Jag hade haft det på känn under flera år innan de sa de magiska orden, vi ska skiljas. Med bl.a. diffusa magproblem. Med oro i kroppen. Jag lärde mig snabbt hur atmosfären kändes hemma. Anpassade mig. Många resonerar som så att man ska hålla ihop för familjens skull, för barnen. Men. För att hålla ihop för barnens skull är nåt så in i Norden tokigt. För sånt känner barn. Och för ett barn att leva med vetskapen och känslan av om att mamma o pappa håller/höll ihop för min skull, att leva med den skuldkänslan är nog inte så särskilt trevlig. Och det är framför allt inte så hyggligt av de vuxna att lägga sitt eget liv som en börda på sina barns axlar. Nej, mår ni inte bra tillsammans så gör nåt åt det. Med barnens bästa i fokus under hela processen.

Under den här tiden gick jag i högstadiet och skolan blev en utmaning för mig. Idrotten blev mitt andningshål och jag tillhörde tillslut alla lag som skolan representerade i form av sport i olika former. Det var både basket och handboll, fotboll och volleyboll. Min enda 5:a.

Jag visste inte om jag dög till nåt, förutom sport, eller om jag var särskilt viktig för nån. Jag blev kär i nån i bland. Blev ihop med nån ibland. Så här i efterhand har jag förstått att jag var nog inte alltid så kär som jag inbillade mig att jag var. Jag var nog mest sådär romantiskt förälskad i själva situationen. Att nån kunde tänka sig att vara med mig. Det var stort för mig.

Så här långt i historien kan nog den här bakgrunden egentligen tillhöra vilken tonåring som helst. Både från min tid på 80-talet och med en som lever i det just nu, år 2018. Jag tror att det jag upplevde och gick igenom för 30 år sedan är nåt som ungdomar av idag också känner av. En vilja av att passa in. Vara invald. Och att vara sedd.

Det finns dock några saker som skiljer sig från min tid och den som ungdomarna har idag.

Bla dessa jäkla telefoner.

Jag, under min tid, kämpade på med att bara duga som jag var. Jag levde med en oro över att nånstans ev göra bort mig och att ev ett rykte skulle sprida sig om jag valde att ligga. Jag var orolig över att nåt jag sagt eller gjort skulle få nån att asgarva mig rätt i ansiktet. Och sen få andra att göra detsamma.

Men.

Jag behövde aldrig vara orolig för att nån skulle ta kort på mig. Eller filma mig. Det fanns ingen som dokumenterade det jag gjorde. Eller sa. Jag behövde aldrig vara på min vakt över risken att hamna på ett ofrivilligt foto taget i en prikär situation. Som sen skickades runt i hela kyrkbyn.

Det eventuella ryktet jag var rädd skulle spridas om mig själv skulle iallafall ta ett par dagar för att nå några stycken i Täby. Det insåg jag ju. Så man hade ett par dagars frist på sig att liksom bara vänta in om det var nåt särkilt som hade hänt.

Idag räcker det med ett simpelt knapptryck så vet HELA Linköping med omnejd allt om en viss person ungefär en sekund senare.

De lever idag med en ständig risk att när som helst bli fotad eller filmad. Det får många, framför allt unga tjejer, att känna att de alltid behöver vara ”iordninggjorda” dygnet runt i princip. De känner att de behöver vara på sin vakt. Och de är oroliga över att ”missa nåt”. Stressen.

Och alla som skickar nakenbilder till de som inte har bett om att få dessa. Och alla som vill att andra ska skicka nakenbilder till dem. Asså.

Blir nån för full på en fest. Då är det inte helt ovanligt att den hamnar på film eller på snap. Mitt i sin egen spya kanske.

Och när man är i en situation där man inte är riktigt tillbörlig så kanske det finns en del som tar tillfället i akt och skickar hotfulla sms eller meddelanden om vad man har ställt till med, fast man kanske inte alls har gjort det. Men med sms o snap går informationen lika snabbt som vinden. Alla vet om det. Informationsflödet är så enormt. Stressen. Oron. Rädslan.

Lägger även till alla kommentarer som riskerar att hamna under selfies som ungdomarna gärna lägger upp. Hos både killar o tjejer.

Det här är livet för dagens ungdomar. Det tillhör det normala. Plus då alla andra funderingar och tankar som tillhör den här åldern. Som kan vara nog så jobbigt enellanåt.

Jag tror och misstänker att det här nånstans kommer komma tillbaka, det kommer att ge nån form av baksmälla. Hur har jag ingen aning om. Men jag är övertygad om att stressen de lever under och mitt i, och detta ständiga informationsflöde kommer att påvisa nån form av en baksida.

En baksida som vi inte har sett ännu. För det här är den första generationen ungdomar som lever det här livet. Och vi är den första generationen föräldrar som har barn mitt i det. Så vi vuxna är en del av det. Vare sig vi tror/vill det eller inte.

Vi får helt enkelt vänta och se.

Eller, vad kan vi göra för att stötta och hjälpa?

Feminist – javisst

Jaha, vad är då en femenist?

När jag var liten hörde jag ordet ”femenist” för första gången. Jag kan inte ha varit särskilt gammal och Jag förstod aldrig vad det egentligen betydde, det där ordet, mer än att de som påstod sig vara just femenister inte var särskilt populära i alla sammanhang.

Ju äldre jag har blivit desto mer har jag förstått. Som tur är. Det är det som är det goa i att faktiskt bli äldre. Man blir även lite förståndigare faktiskt. Förhoppningsvis iallafall.

Jag har känt och klämt på det där ordet ”femenist” länge. Sen jag var en liten flicka och hörde nåt om ullstrumpor när vuxna pratade.

Vad är femenist? Varför är det så laddat? Varför är det ett så laddat ord? Ett sånt laddat tillstånd? Det beror säkert på vem man frågar tror jag.

Ställer jag frågan till mig själv numera så är jag självklart en femenist. Det är klart jag är en sån. Jag är en sån som kan sälla sig till femenisterna. Med eller utan ullstrumpor på. Med eller utan rakade ben.

För mig handlar det enbart om alla människors lika värde. Easy as that. Oavsett kön, etnisk bakgrund, sexuell läggning, funktionsnedsättning eller annat trivialt som en del vill göra skillnad på. Jämställdhet helt enkelt.

För mig är det en självklarhet att kvinnor ska tjäna lika mycket som en manlig kollega som gör exakt samma jobb. Det är en självklarhet att kvinnor ska kunna gå i vilka kläder de än väljer att bära utan rädsla för stt bli utsatta för sexuella trakasserier eller att bli våldtagna. Alla kvinnor ska kunna känna trygghet var de än befinner sig. Hemma, på jobbet, bussen, joggingspåret, i skolan etc. Det är självklart att kvinnor bl.a. ska få välja vem de vill gifta sig med. Utan att vara könsstympade. Eller hur många barn de vill ha. Och att alla flickor ska få utbildning är ju A och O för att sedan kunna sprida kunskapen vidare.

Det jag nu undrar en liten smula är, hur når vi dit egentligen? Vägen känns ju onekligen ofantligt lång och krokig och taggig. Och ändå så finns det folk som känner att ”Metoo” har gått helt överstyr.

Var ska man börja då undrar jag? Om inte med ett ”metoo” -uppror? Är det inte att visa världen att ”stop, det räcker nu” ett fantastiskt sätt att påvisa för alla, inte alla män och kvinnor gubevars, att vi kvinnor allt är att räkna med!! Att det faktiskt inte går att göra hur man vill med en kvinna längre. Utan att på nåt sätt ta bort romantiken…eller flirten. Det är inte det jag menar. Vi vill inte gömma oss längre.

Hur kan samhället bli mer jämställt då? Vad är nyckeln?

Det jag ser och upplever sen en tid tillbaka, är att det är flickorna, som senare blir tjejer, som ännu senare blir kvinnor, det jag upplever är att det är dessa som blir mer och mer högljudda, försöker ta mera plats, säger ifrån mer och mer, kräver mer och mer. Stampar hårdare och hårdare. Hörs och syns mer och mer alltså. Vilket är toppen!

Men. Det finns även ett men här. Är det meningen att det är tjejerna som ska bli som ni män? Är det meningen stt vi ska uppfostra våra små flickor till att bli så som ni killar? Är det det som är det ultimata målet? Bli sådär macho, som ni? Är det bara vi och våra små döttrar, som behöver Göra den stora förändringen? Ska kvinnorna verkligen dra det stora, tunga lasset på egen hand?

Kan det inte vara så att det är meningen att vi kan mötas liksom halvvägs? Lite på mitten sådär.

För tänk om vi skulle kunna hjälpas åt med det här arbetet? Göra det tillsammans? Och jag vet att det finns män som försöker, absolut gör jag det. Men ni är för få. Ni behöver bli flera.

Tänk om ni män skulle kunna tänka er att bidra med er lite mjukare sida. Visa upp en mjukhet där ni kan visa ömhet och förståelse för det som faktiskt händer kvinnan eller dottern i era liv. Sänka era volymer på rösten en smula. Släppa in kvinnorna. Lita på oss. Lyssna på oss. Låta oss. Lär era döttrar och söner en annan framtid.

Jaha….

Det var lite av de tankar som jag hade den här tisdagkvällen.

Vad är femenist för dig?

Att lyfta tungt

Lördagkväll.

Maken sover sen nån timme tillbaka. Det tog visst på krafterna att se Sverige försöka göra mål på den där muren till målvakt i Frankrikes handbollsbur. Svettigt även för oss i soffan.

Sönerna gör sitt.

Och här ligger jag. I min säng och hör maken snusa här bredvid. Nyss lagt mig tillrätta efter att ha släckt alla lampor, kollat så alla ljus även är släckta och ställt in resterna av det som var en magiskt middag, i kylen.

Snart har hela januari passerat och den första månaden av 2018 är då historia. Historia av en tid som inte går att få tillbaka. Bara att lägga till handlingarna. Inte klokt vad det går undan.

Vad är det då man väljer att lägga just till handlingarna? Vad?

Valet är ju helt upp till mig själv egentligen. Vad är det jag vill att min personliga historia ska innehålla? Valet är helt och hållet mitt eget och jag bestämmer helt själv på egen hand. Vi alla har ett personligt ansvar för vad vi gör och hur vi agerar. Efter bästa förmåga och ens egna förutsättningar.

Hur väljer jag då att hantera det som sker runt omkring mig? Tar jag ansvar för det jag bidrar med eller skyller jag ifrån mig på alla andra?

Ibland ska jag ärligt säga att det vore lättast och enklast att bara skylla på alla andra. Att slippa ta de där jäkla ansvaret för en gångs skull och slippa se ens eget tokiga beteende i vitögat, skulle ju vara så otroligt smidigt emellanåt. Men då missar man ju liksom hela poängen. Och man lär sig inte ett dugg. Och dessutom lägger man så enormt mycket med energi på att anse att alla andra är idioter. När den största idioten är en själv.

Det är tufft. Det är jobbigt. Det är livets hårda skola. Att se och uppmärksamma mina egna tillkortakommanden.

Idag var jag på gymmet och gosade med de här raringarna en stund. Jag slet och jag lyfte, jag svettades och jag stånkade.

Och medan jag stod där med alla dessa tyngder runt omkring mig så sköljde en hel våg av tacksamhet över mig. Tacksamhet över att det finns sammanhang där jag helt och till hundra procent kan vara mig själv. Där det finns människor som gillar mig för att jag är jag. Gillar mig för den jag är. Den känslan. Med alla mina styrkor och alla mina brister. För det har jag. Och det har du. Styrkor och svagheter.

Och känslan när man verkligen känner ända ner i hjärteroten att de finns där, de där som står upp för en trots allt. De som känner och de som visar glädje över att se mig. De som gläds med mig vid framgång och de som faktiskt finns kvar hos mig vid motgång. Kärlek.

Det är då det går lite lättare att lyfta tungt.

Med en massa kärlek all over the place.

Jag – min historia

Jösses, vilka underbara bilder som har kommit till mig!!

Helt fantastiska! Och fullständigt ovärdeliga för mig.

Min morfar var same och uppväxt på en gård utanför Porjus, som heter pieggaloukta längs med Stora Lule älv, med sin mor och far och en hel drös med syskon.

Han träffade min mormor som var född i Stockholm och utbildade sig till sjuksköterska, och som kände att hennes kall inte fanns i huvudstaden utan högst upp i Sverige, för att hjälpa människor som behövde hennes kunskap. Så hon tog sitt pick o pack och drog således norrut som 21-åring och lämnade sin mor och far och två bröder kvar i storstan.

Träffade 19 åriga Matto Tjikkom och resten är historia.

Kolla här! Min morfars mamma och pappa med tre av sina barn, varav Martin som var deras fosterpojke. Faster Inga som här sitter i knät hann jag träffa, tror jag. Maja dog 1918, 11 år ung. Hon hann aldrig träffa sin bror, min morfar som föddes 1922.

Morfars far Petter blev hela 94 år. Han dog bara nio månader innan jag kom till världen.

Sigga Maja Kuorak g Tjikkom f 1880 d 1963

Min morfars mamma. En del av mig. Och jag är en del av henne. Och det känns så fint.

Min morfars syster, Sunna Elisabeth.

Min morfars syster, Inga, sittandes längst ner till höger.

Otroliga bilder!

Så mycket värme!

Min familj!

Mormor Birgit och morfar Matto. Såsom jag minns dem. Från mina egna gamla bilder.

Så stort.

Jag.

Som nu har blivit vi.

And it continues.

Ernst, halm, mys, pannkakor och en massa kärlek

Efter 240 minuter i bilen var jag äntligen framme.

Hos brorsan med familj. Asså, lyckan! Så värt varenda liten sekund i bilen. Att får äran att vara faster till de här tre juvelerna är bara så mycket. Så mycket av liksom allt. Men mest bara en massa kärlek.

En Guinness rekordbok till världens bästa guddotter. Bara för att hon är hon. Succé.

David har just fyllt 2 år och önskade sig låtsasmat. Det fixade hans gudfar till honom som jag hade med mig. Succé.

Och Victor som byter skepnad lika ofta som jag går i kylen och småäter, han har just fyllt 6. Självklart hjälpte vi till lite med att fylla utklädningslådan med ytterligare klädesplagg. Såsom en av de goda i Star wars. Succé.

Hjärtat bara fylls.

– Faster, jag kommer inte somna förrän du går och lägger dig.

– Somna du, så kommer jag och pussar dig på pannan innan jag somnar. Och så ligger jag här på golvet när du vaknar sen.

Klockan 07.53 lördagmorgon slog jag upp mina blå och det första jag såg var Victor som stod vid min huvudkudde och frågade,

– Faster, får jag lägga mig bredvid dig?

– Kom, klart du får!

Sen väntade en dag med allehanda aktiviteter. För en stadsbo blir det alltid som värsta djursafarit vid besök hos min bror.

Här har vi tex baggen Ernst. Hej hej Ernst. Han är den som snart blir far till kanske 9 tackors lamm, om saker och ting har gått enligt plan.

Nej, nu var det dags att hämta fyrhjulingen. David tyckte vi hade väntat alldeles för länge på den. För att hämta ved och halm. Vi skulle bädda åt både hästar och får.

Fyrhjuling kan vara det bästa han vet.

Och jag kände att som stadsbo hade jag ju verkligen rätt kläder med mig för att åka släp bakom motorcykeln. Men så jäkla roligt det är. Får nästan som en Flashback från barndomen och vi åkte bakom mostrar och morbröders skotrar uppe i Jokkmokk för många herrans år sedan.

– Sladda pappa! skrek alla barnen. Och jag med!

Halm överallt.

Storasyster är väldigt stor i vissa lägen.

Här bäddar vi åt fåren som ska bli av med ullen nästa vecka. Då behöver de vara inomhus ett dygn först, för att torka.

Och här är förlossningen. Som ska användas här i vår när det är dags för lamning och bl.a. Apa och Chewbacca ska bli mammor. Om Ernst nu har lyckats med sitt uppdrag.

Och så har vi den vackra Tristan. Som föddes i ladugården och som sakta men säkert har tagit mark och nu plötsligt har kommit ända in i värmen.

Lördageftermiddag åkte jag hemåt igen. Efter en helt vanlig skogspromenad där Celeste satt på Rhinas hästrygg hela vägen runt var det dags för mig att sätta mig i bilen 240 minuter igen. Gillar inte avsked. Så kan man säga.

Hemma hade jag bokat Brunch åt hela min familj på söndagen kl 10.30 på Vreta klosters Golfklubb. Förra året var alla söndagar fullbokade när jag försökte få bord.

Så där hängde vi på låset och var först på plats nu på förmiddagen.

Herregud så otroligt gott det var!

Och ingen brunch utan pannkakor! Löjligt gott!

Tack för den här helgen!

All kärlek!

Ett dygn

Ett dygn blev det iallafall. Mest för att kolla så att allting ser ut som det ska och för att se om allt fungerar som det ska efter några veckor utan tillsyn av oss.

På vägen till sommarstugan, som då ibland även blir vinterstugan, tar vi ofta svängen förbi Allfisk i Linköping. Väldigt ofta, märkte vi när vi stannade hos dem även idag.

Vi klev innanför dörrarna och hälsade på handlaren som stod bakom disken med allehanda godsaker i sig. Herregud, vad med gött som ligger hos dem och bara lockas till att ätas.

Vi sa hej och handlaren sa hej till oss. Och sen sa han med världens smile:

– Vänta, låt mig gissa….ni är på väg till landet och vill ha skaldjur med er till kvällen?

Haha! Ja, så rätt han hade.

800 gram Nordhavsräkor samt 12 chilimarinerade musslor blev det i påsen med till kusten. Och två sorters såser. Husets egna romsås och deras fantastiskt goda aioli.

Kvällen räddad.

Så mycket kärlek från mig till er

God fortsättning mina vänner. Hoppas ni hade en fantastisk nyårskväll var ni än befann er igår. Hemma eller borta. På egen hand eller tillsammans med andra.

2017 har gjort sitt. Och vi kan helt enkelt numera lägga det året till handlingarna. Var det ett bra år? Vad säger ni?

Har 2017 varit ett bra år?

För mig personligen har året inneburit en hel del utmaningar för mig att hantera. En del lite enklare. Samt en del lite tuffare.

Det bästa med utmaningar är ändå att de gör en lite starkare i slutändan. Vill jag tro iallafall. Jag vill tro att jag inför allt jag upplever är nåt jag ska lära mig av. För att kunna bli den bästa versionen av mig själv.

Det här året, framför allt den här hösten, har universum lagt krokben för mig lite då och då upplever jag. Livet har så att säga inte bara varit en enda lång våg att surfa runt på. Livet har inte bara flutit på. Jag har snubblat, och rest mig igen. Snubblat en gång till – och rest mig återigen.

Varje möte med människor lär mig något nytt. Om jag vill det. Varje situation som uppstår kan jag lära mig av. Antingen är jag medveten om det eller så bara kör jag på, utan medveten närvaro, och undrar varför jag aldrig känner att jag utvecklas eller att jag alltid får samma resultat om det är nåt jag vill förändra. Förändring kräver nämligen handling i både tanke och agerande.

Hummern på filmen ovan som sjunger ”Nu tar vi den, nu tar vi den” påvisar för mig att ta mig an 2018 med glädje, nyfikenhet och med massor av kärlek.

Kärlek, kärlek och åter kärlek.

Kärleken till och från livet. Kärleken till och från nära och kära. Kärleken till och från universum. Jag vill välja att se kärleken bakom allt som händer. För den finns där. Oavsett och alltid. Sen vad vi gör med den är upp till var och en.

Jag tror att när det känns som allra jobbigast är det som absolut viktigast att ändå se och känna kärleken.

2017 års sista kväll firades med några av våra favoritpersoner i livet. Sånt mår man också bra av. Att få känna samhörighet och få vara en del i andras liv, att känna sig viktig och betydelsefull.

En helt magisk Beef Wellington stod på menyn efter hummern.

Med lite smaklös potatisbakelse som tilltugg.

Från 2017 till ett helt nytt spännande och oskrivet 2018.

Vad önskar jag med 2018 då? Jo jag önskar mig ett år utan så väldigt mycket krokben, men förstår ändå att det kommer att snubblas en hel del även det här året.

Men det är då jag ska försöka känna kärleken som finns där under. Under liksom snubblet.

God fortsättning till er allihopa där ute! Var rädda om er själva och var rädda om varandra. Känn värmen från nära och kära och ta emot lärdomen som är meningen att du eventuellt ska ta med dig. Då kommer 2018 bli ett toppenbra år.

All kärlek!

❤️