Månad: november 2021

Öppet brev till föraren i en bil klockan 16.42 idag.

Jag ber om ursäkt. Förlåt.

Vid en avsmalnande del av vägen fick jag sakta ner då bilarna framför mig hade stannat pga mötande buss i motsatt riktning.

Jag hamnade bakom en av bilarna och där var det precis en korsning. Då kom du från höger. Jag såg hur även du stannade. Jag förstod att du skulle svänga höger och således fortsätta i samma riktning som jag.

När bussen hade passerat började bilarna att röra på sig. Så även jag. Och jag missade fullständigt att jag borde ha släppt fram dig. Hade inte en tanke på att det var högerregeln som gällde just där. Även om du hade haft väjningsplikt, så borde jag haft artigheten att släppa fram dig ändå. Bara för att det ”är så man gör”. Men. Det gjorde jag inte.

Tusen tack för att du påtalade detta för mig så väldigt tydligt och gjorde det fullständigt klart för mig genom att tuta så hårt och så länge. Jag hade gjort fel. Jag vet. Jag skulle absolut ha släppt fram dig.

Och för att visa ytterligare hur fel jag hade gjort så satte du även på dina helljus i baken på mig. Först blinkandes. Sedan fast sken. De lät du vara på ända tills du svängde av vägen. Då du avslutade med en liten blinkning till. Ifall jag eventuellt skulle ha missat.

Förlåt. Det var inte meningen.

Hoppas att din tisdagkväll blev en smula lugnare för dig.

All kärlek ❤️

För en vecka sedan var jag på vårdcentralen och fick besöka Dr Klas, cirka 59 år. Honom skulle jag alltså diskutera mina förklimakteriebekymmer med.

Hans första fråga när jag satte mig i hans blåa lilla besöksstol var som sig bör varför är du här?

Jag är här enbart för att jag vill till kvinnokliniken!

Då började Dr Klas 59 att småle en smula och berättade snällt för mig att kvinnokliniken enbart tar emot kvinnor under 45 som har kommit i klimakteriet eller har andra gynekologiska sjukdomar. Alla andra kvinnor tar ”vi på vårdcentralen hand om”. Men ni är inte experter inom det här området, sa jag. Nej, var de ju inte. Det höll han ju med om, men vi har kunskap.

Och så ville han veta vad jag har för bekymmer. Jag berättade. Och han höll med. Sedan sa jag att jag vill veta mer om och eventuellt ha bioidentiska hormoner. Jag ville även veta hur det ser ut i min kropp med äggblåsor, om östrogenbalansen just i mig, och hur kroppen eventuellt har blivit påverkad efter min första vaccinspruta som jag fick i april, då blödningarna har upphört just efter den. Jag vill verkligen veta det.

Ja det är ju sånt som kvinnokliniken kan svara på.

Exakt , svarade jag.

Han erbjöd sig till slut att skiva en remiss. Med tillägget att den säkert kommer att komma i retur och bli avslagen. Kanske att det här med vaccinet kunde få dem att ta in mig.

Jag frågade honom vart vi kvinnor ska vända oss med våra frågor om kvinnohälsa. Han kunde inte svara på det.

Nu har en vecka passerat. Och mycket riktigt. Ett brev från regionen som talar om för mig att jag inte är välkommen till kvinnokliniken. Jag får istället ett recept på ett syntetiskt östrogen som jag får hämta ut på vilket apotek som helst. Utan några som helst provtagningar eller undersökningar, förutom koll av blodtryck hos Dr Klas, vill överläkaren/docenten på kvinnokliniken på US här i stan att jag ska börja äta dessa tabletter med orden ”jag hoppas det blir bra för dig med medicinen och att dina klimakteriebesvär lindras”.

Nu har jag två alternativ. Antingen skriva en egenremiss. Och skicka in till precis samma ställe. Eller ta kontakt med privata alternativ. Och några sådana finns inte ens här i stan. Då måste jag åka annorstädes.

Vad ska kvinnorna göra?

Hur blir man som människa när man inte får det man vill ha, eller inte får som man vill?

Hur hanterar man andra som inte får det de vill ha? Och framför allt, hur hanterar man sig själv när man inte får det man vill ha? Eller inte får som man vill.

När barnen är små och inte får som de vill eller vill ha, säger man att de är i trotsåldern. Vad kallas det när vi är vuxna? Kanske kom vi aldrig ur den där trotsåldern? Eller hur blev det egentligen? På riktigt.

• 

Har jag självinsikt nog och tänker om mig själv – herregud, jag är ju i trotsåldern, har jag inga bättre verktyg att hantera detta på, och vet jag inte bättre?

Samtidigt som det enda man kanske vill i just det ögonblicket där och då, är att kasta sig på golvet, hålla för öronen och bara skrika rakt ut. Låta tårarna rinna.

Eller anser man bara att alla andra är idioter?

Man kan lära sig en hel del om sig själv när det här händer. Och man kan lära sig en hel del om andra när det händer.

All kärlek ❤️