Hon har besökt nästan varenda kontinent i hela världen. Bland annat badat i Blå Lagunen och töltat på Island, ridit på smala bergsvägar med stup rakt ner på bergskedjan Anderna, vandrat på Himalaya, känt sig en smula ensam i Peru, förresten det var inte Peru- det var i Chile, och badat i Miamis blåa vatten.
Att fylla 70 år och man fortfarande känner nyfikenheten sprudla i sin kropp. Vad gör man då? Jo, Då önskar man sig ett fallskärmshopp i present. Det är rätt coolt ändå. Jag tror jag har världens coolaste mamma faktiskt. 
I går kl 13.30 var det bokat för mammi att hoppa tandem på Nyköpings Fallskärmsklubb. Ett otroligt mysigt ställe med sköna människor överallt. Notera vägnamnet på husväggen. 
Fylla i en hälsodeklaration. Ett måste. 
”Är du helt säker på det här nu, mormor?”
Christoffer hette mannen som mamma skulle hoppa med. Störtskön snubbe som hade alla skills i världen för att ta hand om en smula pirrig 70 åring. Och dennes entourage. 
Så kul att mammas kompisar kom för att kolla in hela grejen. 
Herregud, så redo! 
Det lilla, lilla planet där fem hoppsällskap fick plats. Två tandemhopp, en filmare som skulle filma den andra tandemhopparen som var Maja som hade fått hoppet i 20 årspresent samt två hobbyhoppare. Asså – Såå modiga! Att bara gå in i planet, sätta sig i knät på hoppledaren. Och sen rakt upp i luften. Väl uppe på rätt höjd, se det första paret hoppa ut. Känna hur ledaren bakom börjar putta fram en lite sakteliga närmare och närmare kanten. Ledaren fortsätter att putta, säger till en att slänga ut benen över kanten – och sen bara ut. Ut i det fria. Jösses så mäktigt. Och läskigt. 
Vi skulle hålla koll på den helgråa skärmen. Om vi såg en vit var det extraskärmen ifall den första inte funkade. Ok, då vet vi. 🙄
En stund efter att planet varit utanför synhåll så började de färgglada prickarna synas över himlen. Herregud- morsan var på väg ner! I en grå eller vit skärm?? Som vi letade. En grå! Vilken tur!
Vi hann under tiden samtidigt se en outvecklad skärm komma nersinglandes, som tur var utan nån människa i, vilket betydde enligt Christoffer, att nån av hopparna fick använda sig av sin extraskärm den här dagen. Iallafall inte mamma eller Maja. Alltså nån av de andra tre. 
Och där hade hon landat! Fast mark under fötterna. 
Top Gun – släng dig i väggen. 
Kolla leendet! 
Vilken tur att den här nätta lilla människan inte blåste bort där uppe i himlen. 
Stort grattis på 70 årsdagen mamma önskar min bror och jag med familjer.
Ett litet minne från 2010. Herregud. Jag var ju klok redan för åtta år sen. Som 39 åring hade livet redan lärt mig att det faktiskt är jag själv och ingen annan som bestämmer hur jag bemöter och agerar över det som händer mig och i livet runt omkring. Den insikten har varit en väldigt viktig pusselbit i mitt eget välmående. Men. Det är samtidigt lite av den svåra biten, att ha det stora ansvaret på sina egna axlar. Men det är verkligen så. Det är bara jag själv som bestämmer vad som kommer ut ur min egen mun och vad min kropp ska visa. Vare sig jag gillar det eller inte. Vid vissa situationer, när man visar upp sidor som man kanske inte alls alltid är så stolt över, är det bra mycket lättare att skylla på nån annan för det jag säger. Eller gör. Att projicera mina egna tillkortakommanden på nån annan. Men jag växer inte av det. Jag bara fortsätter i mina gamla vanliga fotspår. Och gör om samma sak om och om igen. Om jag vill att det ska bli nån ändring på det, krävs medvetenhet. Att vara medveten är nämligen det första steget till sin egen förändring. För jag kan inte förändra det jag inte vet.
Innerst inne är jag i full tro att alla människor verkligen gör sitt allra, allra bästa. I den mån man har förmåga. Vi är de vi är och vi är de vi är av en anledning. Det finns alltid skäl till varför vi beter oss som vi gör. Vanor, rädslor, skyddsmekanismer, erfarenheter och massor av andra känslor. Vad lärde vi oss som barn? Vad sitter i ryggmärgen sen barnsben?
För elva år sedan fyllde jag också år vid den här tiden på året. Såklart. Ungefär som jag faktiskt har gjort varje år vid den här tiden. Det året fyllde jag 36. Så jäkla ung och fräsch. 
Det var så underligt allting det året. Inom familjen brukar man ju ändå liksom prata om nästa födelsedag, vem som fyller snart, vad önskar den sig, vad vill den ha att äta till middag osv. Och jag erkänner gladeligen att för mig är födelsedagarna barnsligt viktiga att hålla vid liv. För mig är det en viktig tradition att sjunga på morgonen, göra tårta, ha brickan med svenska flaggan. En tradition som jag har tillämpat här hemma för alla tre killar under årens lopp och det händer att de skrattar och hånar mig och tycker att jag är en smula barnslig. Min känsla för födelsedagar bottnar nog ifrån början av att jag som liten flicka aldrig blev uppmärksammad av min farmor o farfar, varken vad gällde julklappar eller på mina födelsedagar. Jag minns forfarande besvikelsen. Och jag minns framförallt den starka känslan av att vara bortprioriterad när jag sen pratade med mina kusiner och de berättade vad de hade fått av vår farmor o farfar.
Grabbarna kom och kramades och sa iallafall grattis till sin lilla mamma som stod där i sin jättestora morgonrock och vi började äta frukosten som jag just hade ställt fram. Vi ställde oss på stolarna och sjöng Jag må hon leva i kör så högt vi bara kunde. Och viftade med flaggan som de snabbt hade hämtat. Då ringde telefonen!
Så otroligt mysig kväll det blev! En fantastisk överraskning. Väl värd att vänta på. 
Det blev en fin födelsedag att minnas. Trots allt. Även om inte så värst många gjorde just det den morgonen. 😜
All kärlek! ❤️
Life of Ingela 