Nu har 70 åringen hoppat!

Hon har besökt nästan varenda kontinent i hela världen. Bland annat badat i Blå Lagunen och töltat på Island, ridit på smala bergsvägar med stup rakt ner på bergskedjan Anderna, vandrat på Himalaya, känt sig en smula ensam i Peru, förresten det var inte Peru- det var i Chile, och badat i Miamis blåa vatten.


Att fylla 70 år och man fortfarande känner nyfikenheten sprudla i sin kropp. Vad gör man då? Jo, Då önskar man sig ett fallskärmshopp i present. Det är rätt coolt ändå. Jag tror jag har världens coolaste mamma faktiskt. I går kl 13.30 var det bokat för mammi att hoppa tandem på Nyköpings Fallskärmsklubb. Ett otroligt mysigt ställe med sköna människor överallt. Notera vägnamnet på husväggen. Fylla i en hälsodeklaration. Ett måste. ”Är du helt säker på det här nu, mormor?”Christoffer hette mannen som mamma skulle hoppa med. Störtskön snubbe som hade alla skills i världen för att ta hand om en smula pirrig 70 åring. Och dennes entourage. Så kul att mammas kompisar kom för att kolla in hela grejen. Herregud, så redo! Det lilla, lilla planet där fem hoppsällskap fick plats. Två tandemhopp, en filmare som skulle filma den andra tandemhopparen som var Maja som hade fått hoppet i 20 årspresent samt två hobbyhoppare. Asså – Såå modiga! Att bara gå in i planet, sätta sig i knät på hoppledaren. Och sen rakt upp i luften. Väl uppe på rätt höjd, se det första paret hoppa ut. Känna hur ledaren bakom börjar putta fram en lite sakteliga närmare och närmare kanten. Ledaren fortsätter att putta, säger till en att slänga ut benen över kanten – och sen bara ut. Ut i det fria. Jösses så mäktigt. Och läskigt. Vi skulle hålla koll på den helgråa skärmen. Om vi såg en vit var det extraskärmen ifall den första inte funkade. Ok, då vet vi. 🙄


En stund efter att planet varit utanför synhåll så började de färgglada prickarna synas över himlen. Herregud- morsan var på väg ner! I en grå eller vit skärm?? Som vi letade. En grå! Vilken tur!


Vi hann under tiden samtidigt se en outvecklad skärm komma nersinglandes, som tur var utan nån människa i, vilket betydde enligt Christoffer, att nån av hopparna fick använda sig av sin extraskärm den här dagen. Iallafall inte mamma eller Maja. Alltså nån av de andra tre. Och där hade hon landat! Fast mark under fötterna. Top Gun – släng dig i väggen. Kolla leendet! Vilken tur att den här nätta lilla människan inte blåste bort där uppe i himlen. Stort grattis på 70 årsdagen mamma önskar min bror och jag med familjer.

Det enda vi vill är att vara omtyckta

Fick upp ett minne på Facebook. Ett litet minne från 2010. Herregud. Jag var ju klok redan för åtta år sen. Som 39 åring hade livet redan lärt mig att det faktiskt är jag själv och ingen annan som bestämmer hur jag bemöter och agerar över det som händer mig och i livet runt omkring. Den insikten har varit en väldigt viktig pusselbit i mitt eget välmående. Men. Det är samtidigt lite av den svåra biten, att ha det stora ansvaret på sina egna axlar. Men det är verkligen så. Det är bara jag själv som bestämmer vad som kommer ut ur min egen mun och vad min kropp ska visa. Vare sig jag gillar det eller inte. Vid vissa situationer, när man visar upp sidor som man kanske inte alls alltid är så stolt över, är det bra mycket lättare att skylla på nån annan för det jag säger. Eller gör. Att projicera mina egna tillkortakommanden på nån annan. Men jag växer inte av det. Jag bara fortsätter i mina gamla vanliga fotspår. Och gör om samma sak om och om igen. Om jag vill att det ska bli nån ändring på det, krävs medvetenhet. Att vara medveten är nämligen det första steget till sin egen förändring. För jag kan inte förändra det jag inte vet.


Det svåra i livet är att se sig själv utifrån. Hur är jag egentligen? Vilken roll tar hag på mig i olika sammanhang, eller kan jag skönt vara mig själv? Hur blir jag i sällskap med andra? Hur blir andra i sällskap av mig? Hur vill jag att andra ska känna sig i mitt sällskap? Hur vill jag må i sällskap av andra? Hur blir jag mitt allra, allra bästa jag?


Varje möte med en annan människa är en lärdom om man är intresserad av att lära och utveckla sig. Vid möten där en själv känner att här känns det lite svårt, lite jobbigt. Det är där som den stora utmaningen sker som mest. Istället för att anse att den där människan är ju precis dum i huvudet, för det är ju himla lätt att döma, så kan man försöka vända känslan och se att här har vi en individ som faktiskt utmanar mig, här har jag nåt att lära. Både av mig själv och av människan mitt emot. Hur agerar jag? Vad gör jag? Vad visar jag? Himlar jag med ögonen? Suckar och vänder bort blicken? Blir jag förbannad? Rädd? Försöker jag skämta bort det obehagliga? Höjer jag rösten? Eller är jag tyst och sen räcker det att bara gå runt hörnet för att munnen ska glappa och jag väljer att snacka skit?Innerst inne är jag i full tro att alla människor verkligen gör sitt allra, allra bästa. I den mån man har förmåga. Vi är de vi är och vi är de vi är av en anledning. Det finns alltid skäl till varför vi beter oss som vi gör. Vanor, rädslor, skyddsmekanismer, erfarenheter och massor av andra känslor. Vad lärde vi oss som barn? Vad sitter i ryggmärgen sen barnsben?


En stor del av vårt beteende tror jag landar egentligen i en enda ren känsla. Och det är Rädslan. Rädslan för det okända. Rädslan för det man inte vet. Att känna sig osäker. Men vill visa en annan sida. Där fördomarna istället tränger fram ur sina mörka skuggor. Rädslan för att tappa kontrollen. Inte ha koll, rädsla för att våga lita på andra. Släppa in. Rädslan för att göra fel. För att säga fel saker vid fel tidpunkt. Bli utskälld. Göra bort sig. Bli retad. Bli hånad. Hamna i konflikt. Såra nån. Bli sårad. Inte vara omtyckt. Vad ska andra säga? You name it. Listan kan bli hur lång som helst. Rädslan har en oerhörd hög maktfaktor i våra liv. Tänk vad vi riskerar att missa mycket när vi låter rädslan styra. Avundsjukan är också en annan stor maktfaktor, tror jag. Men det är en annan historia.


I grund och botten vill vi ju alla bara bli omtyckta. Både av oss själva och av andra. Bli Sedda och bekräftade. Få kärlek och ge kärlek. Simple as that. Hur svårt kan det vara? All kärlek!

Inskolning och utskolning

Hösten kom över en natt kändes det som. Från dagliga 30 grader hett, till regn och blåst och långbrallor på för första gången sen typ ….. maj. Och med hösten så avslutas många semestrar. En del har haft fina, underbara och härliga veckors ledighet och har laddat batterierna ordentligt för att ta sig an hösten. För en del andra kan semestern ha varit en smula tuff och kanske inneburit ständiga konflikter, med både barn och partner. Och ser det som rena semestern att få komma tillbaka till jobbet.


Hösten innebär helt enkelt så mycket. Framför allt för småbarnsföräldrar. Tänk alla småbarnsföräldrar som i dagarna börjar sin livs första inskolning på förskolan. Ofta talar man om att det är barnen som behöver inskolas på förskolan. Och visst behöver de små liven inskolas. De med. Inte tal om annat. Dock är inskolningen väldigt lärorik även för mamma och pappa. Kanske ibland är själva inskolningen viktigast för de vuxna. För det är ett stort steg i livet. Både för stora och små. Att liksom släppa taget. Om varandra. Om mamma. Om pappa. Om barnet. Inskolningen tar självklart lite olika tid. Ibland går det av bara farten. Ibland kan det ta längre tid. Och oavsett tidsåtgången så brukar alla inskolningar ge både barn och föräldrar en trygg skjuts framåt.


Sen går åren. Fort som attan. Barnet börjar så smått testa sin egen självständighet där i 2-3 års åldern. Det testar sin mamma o pappa. I all oändlighet kan det kännas som. Som förälder är man med och vägleder. Stöttar. Förklarar. Skrattar och gråter tillsammans. Man skapar minnen och man älskar. Får skrapsår och skapar ärr. Man står där som en stark och stadig rink runt sin unge, som typ studsar som en gummiboll mellan sargerna och provar sig fram. Barnet lämnar förskolan för att ta nästa stora steg i livet. Börjar förskoleklass. Barnet mognar och testar sin självständighet ännu mera. Sargen runt barnet kvarstår fortfarande hur stadigt som helst och kämpar på. Ibland är stötarna knappt kännbara. Och periodvis en aning hårdare. Tonåren nalkas och kommer som ett brev på posten. Rinken behövs stadigare än aldrig förr. För nu kan det krockas ordentligt. Sargen står som en självklar stöttepelare och tar emot studsarna så gott den bara kan. Men, så börjar nånting hända. Rinken börjar så sakteliga mjukas upp, grindar som öppnas. Barnet som nu har blivit en ungdom fortsätter sin härliga resa genom livet, tar för sig, och tar sig mer och mer ut igenom sargen. Precis som den ska. Precis som livet är. Klarar mer och mer på egen hand. Ungdomen blir helt plötsligt en ung vuxen. Och den unga vuxna är sååå himla redo att ge sig ut i världen. Kasta sig ut ur boet. Flyga själv. Krascha då och då. Resa sig igen. Borsta av sig. Testa sina egna vingar. Stöttepelaren står kvar……och ser en älskad ryggtavla ge sig av. Mot nya äventyr. Sitt livs liv!


Då återstår bara den stora frågan. Hallå! Vem hjälper mamman med utskolningen? Utskolning borde faktiskt närmast vara lika självklar som inskolningen var för hundra år sen. För det kan vara så att mammans barn liksom är mer redo är hon själv. Precis som det också ska vara. Livets liv!


All kärlek ❤️

Det var en gång en födelsedag

Idag fyller jag 47 år! En fantastiskt fin siffra. Men ändå. Typ medelålders faktiskt. Otroligt när man tänker på det. Var på Ica maxi häromdagen. Gick förbi ett stånd där det stod ”Back to school again”. Ni vet, med pennor i alla möjliga färger, sudd, linjaler, allehanda block med rutor eller linjer. Och då slog det mig….för första gången på 15 år har jag ingen unge som ska back to school efter den här sommaren. De är fr.o.m. nu vuxna. Men så märkligt. Jag har gjort mitt som skolförälder!


Har aldrig varit mer gråhårig än nu. Jag har heller aldrig varit starkare än vad jag känner mig just nu. Som ett årgångsvin kan man säga. Starkare ochstarkare för varje år som går. Den känslan är helt obetalbar. Vågar ta min plats. Tänk om man visste det när man var 20. Att den känslan bara gömde sig långt därinnanför. Synd att man behövde vänta typ 27 år till för att den skulle visa sig. För elva år sedan fyllde jag också år vid den här tiden på året. Såklart. Ungefär som jag faktiskt har gjort varje år vid den här tiden. Det året fyllde jag 36. Så jäkla ung och fräsch. Det var så underligt allting det året. Inom familjen brukar man ju ändå liksom prata om nästa födelsedag, vem som fyller snart, vad önskar den sig, vad vill den ha att äta till middag osv. Och jag erkänner gladeligen att för mig är födelsedagarna barnsligt viktiga att hålla vid liv. För mig är det en viktig tradition att sjunga på morgonen, göra tårta, ha brickan med svenska flaggan. En tradition som jag har tillämpat här hemma för alla tre killar under årens lopp och det händer att de skrattar och hånar mig och tycker att jag är en smula barnslig. Min känsla för födelsedagar bottnar nog ifrån början av att jag som liten flicka aldrig blev uppmärksammad av min farmor o farfar, varken vad gällde julklappar eller på mina födelsedagar. Jag minns forfarande besvikelsen. Och jag minns framförallt den starka känslan av att vara bortprioriterad när jag sen pratade med mina kusiner och de berättade vad de hade fått av vår farmor o farfar.


Augusti anlände det här året. Vi sa liksom ingenting. Min födelsedag kom aldrig på tal. Ingen frågade vad jag önskade och jag sa iofs ingenting jag heller. Dagarna närmade sig sakta min födelsedag och ändå hade min dag verkligen inte kommit upp på agendan. Alls. Så konstigt. Jag började tänka i banorna lite försiktigt att maken o barnen kanske hade en liten hemlis på gång. Och den ville jag ju för allt i världen inte förstöra. Herregud! Så jag sa fortfarande ingenting. Det blev den 9 augusti 2007. Kvällen innan hade vi bestämt att på morgonen skulle vi köpa plankor på Bergs Trä och att jag skulle hjälpa till att bära av dem från släpet när maken kom hem med dem. Han åkte. Jag låg kvar i sängen. Ok, nu, tänkte jag barnsligt.


Efter en stund kom han tillbaka. Ringde och förvarnade mig så jag gick ut i bara morgonrocken och mötte upp honom. Nehe. Det var bara att börja bära plank. Va? Ingen som helst överraskning var på G. Vi bar på där i allskönsro och sen drog han till jobbet. Ok. Jag gick in och grabbarna hade vaknat upp. De satte sig vid tvn. De sa ingenting heller. Som vilken jäkla sommarmorgon som helst. Då sa jag plötsligt: Hörrni grabbar…. vet ni vem som fyller år idag? Nej, det hade de ingen aning om. Grabbarna kom och kramades och sa iallafall grattis till sin lilla mamma som stod där i sin jättestora morgonrock och vi började äta frukosten som jag just hade ställt fram. Vi ställde oss på stolarna och sjöng Jag må hon leva i kör så högt vi bara kunde. Och viftade med flaggan som de snabbt hade hämtat. Då ringde telefonen!


– Men fan! Förlåt! Du fyller ju år idag. Grattis på födelsedagen!


Den förmiddagen hade han att göra kan man säga. Förutom sitt jobb, menar jag. Tror även hans arbetskamrater på den tiden blev involverade i ämnet denna morgon. Kanske ännu fler. Vad vet jag.


Till slut ringde han igen. Gör dig redo till kl 17.00. Var klar och redo för att åka iväg. Vilket jag gjorde. Grabbarna och jag var startklara kl 17.00. Maken kom hem och vi skålade på altanen, ja först kramades vi länge så klart, den ena med en smula skamsen blick, och jag sa att jag nog aldrig har känt mig så bortglömd som just den morgonen. Eller så sa jag inte alls det. Även om jag kände just så. Jag kanske bara log och sa det gör ingenting.


Min svåger kom och hämtade oss. Släppte av hela familjen vid restaurang Stångs inne i stan. Därifrån utgick båten Kinda Kanal som helt enkelt åker på Kinda Kanal. Den visade det sig att vi skulle åka med. Äta god mat och njuta av den vackra färden mellan Linköping och Kinda på Kinda Kanal. Så otroligt mysig kväll det blev! En fantastisk överraskning. Väl värd att vänta på. Det blev en fin födelsedag att minnas. Trots allt. Även om inte så värst många gjorde just det den morgonen. 😜

En av mina favvobilder på killarna. Och utan den här dagen hade den här bilden aldrig tagits ❤️

Min 36 årskväll blev emellertid helt perfekt. Den dagen har blivit ett roligt minne och nuförtiden skrattar vi mest åt det hela. Den här historien har liksom gått till historien kan man ju säga helt enkelt. Maken kommer aldrig mer missa sin frus födelsedag, det lovar jag, och jag har fr.o.m. det året alltid sett till att familjen är förberedd till den 9 augusti, hur många år jag än kommer att fylla. Tror jag…..All kärlek! ❤️

Offentlig amning, en självklarhet för mig idag

En mysig stund tillsammans med sönerna. En fika vid Bergs Slussar. Så enkelt. Ja, inte att få med dem iofs. Det tog några minuter för mammi av att lägga huvudet på sne och locka lite. Och lova att vi inte skulle vara borta så länge. Då kom de. Båda två. Men att det kan bli så mysigt. Av nåt så enkelt som en fika tillsammans. Jag bara älskar det och njuter verkligen av varje liten hundradel tillsammans med dem. Den här gången ca en timme. Just när vi sitter där och fikar och pratar ser vi en nybliven mamma en bit bort, sittandes i skuggan på en liten järntrappa, ammandes sin lilla bebis. Hon har lagt en filt över för att skyla sig och hon har gått undan utanför fikeriet. Vad synd, säger jag till grabbarna, att hon kanske känner att hon behöver gå ifrån. Liksom gå undan för att ge sin bebis lite mat. Nu kanske hon hade helt andra avsikter att sitta i avskildhet, vad vet jag. Men OM det är för att hon inte vill störa andra, eller känner sig obekväm med att ge sin bebis mat i rädsla för vad andra ska tycka, så är det otroligt tråkigt. Medan resten av hennes sällskap skrattar och har kul en bit bort. Jag fortsatte med att berätta att när de var små, alltså för snart 19 och 21 år sedan, var det inte alls vanligt med mammor som ammade helt öppet. Jag var också en av de som gick undan, inte ville utsätta andra för mitt blottade just då gigantiska bröst. Herregud, ungen drunknade nästan. Ibland stannade jag till och med helt sonika hemma pga jobbigt att amma offentligt. Vilket är helt åt fanders tokigt, då mjölken en mamma har med sig överallt är det mest optimala i ren packningssynpunkt. Världens mest naturliga grej egentligen. Liksom bara att ta fram när det behövs. Utan någon form av förberedelse eller planering. Utan att behöva tänka på rengöring, flaskor, värmning, ersättning,etc. Sååå himla smidigt. Men ändå valde jag tyvärr ibland att istället inte ens vara med. Vilket kunde medföra att känslan av enorm ensamhet kom över mig. Känslan av att missa gemenskapen som jag trodde fanns hos alla andra. Så kul alla andra hade det. Känslan kom både när jag satt hemma. Eller de gånger jag valde att vara med, men ändå gick undan. Typ till ett annat rum eller liknande. Och missade känslan av samhörigheten med de andra vuxna. Medan jag ensam kämpade med samhörigheten/anknytningen med min lilla pojke. För mig en ganska så tuff period i livet. På många olika sätt. Allt detta berättade jag inte för mina söner just där och då. Mycket är tankar jag fått nu efteråt. Då säger Calle – Mamman till mina barn ska känna att hon kan amma var som helst. Och skulle det vara nån som har problem med det då, så ska jag finnas bredvid henne och stå upp för mitt barns rätt att få mat där vi andra sitter och äter vår mat. Bra där! Vi har kommit en bra bit på väg 2018! Och jag hoppas av hela mitt hjärta att dagens mammor känner det lite lättare. All kärlek! ❤️