Månad: januari 2023

Det här är er historia. Jag skriver detta för att ni ska veta var ni kommer ifrån och varifrån ni har era rötter. En liten bit av det som är ni. Utan det här. Inget ni.

En bild och en liten berättelse blev till flera bilder och en lite längre berättelse. Vetskapen och känslan av att era förfäder har trampat på den här marken gör mig alldeles knäsvag. Nu är det er tur att få ta del av detta. Så som jag minns det.

Här är Pieggaloukta, som betyder Stormviken.

Norr om polcirkeln, längs stora Luleälven ligger denna gård. Här växte er mormors far upp i början av 1920-talet tillsammans med sina föräldrar och sina syskon. Alltså över 100 år sedan nu.

På älven nedanför möttes senare , typ på 1940-talet, er mormors mamma och pappa, Matto och Birgit. De möttes för första gången, när Birgit som drygt 20 årig sjuksköterska från söder i Stockholm, kom till denna del av landet. Hon ville göra skillnad och hade tagit tåget så långt norrut hon bara kunde med sin sjuksköterskeväska. När inte tåget gick längre norrut tog hon turistbåten.

Här uppe i norr bodde nämligen hennes studiekamrat Inga, och hon bestämde sig för att åka och hälsa på henne. Bryggor fanns, men inte så stora att denna turistbåt kunde angöra dem, så därför hade Ingas lillebror tagit familjens båt ut på älven för att på så sätt möta upp sin systers vän. Så er mormors mor klev av turistbåten ute på älven, ner på hans båt och rakt in i hans famn kan man säga. Ingas lillebror blev sedermera er mormors far. Och min morfar. De gifte sig 1944.

Jag har numrerat olika platser på bilden och jag ska försöka förklara vad varje siffra betyder. Husen har tillkommit under olika tidsramar.

2. Jag börjar presentera nummer 2 nere vid vattenbrynet. Eller exakt vid kanten ner mot vattnet. Här stod en liten stuga på ett rum och kök där er mormors pappa växte upp med sina föräldrar, Petter och Sigga, fem syskon och två fosterbarn. Tyvärr brann den ner senare, 14/7-1955, närmare bestämt. Men då var barnen vuxna och hade egna barn. Er mormor var då 7 år. De två bodde alltså i denna lilla stuga i nästan hela sitt vuxna liv.

5. Sen går vi till nummer 5 på bilden. Där byggdes en ny liten stuga åt Petter och Sigga när den första stugan hade brunnit ner. Ett rum och kök där rummet inte upplevdes större än er mormors gästrum.

1. I den lilla, lilla stugan längst till höger i bilden hade er mormors mamma o pappa sin sommarstuga åt sin stora familj. Där bodde två vuxna och sex barn varje sommar i ett enda rum som inte var större än er mormors vardagsrum. Er mormors mormor spenderade även hon sina somrar här i den lilla stugan. Hon kom då från Stockholm ända upp till detta utanför Porjus.

3. Båthuset.

6. Tvättstugan. Tänk att tvätta all tvätt i detta kalla vatten. Året runt i Stora Luleälven.

4. I det här huset bodde faster Kajsa. Henne minns till och med jag. Hon är er mormors faster och hon bodde här på gården hela sitt liv. Som den äldsta dottern blev hon som alla äldsta döttrar en sk hemmadotter. Och levde därefter med sin familj på åtta barn och en make.

Min mormor och jag omkring 1975 hemma i vardagsrummet hos min mormor och morfar i Jokkmokk. Så här minns jag henne. Så här såg hon ut så länge jag minns. På den här bilden är hon runt 55 år och hon är och var garanterat en av de starkaste kvinnor jag vet.

Min mormor o morfar. Er mormorsfar och mormorsmor. Så mycket av min barndom. Så mycket av mitt liv.

En dag vill jag visa er allt detta ❤️

Vi var ute på lite kul saker igår, maken o jag. Var väl hemma vid halv fyra på eftermiddagen ungefär.

Av ren vana kollade jag brevlådan. Kände efter med handen. Mestadels reklam. Så klart. Men så plötsligt kände jag något annorlunda. En plastpåse med något hårt inuti. Tog upp den – och där i påsen låg detta!

I min brevlåda låg alltså en kartong med Estradot plåster. Avsändare en vän med orden ”Jag har en del plåster kvar som jag inte behöver längre, är bara glad att jag kan hjälpa till. Du får dem av mig, vet hur bra de är! Vi kvinnor måste hjälpa varandra i detta viktiga ämne!”

Otroligt! Har egentligen inga ord.

Generositeten i den handlingen. Empatin, viljan att hjälpa. Förståelsen om vad andra kvinnor går igenom. Och vetskapen om hur viktig denna behandling är. Fantastiskt!

Styrkan som finns när kvinnor stöttar och hjälper varandra! Obetalbart. För inte bara detta. Jag har efter mitt inlägg om restnoterade plåster även fått så många dm’s om hur vänner har erbjudit sig att genom sina kontakter kolla med olika apotek runt om i Sverige om plåster som ev kan ha funnits där, där de befinner sig. Tyvärr utan resultat för dessa mediciner är verkligen tokslut. Men gesten. Att vilja hjälpa.

Kvinnor alltså! Jag älskar er! Ni är så jäkla fantastiska och så oerhört starka!

All kärlek ❤️

Estradot är nu helt slut i hela Sverige! Östrogenplåstret är restat ända fram till den 1 maj 2023.

Det här är ren katastrof!

Det här betyder att varje kvinna som står under denna behandling nu får ta kontakt med sin behandlande läkare för att få stöd i hur hon ska hantera situationen. Ni kan tänka er alla telefonköer just nu. I en redan usel kvinnovård. Jag har gått in på FASS.se och kollat runt på alla apotek i hela Östergötland för att se vilka styrkor som eventuellt har funnits på något apotek. Fanns 100 mg i ”ett fåtal” på lager på ett ställe. Mailade och ringde min gyn på direkten för att få ett recept på just den styrkan. Hann inte få det receptet och nu på fredagen är även den styrkan slut.

Och just estradot är det enda plåstret om det är enbart bioidentiskt östrogen på plåster man står under.

Även Marcus Oscarsson har tagit upp detta ämne just idag, såg jag precis nu.

Klicka här för hans text

Jag överdriver inte när jag påstår att detta är ren katastrof! Vad händer med den enskilda individen när man inte får det läkemedel man behöver? Vilket läkemedel det än handlar om. Vad händer i en individ när oron och paniken kommer krypande? Rädslan. Rädslan över att inte få den hjälp man behöver. Och rädslan över må så dåligt som man gjorde innan.

Det här är verkligen inte bra! I det här fallet för så oerhört många kvinnor. Vilket i sin tur kommer att påverka än fler människor i dessa kvinnors omgivning. Både vad gäller i den närmaste familjen och även på jobbet.

All kärlek ❤️

Asså. Jag har så himla mycket jag egentligen vill skriva om. Det finns så oerhört mycket i mitt huvud som vill ut. Men jag får inte ihop det. Orden kommer inte. Formuleringarna uteblir.

Jag vill till exempel skriva om den för mig starka känslan av tacksamhet. Så viktig och så väsentlig för mig som människa. Jag vill skriva om den tudelade känslan inför julen. Både mys och andra känslor som ryms inför en storhelg som denna. Jag vill skriva om känslan över läget i världen och här i Sverige. Det händer så mycket på samma gång att tryggheten och det som var vardag för bara ett par år sedan känns overkligt långt bort. Jag vill också skriva om hur våra söner gör mig till den stoltaste mamman i hela världen när de visar på hur de tar sig igenom livet med mod, styrka och utmaningar på deras olika sätt.

Jag vet inte hur många inlägg jag har påbörjat den sista tiden. Skrivit. Raderat. Skrivit igen. Lagt till. Raderat. Texten, orden och bokstäverna passar inte ihop. Det flyter inte. Hjärnan är full av allt jag vill få ner. Jag behöver på något sätt få ut allt ur mitt system. Liksom tömma hela maskineriet. Inte på kärlek. Det har jag massor av. Verkligen massor. Och så vill jag ha det.

Men det enda kloka jag får ner just nu är att jag önskar er alla mina fina, fina läsare där ute, ett riktigt gott nytt 2023! Med allt vad det innebär för just dig!

All kärlek ❤️