Tänk vad dofter kan göra med en människa. Dofter som etsar sig fast i sitt inre och helt plötsligt, när man minst anar det, så känner man igen den. Doften, som tar en tillbaka flera decennier, rakt tillbaka till barndomens minnen. Jag har en speciell doft som är så stark för mig. Nej, förresten två. Båda kommer från tiden med mormor o morfar. Den första är när jag känner doften av nytänd brasa i kaminen. Då minns jag det varma köket hemma i Rafeloukta hos mormor o morfar. Varmt både av gränslös kärlek och nytänd ved. Den andra är när vi startar vår båtmotor här på landet, och jag känner doften av när den puttrar igång. Då slängs jag återigen tillbaka. Jag känner doften och minns plötsligt alla våra skoterturer med hela mammas familj. Mostrar och morbröder, ingifta och äkta, kusiner i alla åldrar och fina mormor o morfar. Varje skotermotor doftade precis som vår båtmotor. Jag var 10 månader ung när mamma och pappa valde att sätta mig på ett flygplan helt i händerna på en flygvärdinna. Jag var således 10 månader när jag flög själv för första gången. Den första följd av många många fler. Från Arlanda till Gällivare. Där en av mina mostrar tog emot mig med öppna armar, med en följande bilfärd på ett par timmar för att anlända Jokkmokk eller Porjus.Mamma o pappa hade ingen semester den sommaren och behövde helt enkelt jobba. Och ingen barnvakt fanns i närheten. Därav det valet. Sen flög jag ensam resten av min barndom av bara farten. Utan problem. Med en såndär UM-skylt hängandes runt nacken. Vi skojade om att UM stod för utan mamma- skylt. Vad den står för i verkligheten är forfarande oklart. Nästan varje sportlov var jag i luften. Det fanns inga direktflyg ända till Gällivare så jag var även tvungen att byta flyg, antingen i Luleå eller Umeå. Till slut kände jag piloternas och flygvärdinnornas personalrum utantill då det var där jag fick vänta tillsammans med dem på nästa flyg. Planet till Gällivare var oftast ett pyttelitet propellerplan med ett litet skynke mellan passagerare och cockpit. På lutningen av det skynket kunde jag hela tiden se om vi var på väg upp eller när vi hade vänt och vi var på väg ner. Påskloven var ofta hela familjen med upp till Lappland och mormor o morfar. 
Vi packade våra skotersläp med ved och renskinn, mat och dryck, pimplar och isborrar. Jag och min ett år äldre kusin fick tolka på våra miniskidor efter skotrarna och doften av motor etsade sig än mer fast. Så otroligt roligt det var. Vi ramlade och vi tog oss upp. Vi fick snö i varenda öppning av kläderna och vi var uppe igen. 
Fantastiska minnen som jag bär med mig i djupet av mitt hjärta. 
Jag minns det som om att solen hela tiden självklart sken på oss under varje sådan härlig skotertur, även om det kanske inte var så. Men jag ser mina mostrar framför mig sittandes på renskinnen i solen. Elden sprakade och korvar grillades, kaffe kokades. Och vi barn som fick provköra skotrar över isarna . 
Samma sol som sken på oss då, är samma sol som skiner på oss just nu. 
Nu, när jag skapar nya härliga minnen. 
Med min egen härliga familj. 
Med doften av barndom i näsan varje gång vi startar båten. 
All kärlek!
Life of Ingela 