För drygt en vecka sen fick jag ett sms från sportchefen i BK Ljungsbro. En liten heads-up om att Corren skulle höra av sig. Corren gör en serie reportage om de väldigt viktiga och olika ideella krafterna bakom olika fotbollsföreningar i hela länet.
Jag blev riktigt nervös inför frågan och tvekade till en början. Men efter en stunds funderande så blev jag faktiskt stolt över att ha fått denna förfrågan.
Jag älskar verkligen föreningslivet. Och det mesta runt omkring det. Det är bra för folkhälsan och i vissa fall är det rent av livsviktigt att det finns. Men jag vet också hur mycket jobb det onekligen krävs för att det över huvud taget ska finnas några föreningar. Och jag är helt övertygad om att alla inte är fullt medvetna om hur många timmar i veckan familjer lägger ner, helt oavlönat, för att både sina egna, men framför allt andras barn ska kunna ha en rolig aktivitet att gå på. Detta gäller ju oavsett förening. Det krävs många, starka ideella krafter för att få föreningarna att gå runt.
Det blir verkligen ett familjearrangemang för att kunna vara engagerad i en förening. För den tiden tas ju helt klart från resten av familjelivet. Säger man ja till nåt – säger man automatiskt nej till något annat. Så enkelt är det ju. Så tänk hur många familjer det är som väljer att ställa upp i just den förening där ni har satt era barn. Fantastiskt!
Och att få vara en del i det sammanhanget har präglat mig genom åren. Känslan av att tillhöra. För mig har det betytt oerhört mycket. Från det att jag var en liten sjuårig flicka som bestämde mig för att börja spela fotboll och ända fram tills nu – 44 år senare, som gammal fotbollsmorsa och min roll numera som massör för spelarna i A-laget.
Med alla de här funderingarna och känslorna i åtanke valde jag att tacka ja till att vara med i Correns reportageserie. Och tack vare det beslutet gick jag lååååångt utanför min egen comfortzon.
Mattias Heikki på Corren skickade ett sms i måndags. På tisdagen träffades vi inför A-lagets träning. Och på fredagskvällen publicerades artikeln. När vi såg att den hade lagts ut ställde jag mig bakom min man. Jag tjuvkikade liksom över axeln på honom där han satt i köket. Mycket märklig upplevelse att läsa om mig själv.
Stort tack till Mattias Heikki för denna serie och som med sin känsla skrev så fint och som fick mig att slappna av både inför att sätta på mig en ”mygga” och att prata inför kameror. Nu så här i efterhand är jag riktigt glad över att jag vågade ställa upp.
Samt ett lika stort tack till er alla som har läst artikeln och sett klippet. Tack för all fin respons och kärlek. Det betyder massor.
Och till er alla ideella krafter där ute – ni är fantastiska! Utan er – inget föreningsliv!
All kärlek ❤️
Life of Ingela 