Månad: april 2019

Tack älskade Förskolan Östergården för den här tiden. Fem år tillsammans fick vi innan jag valde att gå åt ett annat håll.

Det har varit fem år som har gått med en faslig fart och under alla dessa år har jag lärt mig oerhört mycket. Både om mig själv och om andra. Det har varit en spännande upplevelse, inte helt spikrak alla gånger, att fått varit en del av den härliga verksamhet som vi tillsammans har byggt upp.

Tack ni underbara kollegor som har funnits där i vått och torrt. Som har skrattat med mig. Och som har skrattat åt mig. Vi har gjort det otroligt bra!

Tack alla ni fantastiska barn som jag under dessa år har haft äran att få umgås med varje dag. Tack för allt ni har gett mig och tack för allt förtroende ni har visat mig. Ni kan inte ens i er vildaste fantasi ana vilken glädje ni har gett mig av att bara vara ni. Sådär perfekta som bara ni kan vara, att bara vara ni. Ni är bäst!

Tack alla finfina vårdnadshavare som varje dag har lämnat er/era dyraste ägodel i min och mina kollegors trygga händer i avsikt att förberedas för att i resten av livet kunna ta emot all den undervisning som bara ligger och väntar på dem. På just deras unika sätt.

Stort tack!

”Åh jösses!” Va, säger du så även på jobbet, undrade min familj när jag kom hem med den här bubbliga presenten från mina kollegor.

En dvärgsyren nyplanterad i en kruka på landet. Tack Lotta, Linn och Marie!

På torsdag klockan 09.00 står jag redo för nästa kapitel i mitt liv.

All kärlek ❤️

Sitt starkaste jag. Sin bästa version av sig själv. Utan jämförelse med någon annan. Bara sig själv.

När man utmanar sina egna hjärnspöken och demoner. Går utanför sin comfortzon. Man försöker ändra sitt eget beteendemönster, för att försöka få ett annat resultat än vad man brukar. Jobbigt – ja. Tufft – ja. Men så enkelt är det. Vill man ha ett annat resultat – då behöver man förändra sitt eget mönster. Förändring gör ont. Att växa gör ont. Att utvecklas gör ont. Och ingen annan kan göra jobbet åt en. Bara en själv. Livet så att säga.

Femman i Olstorp. Ni som inte vet vad jag pratar om, googla den. En femkilometare i skaplig tuff terräng. Världsberömd för sin kupering i hela Östergötland.

Att en kropp kan genomgå så många känslor under fem kilometer är ju helt otroligt egentligen. När jag joggade fram där i spåret försökte mina egna hjärnspöken hitta alla möjliga olika ursäkter för att ev slippa, kanske få gå lite istället. För det var ju så himla jobbigt. Och gjorde det inte lite ont också. När jag kände efter.

Men jag inser, och jag förstår, att min egen största fiende – är helt enkelt jag själv. Och mina egna tankar. Som så ofta.

Så jag joggade vidare.

Och Plötsligt. Om det så bara är för en kort sekund. En liten, liten stund. Så finns känslan där. Av att vara den starkaste versionen av mig själv. Just där och då. Ända in i kärnan. Våga ta in den. Våga känn den!

Känslan av Mitt starkaste jag.

All kärlek ❤️

Åh!

Herregud! Ni vet känslan när man öppnar alla dörrar för säsongen. Solen skiner. Värmer på kinden. Hör fåglarna kvittra. Och man känner hur livet bara strömmar igenom en!

Man kopplar på sommarvattnet. Vinkar till grannen som kommer åkande. Man hissar flaggan som maken fick i 40 års present. Och man fyller kylen med alla inhandlade varor. Man tar ut alla utemöbler. Dammsuger uterummet. Man går ner till bryggan. Ser årets lågvatten. Drömmer om när hela bryggan ligger i vattnet ( brorsan kommer i morrn och vet inget om vilket jobb som väntar honom ännu ).

Man njuter bara. Andas och allt känns så mycket enklare.

Man tar fram det inhandlade revbensspjället och lägger det i ugnen för uppvärmning. Dukar i uterummet som fortfarande efter dagens solchock är varmt och härligt. Man tar fram Ica Åtvidabergs egengjorda potatissallad ( världens absolut godaste). Man ser hur solen sakta börjar gå ner över havet. Och man korkar upp en god flaska Amarone. Som finns sen förra sommaren.

Och så minns man plötsligt.

För ett par år sedan var jag egen företagare. Jag åkte runt som massör på olika företag och kånkade på min massagebänk precis lika normalt som många andra kånkar sina arbetsväskor till och från jobbet.

I ena handen hade jag bänken. I andra handen kånkade jag handdukar, oljor och andra diverse saker.

Vid ett av mina företag hörde jag en av medarbetarna väldigt ofta prata om sin stuga på landet. Om hur han satt på sin älskade altan. Om hur han samtidigt tittade ut över havet. Och smuttade på ett kallt glas Amarone. Som han älskade det. När han pratade om det kunde jag se det framför mig och jag kände så mycket med honom.

Ibland funderar jag över ödet. Eller om det över huvud taget finns ett öde. Eller om allt redan är förutbestämt. Ingen vet. Jag vet verkligen inte. Allt är upp till var och en att själva välja vad det är man tror på.

Men. Oavsett.

Nu, sen 2011, sitter jag i precis samma uterum som Arne pratade om. Och tittar ut över precis samma hav som han gjorde.

Och jag ser exakt den solnedgång som han på den tiden pratade så otroligt mycket om. Som han älskade. Som jag numera också älskar.

För ett par år sedan tog Arne sina sista andetag i den här världen. Han dog lika fort och överraskande som han levde.

Jag är dock helt övertygad om att han fortfarande finns, att han nånstans sätter fart på änglarna på andra sidan den här platsen, den här platsen som vi känner till som våran.

Ikväll tänker jag lite extra mycket på dig Arne. Och jag tar ett extra glas Amarone åt dig, samtidigt som jag ler när jag tänker på din förklaring som den VVS-are du var, om hur vi skulle fixa överkopplingen mellan sommar och vintervatten, den dagen du sålde din älskade stuga till oss nybörjare.

All kärlek ❤️

En fredagkväll då jag hämtade hem yngste sonen vid åttahugget på stationen från Skövde och hans tuffa överlevnadsvecka. Han önskade sig mycket mat, en egen godispåse och amerikanska fluffiga pannkakor till frukost. Så klart mamma fixar den önskelistan.

Och när jag stod där vid spisen på lördagsmorgonen och gräddade fluffiga pannkakor i massor, log jag plötsligt när jag tänkte på att vi nog var rätt många mammor som har söner o döttrar på P4 just nu, som stod och gjorde lite extra den här lördagsmorgonen. ❤️

Efter den smarriga frukosten drog maken och jag på 8 årskalas då den yngste kusinen på makens sida precis har fyllt just 8.

Sen drog vi till stan för att gästa Pernilla Wahlgren på hennes 50 årsfest tillsammans med flera hundra andra i publiken, men som mest bestod av hennes familj iofs sa Måns Nathanaelsson, som var en av festfixarna på scenen. 😂 wahlgrens är ju överallt.

Och när man har varit på Pernillas femtioårsfest går man raka vägen till Pappa Grappa och äter en avsmakningsmeny på åtta rätter. Det är sen gammalt.

Ja jösses det var så himla gott! Fotade alla rätter men det skulle ni aldrig orka se så jag struntar att visa dem helt enkelt. Så ni får endast njuta av den minst godaste och den allra godaste. Gissa vad som är vad?

Söndagen skulle tillbringas på läktaren för att se när yngste spelade fotbollsmatch var det tänkt. Men efter ca 10 minuter in i första halvlek så hoppade han starkt och hurtigt in i nickduell tillsammans med en annan spelare. De krockade så hårt att smällen hördes ända upp på läktaren. Blodet sprutade och det var bara att köra upp båda killarna till akuten.

Tränaren bad mig att säga till läkarna på sjukhuset att skynda sig på lite, så de skulle hinna tillbaka till andra halvlek. Det gick ju sådär kan man säga. 😉

Åtta stygn och en timme eller tre senare fick vi åka hem. Och för er som undrar hur C mår så kan jag meddela att han mår under omständigheterna bra. Han hälsar och tackar för all omtanke.

En överlevnadsvecka i skogen är visst ingenting mot att spela fotboll.

All kärlek ❤️