Månad: september 2017

Satt hos frisören tidigare idag. Klockan 11.30 blev jag uppropad till stolen för att sätta mig. 

Det första som slog mig när jag hörde mitt namn var att den här tjejen i svart förkläde nog hellre hade varit ledig den här söndagen. Hon ville inte ens vara här. Så kändes det. Jaja. Så kan det ju vara såklart. Alla har inte lust att vara på jobbet varenda minut av sitt liv. 

Känslan fortsatte. Hon frågade med en surmulen min hur jag ville ha mitt hår. Jag tänkte att om jag sitter här i stolen och söker ögonkontakt med henne en smula så kanske det känns lite bättre. Men inte. Hon visade med bestämdhet att det där med att se mig i ögonen var inget som hon var  sugen alls på den här arbetsdagen. 

Nehe. Bara att gilla läget alltså. Jag berättade hur jag ville ha det utan att jag fick nån som helt gensvar.  Men hon gick o fixade till färgen. Sen kom borstningen. Hon rev och slet och det brände till på öronen av borsten. Hon tog sedan sin målarpensel i högerhanden och började färga det jag ville ha färgat. 

En kollega till henne sa nåt till henne. Jag såg hur kollegan log mot både henne och mig och liksom ursäktade att hon kanske störde. 

Inte en reaktion. Lyfte inte blicken. Kanske mumlade nåt som liknade ett svar. Jag hörde inte. 

När all färg var på plats så var det dags för mig att vänta en stund. Inte en tidning så långt ögat nådde. Fick sitta med mobilen. Gick bra det med. Efter 40 minuter skulle färgen tvättas ur. Äntligen skulle jag få sätta mig i stolen vid handfatet. Bara älskar den stunden. Bli omhändertagen av nån som sköljer, tvättar, masserar hela hårbotten. Jag bara älskar det. Sa det till henne – att det här ser jag fram emot. 

Hon log kanske lite granna. Men gjorde hon det som jag hade förväntat mig? Nej, det kändes inte som om hon brydde sig över huvud taget. Vattnet strilade överallt. Ner i ögonen och ner under handfatet och in i nacken. Ingen bollkänsla alls. 

Jaja. 

Tillbaka till klippstolen. Hon började åter att borsta mitt hår. Och hon drog och hon tog i. Jag satt med mobilen och plötsligt bara drogs mitt huvud bakåt. 

– Oj oj då, sa hon förskräckt när typ mitt huvud landade i hennes hand. Tar jag i för hårt?

– Ja, det gör du nog faktiskt. 

– Men du måste ju säga till, sa hon med ett leende. 

Och där satt jag. Och undrade varför jag inte hade sagt till innan? 

Hur är man egentligen? Hur beter man sig mot andra människor? Säger man till? Eller väntar man? Eller är man för rädd för att såra nån annan? Väljer man att bli smittad av nån annans humör? Eller väljer man att tänka att det finns ju alltid skäl till varför en människa beter sig som den gör? Eller kör man sitt eget race och struntar i hur det känns för andra? 

Varför är jag som jag är? Är jag så som jag skulle önska att jag var? 

Hur är jag på jobbet en dag när allt bara känns skit? För det är klart att jag har såna dagar. Hur bemöter jag då mina kollegor, föräldrar och alla underbara barn? Hur är jag som mamma och fru såna dagar? Vad bidrar jag med egentligen?

Många tankar när man sitter i en frisörstol en söndag. 

PS. Jag blev väldigt nöjd med håret iallafall! Hon hade nog bara en dålig dag. 

Han satte sig bakom ratten. Ingen skylt. Ingen handledare. 

Första gången helt på egen hand. Klarade uppkörningen galant tidigsre under dagen. 

Och så drog han. Bara sådär. Mot friheten och vidare. 

Asså. Känslan. Så märklig. Så stolt. Så mycket av så mycket. 

Att se honom bara dra iväg. Stort. Så väldigt stort. Mindes plötsligt min egen jungfrutur. Mindes frihetskänslan. Mindes lyckan. 

När jag såg bakdelen på bilen försvinna bakom kröken. Ville samtidigt bara skrika efter honom – ha så himla kul – men  – kör försiktigt – var rädd om dig – frihet under ansvar – det finns bara en som du!! 

Stort grattis älskade unge man till körkortet. Världen väntar på dig!
​​

Vi åkte in till förlossningen på sena eftermiddagen måndagen den 20 september 1999. För slemproppen hade gått, och hos barnmorskan på rutinkoll samma dag hade magen haft ojämna hjärtslag. Så vi blev uppskickade för extra koll.  Två dagar innan beräknad nedkomst. 

När klockan var 18.30 den måndagkvällen sa jag till maken att om han överhuvudtaget ville ha mat i magen den här kvällen så var det nu som gällde. För om en halvtimme är det skarpt läge. 

Han tog mig på orden och gick till cafématsalen på sjukhuset. Och när han efter en halvtimme väl kom tillbaka var förlossningsarbetet redan igång.  Jag kände det på mig och jag kände min kropp så väl. 

När maken kom alldeles mätt och belåten, var jag precis i tagen att få bedövning.  Fyra sprutorsom skulle hjälpa till lokalt i 2,5 timme, Västerviksmetoden.  Det bästa med den sorten var enligt barnmorskan, att man visste att allt var klart om två och en halv timme. 

Och jösses vad det gick undan. Allt är ju så klart relativt. Det finns absolut snabbare förlossningar är den här, men för mig var det här otroligt snabbt. För jag hade ju bara en att jämföra med. Och den hade tagit låååååång tid. 

När klockan var 21.15 kom min barnmorska in och skulle se hur öppen jag var. För att överlömna till sin kollega som skulle ta över nattskiftet nu 21.15. Två cm kvar. Då sa hon helt sonika att nästa värk  Ingela, så krystar du. Och det gjorde jag. Med all kraft jag hade. Med all den kraft som jag inte hade förra gången. Hon kände en gång till. Helt öppen. 

Hon bokstavligen sprang ut ur mitt rum – skrek i korridoren ”jag föder här inne nu!”  Hon kom snabbt tillbaka igen. Med förkläde och grejer på sig. 

Klockan 21.17 kom Calle till världen. Han fullkomligt nästan flög ut. Jag kände med hela mitt system att den här gången ville jag vara med och bestämma. Jag ville vara med och styra över min egen kropp och över vad som egentligen hände. Jag hade massor av energi kvar. Och jag använde energin exakt på det sätt som jag själv ville.  Calle kom till världen helt av min egen kraft. En oerhörd skön känsla. Jag var så väldigt stark och precis i samma sekund som jag fick honom lagd över mitt bröst så kom känslan att – nu jäklar, det är nu det börjar! Förlossningen var bara starten på ett helt fantastiskt nyfött litet liv. Ett under av liv i en perfekt liten pojke som redan från födseln har varit hela familjens lilla självutnämnda glädjespridare. Dock med några år där vi i familjen inte riktigt har hållt med. Men det kan bli ett annat inlägg. 

Idag fyller han 18 år. Swish sa det och han har  plötsligt blivit en ung vuxen. En sån fin, härlig och fantastisk ung man. Precis som han är menad stt vara. Jag ska helt ärligt säga att jag inte riktigt har hunnit med. Han ligger år före mig i det här. Och jag lär mig nya saker varje dag. Jag har bett honom att ha tålamod med mig, sin lilla mamma. 

Jag gör allt i min makt för att försöka hinna med i känslan att jag tex fr.o.m. nu aldrig behöver gå på några fler utvecklingssamtal what so ever. Att det aldrig mer kommer stå Till målsman för….. på alla breven. ……att han faktiskt är stor nu. 
Han är på väg. Ut i livet. Med stora kliv. 

Älskade Calle.  Jag älskar dig – då – nu – och för alltid. 

Igår firade vi killarnas födelsedagar. Eftersom de fyller med exakt en veckas mellanrum så är det skapligt smidigt att fira dem gemensamt. Det Kan annars bli en smula tjatigt att behöva komma två gånger på en vecka för våra härliga människor runt omkring. Även om det också har hänt genom åren. 

Självklart kom Calles gudson David ända från Blekinge för att gratta sin gudfar.

Grillarna och grillaren hade att göra denna eftermiddag. Och otroligt tur med vädret måste man ändå säga. 

Självklart blev det en tävling. Sverige, AIK, Manchester United och ljungsbro mot födelsedagsbarnen. 

Alla fick varsin matchande tröja. Födelsedagsbarnen fick även de varsin matchtröja. Och de bildade ett helt eget lag. Och skulle således samarbeta. I ett quiz som handlade om dem själva. 

Ribsen som maken grillade kan ha varit bland det absolut godaste jag ätit på väldigt länge. 

20. En milstolpe i livet på sitt sätt. 

18.  Även det en stor milstolpe i livet på sitt sätt. 

Dagen övergick sakta till kväll. 



En mysig och skön tillställning tog till sist slut. 

Tack alla ni härliga människor som kom och ville fira tillsammans med oss. Ni som alltid finns där för våra barn. Att ha så många underbara människor som bryr sig om, som alltid finns, och som alltid har funnits runt omkring våra barn är bara ren och skär lycka. 

Stort tack! Ni betyder oerhört mycket!

Jaha. Då har jag varit mamma i 20 hela år. Lördagen den 13/9-97 kl 09.44 kom han ut. Med hjälp av sugklocka, för mina värkar var totalt slut. Eller värkarna var inte slut, de var väldigt kännbara kan jag säga. Men däremot hade jag inga krafter kvar bakom värkarna. Jag hade absolut ingen som helst egen kraft kvar för att kunna krysta ut mitt eget barn. 

Efter ca 24 timmars värkarbete hade min barnmorska hunnit gå hem för kvällen  och sovit gott där hemma och sen kommit tillbaka till sitt jobb morgonen efter,  där jag fortfarande väntade. Hon hittade mig  liggandes, frustandes på en zaccosäck. Va, är du här fortfarande, frågade hon och fick mig att ändra ställning för att få lite rotation på det hela. Till slut kom krystvärkarna igång och Adam fastnade tyvärr i genomskärning som det kallades. Kom varken fram eller tillbaka så att säga. En läkare blev kallad till vårt förlossningsrum för nu började det bli lite bråttom. Så fort denna läkare klev innanför tröskeln minns jag att han hoppade i de gröna gummistövlarna som stod till höger om dörren. 
En värk – och Adam trycktes tillbaka från sitt läge i genomskärning – en värk till – och sugklockan sattes på – en värk till – och Adam drogs försiktigt ut. Med ett stort ömt blåmärke på hjässan. 

Sjuksköterskorna lindade in honom och nyblivna pappan fick bära ut honom i rummet bredvid. Där fick de suga rent hans lungor då han pga all stress i magen hade avföring i fostervattnet som han sen svalde ner i lungorna. 

Herregud.

 Oron. Över att vara den som låg kvar. Utan nån som helst information om vad det var som just egentligen hände. Ensam kvar. Totalt ensam. Samtidigt som jag var så oändligt trött och det enda jag önskade var att få några timmars sömn efter ett dygn vaken med smärta. 

De kom tillbaka. Mitt barn lades äntligen på mitt bröst. Han var så fin. Så vacker, skör och en helt perfekt liten kille låg där hos mig.  Som var min. Som alldeles nyss hade legat inuti mig. Som under nio månaders tid hade gosat till sig till den underbara individ han var menad att vara.  En fantastisk liten pojke helt försvarslös och helt utan skydd. Som från och med där och då var i totalt behov av mig – konstigt nog –  en 26 årig nybliven mamma utan vare sig kunskap eller manual om hur man skulle göra. 
Jag föll handlöst. Och jag insåg i precis samma sekund som jag kände hans värme i mitt bröst att jag aldrig mer i hela mitt liv själv skulle komma i första hand. 

Jag älskar dig, Adam! Då, nu och för alltid! 

Jag var 17 år. Och fyra månader. Och kanske runt 10 dagar. 

Det var december och om jag minns rätt så kan det eventuellt ha legat lite snö på marken. Mina vänner som gick Vårdlinjen skulle ta studenten där kring lucia. Det kunde man nämligen göra på den gamla goda tiden. Gymnasieprogram hette inte program utan det hette Linje, och det gick att välja mellan 2 och tre-åriga linjer. Dock fanns det inte närmelsevis så många olika linjer att välja mellan så som det idag finns stjärntals massa olika program att välja mellan. Bra eller dåligt? Vet inte. Låter det vara osagt. 

Men. Jag var 17 år och skulle således gå på studentskiva. De var mina lagkamrater från fotbollen som höll i hela spektaklet och de var några år äldre än mig.  Jag hade noga valt kläder efter väder och hade min vita långärmade tröja och ett par skitsnygga vinröda byxor. Jag verkligen älskade dessa brallor. 

Som jag såg fram emot denna kväll. Vi skulle till Mörby centrum och min kompis Ia och jag drog iväg med bussen. Borden stod i långa rader inne i lokalen och jag hittade min plats på ena långsidan. Bland sånghäften och annat kul. 

Maten under kvällen har jag absolut inga som helst minnen av, men jag hade väldigt roligt. Min bordsherre var ju otroligt gullig och han var var så väldigt hygglig och fyllde ständigt på mitt glas där på bordet. Och jag tömde det. Plötsligt kom det även fram en flaska tequila och citroner och salt. Herregud, vad skulle man göra med dessa? Jag lärde mig dock fort. 

Och sen tog allt det roliga slut. 

Jösses. Jag blev så oerhört dålig. Så dålig att tanken på att gå på toa några gånger för att sen göra en skön comeback inte ens fanns på kartan. Jag ville bara hem. 

– Ia, ring min pappa. Jag vill hem till min pappa. Hon ringde. Från en telefonkiosk i närheten sv lokalen. Som vi behövde leta fram en krona för att kunna använda. 

– Tjeeeeena Svenne! Kan du komma och hämta Ingela?

–  Aha. Mår hon dåligt? Sätt henne i en taxi så tar jag emot henne här hemma. ( har ju förstått så här i vuxen ålder att även pappsen kanske hade tagit sig ett litet glas eftersom han inte kunde hämta mig ) 

Väl hemma så öppnade jag dörren……och just då slog en blixt emot hela mig. En kamerablixt rakt upp i ansiktet helt enkelt. En kamerablixt som sedan följde mig ända ner från hallen – uppför trappan – in till toan där jag hängde en stund – och sen in till mitt rum. Där slocknade jag. 

På morgonen/ förmiddagen knackade pappa försiktigt på dörren. Han öppnade och kikade in. Precis under honom så tittade lillebrorsan nyfiket in med sitt lilla ansikte. 

– Ingela, jag och din bror åker iväg en stund. Du behöver nog vara ensam ett tag. Sen drog de. Och jag blev helt ensam kvar med allt. Med min ångest. Med mina tankar. Med all smutstvätt. 

Efter en lååång stund och tvätten hängde på tork kom pappa hem igen. Kom och sätt dig här bredvid mig i soffan, sa han. Vi har lite att prata om du och jag. 

Jaha. Nu. Nu var det dags, tänkte jag. Nu var det dags att ta emot pappas isblåa blick. Jag satte mig en smula nervöst bredvid pappa. Jag var redo att ta mitt straff. 

– Hörrudu Ingela, sa han och började fippla med en liten påse. Den här synen var det som mötte mig i natt när du kom hem. Och så tog han fram en bunt fotografier ur påsen. 

Herregud! Det där var ingen vacker syn kan jag lova ( och för er som inte vet varför  fotografierna låg i en liten påse,  kan jag tala om att förr i tiden så fick man åka iväg och framkalla sina bilder i en fotoaffär, bilder som man hade tagit med sin lilla kamera. Och då fick man tillbaka bilderna i en liten påse. Man kunde välja om man ville ha dem framkallade på en timme eller tre timmar. Pappa hade valt den snabba varianten ). 

– Och den här synen vill jag aldrig mer behöva se, fortsatte han och la armen om mina axlar. Men du kom hem! Och jag älskar dig för det.  Och jag är så oändligt glad över att du gjorde det. Hade det varit jag som var 17, hade jag inte vågat komma hem utan sovit ruset av mig i nån snödriva nånstans. DU KOM HEM! 

Jag blundade. Och lutade mig mot min fina, fina pappa. Jag kände hans värme från hans famn och jag kände hur hans tårar rann nerför mina kinder och som sedan blandades med mina. 
Där satt vi. I soffan. Två individer som under ett dygn hade förändrats, ända in i ryggmärgen. Jag med mina nya erfarenheter. 17 år ung med erfarenheter som jag aldrig mer i hela livet ville vara med om igen. Lärdom för livet kan jag säga.  Och en förälder med sina nya erfarenheter. Erfarenheter som även han inte ville vara med om igen. Vi grät båda två. Båda två av tacksamhet. Tacksam över så många saker. 

Pappa valde att inte bli arg på sin lilla, lilla, ynkliga 17 åriga dotter. Och det var det bästa valet han över huvud taget kunde ha gjort just där och då. 

Du lärde mig massor av just det beslutet. Tack pappa!