Som ett gott jävla vin

För ett par veckor sedan var jag kallad till Kvinnohälsan här i stan. En tagen nummerlapp i receptionen och efter ett par minuter hade jag registrerat min ankomst.

Jag fick order att sätta mig i Väntrum Rosa. Sagt och gjort. I Väntrum Rosa var vi ungefär åtta kvinnor i snitt. I alla åldrar. I min egen ålder, kvinnor med barn i magen och några mitt där emellan. Kvinnorna kom och de gick. Och alla visste vi varför vi alla var där. Tacksamheten. Tacksamheten över att vi i Sverige ändå har möjligheten att få göra detta skapligt regelbundet.

Mitt namn ropades upp och jag klev in i rummet. Jag fick ta av mig på underkroppen och sen lägga mig till rätta lite bekvämt i den där ställningen som ser så oerhört välkomnande ut. Medan jag låg där med benen uppe i luften sa barnmorskan att sånt här blir man som kvinna kallad till var tredje år. Men så la hon plötsligt till att ”när du snart fyller 50 så blir det var 7:e år”.

Jag hör henne säga detta och jag förstår att det är mig hon talar om. Men nånstans kan jag ändå inte förstå. Att det är just mig. Som hon faktiskt pratar om. Så märklig känsla. 50 år. Inte än. Men snart. Är jag där. Och då kommer detta att hända var sjunde år. Ok.

För en vecka sen var jag hos frissan. Underbart. Älskar verkligen den stunden. Bli ompysslad. På ett helt annat sätt än hos gynekologen så att säga. Hårbottenmassagen. Herregud så skönt det är. Som jag njuter av varenda sekund.

”Jaha, ska vi ta bort det här gråa, tycker du?”, säger min frisör plötsligt. Absolut, säger jag. Det är klart du ska göra det. Jag har för tillfället ingen som helst lust att vara gråhårig.

Bara en sak. Gråhårig.

Sagt och gjort. På med ny färg. Samtidigt som hon håller på med sin pensel och den nya färgen på mitt huvud så passar jag på att ställa en fråga. Jag upplever nämligen att mitt hår vid tinningen aldrig blir längre. Det känns tunt och det känns som om det hela tiden går av. Vad kan jag liksom göra åt saken? Då svarar hon: Jo, men du förstår, när vi kvinnor blir lite äldre så tappar vi hår vi också. Precis om en del män får högt hårfäste. Så får även vi kvinnor det.

Ok.

Ok. Jag hör henne säga det. Jag förstår nånstans att det är mig hon pratar om. Att det är mig hon menar. Men jag förstår ändå inte. Så märklig känsla. Vadå ”när vi kvinnor blir äldre”?

Och så kommer jag hem. Ser världens vackraste killar sitta i soffan. Vuxna. De är inte bebisar längre. Inte heller skolbarn. De är unga vuxna. Världens bästa killar.

Hur är det ens möjligt? Att jag som inte känner mig äldre än….typ 25….är den som både frissan och barnmorskan talar om?

Hur är det ens möjligt? Att jag som inte känner mig mig äldre än….ok, kanske 30….är mamma till dessa unga vuxna män som sitter i min soffa?

Jag som inte känner mig ett dugg äldre. Men ändå är jag ju det.

Och insikten slår mig med full kraft –

Jag känner mig klokare än nånsin, lugnare än nånsin, tryggare i mig själv än jag över huvud taget har känt mig i hela mitt liv – att jag är som en gammal flaska vitt vin helt enkelt.

Som ett gott jävla gammalt vitt vin.

Vi mognar gott folk. Vi mognar. Och tur är väl det.

All kärlek ❤️

På Twitter

Asså, det finns så många fyndiga människor. Läste just dagens roligaste på twitter alldeles nyss:

”Zlatan har tagit det här med att köpa onödiga skitsaker under Black Friday Week till en helt ny nivå.”

Oavsett klubbtillhörighet var den här tweeten väldigt rolig tycker jag 😂

All kärlek ❤️

Lite Jack The Ripper- känsla, och skratt som fastnar i halsen

En guidad tur med Stockholm Ghost Walk i Gamla Stan. Det är sånt man kan göra när man är i storstan och vårdar sin par-relation. För det behöver man göra lite då och då nämligen. Vårda sina relationer.

Hur man sen väljer att vårda alla sina relationer är upp till varje relation att bestämma. För alla relationer man har är ju inte den andra lik så alla har ju självklart olika behov. Inga konstigheter.

Vi valde till exempel att gå bakåt i tiden och lät oss känna historiens vingslag smeka över över våra kinder.

Alltid på plats i tid. Gärna en god stund innan. I väntan på eventuella spöken hanns det då nämligen med en varm glögg att värma oss med innan det hela drog igång.

Lite av Jack the ripper -känsla från de gamla delarna av London. Men i Stockholm, Sverige.

Närmare 60 personer stod och darrade av spänning. Eller om det var kylan. Oklart.

En historisk resa genom Stockholms 1200 – 1700 talet. Det mest mörka och makabra genom århundradena. Sjukdomar👻, Bordeller, massgravar, källarvalv, fattigdom, skit-och-likbärarkvinnor. Kvinnors rädsla och mäns makt.

Så mycket spöken runt omkring att vi inte ens syns på bild. De finns överallt. Oavsett vad du tror.

Avrättningar, och bödlar så fulla att de behövde mer än ett hugg för att klara av sitt uppdrag.

Stortorget och Stockholms blodbad år 1520. 83 avrättningar med svärd och yxa på tre dagar. Och just nu är det julmarknad på just den platsen. Där barn gladeligen hälsar på jultomten. Makaber känsla ändå. Hemskt.

Ser ni? Känner ni? Kullerstensgator fyllda med kroppar, och avföring slängd rakt ut från fönstrena som rann nerför backarna. Vi kunde till och med ana den dagliga doften från den tiden medan vi gick där. Platåskor var inte Abbas påfund kan man säga.

En helt underbar guide. Om vi tyckte vandringen var bra skulle vi säga till andra att hon heter Sandra.

Hon heter Sandra. Så då vet ni hur bra det var.

Stockholms slott. Där spökar det alldeles säkert också. 👻

Temat på skräck och rädsla fortsatte även lite granna på söndagen kan man nästan säga. Blandat dock med skratt som ibland fastnade i halsgropen.

Typ sist på bollen! Men nu äntligen var det vår tur att få se No More Fucks To Give med Mia Skäringer. Bland hennes allra sista föreställningar fick vi således njuta av hennes pricksäkerhet i ett fullsatt Saab Arena hemma i Linköping. Denna kvinna har alltså fyllt arenan 3 eller 4 gånger nu. Otroligt.

”Män är rädda för att vi kvinnor ska skratta åt dem.

Vi kvinnor är rädda för att män ska slå ihjäl oss”. / Mia skäringer.

Tyvärr. Rädslan finns fortfarande kvar. Rädslan för män. Rädslan över att vara kvinna. Även flera hundra år senare. Men jag vet att vi är på rätt väg.

All kärlek ❤️

#inteallamän

Åh Gud, skrattar så jag kiknar

Hahahahahah!

Stans roligaste! Sitter och scrollar lite gamla bilder. Och hamnar plötsligt på albumet ”Julen 2005”.

Men helt allvarligt! Vad hade vi för gran det året? Jag skrattar fortfarande jättehögt här i badkaret. Jag skrattar så det blir svallvågor i vattnet runt omkring mig! Ja, jösses!

Är det här verkligen en Hörvet-gran, blir den stora frågan här? Hade vi ens börjat med Hörvegranar då? Vems år var det i så fall 2005? 😂😂😭😭 Var det till och med vi själva?

Vi kan ju knappeligen ha varit och köpt detta ståtliga exemplar vid typ Hemköp?! 😱🤔🤩

Och så försöket att klä detta vackra….Hahahah! Jag smäller av.

Och när man tror att det inte kan bli dråpligare än så. Ja, då dyker underdelen upp som gubben i lådan!

Åh herregud så roligt! Jag får kramp i magen!

Känn absolut ingen press, den av Hörvet som ska såga fem granar i år! För det kan knappast bli så mycket mäktigare än så här faktiskt.

All kärlek ❤️

Ett par stora svarta ögon

Maken bjussade på en ”liten” skål med havskräftor till kvällen. Så gott. Jag älskar skaldjur i nästan vilken form som helst. Sitta och plocka. Njuta. Lite goda såser. Kanske lite ugnsbakat vitlöksbröd. Gillar liksom hela prospektet.

Satt där och skalade. Åt. Skalade lite till. Och åt ännu mera.

Plötsligt tittade jag ner på min egen tallrik.

Två stora svarta ögon tittade på mig. Herregud! De såg ju jättearga ut! Rent av ilskna faktiskt. Och där satt jag och försökte få i mig köttet som tillhörde dessa ögon.

Vände på ögonen. Kändes genast mycket bättre.

( Jag vet att det här kan vara en väldigt känslig fråga. Många har olika åsikter. Och man får tycka olika.)

All kärlek ❤️

Kraften i att låta någon få gråta klart

När en sv våra söner gick på förskolan hade han en bästa kompis. De lekte hela dagarna på förskolan och de lekte även utanför tiden på förskolan. När kompisen fyllde år så fick sonen sitt livs första inbjudningskort till ett kalas. Stort.

Kompisen skulle bli storebror, berättade han en dag. Så spännande, sa vi. Vad kul för dig!

En dag i december fick han en lillebror. En lillebror som föddes med hjärtfel. En lillebror som endast fick ett par dagar på denna jord. Storebror är storebror för evigt ändå.

Vår son fortsatte att vara med sin kompis och dennes familj. Han följde även med till kyrkogården när föräldrarna skulle välja plats för sin lilla bebis. Han var med och det var inga konstigheter.

Begravningen närmade sig. Maken och jag funderade fram och tillbaka om sonen skulle följa med eller inte. Var han för liten? Skulle han få mardrömmar? Var det olämpligt att ta med en femårig kille på en barnbegravning?

Jag ringde begravningsbyrån för att få höra vad deras erfarenhet hade gett dem. Det är livet, svarade de. Det är inget farligt. Det blir vad ni gör av det. Han har varit med under hela den här tiden. Det kan vara bra.

Så vi bestämde att sonen skulle följa med. Vi förberedde så gott vi kunde.

Dagen kom och vi var många som samlades i kyrkan. Tårar rann och kompisen hade med sig ett gosedjur under armen. En likadan hade lillebror med sig i kistan.

Efteråt var det bjudning i församlingshemmet. Mat och fika. Direkt när sonen och kompisen hade käkat klart började de att leka. Och som de lekte. Hämtade en kaka emellanåt. För att sen fortsätta leka. De skrattade och hade faktiskt kul.

När det var dags för oss att åka hem gick vi ut i hallen. Satte på oss våra ytterkläder. Kramade om mamman och pappan och kompisen. Maken och jag gick ut.

När det var dags för sonen att gå ut genom dörren, satte sig pappan på huk och gav vår son en sån varm och lång kram. Och så sa han:

Tack för att du kom, grabben! Du är en hjälte! Du var här och och såg till att storebror fick ett positivt minne av sin brors begravning! Du är bäst!”

Sån kärlek.

Då visste vi att vi hade valt rätt. Det var bra att sonen var med denna dag. Det var bra ur så många synvinklar. Från både barn och vuxenperspektiv. Det var så viktigt. Det är så viktigt. Att våga.

Det är inte farligt. Att prata om svåra saker. Läskigt. Jobbigt. Absolut. Men det är inte farligt. Det är heller inte farligt att vara ledsen. Eller att se andra gråta.

Människor behöver få gråta emellanåt. Få gråta ut. Få gråta klart. Kraften i det. Helandet i det.

Våga låta människor få gråta klart. Modet i det.

Än idag går jag förbi lillebroderns plats på kyrkogården. Hann aldrig träffa honom under hans få dagar i just det här livet.

En dag som denna tänder jag ett ljus för både honom och andra som fattas i mitt hjärta.

Och energin på kyrkogården denna lördag. Så stark. Så påtaglig. Så kraftig. Jag tar in. Och släpper ut. Tack 🙌🏽

All kärlek ❤️

Vad gör du? vs Hur mår du?

Så lätt det är att bara ställa en fråga såsom vad gör du? eller vad har Du gjort idag? Inget man som frågeställare liksom behöver ta något som helst ansvar för oavsett svar man får på den frågan. Den enkla vägen, så att säga.

Ställer man istället frågan hur mår du? Läskigt. Då riskerar man plötsligt att bli en smula inblandad. I något man kanske inte vet hur man ska hantera beroende på det svar man eventuellt kan få. Den som får frågan gör snabbt en överslagsräkning inne i sitt eget huvud; menar frågeställaren allvar med sin fråga? Eller är hen bara lite artig? Törs jag vara ärlig? Eller ses jag som negativ om svaret inte ses som ok av den som ställde frågan?

Tusen tankar på en hundradels av en sekund.

Vems är ansvaret på tolkningen av svaret?

Att vara den som vågar ställa frågan, hur mår du? är en sak. Att vara den som kan hantera det svar man får – är guld värt.

I den bästa av världar är frågan hur mår du? bra mycket viktigare än frågan vad gör du?

Att vara älskad för den man är – istället för att känna sig älskad för det man gör.

All kärlek ❤️