Månad: november 2018

Min morfar var starkare än alla andras morfäder. Ever. Alla kategorier. Som jag såg upp till honom.

Tänk när han flexade biceps, satte tummen mot munnen och började att blåsa upp sin muskel. Otroligt! Alltså, jag hade ju aldrig sett nåt starkare. 💪🏻💪🏻

Mina egna ungar har ju genomskådat sin morsa för länge sen. Det tog inte många år innan de hade avslöjat mig. Skittråkigt.

Men jag har ju mina barn på jobbet. Som tur är.

Deras ögon när jag idag på samlingen satte tummen mot munnen och började blåsa upp mina muskler är heeelt oslagbart.

– Waooow Ingela, det där är verkligen häftigt! Vad du kan! Du kan säkert lyfta hela förskolan!

Imponeringen.

Älskar att de går hem en fredagkväll till sin mamma o pappa säger att vet ni, Ingela är världens starkaste 😂

All kärlek ❤️

Jag vet en liten pojke som bara kunde äta ljus mat när han var liten.

Tex lätt stekta, ljusa pannkakor. Rostisar som endast varit i rosten en kort, kort stund för att få rätt färg. Försiktigt stekta falukorvar.

När jag frågade pojken varför han inte kunde äta mörk mat så svarade han enkelt:

Hur kan ni göra det?

Exakt!

Precis så enkelt är det. Vem bestämmer vad som är normalt? Eller inte normalt? Rätt eller fel? Bättre eller sämre?

All kärlek ❤️

Jag brukar alltid använda mig av självscanningen på Ica Maxi när jag handlar.

Ikväll efter en kurs struntade jag av nån anledning i det och knallade rakt in i affären utan sån där ”skjutare”. Grabbade tag i en varukorg under armen och la ner det jag skulle ha.

Nu fick jag ställa mig i en sk vanlig kassakö och valde en där det stod fler människor, men enbart med få saker i varsin liten korg. Kön gick sakta framåt när en man i 30 års åldern snart var framme och då plötsligt vände sig till till en kvinna med två barn och en jääättevagn med varor i kön bredvid. Hon drog över vagn och två ungar till vår kö och det blev genast oro i ledet.

Kvinnan framför mig, men bakom mannen, sa konstaterande – jag trodde hon stod i den kön! Varpå mannen svarade – nu står hon i den här kön!

Jag passade på att byta kö och det bestämde sig även den frågande kvinnan för. Vilket medförde att hon nu plötsligt hamnade bakom mig. Kändes ju jättekonstigt.

Jag erbjöd henne att ställa sig framför mig istället. Hon slog en blick på sin klocka och sa med ett leende- Nej, det behöver jag inte. Men tack ändå.

Vi båda två tittade sedan, som på en given outtalad signal, på mannen och kvinnan i den andra kön utan att vika undan med våra blickar. De blev illröda i ansiktet. Jag tittade även på deras två små flickor och tänkte att de just nu lyckligtvis inte hade en endaste aning om vad som försiggick. De frågade sin köfuskande pappa om de inte kunde äta på restaurang sen. Och det kunde de, sa pappan. Som för att släta över att han skulle kunna känna sig som en köfuskare.

Mannen framför mig i min nya kö la upp alla sina varor på bandet. Kassörskan jobbade på och eftersom han efter ett tag började packa ner sina varor i kassar tog jag för givet att han var klar. Så jag gick helt enkelt fram och blippade mitt icakort.

Det visade sig att han inte alls var klar! Han hade två paket knäcke kvar på bandet. Hahaha! Snacka hjärnsläpp! Jag var på väg att betala hans varor. Kassörskan förstod att vi inte tillhörde varandra och visste inte riktigt hur hon skulle lösa det här. Jag bad mannen om ursäkt och frågade om han kanske tyckte det här var en jättebra idé av mig egentligen. Men han svarade inte. Jag bad om ursäkt en gång till. Men fick inget svar den här fången heller. Han kanske inte var upplagd för skämt, kände jag. Han kanske var lite stressad. Eller nåt.

Kassörskan visste först inte hur hon skulle göra, men löste situationen efter att ha pratat med sin kollega som just höll på med köfuskaren. Och jag betalade till slut sen mina egna varor. Sa till min kassörska att vad bra, nu vet du ju exakt hur du ska göra nästa gång det här händer ( som om det skulle hända ofta- att nån har så jäkla bråttom och blippar åt den före 😂 ). Precis, sa hon och skrattade. Man lär sig nya saker varje dag.

När jag packade mina kassar stod mannen fortfarande kvar och packade sina. Hans fru satt i en rullstol bredvid honom.

Då såg jag plötslig att de två började teckna åt varandra. Och förstod genast att han inte hade hört nånting om vad som precis hade hänt. Helt ovetande om att en helt okänd kvinna just hade varit i stånd att betala hans grejer.

Ja, herregud! Tror jag ska hålla mig till självscanningen hädanefter.

All kärlek ❤️

Asså – alla ni underbara människor! Som ställer upp med tid och energi för att alla barn ska ha nåt vettigt att syssla med på sin fritid. Ni är banne mig vardagshjältarnas vardagshjältar! Tack för att ni finns! Utan er stannar föreningssverige.

Andra människor kan nog inte ens i sin vildaste fantasi förstå hur mycket tid i anspråk det tar att vara ledare, tränare eller varför inte en resursgrupp i nån form, i en helt vanlig ideell förening.

När jag var liten var mina föräldrar med och startade scoutkåren i Täby Kyrkby tillsammans med andra föräldrar. De tog av sin egen tid och tiden tillsammans med sin familj, för att jag o många andra barn och ungdomar skulle få möjligheten att lära oss att klä oss rätt, packa rätt, åka på hajk och helt enkelt ta hand om oss skälva. Jag var med i kåren några år innan fotbollen tog över mitt intresse helt.

Mamma och pappa fortsatte med kåren och jag la min tid på min moderförening IK Frej. Älskade verkligen den tiden! Var med på varje träning. Slet och kämpade. Alla träningar var absolut inte världsakul, men ju äldre jag blev, desto mer blev liksom känslan med laget så himla skön och väldigt viktig. Som jag cyklade! Det var ingen som körde mig de kilometrarna till Vikingavallen. På planen väntade andra engagerade vuxna. Som tog av sin egen tid. För att jag och många andra skulle få spela fotboll.

I mitt liv som vuxen och framförallt som förälder till två aktiva söner har detta med föreningsliv åter varit aktuellt. De har provat på både hockey, pingis, innebandy och golf. Och så fotboll så klart. Jag har älskat även detta. Som förälder. Att vara delaktig i ett sammanhang. En lagkänsla. Och en känsla av samhörighet med andra.

I alla dessa föreningar har det funnits vuxna som varje vecka har stått och tagit emot alla dessa glada och förväntansfulla ungar som har längtat efter sina träningar eller träffar.

Jag är även gift med en av alla dessa engagerade föräldrar. Som trots jobb och andra åtaganden har tagit av sin tid, varit en av de vuxna som tagit emot killarna i BK Ljungsbro P-97 under flera års tid. Han älskade det! Tiden med grabbarna. Lärde känna dem. En samhörighet få förunnat. Och det är det som gör det så värt det!

Jag vill med det här inlägget verkligen hylla alla er föräldrar, samt alla er vuxna utan barn, som ställer upp på egen egen fritid för att just eran unge och alla andras ungar ska ha aktiviteter att kunna hålla på med.

Jag vet hur många timmar i veckan det tar att planera en träning, boka domare, boka plan och motståndare. Jag vet hur mycket energi det tar att kalla spelare till match, få återbud och jaga vidare. Jag vet hur många samtal det behövs med föräldrar som undrar om deras barn kan spela match ”om han hade feber igår” eller stå oändliga timmar i tvättstugan med smutsiga matchställ och sen para ihop tusentals par strumpor. Jag vet hur många timmar i kiosken man får ställa upp när det plötsligt dyker upp ett återbud från en familj som skulle ha stått i kiosken, enligt det schema som man tidigare har slitit sitt hår med att få ihop. Jag vet hur tufft det är att få ihop tillräckligt med bilar för att köra till bortamatcher och jag kan med all säkerhet berätta att åka på cuper är hur kul som helst men det krävs att ledare och dennes familj är villiga att ta av deras egen tid tillsammans. För att andra barn ska kunna få åka iväg på kanske sitt livs äventyr. Underbart!

Alla ni vardagshjältar är sååå viktiga! Var och en på sitt sätt. Ni som ställer upp. Ni som ger av er tid. För er egen och framförallt andras barn, samt ungdomar och även för seniorer.

Utan er stannar Sverige!

All kärlek!

Eller så kan man vända på meningen.

Hur är det att leva med en bromskloss när det enda man vill är att hinna så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt.

Hur gör man då?

Den kombon är inte direkt världslätt att lösa. Ingen kombo är kanske i och för sig lätt att lösa. I andra kombinationer uppstår såklart andra utmaningar att gå igenom.

Jag kan bara berätta hur det har varit för mig.

I början av vårt förhållande försökte jag verkligen hålla samma tempo som min kille. Det gjorde jag. För det hände saker hela tiden. Livet var fullt av idéer och händelser. Det var roligt.

Sen kom liksom livet i fatt mig på nåt vis. Jag orkade inte längre. Hur jag än försökte hänga med i tempot, dessutom med två små barn som hade anslutit, så lurade jag bara mig själv alltmer. Jag började tvivla på mig själv, fundera över vad det var för fel på mig som faktiskt inte höll måttet. Jag hade liksom min mans sätt att vara som en måttstock på hur mitt eget liv skulle se ut. Och jag fixade verkligen inte det.

Jag tystnade. Slutade komma med egna idéer och förslag. För det var som om ingen idé, det kom alltid andra idéer. Som gick ännu lite fortare. Lite snabbare. Jag orkade inte ens argumentera emot. Och helt ärligt hann jag sällan komma med idéer för det sprutade idéer och argument från annat håll iallafall. Jag hängde mest med.

Det hände att jag kände mig som en bromskloss i min mans liv. En rätt så ödesdiger känsla egentligen.

Vem vill leva med en tråkig bromskloss? Och vem orkar leva med en duracellkanin som aldrig laddas ur?

Det tog en liten stund, men efter ett tag insåg jag att det faktiskt inte alls var fel på mig. Inte ett dugg! Herregud, vad var det för tokig tanke och känsla egentligen?

Jag hade efter mycket träning med mig själv till slut ”hittat hem”. Hem till mitt innersta jag. Det tog ett tag, och jag kämpar fortfarande med det. För min enormt starka egenskap att kunna anpassa mig i alla miljöer hade gjort att jag nästan hade glömt mig själv mitt i allt anpassande. Vad gillade jag? Vad tyckte jag om? Vad ville jag? Vad ville jag egentligen inte? Varför hade jag satt min mans tempo som en måttstock på mitt liv?

Det är inget fel på mig. Och det är självklart inget fel på min man heller. Det finns inget rätt eller fel. Ingen av oss är bättre eller sämre än den andra. Vi är bara olika. Och det är helt ok. Och när vi båda två kom fram till detta så blev hela livet oerhört mycket enklare.

Jag ska självklart kunna sitta i soffan under en filt och se två filmer på raken. Bara för att jag vill. Utan att känna dåligt samvete för att jag borde ha gjort nåt annat. Utan något som helst prestationskrav från mig själv eller nån annan. Det är rent av livsviktigt för mig att tex få läsa en bok. Eller att få skriva.

Maken behöver känna att han är värd sin vila/återhämtning. Han mår bra av att prestera. Prestationsdriven ut i fingerspetsarna. Hittar lätt ett tävlingsmoment i varje situation. Och det är viktigt för honom.

Jaha.

Varför har jag nu skrivit ner hela det här långa, ganska så privata inlägget då, undrar man ju kanske? Jo för att jag känner sååå mycket för det här. Jag brinner verkligen för förståelsen för varandra. Vikten av att försöka förstå att alla människor är olika. Ingen kan ta sig rätten att bestämma vad som är rätt eller vad som är fel. Det är så otroligt lätt att döma. Men det är viktigt att komma ihåg att det alltid finns skäl till varför en människa är som den är. Och jag tror benhårt på att alla gör sitt bästa utifrån sin egen förmåga.

Sen får man helt enkelt ta ett beslut om man gillar att leva med varandras olikheter eller inte. Det är upp till var och en. Men man kan aldrig ändra på en annan människa. Man kan endast ändra på sig själv.

Förståelsen för varandras olikheter är A och O. Och för att över huvud taget ha kommit dit vi är idag har det krävts kommunikation. Diskussioner och samtal. Ingenting har kommit gratis. Samt en stark vilja.

Och så en hel del kärlek så klart! Eller en massa kärlek faktiskt!

❤️

Asså det här att barnen verkligen har fått välja själva. Såklart att de har. De har inte alls blivit inprogrammerade. På nåt sätt. Helt egna val och åsikter faktiskt. Det har ändå känts rätt viktigt på nåt vis.

När min make var på Berns den där lördagen i december för hundra år sedan och träffade sin blivande fru, så hade han och hans kompisar redan innan bestämt att gå på hockey på söndagkvällen innan de skulle tillbaka till Linköping igen.

En match mellan AIK och Rögle på Hovet.

Han hade ju fått mitt nummer under lördagkvällen och jag satt väl där vid telefonen på söndagen och typ väntade, sådär som man gjorde på den tiden. Och han ringde ju såklart. För han var ju en hygglig prick den här mannen.

Under det där samtalet så frågade han om jag hade lust att hänga med på matchen. Och det ville jag ju. För vi ville ses helt enkelt. Vad makens kompisar ansåg om just det här beslutet är en smula dolt i dunkel än idag faktiskt.

Min pappa körde in mig till Hovet och även om makens vänner kanske inte var stormförtjusta över att en brud hängde med på deras grabbaktivitet, så var iallafall pappa full av beundran över att hans dotter valde en hockeymatch som första daten.

Ja, vi blev ju ihop kan man säga och det var ju kul. Att vara hans tjej Ingela lät riktigt fint.

Efter ett år blev jag gravid och efter ytterligare nio månader föddes vår underbare Adam.

Efter ett och tre månader blev jag gravid igen. Och efter nio månader till föddes ännu en underbar pojke till världen. Vår finfina Calle.

Va, undrade på riktigt en del av makens vänner. Heter inte killen Kalle?

Det hade ju varit rätt coolt ändå. Välja fru med rätt begynnelsebokstav och sen sina barns namn med de rätta begynnelsebokstäverna.

All kärlek ❤️