Mamma

Min mamma. Hon är inte som alla andra mammor. För hon är just min mamma. Och jag vet. Hon finns alltid där för mig. Oavsett. Alltid.

Hon är den som när min förstfödde son fyllde ett år – grattade mig. Som en symbol för tacksamheten över att hennes barnbarn just hade fått mig som mamma. Alltså. Tårarna rinner nerför mina kinder. Min mamma.

Just nu vet jag att hon tycker att livet är en smula tråkigt – tack vare denna som det känns oändliga covid-19. Plötsligt tillhör hon riskgrupp, och med ens känner hon sig åsidosatt och begränsad – som 70 plus.

Att plötsligt inte få bestämma själv hur man efter 70 år ska leva sitt liv – är en utmaning. Men jag vet att hon är en kämpe. Som har rest och upplevt nästan hela världen.

Och jag bara älskar hur hon efter nutidens rekommendationer ändå hittar lösningar för att få uppleva en meningsfull vardag. Hon gör det så bra och jag är så stolt över henne.

Min mams

Mamma – jag älskar dig ❤️

All kärlek ❤️

Är grannens gräs lite grönare?

Vår Hjulle har varit förvirrad under en tid. Han har dragits mot grannen och har med alla medel försökt ta sig genom häcken för att liksom nå sitt mål. Där borta på andra sidan.

Han behövde lite kärlek helt enkelt, tänkte vi.

Så i helgen har vi tagit hand om honom och gett honom lite omtanke. Klappat, burit, fixat med hans kabel (!?), fyllt på jord i håligheter och uppdaterat hans mjukvara.

Och det räckte! Nu vill han vara med oss igen! Och vår gräsmatta.

Tänk vad kärlek och omtanke betyder!

Så viktigt det är med kärlek och omtanke för att känna och förstå att grannens gräs inte alltid är grönare. Eller härligare att klippa!

All kärlek ❤️

”Att känna dig själv är början till all visdom”

Mina år i livet har inte gått obemärkt förbi. Jag är den jag är, präglad av min uppväxt och av mina egna val och mina egna beslut.

Jag har gått på smällar. Och jag har försökt att lära av dem. Lärdomarna är ibland ganska så smidiga att ta till mig. Andra är en smula tuffare och då krävs det en hel del jobb för att få dem att landa bra i hjärtat. Och dessutom sedan kunna hantera och agera annorlunda nästa gång. Jag måste erkänna att ibland är det till och med jäkligt jobbigt när insikten i vad jag behöver jobba med kommer upp i dagen.

Det finns alltid skäl till varför en människa beter sig som den gör. Att känna sig själv är början till all visdom, har jag läst nånstans.

Lärdomar om mig själv kan dyka upp när jag som minst anar det. Lärdomar om andra likaså.

Jag är en som ofta i mitt liv fått höra ”det är bara du som är så känslig” eller ”om du inte var så känslig”, så skulle enligt andra både mitt och andras liv bli så mycket enklare. Men det kanske inte är jag som är känslig? Det kanske bara är så enkelt att andra har svårt att hantera det? Och är okänsliga?

Och mitt i allt behöver man faktiskt också en kopp kaffe. Lite då och då. Och när man sitter i nästan bara mässingen i solen, och känner att det liksom rör sig på smalbenen. Då försöker man vifta bort det lite lätt. Men inser att det bara är vinterpälsen som fladdrar i vinden. Alla dessa lärdomar. Mer fladder åt folket!

Och så en ljuvlig tur till Västervik. Med behörigt avstånd till andra.

Att vi levt tillsammans längre än vad vi levt utan varandra är ju helt otroligt egentligen. Och fortfarande lär vi oss.

Och så står man här. Lyfter blicken. Och ser över det som inte syns. Men som ändå känns. Och som det känns. Ända in i märg och ben. In i varenda liten cell. Det är en annorlunda tid. Och jag känner.

All kärlek ❤️

Det där jäkla hålet i själen

Ett hål i själen. Ett uttryck som gått varm under den här helgen. Så att säga.

Så himla jobbigt det är att känna det. Att man har ett hål i själen. Ett hål som gräver sin plats djupare och djupare in i det allra innersta som finns inom en.

Det där hålet känns ju olika beroende på vem man pratar med så klart. Men faktiskt tror jag att vi alla nånstans bär på någon form av ett hål. I själen. Sedan är det ens eget jäkla ansvar att göra nåt åt det där utrymmet. Som skaver sådär in i norden. Ibland skaver det mer. Ibland lite mindre. Men ansvaret är alltid ens eget.

Att göra något. Utan att skada någon annan.

För det första behöver man ju erkänna för sig själv att det finns. Det där hålet. Tomrummet. Som behöver fyllas. Bli medveten. För utan medvetenheten kan man inte göra nåt åt det.

Ibland kan det dock kännas som om hålet kanske har blivit överfullt. Överfullt med för mycket av allt. Det bubblar och det pyser. Och plötsligt en dag känner man att det kokar över. Vad man gör av det då är också ens eget ansvar.

Att ta modet till sig att bli medveten. Det är en resa i sig. Våga se det tuffa och jobbiga rakt i vitögat. Det är verkligen inget man gör på en fikarast. Eller över en natt. Men många gånger är det rent livsviktigt. För att må bättre. Bli medveten om hur ens eget beteende påverkar både en själv och sin omgivning.

Det är så jäkla lätt att skylla ifrån sig och lägga ansvaret i Nån annans knä. Slippa ta eget ansvar. Bara dumpa det. ”Om alla andra inte var så dumma i huvudet så skulle jag inte bete mig så här.” Och sen fortsätta låta det där hålet i själen växa.

Men man är ju alltid 100% ansvarig för sina egna handlingar och sitt eget beteende. Vare sig man vill det eller inte. Och att ta eget ansvar betyder inte att allt handlar om en själv.

Bort från självförnekelsens mörka botten. Upp i ljuset med det man behöver ta tag i. Skitläskigt många gånger. Rädslan. Osäkerheten. Vad kommer hända nu? Det enda man känner sig trygg i är kanske just i det jobbiga. För man vet inget annat. Man vet inte hur man gör.

Förändring tar tid. Att bli medveten om sig själv kräver insikt och reflektion. Samt en hel drös med empati. Ibland behöver man lite hjälp på traven. Be om den då. Det är det bästa man kan göra. Det är styrka. Att be om hjälp. Ensam är inte särskilt stark när hålet känns som störst.

När man äntligen har börjat se och förstå – så finns det en hel del hos en själv som behöver tid, ro och rum för att läka.

Och när läkningen väl har börjat finns det inga gränser. Ringarna på vattnet blir bara större och större. Förståelsen för sig själv ökar. Förståelsen över varför man kanske alltid hamnar i samma situationer ökar. Känslan i att faktiskt känna kontrollen över sitt eget liv ökar.

Det där hålet kanske aldrig försvinner. Men chansen att lära sig att hantera det som händer inom en, och runt omkring, växer för varje sekund som går.

Utan att skada någon annan.

All kärlek ❤️

Förändring

Vi har införskaffat oss en Muurika. Innan användning ska en sån visst förberedas en smula. Hettas upp och oljas. Ungefär 10 gånger. Muurikan ska ändra sin färg. Från grå till svart. Skapligt tålamodskrävande.

När hela den proceduren var avklarad – när förändringen hade skett – så började själva matlagningen. Och det blev oerhört gott! Den här kommer vi att använda mycket känner jag redan nu.

Samtidigt som vi höll på med det här blev jag påmind av svärmor om när vi i hela Hörvet firades hennes 60 årsdag, då lagade vi mat över öppen eld på just en Muurika. Dessutom i ösregn.

Plötsligt slog det mig – att om endast 11 år fyller jag 60. Va? Hur är det ens möjligt? Jösses….det känns inte riktigt verkligt faktiskt. Det känns inte som det. Det känns så väldigt…. långt borta. Och det är det ju. Men tänker jag 11 år bakåt, så har tiden gått fruktansvärt fort. Fram tills dags datum. Och tiden framåt lär ju inte gå långsammare. Om man säger så.

Jag som känner mig så fantastiskt ung fortfarande. Och det är väl det som är det viktigaste. Egentligen. Hur man känner sig. Och hur man mår.

I maj 2020 känns det ändå en smula tufft. Livet. Världen är i förändring. Jag är i förändring. Och det känns. Det känns i hela mitt system. I varenda liten cell. Livet är inte som det har varit. Och det kommer med all sannolikhet inte bli det heller. Förändring. Både på medvetna plan och omedvetna plan. Hur ska man ens kunna hantera allt det som händer? Både inombords och utombords.

Jo. Man kan till exempel gå och lägga sig mitt på en brygga. Och varför inte somna. Rakt upp och ner. Inga konstigheter. Det behöver man ibland. Få sova på en brygga. Det gör en gott.

Annars kan sinnesrobönen komma väl till pass. Den är med mig 24/7 sen 20 år tillbaka. Och den ligger mig mycket varmt om hjärtat sen dess.

Kärlek. Acceptans. Tillit. ❤️

Tack Kajsa – idag är det din dag

Min förstfödda låg i magen. Hade aldrig varit med om känslan tidigare. Allt var nytt, spännande och otroligt overkligt.

Magen växte. Första sparken. Otrolig känsla. Att ha ett litet, litet foster i magen som kunde göra sig märkbar genom att röra vid min kropp. Från insidan. Helt surrealistiskt. När sparkarna blev ännu kraftigare och det verkligen syntes utanpå. Så coolt.

Jag var på väg på att bli mamma.

Jag började gå på regelbundna kontroller. På mödravården. Lyssna på fostrets hjärtljud. Kolla äggvita i urinen osv. Efter ett par månader under en sån här rutinkontroll, visade det sig att hjärtljudet var lite lågt. Så för säkerhets skull blev jag uppskickad till sjukhuset för en noggrannare check.

På salen uppe på US fick jag lägga mig på britsen. På med ett bälte över magen kopplad till en monitor vars skärm visade hur hjärtljudet gick. En CTG – kurva helt enkelt. Jag låg och stirrade in i den där skärmen hela tiden. Barnmorskan kom in efter 30 minuter och konstaterade att allt var bra.

Såna här vändor upp till US blev det ganska många gånger för mig o maken den sista perioden av graviditeten. En liten oro som gnagde inför varje besök på mödravården.

I vecka 39 hände det igen. Med en vecka kvar till beräknad förlossning fick vi återigen göra samma vända. Men den här gången var jag så less på att stirra in i den där jäkla skärmen så jag bad maken vända på monitorn. Så skärmen var åt dörren till. Vi stängde även av ljudet den här gången.

Efter en stund kom barnmorskan in. Eftersom vi hade vänt på monitorn var skärmen det första hon såg när hon öppnade dörren. Efter en snabb blick på hjärtljudsvågorna rusade hon fram till britsen – med monitorn i ena handen – och tog tag i min mage med andra. Sen ruskade hon så hårt hon kunde på hela magen – med blicken stadigt fäst på bilden.

Det var tur, sa hon till slut en smula andfått. Jag fick den reaktionen jag ville. Annars hade det blivit akut snitt.

Va? Vad var det som just hände?? Oron. Panikkänslan. Allt gick så himla fort. Vi gick därifrån med en remiss om ett återbesök veckan efter. För att göra ett grundligt ultraljud av hela magen.

När jag en vecka senare låg på en annan brits uppe på förlossningen för att vara med om denna stora undersökning var jag ganska så matt och ganska så orolig. Och jag kände mig så väldigt liten. 26 år ung och nu var det meningen att jag skulle vara vuxen den här situationen.

Precis då. Precis då öppnades en av dörrarna och ett välkänt ansikte dök upp. Barnmorskan Kajsa. Hon klev in i rummet med hela sig, la sin varma, trygga hand på mitt ben och sa:

Jag vet att vad ni har gått igenom. Jag vill att ni ska veta att jag finns här. Jag tänker på er!

Då kom tårarna. Och genom tårarna byggde jag upp min egen styrka. Det här skulle jag fixa!

Undersökningen gick bra. Och fem dagar över tiden var jag åter på förlossningen. Denna gång på väg att föda mitt första barn.

Min trygghet Kajsa hade sitt skift även detta dygn. Och hon var med mig under flera timmar. Tillsammans med hennes kollega Helen, eller om det var Helena, stöttade de och vägledde de mig genom smärtan och krystningarna.

Och efter ett dygns kämpande var vi klara!

Vi skickade ett tack- kort till Kajsa o hennes kolleger efteråt. Utan dem hade jag aldrig klarat av den här uppgiften. Utan deras lugn, deras trygghet, deras sätt att prata med mig, och självklart deras enorma kunskap hade jag inte fixat det dygnet.

När jag två år, nästan exakt faktiskt, senare låg på samma förlossning hängde vårt tack- kort ännu kvar på samma vägg.

Stort tack återigen till Kajsa och dina bästa kolleger. Ni är bäst!

All kärlek ❤️