Månad: januari 2022

Ni vet de där sidorna man har. De där sidorna man inte är särskilt stolt över att man har. Men man vet att de finns där.

Genom åren har man försökt göra jobbet. Det inre jobbet att vilja bli medveten om dem. Det är inget som görs på en kafferast. För de första behöver man ju förstå att de ens finns. Att bara komma dit är en visdom i sig. För det är ju enbart genom att vara medveten som man kan göra förändring. Vill man inte se, eller bli medveten, om sitt eget ansvar, är det väldigt lätt att anse att alla andra är idioter.

Ibland dyker de upp, de små rackarna. Ja asså, inte idioterna. Eller jo, de dyker också upp ibland faktiskt. Men de kan man ju inte göra så mycket åt. Den enda man kan göra något åt, är ju när man själv tenderar att vara åt just det hållet.

Men det är det som är en av de sköna sidorna av att bli äldre, känner jag. Att bli mer och mer medveten om att de finns. Och under årens lopp har jag på något vis ändå börjat acceptera att ok, de finns där. Och de är en bit av mig. Jag gillar inte alla sidor. Absolut inte. En del sidor är oerhört mycket svårare att acceptera. Men de är en del av mig. Och sen är det upp till mig själv hur jag hanterar detta medvetande. Inte så lätt.

Hur mycket man än vill och försöker, så är man inte mer än en människa. Man gör fel ibland. Man säger fel ibland. Självklart. Ingen kan gå igenom livet och bara göra rätt hela tiden.

Men man är aldrig fel. Och det är det som är den stora insikten i det hela.

Man är aldrig fel.

Nu tar jag och alla mina goda sidor och alla mina skuggiga sidor söndagkväll. God natt med er alla!

All kärlek ❤️

En vecka med covid i huset klarade jag. Men tydligen inte två. Konstigt hade det kanske varit annars iochförsig.

Första veckan i karantän hade jag så mycket energi. Andra veckan också. Så väldigt mycket blev gjort. Om just det är så himla viktigt egentligen. Att få saker ”gjorda”.

När andra veckan började lida mot sitt slut, så kände jag hur energin liksom började krympa. Orken försvann mer och mer. Två veckor i karantän gör något. Det kan jag säga. Så att energi och ork liksom började sina var ju egentligen inte så konstigt. Men det var tydligen inte bara det. På mitt inlämnade test dag 5 i andra veckans karantän, så påvisade det att även jag bar på covid. Sist ut i det här hushållet från när covid gjorde sin entré i början av 2022 i den här familjen. Min smittspårning var iallafall extrem enkel. Informerade maken. That’s it.

Så nu är jag inne på livets tredje karantänvecka. Fullständigt overkligt. Kan knappt tro på att det ens händer.

Tre av familjens medlemmar har därmed avverkat detta virus. Tre stycken på tre veckor. Hela jäkla januari kan vi slänga under trägolvet, och rita ett stort svart kryss över, känns det som. Tre stycken individer med samma virus men med helt olika symptom.

En har haft feber. Två inte. En har haft ont i ländryggen. Två inte. En har haft träningsvärk i låren. Två inte. En har varit sjukt trött. Två inte. Två har haft ont i halsen. En inte. Tre har hostat. En har haft nattsvettningar. Två inte. Två har varit snoriga. En inte. En har haft ont i nacken. Två inte. En har haft svullna lymfkörtlar. Två inte. Två tappade lukt och smak. En inte. En hostar fortfarande. Två inte.

Det jag vet vi har gemensamt alla tre, är att vi alla tre är vaccinerade. Och därmed tror jag att det är därför ingen av oss har blivit allvarligt sjuk. Tack för det vetenskapen.

Jag hann dessutom klämma in min tredje dos här förra veckan, vilket gör att min kropp just nu har lite att jobba med. Både en booster samt en pågående infektion. Kanske därav den sjuka tröttheten. Kämpa kroppen!

Men snart är vi ute på andra sidan! Snart är vi ute på andra sidan och kan lägga både januari och covid bakom oss.

Iallafall för den här gången.

Och jag skickar med massor av kärlek till er alla som just nu kämpar där hemma i era karantäner med både sjukdom och som hushållskontakt. Ni är ganska många. Det är jobbigt och det är tufft. Jag vet. Kanske en oro för nära och kära som sprider sig också. Och det dåliga samvetet som gnager att man sätter sina kolleger på pottan. Skit är vad det är.

Samtidigt som jag skickar med kärlek till de som sliter på arbetsplatserna när kolleger ligger hemma antingen som sjuk. Eller som kanske frisk hushållskontakt. Just nu är läget helt ohållbart, jag vet.

All kärlek ❤️

Jaha, då kör vi en vecka till i karantän. Helt enkelt. Förra veckan var det yngsta sonen som påvisade covid. Både maken och jag testade oss enligt skyddsplikten fem dagar efter sonens prov. I söndags fick vi svar att vi var negativa båda två. Vi släpptes även ut ur karantänen samma dag. Och sonen kunde äntligen åka hem till sig efter en vecka ofrivilligt hemma hos mor och far. Hans julledighet blev en smula längre än vad han hade planerat kan man säga. Jag körde hem honom till Jönköping så han behövde inte ta buss.

Under söndagen började maken känna symptom i halsen som även satt i när han vaknade på måndagen. Bokade ett nytt test samma dag. Fick svar om påvisad covid igårkväll. Ett sk ”hemmatest” hade visat negativt samma dag som han tog ett pcr test. Så de där hemmatesten är nog inte att lita på kan man säga. Men det tjänas nog grova pengar på just dessa.

Makens smittspårning tog ju inga tider iallafall. För han har ju bara varit med mig och yngsta sonen. Och han har informerat oss båda två.

Nu är det alltså en vecka till med karantän. Och ironin i att den som är sjuk kan jobba hemifrån. Medan den som är frisk inte får jobba alls.

Jäkla skit är vad det är!

All kärlek och var rädda om er där ute ❤️

Då har det gått en hel vecka in på det nya året – 2022!

En vecka blandat med lite extra allt. Så kan man ändå säga.

Några magiska dygn på Bomans hotel i Trosa över nyår, renoveringskämp i ena sonens lägenhet samt positivt covid resultat som utmynnade i en självklar karantänvecka för oss som ”hushållsnära kontakt” som pricken över det berömda lilla i:et.

Så nu när jag sitter här hemma i karantän går jag igenom alla bilder från vår coola upplevelse i Trosa och boendet på Bomans Hotel. Ett hotel med visionen More is more – Less is a bore. Vilket stämde precis på pricken! Ett hotel med, inte det lilla extra, utan med massor av extra.

Efter incheckning på torsdagseftermiddagen så märkte vi ganska tidigt att vi nog sänkte medelåldern på gästerna med cirka 10 år. Kanske till och med 15. Vilket betydde att alla som var där säkert var trippelvaccinerade. Vilken tur!

Incheck och ett bad innan en superb trerätters i matsalen. Jordärtskockssoppan kan ha varit det absolut godaste jag har ätit.

Fredagen, alltså nyårsaftonen, serverades Afternoon 🫖 i deras Ballroom. Börjar bli en smula tjenis med övriga gäster. Säger hej till varandra med ett igenkännande leende. Framför allt med de som var lite yngre. Alltså i vår egen ålder.

Lite strosande i Trosa längs ån. Herregud, så himla mysigt. Marschaller tända i mörkret hela vägen. Sen en fantastisk femrättersmeny innan champagne på tolvslaget.

Tänk att ett helt år hann ta slut medan vi var här. Och ett helt nytt ta över!

Samt har jag nu denna årets första vecka för första gången under hela mitt 50 åriga liv levt under något som kallas för ”skyddsplikt”. Hela situationen känns så oerhört overklig. En i hushållet är sjuk (sonen). Alla som levde i hushållet under tiden som personen insjuknade måste således hållas i karantän, från provtillfället och sex dygn framåt. Sen måste man enligt skyddsplikten utföra ett provtest dag fem in i karantänen. Vilket maken och jag har gjort idag. Vad är det för verklighet vi lever i just nu?

Under den här tiden har vi ändå hunnit skrapa, slipa och måla köksstommar i vår ensamhet. Och nu är hela köket klart!

Jag brukar inte uppmana till saker och ting, eller tala om hur folk ska leva sina egna liv. Men nu – för att skydda andra och er själva från svår sjukdom och i värsta fall död – ta era sprutor. Jag vet inte heller vad det är jag sprutar in i mitt system vad gäller vaccinationerna. Men jag skulle inte veta vad de stoppar i mig om jag skulle hamna på intensiven heller.

All kärlek ❤️