Alla människor behöver känna sig sedda. Bekräftade. Och lyssnade på. Såklart. Det är ju rent av livsviktigt att få dessa behov tillfredsställda.
Men ibland vill livet annorlunda. Och man känner sig som världens mest osynliga människa som går på denna jord. När dessutom de automatiska dörrarna i mataffären inte ens öppnas när man närmar sig så vet man ju. Man är helt enkelt osynlig.
Då har jag hittat ett knep!
Gå över ett övergångsställe.
Då stannar alla bilar. Och uppmärksamheten är oavbrutet på dig. Från det att du står på ena kanten ändå fram tills du kommer över på andra sidan. Inte klokt så effektivt. Då är du definitivt sedd.
Och då plötsligt, när alla blickar är på dig själv, då blir det plötsligt många moment att tänka på. Bara genom att gå över gatan.
Man vet inte riktigt hur man ska föra sig. Ska man vinka? Låtsas som ingenting? Sträcka på ryggen? Vad ska man göra med händerna? Dra dem genom håret? Ta upp telefonen? Se upptagen ut? Ska man le? Se allvarlig ut? Gå fort? Sakta?
Så om dörrarna på affären inte öppnar sig för dig, gå till närmaste övergångsställe. Där har du 20 meters walk of fame!
Så här kan man också ha det. Och ibland vet jag varken ut eller in.
Jag följer ett par på Instagram. Henne hittade jag först. Och sen av en slump så fick han liksom hänga med. Hennes flöde dyker upp i mitt flöde då och då. Hans flöde väldigt sällan.
I natt drömde jag om det här paret. Mycket märkligt. Bara det. I min dröm var de iallafall hemma hos oss. Gick omkring. Klämde och kände. Det visade sig att de var intresserade av att hyra vårt hus. Men de blev till slut så väldigt intresserade av huset att de till och med ville köpa det. Och liksom flytta in.
Så enormt random.
Väckarklockan ringde och hur det blev med den där flytten missade jag precis.
Men jag behövde inte undra så särskilt länge visade det sig. För när jag satt och åt frukost en stund senare scrollade jag lite grann på Instagram. Och döm av min förvåning när just denna mans bild dök upp i mitt flöde. Precis den här morgonen. Och på just den bilden ville han berätta en liten hemlighet. Att de skulle flytta!!
Hahahah! Nemän! Och jag vet precis vilket hus de ska flytta till! 😂😂
När vi träffades skulle han fylla 25. Åren har gått och jag har fått äran att vara med de senaste 25 födelsedagarna i hans liv. Heeeelt otroligt! Typ halva livet. För nu har min make fyllt 50 år. Åh herregud vilken mogen man jag har ❤️
Han hade ingen aning om hur hans födelsedag skulle se ut och det var bara för honom att go with the flow.
Maken – ska jag ta ledigt på min födelsedag?
Jag – du behöver inte göra någonting. Slappna av bara.
Det blev en helt magisk dag. Till och med solen och värmen var på hans sida denna fina onsdag.
Dagen avslutades med att vi till sist anlände sommarstugan. Där väntade kocken Pelle med champagne och jordgubbar. Och sen brassade han en tvårätters middag åt oss på sin Muurika i solen.
För den som vill se lite bilder kan nu fortsätta scrolla neråt. Den som inte vill se lite bilder kan sluta här.
Först ut var Hemtex som firade via, för maken, hemlig länk från både när och fjärran, och sen dunkandes på dörren med en utsänd delegation.
Sen kom sönerna hem och vi åkte för en liten lunch.
Och till slut en eftermiddag och kväll i stugan.
Bästa killarna ❤️
Ett helt unikt förkläde
Est. 1971
Tut tut
Lika som bär?
Plötsligt hördes ett väldans tutande i området. Och våra nära vänner Alen och Anna dök upp som lite god grädde på moset åt födelsedagsbarnet.
Så vilken magisk dag det blev! Tusen tusen tack till alla som var med och gjorde denna dag så bra som den bara kunde bli! 🙏❤️
Nånstans är ju den tanken väldigt god ändå. Man försöker vara artig och trevlig och så hoppas man på att den man har framför sig är skapligt artig och trevlig tillbaka. Men sen då?
Jag lyssnade på en föreläsning häromdagen. Stefan Einhorn stod för fiolerna, Hur man är en god medmänniska. Under denna fantastiska föreläsning gav han mig en ordentlig tankeställare. Egentligen inget nytt under solen för min del. För jag får massor av tankeställare. Till och med flera stycken varje dag faktiskt. Om jag vill såklart – och är mottaglig just där och då.
Du skall sträva efter att bemöta andra så som de behöver bli bemötta
Den gyllene regeln 2,0 kallade han det citatet.
Jag köper den med hull och hår! Inga nyheter egentligen. Inga konstigheter nånstans. Inga märkvärdigheter.
Och i mina ögon så jäkla rätt.
För varför ska jag bemöta en medmänniska såsom jag vill bli bemött? Medmänniskan framför mig har ju heeeelt andra behov än vad jag själv har.
Och hur många gånger har jag själv blivit bemött av en medmänniska framför mig som bemöter mig på det sättet som den människan vill bli bemött på? Och som tror sig veta. Men som inte passar mig över huvud taget.
Jaha, tänker ni nu. Men hur sjutton ska man veta hur den människan behöver bli bemött på då?
Att sträva efter att bemöta andra såsom de behöver bli bemötta väcker självklart andra känslor samt öppnar upp för ett helt annat förhållningssätt.
Man behöver aktivt lyssna. Bry sig om. Visa intresse. Det handlar enligt Stefan om klokhet. Och ett gott omdöme.
Man behöver helt enkelt anstränga sig en smula. Inte bara gå på rutin.
För med handen på hjärtat, hur vill du egentligen bli bemött? Såsom den framför dig vill bli bemött på? Eller så som du själv behöver?
Det är som förhållningssättet jag under många år har och har haft i mitt arbete med barn. Ser jag ett ”jobbigt barn” eller väljer jag att se ett ”barn som har det jobbigt”? Och tar relationen utifrån det.
Sitter här på landet. Och tankarna går. Hade tänkt sitta här på trappen och börja läsa min bok. Egentligen. Men kan inte riktigt koncentrera mig. Läser samma mening om och om igen. Minns inte ens samma mening som jag precis läst. Otroligt frustrerande.
Kommer inte längre än till prologen. Kämpa ingela
Just nu är det så väldigt svårt att liksom landa. Här och nu. Hjärta och hjärna är inte synkroniserade. Alls. Över huvud taget. Får kämpa. Och det är en smula tufft faktiskt.
Och så är det ju. Livet. Inget konstigt med det.
När jag sitter här på trappen så ser jag plötsligt hur det händer saker hos grannen. Äldste sonen sätter sig i deras Lilla Röd. Både mamma och pappa står bredvid. Hans två småbrorsor står på altanen. Storsonen är på väg hem. Han har nyss tagit körkort vet jag. Han backar ut från deras tomt. Vevar ner rutan. Mamma o pappa står kvar och vinkar. Mamma ger sonen en slängpuss. Och han åker iväg. Mamman o pappan står kvar.
Plötsligt rinner mina tårar. Jösses vad känner här. Det går inte att stoppa. Jag låter tårarna rinna. Så är det. När man ser. Och när man känner så himla mycket. Hela tiden.
Älgar till frukost, skurat sisådär 150 kvm altan och så puttat i en 500 kilos brygga.
Det tar sin lilla tid att få både ner och upp bryggan. Men det är ändå liiiite roligare att få ner den. Än att ta upp den. För när den väl är nere så känns det som om att säsongen äntligen kan börja.
Där har den legat tryggt under vintern. Isen har inte haft sönder den. För ett par år sedan hittade vi ena delen hos grannen. Då hade snöstorm och högt vatten fått den innersta delen att flyta iväg. Helt otroligt vilka krafter. Med stora biceps och nuförtiden ganska så mycket rutin så går det ändå ganska skapligt att få ner bryggan i plurret. Tack vare hjälp av sonen. Skruveliskruv. I det här läget är det väldigt skönt om det inte blåser halvstorm kan man säga, så att bryggdelarna ligger stilla. Det har vi lärt oss den hårda vägen. Hallelujamoment! Klart för den här sommaren! Nu är vi redo för massor av mys och trevligheter här nere. Kan riktigt känna hur skönt det är för altanen att bli lite kliad på ryggen. Ca 150 kvm senare känns det en aning mellan skulderbladen. Jösses sån träningsvärk det kommer bli av detta. En kaffepaus. Ett måste. Och så kom det en älg lagom till kaffet. Båda morgnarna. Nerspatserandes från skogen. Bara sådär. Lugn och sansad. Käkade lite. Från ena smörgåsbordet till det andra i grannarnas trädgårdar. Gick samma runda båda morgnarna.
Personlig lockdown. Det var ett uttryck jag aldrig trodde jag skulle behöva lära mig. Framförallt inte att leva under.
Region Östergötland flaggar helrött. Linköpings kommun likaså. From valborgsmässoafton och två veckor framåt vill kommun och regionen att folket ska sätta sig i ”personlig lockdown”. I ett demokratiskt samhälle kan ingen tvinga oss. Men samhället kan komma med restriktioner. Med vädjan. Med en önskan.
Så många frågor. Inte kring själva nedstängningen. Jo kanske det med. Egentligen. Men mest kring hela alltet.
Vad är det som händer? Vad är det som har hänt? Hur kunde det bli så här? Vad är det som har en sådan enorm makt, så hela världen stänger ner?
Var kommer viruset ifrån? Ett labb? En matmarknad? Några tippar på 5G masterna som byggs? Några säger att det är naturens utrensning? Läkemedelsindustrin?
Ekonomier går i botten. Både i näringslivet och personligt. Jobb försvinner. Medan andra har alldeles för mycket.
Familjer splittras. Världen över. Får inte hälsa på varandra. Isolering. Folk avlider i ångestfylld ensamhet och anhöriga kan inget göra. Får inte ens hålla handen. Proppfulla sjukhus med helt slutkörd personal. Vad händer med alla de här människorna? I grunden?
Familjer bildas där mödrar får föda ensamma. Blivande fäder får vänta hemma. Alla barn som aldrig har sett eller träffat ett annat barn eller andra vuxna innan de börjar förskolan. Mammorna som känner sig snuvade på sin föräldrarledighet. Vad händer med alla de här människorna? I grunden?
All isolering. All rädsla. All ilska. All sorg. Alla olika åsikter och känslor inför situationen. Respekten inför varandra är nära bristningsgränsen. Depressionerna som kommer som ett brev på posten.
Våldet i nära relationer. Ökar. Trängsel hemma. Missbruket eskalerar. Vad händer med alla de här människorna? I grunden?
Barn, ungdomar och vuxna där nästan all form av tillhörighet har försvunnit genom inställda träningar, matcher och cuper. Vad händer med alla de här människorna? I grunden? Där kanske just föreningslivet eller möjlighet till träning kanske har varit enda andningshålet tidigare?
Ja jag vet.
Det var inget upplyftande inlägg det här. Jag vet det. Men just nu känns det som om en blöt, kall yllefilt ligger över hela alltet. Jag bara längtar efter dagen då vi tillsammans kan börja lyfta lite på den här tunga filten. Bara lite. Kanske bara i kanten i första taget.
Men tänk! Tänk den dagen då yllefilten får ge vika för ljuset och värmen! Vilken glädje!
Då är det bara att kavla upp ärmarna och ta hand om resterna!
Andra gången i hela mitt liv har jag nu ansökt om ett nytt körkort. Det var dags helt enkelt. Så gammal är jag. Jag minns till och med när jag gjorde det sist. Har det verkligen gått hela 10 år sen den dagen?
Idag hämtade jag ut det nya.
Man undrar ju – är det ens samma människa på bilderna?
Jag skickade den här bilden till brorsan.
Nej det är inte samma – syrran, du är inte samma människa som för 10 år sedan.
Och det ligger så mycket i hans svar. Så rätt han har. Jag är verkligen inte samma människa nu, som då. För vem är det – efter 10 år?
Då var jag 39 år. Hade varit egen företagare i nästan 10 år. Åkt runt med min massagebänk i typ hela Linköping. Varit mamma i 14 och 12 år. Gift i 10 av de åren. Och den 10 mars 2011 kom förfrågan om maken kunde tänka sig att ”ha en tjänst utomlands”.
Vilket vi tog beslut om att kunna tänka oss. Det blev en hel del planering och resor till Tallinn den våren. Vår 10 åriga bröllopsdag i juni tillbringade vi genom att flyga dit och kolla runt på olika alternativ till boende. Som vi åkte runt den dagen. Till slut hittade vi det superbästa alternativet. Vilket också blev vårt liv de närmaste två åren.
En flytt utomlands kräver självklart sitt. När jag tänker tillbaka känns det så overkligt att vi ens gjorde det. Att komma som nyanländ till en ny stad i ett helt nytt land gör något med en familj. Med en människa. Även om man inte flyr från krig och andra hemskheter, så förändras man. Det framkommer sidor som man inte trodde fanns. Varken hos sig själv eller hos sin partner. Och man är helt utlämnade till varandra. Det finns ingen annan. Just där och just då.
Väl i Tallinn hade maken sitt jobb och barnen var i skolan. De hade alla tre att göra på dagarna. Jag var tvungen att aktivt söka mig till sociala situationer för att på något sätt hitta mig en meningsfull tillvaro. Det gick galant! Jag lärde känna så många underbara och fina kvinnor som var i samma situation som jag. Tack alla ni som fanns just där och just då! Alltid i mitt hjärta.
När jag var 42 flyttade vi hem igen. Ena sonen skulle börja gymnasiet. Den andra i åttan. Känsliga åldrar. Med allt vad det innebär. Riktiga krigare båda två. ❤️❤️ Älskar er!
Minns dagen då barnen och jag klev in på Skatteverket och registrerade oss som sk återinvandrare den sommaren. Och vårt liv som svenskar blev som vanligt igen. Men vad är egentligen ”som vanligt”? Vem bestämmer det?
Vardagen tog åter vid. Jobb och skola. Och försök att hitta vår egen plattform som svenskar i en värld och tillvaro som hade fortsatt utan oss under två års tid. Sen. Plötsligt två studenter i familjen. Och så en dag flyttar båda barnen ut. Samtidigt.
Det är klart att jag har förändrats. Självklart. Åren har gått. Och jag med dem. Gått på minor och förhoppningsvis lärt mig en del av dessa. Självreflekterande och insikter. Möten med andra människor lär mig varje dag. Om både mig själv och andra.
Tryggheten som 49 åring slår allt annat. Den trygghet jag känner i mig själv nu, är ingenting mot den trygghet jag trodde jag kände som 39 åring.
Så ja – det är samma människa på båda bilderna. Men nej – samtidigt är det två helt olika kvinnor på båda bilderna.
Life of Ingela 