Månad: februari 2018

Sitter här hemma helt ensam. I min soffa. Svettig och rätt äcklig. Har varit och tränat.

Sätter på tv:n. Precis när Super-Stina Nilsson får sin bronsmedalj för sin enorma insats på 3-milen tidigare idag. Som hon slet för den där fjärdeplatsen som hon trodde var hennes. Och så blev hon trea! Att ge så mycket- för så många. Att all energi och alla träningstimmar de har lagt ner. Allt de har försakat för att vara där just nu. Och jag bara känner att det börjar bränna innanför mina ögonlock. Vilken känsla att få stå där inne på den jättejättestora arenan inför alla dessa miljoner människor som kollar exakt just nu.

Jag ser Marit Björgen få sin välförtjänta guldmedalj om sin starka nacke. Känslan för henne. Kanske hon har gjort sitt sista OS. Men med henne vet man iofs aldrig.

Och då bränner tårarna igen.

Jag kollar tidningen. Ser att Sverige har gjort sitt bästa OS genom alla tider tack vare alla sju guld, sex silver och ett brons. Otroligt. Då kommer tårarna igen.

Och så ser jag en 11 årig koreansk kille stå och bara sjunga hur jäkla klockrent som helst på OS – avslutningen. Herregud, då rinner det igen. Vilken unge. Bara stå där och sjunga på det där sättet.

Och så ser jag att Sveriges kvinnor är bäst i världen på att vinna guld. Med kvinnornas fem guld, fyra silver och ett brons så är Sverige etta på länder där kvinnorna har vunnit mest.

Jaha. Då rinner det återigen.

Jag skrollar på Instagram. Plötsligt rullar Bingo Rimer genom mitt flöde. Han har som vuxen fått sin Adhd diagnos. Vilket han är helt öppen med.

Jag läser under hans bild.

Och börjar gråta igen. Tänker nu på alla barn och ungdomar som får slita och kämpa utan nåt gehör eller får nån ordentlig hjälp eller förståelse i skolan. Fan! Som jag tänker på alla er! Och alla era föräldrar! Been there. Done that. Som ni får kämpa! Och jag vill bara skrika GE ALDRIG UPP!! Fortsätt kämpa! Höj era röster! Alla barn har rätt att få det stöd de behöver!!

Nu sprutar mina tårar.

Och så blir jag glad och lycklig över de som faktiskt får hjälp och stöd. Så himla härligt det är. Been there. Done that too. Och då rinner tårarna ännu mer.

Och så har Anders och Adam dragit till Sälen. För att genomföra Öppet Spår i morrn. Som jag önskar dem en härlig upplevelse tillsammans under dessa nio mil. Det kommer att bli en kall och rätt slitsam resa för dem har jag förstått via SMHI, och jag är glad och tacksam över att de har kommit iväg öht utan några skador eller sjukdomar i bagaget. De har hållt sig friska och känner sig ändå väl förberedda. Och så gråter jag lite för det.

Och så kommer Calle hem snart. Underbart! Han har åkt skidor en vecka i franska alperna. Han har nog haft det bra. För han har inte hört av sig vidare värst mycket under veckan som gått. Men några bilder har vi iallafall fått äran att få. Som jag längtar efter honom.

Och så gråter jag lite för det.

Sätter mig på toan. Märker att pappret är slut. Och ensam hemma. Då gråter jag lite igen.

Hoppar in i duschen. Glömmer handduken där uppe. Fortfarande ensam hemma. Orkar inte. Blir gråtig igen.

Får sms om att Anders och Adam är framme i Sälen. Härligt. På plats. Laddar. Förväntansfulla. Jaha. Blir gråtig igen.

Får sms om att Calle är i Ljungby. Tjoho. Snart hemma ju! Gråtig igen.

Som jag älskar den här jäkla PMS:en. Eller inte. Och så gråter jag lite till bara för därför.

Fast allt är som det ska. Så är det väldigt lätt att gråta. Av alla möjliga orsaker.

Livet.

All kärlek.

Den här bilden dök upp i medierna häromdagen.

Tjeckiskan som tog guld i Super-G valde att sitta på sin egen presskonferens, mitt i sin egen guldyra, med sina skidglasögon på sig. För att hon inte hade förberett sig innan genom att sminka sig. Istället för att exploatera sig inför miljoner människor helt osminkad så valde hon att behålla glajjorna på. Det räckte alltså inte att prestera ett guld. Hon kände även att hon behövde se bra ut också. Att vara kvinna år 2018. Nånstans förstår jag henne. För jag vet att även jag kan känna så i olika situationer. Och jag vet att det finns många kvinnor som känner likadant. Samtidigt som en del av mig blir så ledsen över att det ska behöva vara så.

Men.

Den här bilden fick mig även att tänka tillbaka på lördagen den 2/12-1995. Till den där kvällen när jag stod och dansade på Berns Salonger, och en snygg och okänd kille plötsligt kom fram och tog mig i handen och presenterade sig och sa att han hette Anders. Jaha, hej hej, sa jag och sen stod han bara kvar där ( och man kan säga att han har stått kvar ända sen den stunden faktiskt ).

Det var en väldigt spännande kille det där, kände jag, och helgen efter skulle jag ta tåget ner till Linköping för att hälsa på hemma hos honom hade vi bestämt på telefon under veckan. För vi hade typ pratat i telefon dygnet runt efter den där kvällen på Berns.

”Är han snäll?”, frågade min pappa när han körde mig till centralen på lördagsmorgonen helgen efter. En sån fråga som är världens mest viktiga för en pappa tror jag, vars dotter ska åka bort och träffa en helt okänd man.

”Det är det jag ska åka ner och ta reda på”, svarade jag. ”Är han inte det så tar jag första tåget hem igen. Är han snäll så kanske jag stannar tills i morgon.”

Och mitt i allt det här pirret som jag ändå kände i magen, mitt i allt detta för att ta reda på om den här mannen var nåt att ha, så valde jag att ge mig iväg helt osminkad denna morgon.

Min tanke var helt enkelt att om han är nåt för mig, så ska han vara nåt för hela mig. Precis som jag är. Utan filter.

Han hade ju bara sett mig uppsnoffsad för en utekväll med mina vänner innan. Så jag kände att jag nånstans tog en risk. Men valde att ta den risken. För det var viktigt för mig.

Han tog emot mig på Linköpings Resecentrum två timmar senare med öppna armar och the rest is history.

Så kan det gå. När man ibland vågar ta lite risker här i livet.

När barnen var små var vi ofta ute och gick. Vi tog långa promenader varje dag. Dock ägde vi aldrig nån smidig syskonvagn, utan Adam fick snällt stå på en ståbräda som hans föräldrar ändå hyggligt nog hade fixat åt honom när han som två-åring blev storebror.

När Adam ibland kände sig lite trött av att stå upp hela tiden ( konstigt ), kunde han ju för all del sätta sig på brädan och slänga upp sina små fötter lite käckt i korgen som vagnen hade under sittdelen. Och hålla i sig i underredet som hjulen satt fast i. Jösses, så schyssta föräldrar vi var ändå. Där satt han ju kanon. En liten tvååring. Medan Calle låg o mös under en filt.

Under alla dessa promenader som vi gick så passade vi alltid på att titta på hus. Älskar att titta på hus. Då som nu. Det blev en sån vana att till slut sa Adam på eget initiativ:

– Mamma, ska vi gå och titta på hus?

Under alla dessa promenader då vi tittade på alla fina hus hade vi samtidigt många härliga pratstunder tillsammans. Härliga samtal mellan en mor och hennes söner. Underbara stunder ihop. Mestadels iallafall. Vi hade säkert stunder under husttittningarna som inte alls var så mysiga också. Men det är inte dem jag minns. Jag minns de härliga och de sköna stunderna. Tänk att hjärnan är sån ändå. Att den förtränger det omysiga. Som förlossningarna tex. Om man skulle minnas den smärtan efter första – skulle man ju aldrig i livet utsätta sig för den en gång till. Men det gjorde jag ju. Nu menar jag inte att hjärnan förtränger ALLT omysigt i livet. Det finns massor av omysiga saker man minns. Men ni förstår nog ändå vad det är jag menar.

Ett av alla mysiga samtal minns jag hur tydligt som helst. Ett av alla som sticker ut lite mer än de andra. Adam hade nog hunnit bli 3-4 år och behövde säkert ingen ståbräda längre. Calle var nog 1-2 år och satt framvänd i sin vagn.

– Mamma…

– Ja.

– Jo, när Calle låg i din mage, var köpte ni alla delar till honom då?

– Ja du….

Jösses, tänkte jag väldigt förvånad. Hur skulle jag nu svara honom? Utan att på nåt sätt krångla till saker och ting alldeles för mycket. Jag hann knappt tänka färdigt innan nästa fråga kom.

– Och du mamma, hur fick ni in alla delar i magen?

– Eh……

Frågorna haglade.

– Och hur satte ni egentligen ihop alla delar på honom när han låg där inne?

– Jo……( herregud )……nu behövde vi varken sätta ihop honom eller köpa några delar ( som tur var ). Han kom liksom hel till oss, och så fick han ligga och mogna till sig i magen tills han var tillräckligt stor.

– Jaha…..

Vi fortsatte gå. Sen var det liksom inte mer med det. Han var nöjd med svaret och det var jag med faktiskt, kan tilläggas. Jag tittade på min kloke kille och smålog innerst inne och ända ut till ytterst ute och det värmde så gött i hela systemet.

Och med ett leende, samtidigt som vi fortsatte titta på hus, såg jag bilder framför mig på hur jag och Anders gick omkring på typ Ikea och plockade ner Calle-delar från de olika hyllorna. För att sen komma hem och sätta ihop honom med hjälp av nån form av otydlig bruksanvisning. Och det vet ju alla hur svårt det kan vara. Både att liksom sätta ihop och att dessutom hålla sams under tiden.

Och det där med hur delarna kom in magen lämnades för övrigt till senare tillfälle.

Bra ihopsatta söner ändå. ❤️

All kärlek!