Lär era barn vikten av att kunna vistas i trafiken på ett trafiksäkert sätt

Igårkväll på väg hem blev jag vittne till något som hade kunnat sluta otroligt olyckligt.

Jag stod som tredje bil i en korsning för att svänga höger. Det var mörkt och mycket trafik i vårt lilla centrum. Både bilar och människor i rörelse.

När jag stod där och väntade in min tur att rulla framåt såg jag hur en pojke i mörka kläder genade mellan bilarna framför mig för att gå över gatan.

Precis då kom en bil från vänster som svängde häger i samma korsning. Åt mitt håll. Han svängde runt och precis på gång att gasa på, när pojken plötsligt kom fram mellan bilarna. Pojken hade luvan över huvudet och blicken neråt på sin smartphone. Inga reflexer och absolut ingen koll på vad som höll på att hända.

Bilen fick tvärnita. Pojken tittade inte ens upp från mobilen. Fortsatte bara att gå som om inget särskilt just hänt. Utan en endaste aning om att han just var ca 1 sekund ifrån att i bästa fall bara bli ordentligt skadad.

30 meter åt höger låg ett övergångsställe. 30 meter åt andra hållet låg även där ett övergångsställe. Där kunde han ha gått över gatan. Om han förstod hur allvarligt läget faktiskt är i trafiken.

Den här lilla pojken på ca 8-10 år hade igårkväll änglavakt. Nästa gång kanske han inte har det.

Sätt på era ungar reflexer! För allt i världen! Föregå som vuxna och sätt på er själva reflexer vilket egentligen är en självklarhet, men som tyvärr inte alls är det.

Och tänk på att reflexer är en färskvara. Gå igenom dem varje år för att säkerställa att de funkar så som ni önskar.

Lär era barn vikten av att kunna vistas i trafiken på ett trafiksäkert sätt. För allas skull. Vi behöver alla hjälpas åt!

All kärlek ❤️

Vi får aldrig glömma

75 år sedan Auschwitz/Birkenau befriades. 1,1 miljoner människor mördades systematiskt under 1942-1945 bara just i det här koncentrationslägret. Som var det allra största. Ofattbara siffror.

Ofattbara siffror och ofattbara handlingar.

Tåget. Fullproppade vagnar. Avstigning. Nån ropar Du till vänster. Du till höger.

”Men mina barn!!!”

Att gå in genom grinden. Skräcken. Rädslan. Oron över sina anhöriga.

Dödsångesten.

Dödsväggen. Avrättningarna. Tortyren. Experimenten.

Var är mina barn? Hur mår mina barn? Är de rädda? Vem tröstar mina barn? Är de döda? Lever de?

Doften. Lössen. Sjukdomarna. Smittorna. Trängseln. Kylan. Hungern. Svälten.

Vi får aldrig glömma. Vi har en skyldighet att påminna varandra.

All kärlek ❤️

Hur brer man en smörgås ordentligt?

Kollade in min lilla rostis jag bredde till frukosten i morse. Äter sällan mackor, men en liten rostis till helgen är gott emellanåt. Satt där och kollade in min macka. Och undrade samtidigt om den liksom skulle vara godkänd. Eller inte.

För man kan inte vara riktigt säker nämligen. Även om man har brett ungefär miljoners mackor genom årens lopp. Så vet man ändå inte. Det är ett konststycke kan jag säga.

Vid mellisbordet häromdagen. Bredde en smörgås och gav en treåring den, varpå hon plötsligt tittade på mackan och sen på min kollega. Sen sa hon:

– Du fröken, Ingela kan inte bre en smörgås ordentligt.

Asså! Skrattade högt. Så otroligt roligt. Förutom alla andra utvecklingsområden jag har, så har även att bre smörgåsar ordentligt helt enkelt lagts till listan.

Vidare. När jag efter mellis den dagen var i badrummet hörde jag utanför dörren av samma treåring säga till samma kollega:

– Var är Ingela?

– Hon byter blöjor. Hon kommer snart!

– Ingela är bra på att byta blöjor!

Hahahahah! Helt underbart! Skrattar fortfarande jättehögt!

En av mina styrkor alltså!

All kärlek ❤️

Annars är man en liten lort

De har funnits där hela mitt liv. En av min mammas närmaste vänner och hennes man. Samt deras dotter Maria.

En tragisk och mycket onödig trafikolycka 1990. Dottern svårt skadad. För fyra år sedan somnade hon in i sviterna efter just den olyckan, omgiven av kärlek, 48 år ung.

Om du väljer att klicka på länken nedan, scrolla uppåt.

Marias sista vila kan läsas om här

Den sjätte december 2019 somnade maken in i deras hem efter en tids sjukdom. Hennes önskan var att alla först skulle få chansen att fira jul och nyår i lugn, så begravningen var tänkt att dröja tills alla röda helger var avklarade. Och det är så typiskt henne, att tänka på alla andra i första hand.

Innan hennes önskan om begravningen ens hann bli av, drabbades hon själv av en massiv propp i hjärnan och ligger sedan dess på Ludvika Lasarett och kämpar för sitt liv. Herregud! Hur mycket ska en enda människa klara av? Hur mycket kämp ska en enda människa kunna uppbåda? Så fullkomligt orättvist.

Idag tog mamma och jag bilen för att hälsa på henne. Mamma visste att väninnan kan röra sin högra hand. Så istället för att ta med tex blommor, valde mamma två av alla stenar hon har plockat under en av alla sina resor världen över. Stenar som hon sen målade små röda hjärtan på. Hennes tanke var att vännen skulle kunna ha stenen i sin hand, greppa och träna sina muskler. Och kanske, kanske känna kärleken.

Det finns viktiga saker. Och så finns det viktiga saker.

Det finns viktiga människor. Och så finns det viktiga människor.

Ibland ställs livet på sin spets. Och då behövs det mod. Mod att finnas till. Mod att våga vara nära. Men när man inte vet vad som förväntas av en, när man inte vet vad man kanske ska säga. När man inte vet hur man ska bete sig. När man inte vet vad som väntar en. Då är det lätt att låta rädslan, oron, osäkerheten och okunskapen ta överhanden.

Men det är då. Det är då man behöver visa för sig själv att man inte är en liten lort.

Och det enda man känner då är bara kärlek, kärlek och ännu mera kärlek ❤️

”So pass” – när en felsägning förvandlas och blir en riktig sägning

Miami. En plats helt i min smak och jag älskade verkligen staden från första stund. Det var något särskilt med hela atmosfären och jag föll handlöst.

Tyvärr föll inte min engelska lika handlöst. Min engelska har sina styrkor och den har sannerligen sina svagheter. Så kan man ändå sammanfatta det hela.

Familjen och jag var i Miami våren 2013. En fantastisk upplevelse från första sekunden. Allt var perfekt. Till och med när det regnade var det perfekt.

En dröm jag hade var att få åka båt runt Star Island. Jag ville verkligen se var alla stora kändisar bodde och bor. Mina tre killar såg inte riktigt lika mycket fram emot just den upplevelsen som deras ömma moder. Men de skulle ändå hänga på, lovade de.

Jag gick fram till disken på hotellet där de sålde dessa utflykter. En herre bakom bordet log vänligt mot mig och jag började samtalet med min svengelska. Jag hade några frågor om eventet och till slut frågade jag hur lång tid hela grejen skulle ta.

– The entire ride takes four hours.

Hm. Jösses det var lång tid hann jag tänka. Hade inte tänkt mig att det skulle vara en sån lång åktur. Skulle familjen orka med det? Såg att killen bakom disken väntade på att jag skulle svara nåt. Och det enda jag i det läget fick fram var,

– Oh, so pass.

Ridå. Han förstod ingenting och i bakgrunden hörde jag världens gapflabb. Kollade bakom mig och där stod hela min familj och skrattade typ rakt ut. Hur jag sedan fortsatte samtalet med mannen i fråga har jag inte något minne av över huvud taget. Men jag inhandlade iallafall fyra biljetter och vi allihopa kom med på den fyra timmar långa turen ute på havet för att se var alla kändisar hade sina bostäder på Star Island.

Utflykten blev för övrigt mycket lyckad.

Men det som har blivit mest ihågkommet av just det här är Oh so pass.

Det har blivit så ihågkommet att det var nåt av det första som berättades här hemma när vi sedan kom hem till Sverige. Jag har fått höra det såååå många ggr och familjen har skrattat så oändligt mycket åt just detta uttryck. Självklart har detta berättats även i min mans familj, bland hans föräldrar samt syskon.

För ett par veckor sedan var vi på julbord på Söderköpings Brunn med hela Hörvet som vi kallar oss själva. Svärföräldrar och alla svägisar och svågisar och alla kusiner. Vi hade just hängt av oss våra ytterkläder i garderoben och var på väg in i matsalen. Jag gick där bland alla tända ljus, klädda granar och kände julstämningen krypa en smula närmare. Plötsligt hörde jag någon bakom mig säga just ”so pass”.

Jag började småfnissiga för mig själv vände mig om och upptäckte att det var min ena svägerska som hade sagt så till sin dotter i deras samtal. Hon märkte att jag hade uppmärksammat henne och då berättade hon att det uttrycket använder hon numera lite då och då. Det har liksom blivet en riktig sägning Haha! Så kul!

Vi satte oss allihopa vid våra reserverade bord och mitt i en silltugga säger även två av mina svågrar att de också använder sig av just det här uttrycket i samtal med andra. Jag höll på att skratta ihjäl mig. Den ena svågern har till och med dragit hela historien på sitt jobb och uttrycket har visst spridit sig även där.

Så otroligt roligt!

Att en total felsägning i Miami kan få ett helt eget liv hemma i Sverige och fortfarande vara vid liv sex år senare.

Den såg man inte komma riktigt 😂

All kärlek ❤️

Olika utmaningar för oss båda

Vilken dag det blev. Tredje och sista dagen på det här äventyret bjöd på minusgrader och klarblå himmel.

I mina inlägg om de här dagarna har jag mest skrivit om mina egna utmaningar. Men dessa dagar har även varit en utmaning för maken. På sitt sätt. Tempot har varit så högt som jag har klarat av. Så enkelt har det ju varit. Vilket har gjort att han inte har fått nån tempoträning direkt. Han har fått jobba med att åka i den farten som hans fru har erbjudit. För meningen är ju att vi ska göra det här tillsammmans 😘. En utmaning för en som helst vill göra allt så fort som möjligt. På så kort tid som möjligt. Han har gjort det väldigt bra och vi är fortfarande sams. Och det är ju en bra grej, det här att vara sams. Allt blir så mycket enklare och roligare då.

Vid nio på morgonen såg det ut så här i spåret. Nypistat. Nästan helt ensamma. Solen på väg upp över trädkronorna. Magiskt. Hann ta en bild iallafall innan alla folk swischade förbi.

Äsch. Vi drog av tre varv i 9 km spåret bara sådär på förmiddagen. Inga konstigheter.

Vi avslutade det här lägret med att sen dra milspåret. Då var jag sliten. Helt ärligt inte alls lika kul. But someone gotta do the Work!

Fan – jag gjorde`t!

Jag har skidat totalt 8,5 mil med vetskap om vilka muskler som har jobbat hårdare än andra. Vilka muskler som behöver mera styrka. Vilken del av kroppen som just nu behöver mer kärlek. Och med vetskap om att jag har vågat att ta min plats i spåret. Jag vågar äga min plats och släpper inte förbi vem som helst. Jag ber inte längre om ursäkt för att jag finns där även om jag inte åker fortast av alla.

Och då ser man så här nöjd ut när man bara har transportsträckan kvar till skidstadion i Orsa Grönklitt.

Mot solen! Och vidare!

All kärlek ❤️

Åh herregud, vad har jag gett mig in på?

Så mycket att lära. Så lite snö. Iallafall hemma. Hur ska jag hinna lära mig så mycket till den där tisdagen i februari?

Kände ingenting i kroppen i morse efter gårdagens strapatser. Trots usel sömn kände jag mig ändå ganska stark vid frukost.

Efter nattens regn och starka blåst valde vi att åka till Orsa Grönklitt idag. Hoppades på spår utan barr, kottar, kvistar och skräp. Och det visade sig vara ett klokt val denna dag.

Vi hittade ett spår på 10 km, Stormon runt. Den tog vi. Det gick undan kan jag säga. Blev sjävklart omkörd. Och jag fick till och med själv köra om. Och det här mina vänner är min största mardröm….att i en nerförsbacke plötsligt se en stackare som ligger i backen och jag inser att jag behöver byta spår. Jösses! Skräckscenario. Hur ska detta ens gå till? Eller om spåren är helt obefintliga och det visar sig att jag på egen hand ska styra mina egna skidor nerför en backe och sen ta svängen som alltid följer slutet på en backe? Va?

Efter första varvet kände jag mig fortfarande oerhört stark. Tog nerförsbackarna med storm. Inte ett dugg rädd för farten! Tvärtom. Hade bra glid. Ner i fartställning. Känslan i farten är ren frihet. Ren magi. Om spåren är hårda och ingen ligger i vägen. Mer folk idag än i Eldris igår, så jag har fått träna ordentligt på det här att inte vara ensam i spåret.

Vi tog ett varv till av bara farten.

Under andra varvet började det kännas. Mellan skulderbladen. Kände mig plötsligt stum i frånskjutet i diagonalen. (Asså, ni hör ju. Snackar ju till och med skidspråk. )

Efter två mil tog vi en lunch.

Sen var det svårt att komma tillbaka. Slet mig fram i ett ”lätt och böljande” spår på 5 km. Mycket skit i spåren så det var att balansera på en skida emellanåt när man lyfte på ena skidan, alltför att skydda andra skidan från skräp. Trögt och jag tappade flowet.

Resten av åkandet blev en resa med hjälp av det eventuella pannbenet. Ville kliva av. Men samtidigt inte. Det blev trots allt några kilometer till. Kämpa pannbenet!

Sammanlagt de här två dagarna har vi avverkat fem mil. Fasen så himla bra gjort! Hur folk frivilligt kan ställa sig på startlinjen för att åka nio mil under ett och samma svep är för mig en fullständig gåta.

Och så en god smarrig middag efteråt. Så värd!

All kärlek ❤️

Levlat upp träningen en smula

Börjar 2020 på ett sätt jag aldrig trodde skulle hända nånsin. Hade någon sagt för ett år sedan att jag skulle åka på träningsläger till Mora den här vintern, hade jag verkligen bara skrattat rakt ut. Jättehögt. Jättejättehögt.

Men saker och ting kan ändras. Jag som individ kan ändras. Och det är väl det som är livet helt enkelt. Och det är det som är så otroligt spännande.

Så nu har det hänt. På riktigt. Min serviceman och jag är här i Mora för att träna skidåkning. På snö. Behöver snöträning. Dock är det lite skraltigt med snö även på de här breddgraderna så det är konstsnö som gäller även här. Men längre sträckor.

Idag har jag alltså tagit mina allra, allra första stavtag på detta ikoniska Vasaloppsspår. Så jäkla coolt! Från Vasaloppskontrollen Eldris hade de pistat en slinga på 2,5 det km åt ena hållet och den tog vi. Och som vi åkte. Och det här med att byta spår i farten. Det får man träna lite extra på. Så kan man säga. Lagom mycket folk i spåren. Bara lite stress för en nybörjare.

Knappa två timmar senare……2,1 mil avverkade. Aldrig nånsin åkt så här långt på raken tidigare.

Gud, ge mig styrka. Heeelt slut. Totalt genomsvett. Men sjukt kul!

På`t igen i morrn bara!

All kärlek ❤️

Han sköter sin uppgift exemplariskt, min serviceman 😂