Månad: september 2020

Asså bryggan. Så otroligt härlig och fantastiskt mysig att ha. Älskar den. På sommaren när den ligger i vattnet. Men det som inte syns exakt då – när man kanske sitter där och sippar på ett kallt glas rosé en varm och härlig sommardag – är allt jobb det behövs för att den ska kunna ligga just där.

Och det som inte syns, det finns ju inte. Det är ju sen gammalt. Det vet ju alla. Blundar man tillräckligt hårt så kan man välja det man vill se. Och då kanske man inte ser nånting. För det kanske blir alldeles för jobbigt.

Men men.

Bryggan är nu iallafall uppe för vintern. Och den hoppar inte upp av sig själv. Så kan man säga. 250 kg stycket. Plus kanske 100 kg landgång. I runda slängar dryga halvtonet som ska upp. Easy peasy.

Lite järnrör och gamla trätrall kan var bra till mycket.

Inte tappa några bultar eller skruvar i vattnet.

Adde står på den fasta delen. Tar tag i spännbandet. Böjer benen. Gör ett marklyft. Och 250 kg är uppe. Inga konstigheter. Alls.

En klar. En kvar.

Ett litet marklyft till bara. Och båda flytbryggorna är uppe.

Sådärja! Hallelujamoment it is!

Vi har även lärt oss att surra fast bryggorna i den fasta delen när de väl har hamnat där uppe. Därför en vinter för ett par år sedan var det sånt oväder att den bryggan som ligger längst in i hörnet (!) hade fått fenor och dragit ut till havs med hjälp av vågor och vind. Och sedan hittats utanför brygg grannen. Otroligt. Då har det varit högt vatten vill jag lova. När den tunga bryggan flyter med ut.

🙏

Tack snälla brorsan som nu har blivit ett vinnande inslag dessa helger när det är dags för bryggjobb. Både i och upp ur vattnet. Tusen tack för din hjälp! Guld värt!

Hör av oss i vår igen ❤️

All kärlek ❤️

Stort grattis på din 21 årsdag vår älskade fina Calle!

Det visade sig att du hade en smula bråttom ut – den där måndagen för 21 år sedan. Du kände dig redo att möta världen redan innan det ens var riktigt dags egentligen. Kanske att rädslan för att missa något roligt fanns hos dig redan där och då. Tror nästan det faktiskt.

Snabbt och ganska så smidigt gick det iallafall. Med min egen kraft var du ute efter en enda ynka, liten krystning den där måndagkvällen den 20 september 1999. Eller förresten…..liten och liten. Den var inte särskilt liten alls. När man tänker efter. Jag fick ta i rätt duktigt ska du veta. Men tillsammans gjorde vi det där skapligt bra faktiskt, du och jag.

Vi blev förflyttade till BB morgonen därpå. Du låg och mös i den där plastbaljan till säng, när barnmorskan kom in till oss. Precis när hon frågade hur vi hade det, såg jag hur du plötsligt kräktes. En sån där liten babyspya. Jag tittade på dig medan jag svarade sköterskan att allt kändes ok. Då sa hon med det varmaste leendet jag nånsin dittills hade sett att det här ä inte ditt första barn va? Nej, det var det ju inte. Nej, jag ser det. För hade det varit det så hade du blivit ordentligt orolig över att han nyss kräkts. Men det blev inte du. Du är helt cool-lugn.

Och det hade hon ju helt rätt i. Just där och just då insåg jag att från och med den stunden var jag en riktig tvåbarnsmamma, med en helt självklar och naturlig trygghet. Till två helt underbara söner. Otroligt egentligen. Lilla jag. Mamma till två.

Att födas som nummer två. När det redan finns någon som trampat upp stigen. Bara fördelar kan man ju tro. Och ofta är det kanske så. Men inte riktigt alltid. Ibland stöter man på utmaningar även som nummer två. Som bror till ett syskon som har behövt extra mycket tid av föräldrar har du lärt dig massor. Tillexempel har du lärt dig och framförallt blivit en fena på att bemöta olika sorters människor och hantera olika situationer med briljans. En av dina enorma styrkor som du verkligen besitter. Med din empati och sociala förmåga ser och hör jag hur du genialt och kärleksfullt, med rak rygg står upp för medmänniskor som du ser blir illa behandlade och det gör mig varm i hela hjärtat.

Periodvis har du fått stå tillbaka en aning genom åren och jag vet att du emellanåt känt dig en smula åsidosatt. Känslan av otillräcklighet som mamma har inga gränser.

Det tog du dock tillbaka med råge kan man säga, när du började bli alltför nyfiken på vad livet hade att erbjuda och började testa dina egna vägar. Då var det bara för mig och din pappa att försöka hänga med i svängarna. Jösses vad det gick! Och ytterligare några gråa hårstrån landade på huvudet.

Calle, genom att bara vara dig själv – ger du mig så mycket energi och så oändligt mycket kärlek. Och kunskapen du ger mig varje dag är ovärderlig. Tack!

Fortsätt vara den fantastiska fina människa som du är! Och som vi brukar säga – du är stor, stark och modig!

Jag älskar dig!

All kärlek ❤️

Stort grattis på 23 årsdagen vår vackra son. Och vad mig anbelangar – med en själ som har varit med förr. Absolut ingen nybörjarsjäl där inte.

Jag blev mamma. Den där lördagsmorgonen 13 september 1997. Med hjälp av den lilla sugklockan startade ett helt nytt kapitel i våra liv. Och ingenting blev nånsin mer sig likt.

Han är vår förstfödde. Med allt vad det innebär. Förstfödd utan manual. Ja jösses. Stackars barn egentligen. Tänk att vara försökskanin i allt det man gör.

Han testade oss från start, kan man säga. Med sugklocka som sagt, gulsot, opererat ljumskbråck och juvenil artrit (barnreumatism) innan han ens hade fyllt två och ett halvt år. En rivstart.

Under de här 23 åren som har passerat har han gett mig så oändligt med kärlek. Och massor av kunskap.

Bara genom att vara sig själv.

Jodå, några grå hårstrån på vägen och några ”ge mig styrka” också.

En kärlek och kunskap som har gjort mig till en bra mycket bättre version av mig själv. Tack!

Fortsätt vara den fantastiska människa du är! Som vi brukar säga – du är stor, stark och modig!

All kärlek ❤️

Hösten är här. Mörkret lägger sig. Mörkret lägger sig, sakta och obönhörligt. Dagarna känns kortare. Även om dygnet har samma antal timmar.

Jag kryper in under filten. Älskar det. Sitta under filten. Tänder ljus.

Jag sitter här. Under min goa och noppriga filt.

Med en klar och tydlig vetskap om att jag alltid har försökt, och att jag alltid försöker, att göra mitt allra allra bästa.

Men känslan säger att det finns tillfällen där jag borde ha gjort annorlunda. Hanterat saker o ting på ett annat sätt. Såklart.

Hjärta och hjärna försöker komma överens. Landa i varandra.

Det tar sin tid. Har tagit sin tid. Och det får det göra. Så är det bara.

Man kämpar på. Alltid. Och precis som vanligt.

All kärlek ❤️

Jag vet inte ens var jag ska börja skriva. Jag vet inte ens var jag ska sluta. En sak vet jag dock. Och det är att jag vill skriva. Mycket. Men jag vet också, och det är att jag får ta en sak i taget.

Han har varit nålen i stormens öga.

Vår son ville låna sin mammas plattform. För att nå ut. För att på sitt sätt få människor att försöka förstå hur det är att leva med autism i skolans värld. Eller hur det är att leva med autism över huvud taget. För att omvärlden ska få ett uns av att kanske förstå.

Hans text gör ont att läsa. Jätteont. Vår älskade unge har varit med om det här. Stått i det. Varit i det. Varje dag. Varje timme. Varje minut. Varje sekund. Under hela sin skoltid. Som mamma finns det stjärntals med känslor i allt detta.

En skarp beskrivning direkt ur hans verklighet. Hans text känns. Och det är det som är meningen. Den ska kännas. Varenda jäkla ord ska kännas. Ända in i magen. Ända in kaklet. För den är så oerhört viktig. Den är så väldigt viktig ur många aspekter. Och den är framförallt viktig för honom att få ut. För att få till en förändring behöver man börja nånstans. Det här är ett sätt.

Han är en av de starkaste jag känner. Kanske till och med the strongest. Både invändigt och numera även utvändigt.

I hans ord finns en otrolig styrka. En kämparglöd utan dess like. 22 år ung besitter han en klokhet som få ens kommer i närheten av under hela sina liv.

Adam – som jag älskar dig!

Och kanske. När tiden är inne. Kanske kommer det då en text om hur det är att vara en mamma, en förälder till ett barn som tänker utanför boxen, i skolans värld. Och hur mycket hans pappa och jag har kämpat med och mot lärare, rektorer och andra vuxna.

Inte nu. Kanske sen.

All kärlek ❤️