Månad: april 2018

Tjoho 1!

Let the bryggsäsong börja. Tack vare att Adam hade lust att komma förbi landet under ett par timmar idag, så kunde vi få ner 500 kg brygga i plurret.

Med hjälp av hans biccar, plikttrogenhet ( ”för mig är det viktigt att vara med även under det tråkiga jobbet. Jag vill inte vara en sån som bara kommer när det är roligt” ), och hans totala okänsla för iskallt havsvatten, så är nu bryggsäsongen invigd kan man säga.

Tack Adde för ovärderlig hjälp idag! Nu kan sommaren få komma vilken minut som helst.

Tjoho 2!

Klockan 17.00 satt vi på läktaren på Kungsvalla IP i Vadstena för att kolla på BK Ljungsbros andra seriematch i division 4. Solen gjorde skarpa försök till att värma upp oss tappra i publikhavet som hade kommit för att se drömfotboll denna eftermiddag.

En bra och trevlig match där det stod 0-0 i paus. Andra halvlek började. Plötsligt höll sig Calle framme på ett fint inlägg och fick in sitt allra första mål i divison 4. När slutsignalen ljöd efter dryga 90 minuter, så hade nykomlingarna i fyran BK Ljungsbro tagit sin första trepoängare i sin nya divison med siffrorna 0-1.

Så kul! Grattis till både ljungsbro och Calle.

En bra söndag helt enkelt!

– Avicii är död, sa plötsligt min man när vi satt framför Lets Dance.

– Va?

Sedan dess har jag följt denna oerhört tragiska händelse under hela denna ledsna kväll.

En enorm stjärna. Både på jorden och nu i himlen.

Människan Tim Bergling. Människan bakom artisten. En son, en vän, en bror, en bäste vän…..Han har slitit hårt. Gav upp turnerandet 2016, som 26 åring pga psykisk ohälsa. Har hållit en låg profil sedan dess.

28 år. På en resa i Oman. Fanns det nån hos honom när han somnade in?

Sörjs av många. Saknad av många. Betytt oerhört mycket för så många. Men fanns deg nån som höll honom i handen när han som mest behövde det?

Jag är berörd. Påverkad. Ledsen. Mer än vad jag trodde.

Så många tankar.

Må din själ vila i frid!

Mina tankar finns hos dina nära och kära.

❤️

För två år sedan tog vår äldste son Adam studenten. Efter 13 år i skolan fick han äntligen springa ut från Folkungaskolans lokaler med sin otroligt välförtjänta vita studentmössa på huvudet. Solen visste inte om den skulle visa sig den dagen eller inte, hade svårt att bestämma sig däruppe bland molnen. Men det spelade verkligen ingen som helst roll, för värmen som spreds sig i våra bröst ändå den dagen kommer jag för alltid att ha med mig.

Om hans tid i skolan skulle jag lätt som en plätt kunna skriva spaltmeter om jag ville. Och om Adam själv ville.

Nu har jag fått tillåtelse att skriva om en händelse. En händelse som ändå nånstans kan beskriva hur det oftast ser ut för barn som går sin egen väg. Som inte riktigt följer normen av det som människor tar sig rätten att kalla det normala.

Till exempel ämnet syslöjd. Ett ämne som tillsammans med musik och bild och idrott inte   tillhör dessa elevers favoriter. Ämnen och framförallt lektoner där klassen och elever får röra sig fritt i rummet. Alla gör olika saker. Pratar högt. Lång väntan. Mycket ljud och rörelse överallt och alldeles för många intryck att hantera på en och samma gång.

Adam var 12 år och gick i sexan. Vi visste redan innan att situationen med syslöjden inte var optimal. Vi hade förstått tidigare att läget var under all kritik. Men inte att det var sååå dåligt. Vi hade hört hur Adam misstrivdes sen en tid tillbaka, men vi skyllde på skolplikt osv och vi hade tvingat honom dit iallafall. Vi hade haft samtal med mentor och diskuterat detta. Men utan resultat visade det sig.

En dag kom han hem från skolan. Som en urvriden disktrasa. Han bröt ihop och var så ledsen. Orken totalt borta. Han sa jag går inte dit nån mer gång. Hon, läraren, bara skäller på mig hela tiden. Jag kan lätt bli en sån som hon tror att jag är…..men det vill jag inte. Mamma, Jag vill att hon ska veta att jag gör mitt bästa. 

Här och nu hade vår son just precis gjort ett aktivt val. Insikten, och styrkan i det beslutet är ofattbart. Han var så indoktrinerad av sin syslöjdsfröken att han lätt hade kunnat bli en sån som hon hade gjort honom till i sina fördomar. Han kunde lätt ha valt den vägen. Men han ville inte. Han ville att hon skulle veta att han faktiskt gjorde sitt allra, allra bästa.

Här drog vi i handbromsen! Hårt. Han behövde hjälp. Han höll på att ge upp. Han höll på att gå sönder inifrån. Vi mailade mentor, med kopia till berörd lärare och rektor. Där vi återigen berättade läget och att vi from nu inte lät vår unge behöva må så här dåligt en gång till utan åtgärd, att vi fr.o.m. nu höll honom hemma under dessa lektioner och att vi skulle köra honom till lektionen efter.

Dagen efter detta åkte jag med till skolan. Jag väntade in syslöjdsfröken innan hon gick in till sin lektion. Presenterade mig och berättade precis det som min son hade berättat för mig dagen innan. Att min son inte vill gå på hennes lektioner pga för mycket intryck och instruktioner samtidigt som han inte kan hantera ordentligt, läs det där har jag sagt så många ggr, det där borde du kunna vid det här laget, sätt dig på din plats, gör det du ska, jag har ju sagt….varför gör du inte det du ska, hur många ggr ska jag behöva säga till dig, etc. Jag berättade även att han själv sa att han lätt kan bli en sån som hon tror att han är, men att han vill att hon ska veta att han gör sitt allra bästa. Oj oj så förlägen hon blev och tyckte att det var ju beklagligt allihopa. Men tiden. Hon hade ju inte tiden att ge honom den stöttningen.

Mentor och rektor kom på en ide. Klassen hade för tillfället en lärarstudent under den här perioden. Henne sätter vi in, tänkte de. Hon kan följa Adam på hans syslöjdslektioner under resten av vårterminen. Men va? Hon var ju där för att lära för sin egen skull. Hon visste inte vem min son var. Hon hade ju fullt upp med sitt eget lärande. Inte ok. Det var inte rätt mot varken henne eller vår son.

Till slut bestämdes att en extra lärare skulle närvara och vara med från skolan för att stötta och vägleda timmarna på slöjden. Vilket blev en lysande lösning för alla parter, då ordinarie lärare inte hade den tiden. ( Ensam med 14 elever hade hon själv tagit med sig privata spel hemifrån för att barnen som väntade på hjälp skulle ha nåt att göra under tiden. Bara det är inte klokt på en fläck. De satt alltså och spelade typ Fia med knuff medan läraren hjälpte nån med korststygnen eller nåt, och det passade ju en del elever. Men långt ifrån alla. )

Adam fick nu möjlighet att visa hur han kämpade och slet med att trä symaskiner, välja trådar, tyger, komma igång, producera och sen slutföra uppgiften. Känslan av misslyckande minskade. Och det är just det, som är så totalt grundläggande. Känslan av att få chansen att lyckas. Känslan av att nån ser, förstår och lyssnar, och som sen hjälper till med en lösning. Inget barn vill misslyckas med flit. Alla barn vill lyckas. Alla barn gör sitt bästa utefter sin egen förmåga. Ett barn visar tydligt om och när kraven börjar kännas för den enskilde individen helt oöverstigliga.

Han hade kunnat skita i allt det här. Han hade kunnat bli en sån som läraren redan hade bestämt sig för att han var.

Men han valde en annan väg.

Har varit och sett Tårtgeneralen på bio. Den berörde.

En hel del fniss med hög igenkänningsfaktor med tanke på att det i alla städer finns människor där alla känner till alla.

En hel del ångest med hög igenkänningsfaktor vad gäller hur människor behandlar andra människor. Hur illa faktiskt människor gör andra människor.

Utanförskapet. När individer går utanför normen. Inte följer strömmen.

Men också lyckan och värmen när det finns människor som är villiga att gå emot strömmen och absolut inte bryr sig om ”vad alla andra” tycker eller anser.

Människor som vill hjälpa. Som står kvar när det blåser som hårdast. Människor som ger andra människor en chans.

Vi är alla så olika. Ingen människa är den andra lik. Och det finns ingen, absolut ingen, som är bättre eller sämre än nån annan. Vi är bara olika.

Lärdomen att hantera varandras olikheter på är ett livslångt lärande. Varje möte lär oss nya saker. Om vi vill. Utan att håna eller skratta. Eller bli förbannade.

Alla människor har rätt till sin egen plats här på jorden. Hur olika vi än är.

Och jag önskar att fler vore som syrran på det där bageriet som tog sig an Hasse P’s idé och skapade den där magiska smörgåstårtan.

Jag önskar att jag var så stark som hon.

All kärlek!

Den här veckan har alla mina kollegor valt att vara sjuka. Samtidigt. Eller valt och valt. Att bli sjuk kanske man inte väljer helt frivilligt. Så klart. Men sjuka har de varit. Allihopa. På en och samma gång.

Min klippa den här veckan har varit en vikarie som har jobbat för en kollega som har varit sjukskriven sen några veckor. Hon och jag har hållt ställningarna ordentligt. En 23 årig tjej som har ställt upp till hundra procent hela veckan och med nya tider varje dag har hon inte klagat eller ifrågasatt en enda gång. Att bara få ihop ett fungerande schema har varit ett kapitel för sig kan jag säga. Med öppningar och stängningar, och utan vetskap om det kommer en ny vikarie under morgondagen eller inte. Hon har inte vikit en cm. Fast det har brunnit rätt hårt de här dagarna.

Vi har slitit hårt tillsammans. Men ändå samtidigt skrattat och haft roligt. Vi har skojat om situationen och vi har haft orken med glimten i ögat. Under en kort period funkar det. Nästa vecka hoppas jag att vi är ett helt och friskt arbetslag igen. Både för mina sjuka kollegors skull, det är aldrig kul att vara sjuk, och för min egen skull, det är aldrig kul att vara ensam. Ni behövs. Jag behöver er. Ni är viktiga.

I fredags köpte jag med mig choklad och en bukett tulpaner till min klippa. För att visa min uppskattning. För att visa min tacksamhet över hur hon har hanterat den här veckan. Hon blev ordentligt glad.

Och what goes around, comes around. Under eftermiddagen i fredags kom en mamma med en fin blomma. Till mig. Hon kände och hade sett att jag hade haft en tuff vecka och ville visa sin uppskattning.

Men herregud så himla fint av henne. Jag blev helt tagen på sängen och jag kände hur huden knottrades under mina överdragskläder där jag satt i sandlådan med hennes dotter bredvid mig. Mina ögon tårades och först då kände jag hur trött jag faktiskt var.

Jag reste mig upp, gav henne en stor kram och tackade med orden nu orkar jag en vecka till.

Jag stängde när sista barnet hade lämnat förskolan. Maken kom och hämtade mig. Nu skulle vi åka till kusten och landet. Gud vilken skön avslutning på den här veckan.

När vi hade passerat Tekniska verken, ungefär efter tio minuters bilväg, hade jag hunnit gäspa fem gånger redan.

Väl framme på landet sken solen från en vacker kvällshimmel.

Det tog så många år innan jag kunde klappa mig själv på axeln. Nuförtiden gör jag det. För att jag kan. För att jag vågar. Framförallt den här kvällen gjorde jag det. Så jäkla bra jobbat den här veckan, Ingela!

Massor av färska räkor i magen. Kallt gott vin till det. Några kramar från maken. Sen blev det lördag.

Första våren med nya Kaffedäcket. Funkar klockrent. Solen är precis där den ska vara. Helt enligt plan.

Och i skuggan av Gustav III, knutblusar, mörka slutna och unkna rum, tystnadskulturer, maktmissbruk, Syrien, missiler, Trump och Putin, sjuka kollegor och annat trist. Så satte jag mig här.

I min egen bubbla. Bland värmande solstrålar och skön fågelsång. Samlade kraft och energi. Blundade ibland. Njöt av utsikten ibland. Totalt vindstilla. Både i luften. Och i min själ.

Bara vara. Älskar det!

All kärlek!

Mössan har kommit!

Killen som hellre plockade vitsippor på sin allra första fotbollsträning tar snart studenten.

Glädjespridaren, han som får mig att le och skratta bara genom att han finns till. Glimten. Energin. Styrkan han ger mig. Värmen. Kärleken. Ryggen jag får klia. Och som jag kliar. Släpper allt. Kan klia hur länge som helst.

Killen som även ger mig en hel del gråa hårstrån genom sin ”det löser sig alltid-morsan” attityd. Men. Allt som oftast har han rätt. Allt löser sig. Man vet bara inte alltid hur. Och det är där de gråa hinner komma. Under tiden man inte vet. Men jag håller på att lära mig. Han lär mig varje dag.

Som han har väntat. Som han har längtat. Nu är det minsann inte långt kvar.

Jag är så stolt över dig, min älskade unge man!

Mössan är din, världen och framtiden likaså.

Alla vi vuxna har faktiskt något gemensamt. Vare sig vi vill det eller inte. Alla vi som kallar oss vuxna oberoende var i livet vi än befinner oss, har allihopa en sak klart gemensamt.

Tonårstiden. Den älskade och fruktade. Den har vi faktiskt alla gått igenom. Var och en på våra högst personliga vis.

Annars hade vi ju inte blivit vuxna. Eller….iallafall på pappret vuxna. I vissa fall kan jag fortfarande inte känna mig sådär på riktigt som en vuxen. Märklig känsla. Snart kommer det nån och knackar på dörren här hemma och säger med vänlig röst att ”nu Ingela är det färdiglekt mamma, pappa barn, nu ska du tillbaka till verkligheten”.

Tonårstiden. För många av oss var och är den tiden för alltid förknippad med att helt enkelt bara försöka passa in. Och det var, ska gudarna veta inte bara att passa in.

Tonårstiden. Jag själv tog mig an den perioden med alla tänkbara känslor som jag överhuvudtaget kunde uppbringa vid den åldern och vid den tidpunkten av mitt liv. Så kan man nog säga. Det var spänning och rädsla, det var nyfikenhet och hormoner, det var galenskap och ilska, det var slänga i dörrar och skrik, det var glädje och skratt och jag var för det mesta kär. Det var sorg och tårar, det var osäkerhet och ibland fasad. Det var framförallt föräldrar som inte förstod nånting.

Mina egna söner växer så det knakar kan man säga, vilket mamman iofs knappt kan begripa, och har snart båda två passerat deras egen tonårstid. Nu är de 18 och 20 och de har haft sina mesta känslostormar som både skakar om och som skakar loss.

Och ibland har det nog ändå varit bra att jag som mamma nånstans har kommit ihåg hur det var. När hormonerna sprutade som mest. Eller när den där nyfikenheten över spännande saker tog över rädslan som hade hållit tillbaka.

Som till exempel när jag för några år sedan inte kunde somna och knallade upp i köket. Där stod den äldre sonen och drack mjölk. Vi snickesnackade lite där i mörkret när jag plötsligt såg den yngre sonen utanför köksfönstret. Det ösregnade och jag minns att jag tyckte det var bra märkligt att han hade tagit bakvägen.

Han såg plötsligt sin bror och sin mor genom fönstret och knackade på altandörren. Jag öppnade och han klev in med orden jag hade glömt nyckeln. Vad bra att ni stod här. No shit.

Den yngre hängde av sig sin dyblöta jacka och Vi hade en urmysig stund där i köket, vi tre. Drack varm mjölk tillsammans och pratade om hur sonens kväll hade varit. Efter en stund gick vi alla och la oss.

Min klocka ringde vid sex på morgonen. Gjorde mig klar för att åka till jobbet. Men innan jag drog, öppnade jag altandörren, gick fram till en lucka på altangolvet, tog upp väskan jag misstänkte fanns där, självklart att den låg där, och ställde den på köksgolvet. Jag kollade innehållet, och där och då bestämde jag mig för att skriva en liten, men naggande god lapp, som jag sen la på väskan.

Sen åkte jag till jobbet.

När jag kom till jobbet en kvart senare hade jag fått ett sms:

Jag älskar dig, mamma!

PS, självklart hade vi ett samtal om detta också. Så ingen tror nåt annat. Dock är jag helt övertygad om att vårt samtal blev väldigt bra tack vare den här inledningen på just den här händelsen.